Livet är ju inte linjärt!

Alla kaotiska system är icke-linjära, men alla icke-linjära system är inte kaotiska.

Vårterminen 2014 fick jag möjlighet att delta i en studiecirkel via Attention som hette skriv ditt liv. Det var en liten grupp på ca 5pers som träffades ett antal gånger under en termin för att skriva om våra liv. Jag kom en lång bit innan jag fick skrivkramp och körde fast. Studiecirkeln och terminen tog slut, men mitt nya liv hade precis börjat även om jag inte insåg det då!

Jag har skrivit tidigare om att kaos och kreativitet hör ihop. VAD man sen lägger i begreppen kaos och kreativitet är ju helt subjektiva. Det finns ju ingen "objektivt bra konst" tex. 

Häromdagen var jag så arg och ledsen över det mesta i livet eller egentligen var det nog mest min egen oförmåga att hantera mina egna känslor och styra mitt fokus tex som jag var arg och ledsen över eftersom det skapar så ohanterligt mycket stress och spänningar som i sin tur gör att jag mår ändå sämre. Jag satt och googlade på stress och stressrelaterade problem, och som man gör på nätet så klickar man sig vidare när man hittar intressanta länkar. 

Plötsligt hade jag hamnat på en amerikansk sida om add kopplat till hur hjärnan fungerar. här hittar ni en länk: adhd Learning. (Tyvärr hittar jag inte länken jag läste på just nu, men så fort jag hittar den lägger jag ut den också.)

PÅ sidan stod det att ADD-personer ofta är mer visuella och därför fungerar det bättre att använda mindmaps än listor tex. Listor är linjära och ADD-hjärnor är mer kaotiska. 

Jag tycker att det stämmer in väldigt väl på mig eftersom min hjärna känns mer kaotisk än linjär. Jag är en person som tar in väldigt mycket visuellt; jag gillar att läsa och observera, jag är även en auditiv person som lär mig genom att lyssna. 

Jag började titta på mindmapping programvaror till datorn. De programvaror jag sett är väldigt dyra, så om ni har tips på billiga och bra programvaror får ni gärna tipsa. Den programvaran som jag såg hette iMindmap. Där kunde man länka in bilder, länkar och allt möjligt spännande till sin tankekarta. 

Tankekartor på datorn är superbra, men jag känner också ett stort behov av att kunna hänga upp mina bilder, och papper på väggen. Sådär som de gör i filmer när de ska lösa brottsfall. Här i min lägenhet finns det väldigt begränsat med såna utrymmen om jag inte ska använda golvet, och det blir så opraktiskt.

Jag känner också ett större behov av utrymme rent fysiskt för att kunna få plats med tex en bra arbetsplats helst ett kontor/studio. Jag har också någon slags romantiskt dröm om att flytta ut på landet till ett STORT hus....

När min vän var över på middag häromdagen började vi prata om husen på landet och när jag sen gick in på Hemnet så fanns det ju där! Ett jättefint rött hus med vita knutar, björkallé och stora glasverandor... Det stod skogsfastighet i beskrivningen, men jag såg ju bara det där superfina huset! (och massor av andra fina hus). 

Nästa dag ringde telefonen.
-Hej det här är Katarina (påhittat namn) från fastighetsförmedlingen. 
-Jaha! Hej!
-Ja du hade ju anmält intresse för den här fastigheten. 
-Ja just det...
-Ja det ingår ju 8ha skog till fastigheten, ja och huset är ju inte vinterisolerat.
-Hade du tänkt ha det som vinterbostad?
- Eh jag vet inte vad jag tänkt riktigt... Det låter som att det krävs mycket renoveringar då för att det ska gå att bo där?
-Ja eller så blir det väldigt höga uppvärmningskostnader.
-Det är några andra som också anmält intresse så jag har en visning i mitten av januari om du är intresserad får du gärna komma då. 

Alltså jag vet inte riktigt vad jag trodde när jag skickade iväg min intresseanmälan.... Jag har ju lite svårt att tro att jag skulle trivas mitt ute i skogen i bäcksvart mörker större delen av året.... Jag ser inte mig själv som en skogsarbetare... Hahaha

Jag skulle helst vilja ha ett stort gammalt hus i närheten av Stockholm eftersom jag har hela min familj och alla mina vänner här.... Och mest av allt behöver jag ju en arbetsplats där jag kan sitta och arbeta med mitt skrivande och fotograferande.

Min förhoppning framöver är att jag ska använda mig av det jag gillar mest, dvs möten med människor, och att få en möjlighet att skriva deras historier. Jag kommer att lägga ut mina intervjuer här på min blogg om mitt liv, och precis på samma sätt som att min hjärna inte är linjär så kommer jag inte att styra in mina intervjuer i ett schematiskt tänk. Det känns så mycket mer spännande med mindmapsmetoden, för man ser inte alltid den uppenbara kopplingen förrän mycket senare och då kanske jag har missat nånting jättespännande helt i onödan. ;-)

Jag släppte mitt bokmanus i över ett år och funderade på hur jag kan skriva klart det men det är ju aningen klurigt att skriva en bok om sitt liv när man är mitt uppe i det det är ju ingen linjär historia jag skriver om mitt liv, typ jag föddes, gick i skolan arbetade gick i pension och dog. Jag vill ju berätta för er om mitt liv och hur mitt liv med add fungerar. Därför skriver jag nu här på min blogg istället så att jag också kan berätta om alla människor jag möter som jag vill berätta om, mötena som är en del av mig och hur jag lever mitt liv. 

Vill du bli intervjuad?
Jag behöver många att träna på. :-)

Viktresan

Den 29:e september i år gjorde jag en Sleeve Gastrectomy på Ersta sjukhus i Stockholm. Då vägde jag ca 104kg här hemma. Som mest vägde jag 112kg tror jag. Jag blev då remitterad till operation av min mamma som är läkare (trodde vi iallafall). I själva verket hade remissen kommit till Överviktscentrum på Karolinska Sjukhuset.

Jag blev kallad till gruppmöte med lite info om hur de jobbar. Den överläkaren som höll i gruppinformationen berättade lite om de fysiologiska faktorerna kring vikt och viktminskning. 

Det som framförallt fastnade i min hjärna är "de fysiologiska faktorerna".

Kroppen är ett snillrikt och oerhört komplext system, det blev tydligt när hon berättade att en person som en gång varit överviktig konstant måste ligga på 20% mindre energiintag än om samma person aldrig varit överviktig. 

En operation är ett stort ingrepp och den information jag fick var att man skulle gjort flera seriösa försök innan att gå ner. En operation ska vara sista utvägen. Jag har säkert berättat detta förut här på min blogg, men jag vill berätta detta igen för det känns viktigt. 

 För att få göra operationen skulle man gå ner 10kg från sin ursprungsvikt, det gjorde jag med hjälp av Överviktscentrums fantastiska dietist. Jag blev sjukskriven från mitt jobb våren 2013 på grund av utmattning och stress. För att jag inte bara skulle sitta hemma och kolla på fb och spela Candy Crusch så började promenera med Simba, som nu blivit min hundkompis. (Jag ska berätta mer om honom i ett senare inlägg.)

Jag gick ner 10kg och fick en remiss för op. Jag och min kompis var där på info mötet och jag var där och träffade kirurgen. De vägde och mätte och godkände mig, men jag sade att jag inte ville. Han blev lite ställd eftersom de flesta brukar reagera tvärtom. De blir arga för att de inte blir godkända. Jag kände att behövde mer betänketid, och jag känner nu i efterhand att det var ett väldigt bra beslut. 

Nu har det gått 3 månader. Vikten har gått ner till 90kg, och jag känner mig väldigt smal. ;-)

Min plan är att gå ner ca 25kg till. Det märkligaste är att siffrorna på vågen som förut var så centrala, nu inte känns så viktiga, så länge jag inte går upp. 

Kan jag äta allt? 

JA! jag kan äta allt, men vissa saker är jag dels inte sugen på tex godis och choklad etc, godissuget försvann när jag började äta min centralstimulerande medicin så det var inget nytt egentligen. 

Hårdsmälta, eller väldigt feta saker, som lax (ibland) och bacon eller blodpuddning kan vara lite jobbiga för magen, men det behöver man ju inte äta så ofta. Skillnaden mot förut är att jag måste vara extremt noga med vad jag äter och att jag nu måste äta många små mål istället för färre stora och att jag måste äta 3tsk rapsolja/per dag- kall -(jag tror att fettsyrorna förstörs på nåt sätt när de värms upp) för att få i mig de viktiga omega 3 fettsyrorna. 

Jag måste tänka på att få i mig all vätska. Helst upp emot två liter per dag, men det kanske är inräknat vätskan i maten. Man ska inte dricka några större mängder till maten, några klunkar går bra, men inte för mycket så man inte orkar äta. 

Jag äter all mat men inte alltid precis som innan. Jag känner inte hunger på samma sätt som innan, men ändå känner jag hunger, fast på ett annat sätt. Jag känner när det är dags att äta. Det känns som att jag har mindre marginaler än förut att skjuta upp måltider. När jag väntar för länge eller slarvar så börjar jag frysa jättemycket, när jag sen äter blir det som att nån sätter på kranen på det varmaste och öppnar för fullt. Det är ganska obehagligt så jag brukar försöka se till att äta mellanmål när det behövs.  

Rent fysiskt har jag även fått något slags problem med blodförsörjningen till fingrar och tår. De blir iskalla och liksom drar ihop sig så fingrarna blir alldeles skrynkliga ibland. Särskilt om jag ätit dåligt och om jag är trött. Min kompis myntade begreppet kaloribrist. Äter jag för lite blir det energibrist i kroppen och då går inte vikten ner, plus att jag mår skräp. Jag blir trött och orkeslös, deprimerad och på oerhört dåligt humör. Blodsockret svänger hit och dit och jag mår som sagt verkligen inte bra. 

Äter jag för mycket, vilket inte är så sannolikt, så går jag upp i vikt. Jag tror att jag börja fatta lite mer hur jag ska tänka nu iallafall. Såhär är min teori.

Jag har Linas Matkasse. En portion är ca 500kcal. Jag kan inte äta en hel portion utan måste dela den på 2 eller 3. Då får jag i mig för lite energi. Därför måste jag äta den andra halvan av maten till mellanmål. Om jag däremot äter mer energirik mat, tex potatisgratäng och kött så behöver jag inte äta så mycket till mellanmålen eftersom jag får i mig mer energi vid själva måltiden. Det är ju inte så jättekonstigt egentligen. 

För att gå ner eller upp i vikt och må bra så måste man fokusera på den totala energimängden över dagen. Det finns inga genvägar. Äter man mer energi än man gör av med går man upp i vikt oavsett vart energin kommer ifrån. Man behöver också äta från alla kostgrupper för att inte få bristsjukdomar. Vitminet B12tex är jätteviktigt för hjärnan och finns uteslutande i animaliskt protein. Järn finns givetvis i grönsaker, men för att få i sig samma mängd järn från tex broccoli och en köttbit kanske man måste äta 5ggr så mycket broccoli, så det gäller faktiskt att ha koll på vad man stoppar i sig.

När jag lämnade sjukhuset så sade de i princip bara att du kan äta allt men i små portioner och oftare. Vi fick order om att äta multivitamintabletter från apoteket Tex Mitt Val Kvinna och ta B12 och D vitamin tabletter. Jag fick också rekommendation att äta 5dl mejeriprodukter per dag för att få i mig fullvärdigt protein, dvs de innehåller de essentiella aminosyror som kroppen behöver för att fungera på ett bra sätt. Där slarvar jag kan jag erkänna, jag är jättedålig på att få i mig så mycket mejeriprodukter. Jag får kanske börja dricka mjölk till mellanmålen... 

Nu kanske ni tänker äh det är väl inte så viktigt, men det är faktiskt viktigt. Äter man bra så mår man bra. Äter man skräp så mår man skräp. Det är ju så uppenbart enkelt, men det är som att vi har glömt bort det. Särskilt viktigt är det nu när jag äter så lite varje dag. 

Ett bra exempel är färdiglagade köttbullar. Jag läste en test i Aftonbladet där de testade ett gäng olika sorters köttbullar. För att en vuxen person skulle få i sig tillräckligt mycket protein vid en måltid så var man tvungen att äta 300gram! köttbullar!, men gör man det så får man i sig alldeles för mycket fett och salt. Plötsligt fattade jag varför jag aldrig blev mätt på maten på jobbet. 300gr köttbullar är 24st om varje "bulle" väger 12gr. "Normalmängden" är nog ca 8st/person... 

Nu seglade jag iväg lite. Tillbaka till vardagen igen. 

Jag tycker att det är superjobbigt med all planering med alla mellanmål. Vad ska jag äta? När ska jag äta och hur mycket? Det blir väldigt många knäckemackor och yoghurt. Ibland är det tröttsamt ibland att behöva äta så himla ofta och ibland känns det jättebra att jag får och ska äta så ofta!

Ett specifikt "problem" som ju blir ganska roligt om man tänker på det utifrån är att jag och många andra med adhd är att jag är periodare. Jag äter gärna samma sak en väldigt lång period tills jag tröttnar tvärt och byter. Jag har haft en "tonfisk, kokta morötter och vitt bröd" period, en "fiskbullar i dillsås period", och en väldigt svår "choklad varje dag period". Om jag tycker någonting är väldigt gott så ger smakupplevelsen hjärnan en kick och det är därför det blir ett missbruk. 

Egentligen är allting precis som förut fast i mindre skala på nåt sätt. Jag är typ lika hungrig som förut och kroppen ser likadan ut. Ändå är det som en ny värld har öppnat sig. Jag kan röra på mig på ett helt nytt sätt. Jag kan gå barfota inne utan att få så ont i fötterna att jag inte kan gå. Jag kan leka en hel dag med mina underbara syskonbarn och verkligen göra allt och när jag går ut och äter med mina vänner är det aldrig något problem att få halva priset eller en matlåda med sig hem! 

Det enda som känns lite surt är att mina supersnygga träningsbyxor från Adidas som jag köpte förra hösten nu är förstora- fast bara runt benen! Magen är fortfarande kvar och den har blivit extremt "klämkänslig". Det blir väldigt snabbt obehagligt med saker som sitter åt kring magen tex mina snygga träningsbyxor. Min farmor hävdade att jag har fått "mormors mage" så det är väl genetiskt helt enkelt. Satans opraktiskt bara eftersom allting åker ner när man inte har nån rumpa och jättesmala lår. Det känns väl inte jättekul att köpa mammakläder när jag inte är gravid, men jag tänker att det är en fas som snart är borta. 

Maten har varit ett missbruk och som alla missbruk så är det egentligen ett psykiskt problem. Det förstärks av hur min hjärna fungerar rent hormonellt, dvs den jagar kickar. Jag har inte ersatt det missbruket med något annat missbruk som jag upplever det-phu!

Sammanfattningsvis känner mig otroligt nöjd över att jag tog ett beslut att göra operationen och att jag är inne i ett starkt positivt flöde som bara kommer att bli bättre och bättre! 

(Jag ska ladda upp fler bilder så ni får se.):-)

Släktforskning

Jag började släktforska för några år sen, det går lite i perioder hur mycket jag håller på, men just nu har jag precis kommit på igen efter att ha varit av ett långt tag.

Problemet jag har att tampas med är att jag börjat på ALLA möjliga grenar samtidigt. Jag har lagt till typ alla släktingar till alla släktingar och deras släktingar... Ni hör ju själva. Jag har lagt mitt träd på MyHeritage som många andra forskare, men jag har insett nu att jag måste gå en kurs och få någon slags systematik i mitt sökande. 

Jag är så otroligt otålig och ganska bekväm av mig, eller rättare sagt jag undviker det som är kräver mycket koncentration och uthållighet, dvs att söka i kyrkböckerna. När jag väl söker upp någon bok och börjar leta efter någon intressant människa så kan det ju gå flera timmar bara att till exempel följa upp hur personen flyttade. 

Hur bodde de, går det att hitta bilder, vart jobbade personen, vad ägde de när de dog? Det finns massor av information om man bara orkar leta. Google är superbra. Allt finns på nätet. Saken är att jag har ungefär 2500 personer i mitt träd. Jag har inte 2500 flikar öppna på skrivbordet samtidigt, men säkert 10 och ett par olika kyrkböcker uppslagna samtidigt... 

Det BLIR rörigt. MEN det ger också världens kick när man hittar ny information. Varje gång jag sätter igång får jag en känsla av GUD vad spännande och satan att det ska vara så svårt att hålla sig till EN person i taget. Det är sååå svårt. Den ena människan leder ju till den andra, som leder till en plats, som har en sån oerhööört spännande historia! hahaha  

Släktforskning är ju egentligen mycket mer än att bara leta upp namn på sina förfäder. Dessa människor var ju en del av ett sammanhang. Vi alla blir ju påverkade av tidens anda, och de politiska vindar som blåste för tillfället. 

Jag har hittat en människa som var salpetersjudare. I korthet var det statligt anställda män som hade i uppgift att utvinna salpeter ur jorden under stallen för att det skulle kunna användas till att göra krut till kanoner och musköter under alla krig från Gustav Vasas tid fram till början på 1800-talet. 

Krig är tyvärr inget nytt påfund. Jag visste inte ens vad det var förrän jag Googlat upp det. När jag läste vad en sådan gjorde vecklade en helt ny scen ut sig framför ögonen. Jag såg plötsligt slagfältet framför mig och kom såsmångingom in på Historieätarna Stormaktstiden i tanken. Ni vet det avsnittet där de lagar mat i fält. 

Nu kommer jag ju inte ihåg vad just min gubbe hette, eller ens när han levde, så jag måste få återkomma om det nån gång längre fram- om jag kommer ihåg! Det leder mig tillbaka till det detta med minnet. Eller det icke-fungerande minnet. 

Arbetsminnet är nersatt hos människor med Adhd/add- som jag, och det går att träna hur vet jag inte riktigt dock. Det som är frustrerande ibland är att minnet behöver struktur för att fungera och jag förmår inte skapa struktur i mitt eget minne. Det korta minnet behöver kopplas ihop med det långa minnet och den kopplingen verkar inte fungera så bra heller hos mig. Minnet blir avsevärt sämre om man har brist på omega 3 fettsyror, och det finns ett samband mellan adhd och brist på omega 3 fettsyror hos mamman under graviditeten. 

Graviditets och amnings virrighet är också kopplat till brist på omega 3. Det fina är att vi inte alls behöver köpa dyra kapslar med fiskolja utan det går bra med rapsolja. Det är i alla fall min slutsats efter att jag har googlat och pratat med dietisten efter min överviktsoperation. Fettsyrorna är livsnödvändiga. Det var visst ett snedspår...

Tillbaka till min släktforskning så är mitt andra stora problem förutom snedspåren att jag har dubbelregistrerat massor av människor. Snabba resultat är roligare än att vara sådär oerhört noggrann- iallafall när det inte blir så mycket fel, men snabba resultat brukar ofta generera fler fel...  

Jag har massor av Valloner i mina anor, och Vallonerna var smeder och bodde på bruk. De pratade inte svenska och hade en annan religion än svenskarna. Gissningsvis var det därför de gifte sig med någon annan som också var Vallon. Alla fick 10 barn typ och alla heter samma namn. Gaaah!!!

Allting blir så oerhört invecklat, men det finns så mycket spännande att läsa. Sätter man historien i perspektiv till nutid så märker man att vi i ganska hög grad upprepar oss själva. Import av utländsk arbetskraft, religionsfrihet, integration... det är ju bara några saker där debatten känns lika aktuell nu som på 1700 och 1800-talet. Årstafrun drabbades av förbudet mot lyxkonsumtion i slutet av 1800-talet och var tvungen att dricka café i bersån där ingen skulle märka att det dracks kaffe. 

Tyvärr blev hon påkommen och fick böta dyra pengar. 

Konsumtion av lyxvaror, skatter, import och export balans, synen på förnuftet och för att inte nämna kvinnlig rösträtt som sågs som samhällsomstörtande, och rent av farligt i början på 1900-talet i överklassen är också intressanta kapitel i vår historia tycker jag. Kvinnan verkar överlag vara kopplad till kaos och kaos är farligt för det går inte att kontrollera... 

Jag skulle egentligen ha skrivit ihop ett bättre sammanfattande avslut, men nu måste jag verkligen avsluta det här inlägget innan jag glider in på nåt nytt spännande spår. ;-)

Vilken dag!

Jag var på jakt efter ett spelande kort till min systerdotter idag. Hon och jag skickar kort till varandra och nu har hon sagt att hon önskar att jag skickar ett spelande kort, och vad gör man inte för sina älskade syskonbarn?!

-Tänk på att jag tycker om spelande kort!

Jag gick in i den där pappersbutiken precis på hörnet vid Mariatorget. Jag började titta runt och insåg vilken fantastisk skatt denna butik är! Det var helt tyst i butiken, sådär så att man hör hur tyst det är. Sådär tyst som det är i böcker, ni vet när de går in i en bokhandel för att hitta en viss speciell bok och ägaren sitter bakom disken och liksom harklar sig lite för att säga att hon eller han är där så att kunden inte ska hoppa till när ägaren rör sig för att kunden trodde den var ensam i butiken. Så tyst var det.

Det är också flera meter i takhöjd i butiken och det är böcker överallt. Små och stora om vart annat. Skönlitteratur, poesi, biografier, barnböcker, och böcker för vuxna. Mest böcker för vuxna faktiskt när jag tänker på det; i många olika färger och med många spännande titlar.

Jag älskade att läsa böcker när jag var barn, men sen kom Facebook och internet i telefonen och då blev det snabba kickar istället för långsam fantasi. Hjärnan är lurig på det sättet.

När jag stod där mitt bland alla böcker så insåg jag att den här butiken är ett strukturerat kaos. Kvinnan som äger butiken har inriktat sig på Stockholmiana och då förstår ni själva vilken spännvidd det innebär. Precis när jag skulle gå hittade jag ett jättefint kort till min systerdotter, och blicken började söka sig upp mot böckerna på hyllorna. Butiken är kvar sen 1880-talet, men böckerna är av lite mer modernt snitt.

Årstadagboken stod det på en av ryggarna. Jag kände att jag blev alldeles upprymd. Jag läste boken "På Årstafruns tid" av Lars Widding förra året och blev helt fångad av hennes värld!

För er som inte känner till Årstafrun så kan jag berätta att hon hette Märta Helena Reenstierna (Wikipedia) och bodde i Årsta. Hon skrev dagbok varje dag i över 40år i slutet av 1793-1839. Hon var samtida med Bellman och skrev om sitt liv, om sina barn, sin man och allt arbete det innebar att sköta en så stor gård som Årsta då var.

Hon skrev som om hon visste att hennes dagböcker en gång skulle bli offentliga, men trots det eller kanske pga av det så var hon väldigt vass i sina omdömen om de människor som korsade hennes väg. Det som gör henne så speciell är ju att hon levde sitt liv i Stockholm. Årsta ligger bara drygt 10 min med bil från Skanstull.

Kvinnan i bokhandeln har specialiserat sig på Stockholmslitteratur och Årstafrun är ju verkligen en ur-Stockholmare. Nuförtiden finns hon till och med på Facebook! Här är länken

Originaldagboken förvaras i Nordiska Museets arkiv och innehåller mer än 5000 renskrivna folio-ark. Ett urval ur dagböckerna är publicerat, men ett urval är alltid ett urval. Som fotograf "ser" jag ju min bild redan innan den är tagen. När jag tar den tar jag flera exponeringar och väljer sen ut den bästa.

Givetvis är det ju samma med Årstafruns dagböcker. Det som inte ansågs lämpligt att publicera kom helt enkelt inte med. Det som ÄR publicerat är publicerat i 3 volymer som publicerades första gången på 40-talet och i omtryck i början på 90-talet, och jag hade hittat den 3:e delen i 90-tals utgåvan. Damen bakom disken beklagade att hon inte hade alla 3 volymerna.

Precis när jag skulle betala och gå så vänder sig damen i affären om och upptäcker att hon faktiskt hade en bok till. Det var den första delen i 40-tals utgåvan. Den utgåvan innehåller även kartor!

Det finns inte så mycket publicerat om Årstafrun, trots att hon levde parallellt med Jane Austen och Franska Revolutionen. Så det är en sann guldgruva att börja forska i, om intresset håller i sig. Årsta Slott står kvar och många andra hus finns också kvar. Det är bara att följa henne igen i spåren.

Jag kände mig verkligen smått euforisk när jag satte mig på bussen hem. Jag har fått hem en skatt och upptäckt en bit Stockholmshistoria!

Äntligen!

Äntligen, äntligen, äntligen får jag hjälp att komma vidare. Vidare in på positiva spår. Jag borde kanske inte egentligen skriva äntligen eftersom det har varit en lång process som nu får ett genombrott.

Jag träffade en arbetspsykolog på Arbetsförmedlingen första gången i tisdags och idag träffades vi igen. En MYCKET professionell och duktig psykolog. Hon gav mig ett test som heter Vägvisaren. Det är ett häfte med massor av frågor som på ett väldigt enkelt sätt kartlägger vart man har sina styrkor och intressen. Mina två största områden är kreativitet och vetenskap.

Jag har brottats sååååå mycket med känslan av svek. Jag har känt mig missförstådd och tyckt att människor jag mött varit dumma och oförstående. Nu när jag börjar landa i mig själv ser jag ju att jag bara befunnit mig i fel sammanhang.

Igår gjorde jag ett sånt där test som finns på fb: Vad är ditt ultimata yrke? tror jag att det hette. Svaret var ju givet men det var ändå så roligt att se det på skärmen. Det stod politiker. Psykologen och jag pratade om potentiella yrken och eventuella studier.

Plötsligt kom ett minne upp från ca 2007. Jag hade bestämt mig för att läsa Statsvetenskap på distans och träffarna var i Sundsvall. Jag var tvungen att jobba heltid och hade en timmes resväg åt varje håll. Barngruppen på förskolan var väldigt krävande och båda mina kollegor var nya för barngruppen...

När jag kom till Sundvall och tagit mig ut till universitetet, in i lektionssalen och mannen som skulle hålla lektionen presenterade sig var det verkligen en väldigt märklig känsla som infann sig. Jag var ju som de andra där i lektionssalen. Han som höll föreläsningen forskade till och med i det här magiska ämnet. De andra som satt där var också intresserade av politiken och dess mekanismer.

Tyvärr fungerade det inte att jobba så mycket och plugga vid sidan av. Jag var bara i Sundsvall en enda helg. Jag var så ledsen och besviken och jag tyckte det kändes så orättvist att jag skulle behöva gå till ett jobb som jag inte ville ha bara för att kunna försörja mig när andra fick läsa massor av spännande litteratur i ämnet som jag alltid känt mig kallad till.

Boken om demokratifilosofi står fortfarande kvar i min bokhylla; bredvid böckerna om olika perspektiv på Mänskliga rättigheter.

Idag känner jag mig stolt över att det faktiskt är jag som styr mitt liv och vågar vara tydlig med mina styrkor och resurser. När jag nu faktiskt vågar stå på mig och säga till mig själv och min omgivning att jag inte klarar av mer förskolejobb och att jag inte kan eller vill gå tillbaka så har också nya vägar öppnats till andra yrken.

När jag nu mött en sån professionell person så kan jag också slappna av. Jag slipper hela tiden vara på helspänn redo att försvara mig eller hävda mig. Då kommer alla undanträngda känslor upp. Så mycket sorg och ilska över allt som hänt och om hur allt hade kunnat vara annorlunda.

Samtidigt så tänker jag att den processen som lett fram till idag har varit viktig. Jag träffade en annan jobbpsykolog för snart 5år sen som också var jätteduktig, men jag visste inte vad jag ville. Det är svårt att hjälpa någon när personen inte vet vad den vill.

Idag var det också Nobelprisutdelning. Mannen som fick ekonomipriset beskrev sin väg fram till priset som allt annat än rak, men att det hade gynnat honom i hans forskning eftersom han kunnat ta in andra perspektiv och släppa alla krav på hur det borde vara. 

För några år sen var det en annan Nobelpristagare som observerade sina 4:a åriga barns sätt att komma fram till nya lösningar på problem och bestämde att på fredagar så testade han och hans medforskare helt förutsättningslöst nya idéer på samma sätt som barnen gör.

Så slutligen är jag ändå glad över mina år i förskolan. Barn ÄR underbara. Även när de är "jobbiga". De är oerhört kreativa och har ett sånt självklart sätt att ta för sig av livet. I deras värld finns det inget "det borde vara såhär" tänk.

Min stora systerdotter och jag pratade om Lucia igår när jag hämtade henne på förskolan. Jag frågade om farmor och farfar skulle komma på Luciatåget på måndag.
Hon svarade direkt
-Ja det tror jag.
-Ja, för de har ju faktiskt inget annat att göra!

Självklart kommer de och tittar på henne när hon går i Luciatåget och självklart kan jag använda mina stup och uppförsbackar på ett konstruktivt sätt. Hur vet jag ju inte exakt ännu, men skriva här på min blogg är ett sätt.

Jag känner mig inspirerad att dagens Nobelpristagare i ekonomi INTE hade läst alla grundkurser och fortsättningskurser i ekonomi. Plötsligt så känns allting möjligt. Jag måste bara fortsätta att vara mig själv. Ändå mer. Då kommer bitarna falla på plats inom en inte allt för avlägsen framtid.

Nu struntar jag i hur det borde vara. Jag gör det som känns rätt och känns roligt och meningsfullt. När kampen i huvudet släpper kan jag bara slappna av och glida med. Livet är ju faktiskt väldigt kul!

Psykologen och jag har fortfarande inte hittat exakt rätt yrke, vi måste nog träffas fler gånger först, men nu har vi i alla fall pekat ut en väldigt tydlig riktning. Jag har fått en "formell bekräftelse" på att jag är på rätt väg. Även om jag känner det så otroligt tydligt i min själ och i mitt hjärta med tanke på all fin respons jag får här på min blogg så är det väldigt skönt att få bekräftelse från en sån person som faktiskt kan hjälpa mig så konkret som en arbetspsykolog kan, att jag är på rätt spår!

Nu kan det bara gå uppåt!

Kaos och kreativitet

Jag är en kreativ person. Kreativiteten har tagit sig olika uttryck genom åren. I början av mellanstadiet höll jag på väldigt mycket med lera på fritidsgården. Det var verkligen fantastiskt att jag kunde gå dit och få utlopp för all min kreativitet. När jag blev vuxen och började jobba målade jag med barnen, senare fotograferade jag dem, först med jobbets kameror och senare med mina egna kameror. Jag blev ihågkommen av kollegor och föräldrar som en duktig fotograf snarare än en förskollärare. :-) Resten kan ni se på min fotoblogg.

Kreativiteten är inte linjär och kaos är en förutsättning för kreativitet. "Alla kaotiska system är icke-linjära, men alla icke-linjära system är inte kaotiska" källa Wikipedia. När man inte kan sortera intrycken man får, har svårt med struktur ordning och planering så upplevs det nog ofta både av individen och omgivningen som ett kaos. 

Jag upplever att mitt liv just nu är smått kaotiskt. Jag har bestämt mig för att definitivt säga nej till mitt yrke som förskollärare. Jag klarar inte av att vara arbetsledande på det sättet jag ska vara. Jag saknar barnen. Det jag älskar mest med barn är just kreativiteten, kaoset. Människor är aldrig helt förutsägbara. De rör sig i enligt ett förutbestämt mönster i ett förutbestämt sammanhang men är alla sina egna. Det är verkligen fantastiskt!

Mitt sätt att vara ÄR mer kaotiskt än andra. Om jag ska röra mig från punkt a till punkt b är det inte alls givet att jag kommer dit i tid. Det är inte säkert att jag kommer dit alls. Det beror alldeles på vad som händer på vägen. Om det som händer på vägen är tillräckligt spännande försvinner tid och rum och målet försvinner ur sikte. Städningen är ju ett bra exempel på detta. Jag kommer på så många sidospår att jag aldrig blir färdig förrän det är dags att börja om... 

Det finns till och med ett matematisk begrepp för detta!!! Hur spännande är inte det!!

Det kallas helt sonika för "fjärilseffekten" (läs mer på Wikipedia). Teorin är att om en liten fjäril fladdrar med vingarna i Amazonas så kan det skapa orkan i Sverige. Oförutsägbara saker kan hända även om det ingår i ett förutsägbart system. Även om systemet är totalt förutsägbart kan det uppstå kaos. 

Jag är en filosofiskt och väldigt analytiskt lagd person som älskar att se samband, mönster i saker som först bara tycks bestå av ett kaos. Jag är en teoretiker som behöver vara fysisk. Jag har en hjärna som är hal som en ål och snabb som blixten. Jag är en starter som ger aldrig ger upp och äger ett enormt stort rättspatos... Tänk vad mycket jag skulle kunna bidra med om jag bara hamnade på rätt plats! 

Jag kan ju aldrig vara tyst någon längre period ;-). Har jag kommit på nåt nytt bra, så MÅSTE jag berätta det. Har jag kommit på något som inte stämmer med hur det borde vara så måste jag berätta om det också. Eller en känsla jag har, eller nåt som har hänt... Som den väldigt kreativa person jag är kan jag också bli VÄLDIGT myckeavallt i perioder, för att sen behöva dra mig tillbaka en period för att återhämta mig. 

Även om jag önskar och vill att spänningen minskar så att jag slipper befinna mig i extremlägena hela tiden så vill och kan jag aldrig "bara befinna mig i mitten". Det är en fysisk omöjlighet eftersom det styrs av hormonerna i hjärnan inte bara mitt medvetna jag. 

En annan del av min kaoshjärna handlar om att det i alla situationer som hamnar i och man möjligen skulle kunna hamna i, har en hel mängd alternativa scenarios. Jag tror att det är samma sak som ett fasrum i fysiken. Det finns en oändlig mängd variabler för varje punkt på en kurva som alla är beroende av varandra. (Jag är ju ingen matematiker så detta är en fri tolkning av ett matematiskt begrepp)

Min kreativa kaoshjärna suger upp alla möjliga detaljer vid alla möjliga tillfällen och lagrar dem på "hårddisken" till ett senare tillfälle. Tänk dig hemsidorna på internet. Varje hemsida lagrar en liten fil på din dator. En cookie. De finns där och tar upp plats och arbetsminne på din hårddisk, men är samtidigt en förutsättning för att kunna ladda hemsidorna på nätet. 

Är arbetsminnet utspritt eller för dåligt så blir datorn överbelastad och hänger sig. En typisk sån situation i verkligheten är när jag besökte Hemköp under Åhléns vid Skanstull. De har satt upp en miljard röda skyltar som sticker ut i gången som alla ropar "KÖP MIG"!! Jag är jättebra. Extrapris just i dag eller alltid lågt pris. 

Ett annat exempel är schackspelet. Alla pjäser har en förutbestämd roll, alla pjäser är beroende av varandras inbördes ordning och ska flyttas enligt ett givet mönster och ändå blir det aldrig förutsägbart. 

Politiken är egentligen ett enda jättestort schackbräde som jag ser det. Politiken blir aldrig förutsägbar, det är nog därför jag älskar politiken och samhällsvetenskapen så mycket. Om man bara ser bakom alla de där "köp mig" budskapen och ser igenom strukturen så öppnar sig en helt ny värld av filosofiska aspekter av vårt samhälle. 

Problemet för mig är att det är så vansinnigt mycket att "se igenom". Det är så många flöden att analysera och oerhört komplext när man börjar gräva lite. Det gör mig så trött ibland. Det ÄR tröttsamt att inte kunna rikta sitt fokus för att det är för mycket som är intressant. 

Det är som att alla de där skyltarna i gången på Hemköp innehåller olika oerhört spännande frågor som känns angelägna. Det är enormt svårt stundtals att sortera och prioritera vad som är viktigast. Dessutom går det ju att analysera problemet utifrån massor av olika aspekter... Ibland funkar det riktigt bar och ibland kommer jag inpå så många sidospår att jag inte ens vet vad det var jag tyckte var så spännande från början... 

Paradoxalt nog är det just dessa processer som även bidrar till min kreativitet. Styr man förutsättningarna för mycket så att allt blir förutsägbart dör min kreativitet. Om kreativiteten dör känns allting tråkigt och meningslöst och jag blir deprimerad.

Kanske blir det så att jag omedvetet börjar agera på ett sätt så att det då ges utrymme för lite kaos, eftersom det genererar kreativitet och jag mår bättre igen. Jag vet inte riktigt om det är så eftersom jag ju inte kan se mig själv utifrån (fast ibland skulle jag vilja kunna titta ner på mig själv och situationen från ett högre perspektiv så kanske jag skulle förstå mig själv lite bättre. :-) 

Även om jag tycker att dessa situationer är påfrestande i stunden är det ändå är det just dessa situationer som gör att jag kan visualisera exempel för er här just nu. Det ena förutsätter det andra hela tiden. Hur många låtar har vi inte hört om olycklig kärlek?! ;-9 

Hela detta inlägg handlar om kreativitet. Kreativiteten måste få flöda fritt men fri kreativitet kräver också en ram, eller ett sammanhang att förhålla sig till. Det är därför jag jag älskar att fotografera. Min specialitet är porträtt i miljö. Det blir aldrig förutsägbart. Alla människor är olika och ljuset faller olika hela tiden i olika miljöer. Dessutom kräver olika situationer olika saker av mig som fotograf. Kameran är ett väldigt konkret verktyg att jobba med. Det är en ultimat kombination av vetenskap och kreativitet. 

Tänk om jag kunde få jobba i ett sammanhang där jag får fotografera och intervjua människor om spännande saker som jag sen kunde använda  i ett större sammanhang. 

Jag gillar min kreativitet och jag förstår nu att kaoset i hjärnan är en del av den. Min kreativitet är inte linjär. Den är myckeavallt, överallt och på många plan samtidigt. Det jag behöver hitta är ett sammanhang ett förhålla mig till; en ram som kan omvandla kreativiteten och kaoset så att det blir mer konstruktivt och får större genomslagskraft. 

Tillsvidare är detta min kreativa kanal och jag är så himla glad över att så många vill dela den med mig! 

Nytt jobb!

Jag skulle egentligen söka jobb. Jag fick tips om en bra sajt som heter Jobbsafari. De hade en en väldigt bra och träffande personlighetstest med länkade jobbannonser. Det var jättekul ända tills jag började titta på länkade annonser. Då kändes allt så hopplöst igen, så jag tänkte att jag helt enkelt skriver ett inlägg här istället om vem jag är och att jag vill ha ett jobb.

Jag är en kreativ, glad, sprudlande, väldigt extrovert person som älskar människor. Det är alltid flera projekt som pågår samtidigt i mitt liv. Om du hittar nyckeln till mitt sätt att fungera får du en oerhört plikttrogen varm, snäll, klok och omtänksam person som aldrig ger upp på din arbetsplats.

Jag bryr mig mycket om mina medmänniskor, ibland så mycket att jag glömmer bort mig själv. Jag har ett enormt stort rättspatos och brinner för de mest utsatta människorna i vårt samhälle. Jag är övertygad socialist sen tonåren. Samhällsintresset är en stor del av mitt liv och när jag kommer igång kan jag diskutera det mesta med de flesta och jag är känd för att vända och vrida på och punktera de flesta argument som inte kommer från hjärtat.

Jag är ingen hetsig typ som stressar upp mig över saker i onödan. Det enda som jag behöver från dig som arbetsgivare är ett bra stöd i att kunna bolla lösningar som uppstår på vägen. Jag behöver också få tydlig information i god tid. Trivs jag och mår bra kan jag hantera de flesta situationer som uppstår. Jag behöver ha en lugn vrå där jag kan jobba på det jag ska göra utan för mycket intryck som distraherar.

Jag är en oerhört kreativ person. Jag fotograferar och skriver helst och mest hela tiden. Jag ser snygga bilder överallt som jag lagrar i min hjärna. För mycket struktur och ordning dödar min kreativitet och därför upplevs det som att det är rörigt runt omkring mig. tydliga ramar är dock ett måste om jag ska komma till min rätt.

Jag pratar mycket med alla möjliga människor eftersom det är ett väldigt bra sätt att komma fram till nya idéer och lösningar på diverse problem som har uppstått eller kan uppstå. Varje människa och varje möte har en potential att skapa ny utveckling hos mig. Det de berättar eller förmedlar lagrar jag på min intuitiva hårddisk så att jag kan ta fram det i en annan situation.

Jag gillar att se sammanhang och jag samlar ofta på mig en rad detaljer som sen bakas ihop till en helhet i min hjärna. Jag är en snäll person, men också väldigt skärpt. Jag är mer en filosofisk betraktare än dirigenten mitt framför orkestern. Jag har en funktionsnedsättning som heter ADD. Det är ett kognitivt och exekutivt funktionshinder. Vissa blandar ihop det med begåvningshandikapp men om man gör det blir det väldigt fel.

Om du ger mig nya utmaningar löpande så kan jag hålla motivation och intresse uppe länge. Kommer jag på nya idéer och projekt så uppskattar jag om du fångar upp dem. Några missar klarar jag innan vi lärt känna varandra, men blir det för många tappar jag snabbt gnistan och söker mig vidare.

Min hjärna är inte anpassad för att komma ihåg massor av saker samtidigt. Den har fullt upp att komma ihåg alla de där små detaljerna som sen ska bakas ihop till en helhet. Därför är det bättre om jag får saker skriftligt på min mejl så jag kan gå tillbaka och läsa när jag ska utföra uppgiften.

Att följa regler kan vara en utmaning. Det går bäst om de är motiverade. Instruktioner fungerar bäst om de ges väldigt tydligt och begränsat beroende på situation. Om du talar om för mig exakt hur jag ska göra får inte min hjärna den utmaning som den behöver för att hålla fokuset kvar på uppgiften. Därför föredrar jag  att hitta egna vägar att utföra mina uppgifter.

När du anställer mig är det bra om du vet att min hjärna har tagit plats i en av vagnarna på bergochdalbanan och energinivån är ställningen som banan går på. Som en bergochdalbana ska så går den upp och ner och ibland är kurvorna branta. Ibland kommer man till ett stup, men vagnen sitter ju fast i rälsen så det brukar gå bra. Det som är lite speciellt med min bana är att någon bygger om banan varje natt när jag sover. Därför vet jag aldrig riktigt när det svänger eller när stupet kommer. Det gör ju inte så mycket om man bara vet att det är så.

Som den förskolepedagog jag är från början så tycker jag att det är viktigt att förklara så att människor förstår. Jag tycker om att förklara, och jag har oftast ett väldigt stort tålamod. Mänskliga relationer är något jag sätter stort värde på och respekt är ett ledord.

När jag hittar rätt sammanhang och rätt uppgift finns det ett oändligt driv, ibland kan jag till och med bli så fokuserad att jag inte hör när du pratar med mig. Därför är det viktigt att du känner in när det är rätt tillfälle att fråga mig saker eller att be mig om saker.

Om du ber mig om saker eller frågar saker så får du vara beredd på att jag ibland svarar på något annat än du frågat eller att jag gör på mitt eget sätt. Det är för att min hjärna tänker på tusen andra saker samtidigt som du pratar.

Intuitionen är min inre kompass, den är oerhört stark och om jag följer den blir det bra. Den är ihopkopplad med mitt sjätte sinne, som ibland förser mig med information som jag inte kan förklara vart den kommer ifrån. Den är viktig för mig och att du har ett respektfullt förhållningssätt till att vi uppfattar saker på olika sätt är ett måste.

Tiden, tiden... tiden är viktig, jag passar tiden om den är viktig... Som den kreativa person jag är så är det viktigt att just kreativiteten får ta plats. Perfektion, tid och avstånd är relativa begrepp för mig. Jag tänker ofta utanför ramarna och hittar utvecklingsmöjligheter som annars kanske inte skulle kommit fram.

Jag är en intensiv person som är mycket av allt. Mycket glädje, sorg, kärlek, medmänsklighet, glöd, driv, fokus, idéer, kunskapstörst, projekt och väldigt mycket idéer och åsikter om det mesta...

Anställer du mig så har du fått en fantastisk chans att lära dig mer om ett vanligt fast ändå ovanligt funktionshinder och hur mycket jag kan bidra med just för att jag har förmågor som andra inte har; samtidigt som du har en grymt bra medarbetare!

Ett jobb- vilket som helst!

Kan du inte ta ett jobb, vilket som helst?

Svar: Det löser inte mitt problem!

Jag gick ut Lärarhögskolan 2002. Jag älskar politik och politiska system. Jag drömde om att läsa in en politisk magister examen i statsvetenskap, statistik och nationalekonomi.

Tyvärr räckte inte betygen till, men eftersom jag älskar barn så tänkte jag att Lärarhögskolan kunde funka. Jag gillar språk och var duktig i engelska på gymnasiet och kände att om jag skulle komma vidare så skulle jag behöva läsa på språket.

Längst bak i katalogen från Verket för högskoleservice fanns en utbildning som var skriven med jättesmå bokstäver. International programme in early childhood education. Som jag kommer ihåg det så beskrevs den som en utbildning som var betydligt bredare inriktad än vanliga förskollärarprogrammet. Inom ramen för utbildningen ingick 20hp engelska och 10hp management och 10hp uppsats. Vi fick även en akademisk examen fil kand.

Termin 4fick vi åka utomlands på utbyte. Jag hade precis läst böckerna av Vilhelm Moberg om Utvandrarna och Invandrarna så valet var givet. Jag skulle åka till St:Cloud Minnesota. Jag tänkte hela tiden att när jag kommer till termin 4 så ska jag läsa Statsvetenskap.

Saken var ju bara att Lärarhögskolan givetvis hade utbyte med motsvarande institution på det Amerikanska universitetet. Child and Family studies. Eftersom jag inte visste vad jag skulle göra istället så läste jag klart de 4 åren på Lärarhögskolan med fokus på att när jag var klar skulle jag läsa Statsvetenskap.

Praktikdelen i kursen "barn med särskilda behov" förlade jag i Indien. Jag utnyttjade en kontakt till familjen och fick med mig två kurskamrater och vi åkte dit och var där 6v. 3 eller 4v på en blindskola och resten av tiden till förberedelser och att se oss omkring. En omtumlande resa på många sätt. Jag var (inte så förvånande) mer intresserad av skolan som institution och samhället runt omkring än själva pedagogiken med de multihandikappade/blinda barnen.

Termin 6 läste vi Management (ledarskap) och skrev uppsats. Det var kul eftersom jag fick läsa in mig på ämnen som intresserar mig och jag kunde inrikta mig i min uppsats på ett ämne som intresserade mig. Jag var den enda som gjorde en statistisk studie...
Nu när jag skriver det här inlägget ser jag ju kopplingen...

2002 var jag färdig "förskollärare" och var ju tvungen att söka jobb. Det var ju bara att gilla läget. Jag var ju tvungen att försörja mig. Jag har ju alltid vetat vad som intresserar mig, men jag har aldrig kunnat se vägen dit.

Istället har jag varit tvungen att försöka passa in i rollen som "förskollärare". Jag har berättat tidigare att det funkar på ett teoretiskt plan men inte i praktiken. Hur mycket jag än kämpar går det inte. Det går inte!

Alla förskollärarjobb har faktiskt varit "vilket jobb som helst". Kalla det för brödjobb eller vad som helst. Jag har så mycket kompetens som i slutänden leder till frågan:
- Har ni varit ute idag? (Jag ville ju prata om teorier kring små barns lärande. Varför vi gör som vi gör i förskolan, varför leken är så viktig, hur små barn utvecklar sitt språk, hur språk och motorik hänger ihop etc.)

Det är naturligtvis att hårddra det att säga att mina förskollärare har varit "vilket jobb som helst", men det är faktiskt så det känns. Planering och genomförande var ju mitt ansvar, men jag klarade inte av det. Känslan av skam och misslyckande är det som präglat mitt yrkesliv mest och jag är naturligtvis jätterädd att det ska upprepa sig igen. Är man jätterädd att något ska hända skickar man ju omedvetet ut signaler om osäkerhet och man blir ett lätt offer för det man var mest rädd för skulle hända.

Många chefer har varit min diagnos på spåren men ingen har kunnat sätta fingret på vad som inte fungerar.

Det jag varit bäst på och tyckt varit roligast har jag fått lämna hemma för att försöka passa in i min yrkesroll. Det är som att försöka trycka ner en fyrkantig kloss i ett runt hål. Med tiden kanske kanterna blir lite avskavda men klossen kommer aldrig att ändra form och passa in i hålet.

Jag kunde ju naturligtvis inte undertrycka min personlighet och kan ändå mindre nu. Är man impulsiv så är man det i många situationer. Är man analytiskt lagd så är man det hela tiden. Jag gillar intellektuella utmaningar att vrida och vända på saker och jag ifrågasätter det mesta hela tiden...

Jag har oerhört svårt att följa i mitt tycke meningslösa regler. Jag avskyr när människor har synpunkter på vad jag gör, hur jag gör saker eller för den delen hur jag väljer att lägga upp mitt arbete och jag hatar minutpassning. Jag känner mig fångad, kvävd, instängd och bevakad. Tillslut blir man "den där jobbiga typen" som alltid måste göra tvärtemot. Det är som att psyket gör revolt!

Det som räddat mig har varit min kreativitet! Jag är så oerhört glad och tacksam att jag har haft möjlighet att öva mig på min hobby på mitt jobb! Det har räddat mig från att gå under tidigare. Fotograferandet har fungerat som min ventil och min flykt på jobbet. Kameran har varit och är fortfarande mitt "förlängda öga".

Jag älskar verkligen min kamera och är så oerhört glad att jag har haft möjligheten att köpa en så fin kamera som jag har nu och att jag har haft möjligheten att få ta med den till jobbet och använda den där.

Tillslut blev fotograferandet dock destruktivt eftersom jag inte var anställd som fotograf. Jag fick så enormt många fina bilder på barnen som jag bara fick slänga bort. Idag har man i princip ingen planeringstid och på de få minuter jag hade kunde jag knappast sitta och välja ut bilder och sätta ihop till power point presentationer.

Jag hamnade också i knepiga situationer om upphovsrätt etc till bilderna och vissa tveksamheter i min roll som förskollärare respektive fotograf. Vt 2014 gick det inte längre. En ovanligt dålig arbetsplats även för normalfungerande, med en ovanligt dålig chef satte saker och ting på sin spets. Mer om det i ett annat inlägg.

Jag har en funktionsnedsättning. När jag var yngre kunde jag i viss mån överkompensera. När man är yngre så har man heller inte samma krav på sig att fungera som andra på en arbetsplats.

Det fungerar inte längre. Jag orkar inte längre heller försöka låtsas som att allting fungerar, för det gör inte det. Det syns inte på utsidan och det är svårt att förstå att en person kan vara högpresterande inom vissa områden för att inom andra områden falla igenom totalt.

Därför känns det ändå viktigare att berätta om den här diagnosen och vad det egentligen betyder att leva med den här typen av funktionsnedsättning. Det går så lätt att skriva och känns meningsfullt och roligt även om det hittills mest handlat om alla problem.

Vi pratar mycket om individens val just nu. På frågan om jag ångrar något av mina val skulle jag säga att jag inte hade något val. Går det att ångra något om man inte hade ett alternativ?

Om jag går tillbaka till titeln på det här inlägget; "ett jobb vilket som helst" så tror jag inte att det är särskilt lyckat eftersom det inte löser problemet.

Ketchupeffekten!

Ibland blir man bara så trött. Trött på att allt händer samtidigt. Ni är säkert bekanta med den berömda ketchupeffekten. (Antar att den härstammar från tiden med glasflaskor) först kommer inget, så kommer inget, så kommer allt på en gång.

Just nu händer allt på en gång. ALLT på en gång.

Jag har nyligen avslutat min tjänst på en förskola och är nu fri. Fri som i arbetssökande...
Jag har varit sjukskriven sen jan 2014 pga utmattning och stress och det fanns ingen möjlighet för mig att gå tillbaka till barnomsorgen och inte heller bli omplacerad i stadsdelen.

Det var en lång och väldigt påfrestande process som tillslut ledde till att jag fick möjlighet att säga upp mig med avgångsvederlag.

I aug tyckte F-kassan att nu måste jag vara frisk. De drog in min sjukpenning. För att skydda min sgi var jag tvungen att anmäla mig på AF- fast jag hade ett jobb... Trots en väldigt trevlig handläggare kom mycket jobbiga minnen upp från mötena med AF med mindre trevliga handläggare.

Att komma ihåg saker är en utmaning för mig. Vissa saker fastnar lätt som en plätt medans andra är sjukt svåra att komma ihåg. Eftersom jag nu är arbetslös måste jag KOMMA IHÅG att rapportera sökta jobb mellan den 1:a och den 15:e varje månad.

Eftersom jag nu får ut flera månadslöner i klump var jag tvungen att ansöka om skattejämkning på dessa pengar. KOMMA IHÅG att göra det och att få det gjort. Beslutet skulle jag sen skicka till lönekontoret för att de skulle dra rätt skatt.

Tiden emellan att jag skrev på pappret och att jag gjorde min operation hade jag "semester" d v s jag tog ut mina semesterdagar. I mitt liv blev denna "semester en transportsträcka fram till op. Jag var så sjukt stressad både över op över allt som skulle ordnas innan tex kattvakt och såklart om det var rätt beslut.

När jag kom hem från sjukhuset hade ena spegeln på badrumsskåpet ramlat ner från sina fästen och gjort ett stort hål i tvättmaskinen och vidare ner på golvet där den gjort ett litet hål i mattan...

Nyligen uppdaterade jag min dator till senaste operativsystemet. Då slutade kameran att fungera. Kan jag inte ladda in bilderna i datorn kan jag inte fotografera, och kan jag inte fotografera vet jag inte vad som blir kvar..

Matisse som är min älskade katt har länge haft problem med sin urinblåsa. Det blev plötsligt akut. Han kunde inte kissa!

Jag var nyopererad och min hjärna var som en bomullstuss...

Jag brukar lösa de flesta problem som uppstår i min väg men nu börjar det kännas lite övermäktigt.

Stress är min värsta fiende. Nu fullständigt attackerar stressen från alla tänkbara håll.

Emotionellt, psykiskt, fysiskt... allt samtidigt.

Samtidigt som jag bara känner att jag inte orkar går hjärnan på högvarv. Vart ska jag börja. Vad är ens problemet med...?  Vad är viktigast eller ens viktigt, och vad kan vänta?

Efter en vecka ringde jag i alla fall till försäkringsbolaget och anmälde skadan och en man kom ut och mätte fukten. Jag frågade mannen hur jag skulle göra med skadan, och han säger att jag ska skydda den. Jag orkade inte ens fråga på vilket sätt. Tejp? Varför tar inte mätmannen som är proffs med sig nånting som man kan skydda skadan med eller ger en instruktion av slaget köp den här sortens produkt och den finns på den här typen av butik.

Någon föreslog silikon. Vart ska jag köpa silikon? Det finns med all säkerhet  olika sorters silikon. Vilken ska jag välja? Vilken är bäst? För mig finns det aldrig några enkla svar. Särskilt inte om jag är stressad. Jag måste kolla upp exakt vilken sorts silikon jag ska köpa, jämföra priser, kolla igen att det verkligen ÄR den bästa, fundera ett tag på att det är rätt beslut och sen kanske möjligen kunna beställa den från någon butik på nätet ska jag ta mig iväg blir det aldrig av. (särskilt inte nu när jag var nyopererad). Innan jag har funderat färdigt, (om jag ens kommer till en slutpunkt) kan det gå flera veckor. Ibland hinner jag inte ens tänka efter innan jag köpt något som jag tycker att jag behöver eller som känns helt rätt. Tyvärr gäller det sällan tråkiga saker som silikon till badrumsgolv.

Roliga saker finns det massor av tid ork och energi för.Tråkiga saker, blir inte av. På eller av. Nu har jag tränat mycket på att bara göra. Inte tänka, men det krävs lite för mycket energi just nu för att orka motarbeta den biten av min hjärna.

Jag har extremt svårt att prioriterar. Att välja är att prioritera. Det gäller i alla situationer. Vad är egentligen bäst, det finns ju tusen aspekter på allting som noga måste begrundas innan man kan ta ett beslut. Lägg på maximal stress och tidspress på det så blir det tvärnit i hjärnan. Mitt sätt att hantera situationen är att helt enkelt blockera ut det.

Jag vet att jag måste ta tag i det, men det går inte. Jag förmår inte om jag är stressad.

Tillbaka till badrummet och mätmannen.

Allt var frid och fröjd med mätmannen och badrummet ända tills jag fick veta att jag gjort fel. Igen.

Föreningen har en kollektiv bostadsrättsförsäkring och därför var det den avdelningen som skulle ha kommit ut och mätt fukten i mitt golv. Jag blir så arg, frustrerad och ledsen.

Hur ska man kunna veta saker innan man vet?
Jag får besked av "mätmannen" att jag ska få ett besked om vad som ska hända med mitt badrum om ca 2v från den dagen han var hos mig. Nu har det gått dubbelt så lång tid och jag har bara fått ett muntligt besked att de ska riva ut badrummet.

STRESS är bara förnamnet! Jag har ingen kontroll. Jag vet inte vad som ska hända. Vart ska jag och Matisse ta vägen under tiden??

Jag hatar att inte ha kontroll. Jag blir FRUKTANSVÄRT stressad av att inte ha kontroll över situationen eller i situationen.

Jag läste på nätet att man kan få ersättning för merkostnader tex annat boende om man inte kan bo hemma pga skadan. Vad skönt! Vilken lättnad! Då kan jag ju fixa ett annat boende åtminstone för mig. Den känslan var skön ända tills jag ringer till försäkringsbolaget och får prata med ytterligare en avdelning.

När jag ringde till försäkringsbolaget så säger mannen jag pratar med att man inte får någon ersättning om bara badrummet är skadat. Han frågar vidare om det inte finns någon toalett i fastigheten jag kan använda och säger att praxis är att titta på kort till exempelvis en simhall eller ett gym!

Det känns som ren idioti!
Jag kan inte gå upp till centrum varje gång jag ska gå på toaletten!
- Tyvärr kan du inte gå på toaletten mellan kl 22 och 07 eftersom gymet i centrum då är stängt.

Mitt största problem är att jag är för snäll. Jag blir inte arg i alla fall inte förut. Jag har övat mig att bli arg. Att säga ifrån och våga sätta gränser och jag känner bara att det räcker nu.

Just i den här situationen är jag bortom arg. Jag känner mig hånad. Inte av bolaget och inte av mannen jag pratade med utan av en idiotregel. Jag har blivit idiotförklarad lite för många gånger nu för att jag ska orka ta det utan vidare en gång till.

Det här handlar nog egentligen inte om just reglerna för ersättningen kring mitt badrum. Det kommer att lösa sig. Det kommer att bli fint och jag kan bo hos min bästa kompis och hos mina föräldrar under tiden.

Det handlar egentligen om känslan av att alltid göra fel. Att man alltid borde gjort på något annat sätt. Man skulle ha vetat innan man visste. Hur ska man kunna veta innan man vet? Eller att just det problemet som jag har inte omfattas av regeln som skulle göra mitt liv så mycket lättare.

Nu har det gått fem år sen jag fick reda på vad "felet" var. Varför jag inte bara kan vara som alla andra. 33 år hann jag leva utan diagnos. Varje dag får jag nya insikter om varför saker som tycks vara så enkelt eller hanterbart för andra är så satans kämpiga för mig.

Det syns inte på utsidan att jag har svårt med vissa saker. Därför känns det så viktigt att berätta att det finns ett namn på svårigheterna och att det finns många fler människor som har samma typ av problem som jag!

Jag måste hela tiden jobba med att upprätthålla ordningen, strukturen, att prioritera, planera och organisera.

All den här stressen över katten, kameran och badrummet kommer samtidigt som jag ska lära mig ett nytt sätt att äta och vara och samtidigt som jag ska hitta en ny plats i livet. Jag ska gå från att vara en misslyckad förskollärare till att bli en lyckad... vad? Föreläsare, författare, fotograf?

Å så måste jag ju söka jobb för att få behålla min sgi och för att inte trilla ur a-kasssan.... men jag har ingen aning om vad jag ska söka för jobb. Jag klarar inte av att sortera bland jobben som finns på Arbetsförmedlingen och jag kan inte fokusera tillräckligt mycket för att göra nånting så ap-tråkigt som att söka jobb som jag inte vill ha. Min add hjärna har redan bestämt sig för att den inte hittar ett jobb på Arbetsförmedlingen, och då är det enormt svårt att motivera sig till att ens titta, än mindre skicka ansökningar.

Jag skulle verkligen behöva en paus. En paus från alla krav. En paus för att hitta min nya plats i livet. Den finns där, men det krävs lite lugn och ro för att hitta den.

Big Bang

Jag känner mig så himla trött på min egen hjärna ibland. Samtidigt som jag gillar att vara jag skulle jag önska att det ibland fanns en avstängningsknapp för hjärnan. Just nu är jag inne i en jätteintensiv och jättespännande period i mitt liv.

Jag har efter mycket om och men äntligen blivit en fri människa. Det känns faktiskt som att jag blivit fri! Jag blev väldigt illa behandlad av min förra chef. Tillslut fick jag till en lösning med avgångsvederlag och hjälp av en jobbcoach att hitta ett nytt jobb.

Jag har berättat förut här på min blogg att jag inte klarar av att jobba i förskolan. Jag har alltid vetat det, men jag har aldrig vetat vad jag skulle göra istället. Nu har jag som ett stort Big Bang moln i huvudet. Tusen miljoner tankar och idéer om vad som är spännande, vilka förutsättningar jag behöver för att göra ett bra jobb, vad jag tycker är viktigt, vad mina bästa egenskaper är etc, etc.

Det finns ju så oändligt många spännande utmaningar i livet. Den största utmaningen är att välja. Add människor som jag saknar ofta fokus, vilket gör att man helt enkelt fastnar. Det blir FÖR omfattande att det blir övermäktigt. Det är där jag befinner mig just nu. Jag har jättesvårt att sortera och strukturera tankar och idéer och särskilt om jag är stressad.

Det är svårt att hålla kvar uppmärksamhet och fokus över längre tid vilket leder till att jag gärna byter fokus när det börjar bli krävande, svårt och kännas jobbigt. Det som kändes som världens bästa idé igår kanske totalt förkastas idag...

Nu har jag hållit kvar vid idén om att berätta om ADD med mig själv som utgångspunkt länge. Helt enkelt för att det är så kul! Vad är roligare än att få berätta om sig själv och att dessutom få ett sånt gensvar som jag får av er läsare känns helt fantastiskt!

Idag var jag och träffade min jobbcoach för första gången och det blev en lyckträff direkt! Sååå himla skönt. Jag berättade även för henne om min ADD problematik och hon förstod precis. Alternativet att inte berätta för en arbetsgivare eller jobbcoach finns inte. Det är som att man ska hemlighålla en megastor del av sin personlighet. Det går inte. Det märks. JAG märks. Det är "mycket av allt" för det mesta.

Jag har också varit på Arbetsförmedlingen och pratat jobb med dem. Trots en jättetrevlig och mycket respektfull och förstående handläggare så kan jag inte se att de skulle kunna hjälpa mig vidare. Arbetsförmedlingen är ett helt system och jag passar inte in i något system.

12 års kamp med mig själv mina egna svårigheter och att få någons slags vettig hjälp till ett drägligt arbetsliv har gjort mig HYPER känslig för att träffa människor som tex arbetsförmedlare. Jag insåg för MÅNGA år sen att jag inte får någon hjälp. Jag måste klara mig själv. Jag passar inte in bland alla paragrafer och regler. Det går inte att mäta mina svårigheter i ett färdigt formulär.

Om man tvingas berätta sin historia om alla misslyckanden tusen gånger så blir det tillslut så att man inte orkar släppa in någon mer människa. De kan ju ändå inte hjälpa till att ändra situationen. Jag har ju inte ens förstått vad problemet har varit. Det blir en anonym ström av människor som jag ju hamnar i beroendeställning till, men som inte ser mig som person och inte kan hjälpa mig vidare. Det är enormt slitsamt psykiskt. Tillslut stängde jag av för att orka.

Jag har febrilt funderat, gjort diverse tester sökt upp alla möjliga människor för att försöka få något slags svar på vad jag ska göra istället för att jobba i förskolan, men det går inte att hitta ett svar som inte finns!

Nu har jag äntligen insett att min väg är att vända allt skit som jag har i min ryggsäck, alla svårigheter, all skam, alla misslyckanden och alla erfarenheter jag gjort på vägen  till min egen framgång. Det känns som den enda rätta vägen. Jag tror inte att det finns en färdig plats för mig. Jag orkar och kan inte informa mig "i ledet" på en arbetsplats så som det varit. Även om det varit min innersta önskan många gånger.

Jag citerar min arbetsförmedlare som slog huvudet på spiken när hon och jag pratade om mig och mitt arbetsliv.
-"Det svåra för människor med adhd/add verkar inte vara att FÅ ett jobb utan att BEHÅLLA jobbet." Det stämmer på pricken. Jag tror att jag är uppe i någonstans kring 15-16 arbetsplatser på 13 år. Jag har blivit uppsagd från en del av dessa arbetsplatser, andra har varit provtjänstgöringar och vik som löpt ut.

Nu är det dags för mig att skapa mig en plats i arbetslivet. Exakt hur det ska gå till kan jag såklart inte säga exakt idag, men ni som nu följer min blogg kommer såklart att få reda på det också så småningom. Jag känner en enorm kraft i mitt beslut att lämna låtsasläget, nu lägger jag ut alla kort på bordet och är stolt över mig själv! Jag är jag, och jag är bra- typ.

Det oerhört svåra, kluriga och roliga med mig och min hjärna är att den hela tiden söker nya utmaningar, nya problem att lösa och saker man kan ändra och förbättra. Nu har jag den största utmaningen i mitt liv framför mig. Det är att samla ihop allt det jag kan, (jag kan massor av bra saker) allt det jag vet (jag vet ganska mycket om mycket som intresserar mig), att välja bort saker jag inte kan (såklart finns det massor av saker jag inte kan), och lägga ihop resten till ett nytt CV till en ny karriär.

Fördelen med add:ns på-läge är att om jag väl har bestämt mig för något finns det inte mycket som kan stoppa mig från att nå mitt mål, men jag behöver hjälp nu att hitta rätt väg. Tur att jag har en grymt bra jobbcoach som kan hjälpa till i den processen!

Fett är bra!

Det här inlägget har fått en aning provokativ rubrik. Fett, fett är laddat. Oavsett om det sitter på kroppen eller köps på Ica är det provokativt. Iallafall i min värld.

Fett är inte bara fett. Det finns ju så många olika sorters fett. Enkelomättat, fleromättat, omättat fleromättat...

Fett är också energi. Energi är bra för då orkar man göra saker som känns roliga och meningsfulla.

Nu är det 5,5 veckor sen jag gjorde min gastric sleeve operation. Ingreppet betyder att man tar bort 3/4 av magsäcken och gör om den del som återstår till ett smalt rör. Det betyder att man kan äta ungefär 1,5-2dl mat/måltid. Eftersom man kan äta så lite behöver man äta ofta och vara noga med näringen så att man får i sig allting man behöver för att må bra.

Det är här fettet kommer i bilden och min add diagnos såklart. Jag har gått över från mos till mer vanlig mat den här veckan. Förra veckan åt jag också lite, lite choklad. Maten var så god, chokladen... nja... Jag gick över till vanlig mat några dagar tidigare än vad man egentligen skull pga att jag helt enkelt blev deprimerad.

Från sjukhuset och alla dietister etc får man rådet att undvika mättat fett. Alltså det fett som tex finns i mejeriprodukter. Man bör välja nyckelhålsmärkta lättprodukter. Jag var HELT och fullständigt överens med det tänket innan jag blev opererades. Nu efter op har allt ställts på ända.

Fel har blivit rätt och rätt har blivit fel, eller vad ÄR egentligen rätt och fel. I min hjärna är det svårt att klara av mellanting. Det är antingen på eller av. Rätt eller fel...

Den andra biten som är både fascinerande och så satans jobbig mellan varven är förmågan att verkligen ge sig hän. På eller av. Antingen all in eller inte alls... Det varierar också över tid. Det som kändes grymt spännande och intressant igår kanske känns fullständigt ointressant idag. På eller av. Om jag är på är jag VÄLDIGT på, om jag är av är jag AV. Då kan det vara väldigt svårt att komma på igen. (Tänk på en bergochdalbana så förstår ni)

Om ni nu inte redan har lagt ihop 2 och 2 kan jag avslöja att jag nu har börjat läsa på om fetter. Vilka fetter finns i vad och och vad behöver jag äta för att må bra? Det jobbiga är den gnagande känslan av att jag gör fel. Väljer fel.

Ändå väljer jag att göra fel. Det går inte att leva på lättprodukter om man är viktopererad. Det gäller istället att MAXA energiuttaget i det jag äter.

Efter operationen ska jag också satsa på fullvärdigt protein. Exakt vad det betyder vet jag inte (ännu) jag vet dock att det finns i animaliskt protein. Protein finns även i grönsaker, men då gäller det att kombinera alla bönor och linser så att det blir fullvärdigt.

Fett och protein ihop... då hamnar man ju i kategorin mättat fett mestadels. Lax och avokado innehåller ju bättre fetter men min mage klarar inte av att bryta ner det ännu. Hoppas verkligen att det kommer snart, för jag älskar lax!

Jag är så fruktansvärt less på yoghurt och kvarg. Det känns som att jag äter det 15ggr per dag! Nu har jag kört drick-kvarg ett tag och eftersom det knappt innehåller nåt fett har jag hällt vispgrädde i!
Till mellanmål äter jag knäckebröd med brieost.

Jag som hela mitt vuxna liv och särskilt de senaste åren präntat in i huvudet att man ska fokusera på magert protein!!! Nu har jag fått kasta ut allt jag trott på som en absolut sanning genom fönstret och börja om!

Satans vad jobbigt det är!

Jag har jättesvårt att upprätthålla struktur, koncentration och uppmärksamhet under en längre tid. Vet ni hur lång en dag blir om ALLT kretsar kring att äta och vad man ska äta. Jag är fortfarande sjukskriven vilket nog är ändå är tur i sammanhanget för det är sjukt svårt att gör att tänka på allt ätande OCH göra andra saker. Det är nog en övningsfråga dock.

Jag var inte riktigt förberedd på HUR jobbigt det skulle bli psykiskt. Jag avskyr problem som inte kan lösas, så jag kämpar på för att hitta lösningar även på detta mat/ät problem. Jag känner mig stärkt i att jag hade prövat allt som jag kände var rimligt och även funderat väldigt mycket på om operationen var rätt alternativ och kommit fram till att det var rätt beslut.

Add människor ses nog som grubblare eller filosofer eftersom man inte har några problem att tänka. Problemen är exekutiva. Dvs det är själva utförandet som inte fungerar. Det är väldigt tydligt nu. Jag kan ju med lätthet skriva fina scheman och läsa på om VAD jag ska äta, men det är så SJUKT svårt att få ihop detta till en fungerande meny för ett vardagsliv.

Det kan jag inte förstå, men man kan ju å andra sidan inte förstå allt och att man därmed inte kan utarbeta någon strategi eller lösning i sitt eget huvud. Ibland får man bara acceptera läget och ta in hjälp. Tur att jag har en mamma och en syster som älskar mat och som är superstrukturerade så jag kan få hjälp av dem!

Nästa "kapitel" ska handla om att jag måste jobba med min egen acceptans kring min funktionsnedsättning och känslorna kring maten och ätandet. Hoppas ni vill fortsätta att läsa då!

Äta varannan timme

Nu har det gått drygt 3v sen min överviktsoperation. Det har varit 3 ganska tuffa veckor, som höll på att sluta i en ordentlig depression. Sån tur är har jag såna fantastiska vänner som än en gång räddat mig.

Nu är planen att äta varannan timme vilket går ganska bra. Dessemellan gäller det att dricka vatten eftersom man inte ska dricka till måltiderna.

Omställningen till att äta så ofta är ganska påfrestande, det har känts som och känns lite fortfarande som att jag inte kan göra nånting eftersom jag måste äta hela tiden. Jag höll på att få en psykisk knäck av att bara vara hemma. Jag är ju van att alltid vara på språng och vara ute och röra på mig varje dag.

Nu plötsligt måste jag vila. Fysiskt. Fast jag ska ändå ut och röra på mig. Det går sådär. Det finns inget riktigt bra incitament för att gå ut. Då blir det inte av. Jag skjuter upp det lite i taget och plötsligt är det försent.

Det blir som något slags lås i hjärnan dit jag inte har någon nyckel. Det är påfrestande, eftersom det är samma sak med alla saker som känns jobbiga. Dit hör även matplanering, handla mat och i viss mån äta den... Är den inte god finns det inte samma intresse av att äta den. Då väljer jag ju hellre något som smakar gott... Fast det kan jag inte nu.

Nu ska jag äta hela tiden. Hela tiden, hela tiden.

Belöningssystemet i min hjärna är väldigt kortsiktig. Den vill att det ska gå fort och just nu har jag verkligen inte särskilt stor uthållighet. Att äta varannan timme kräver uthållighet tills rutinen satt sig. Jag måste verkligen tvinga mig själv att vara noggrann för annars går jag inte ner, och mår inte bra.

Just nu lever jag på yoghurt, kvarg, potatismos och tex kyckling eller något annat protein. Allting måste vara slätmixat. Så fruktansvärt tråkigt! Uthållighet... Jag måste hålla ut... Men jag blir så rastlös och är så otålig. Det har ju gått jättelång tid nu... Det är då jag känner mig knäckt. Det känns som en evighet, fast det egentligen är ganska kort tid.

Sen finns ju alltid tvivlet där om jag verkligen gör rätt. Rätt är viktigt. Nu tror jag iaf att jag är på rätt spår. Jag måste hålla ut och ge mig själv och min kropp tid att läka och komma in i nya rutiner.

Tiden är ju egentligen något vi har hittat på. Känslan av tid är något helt annat. Att faktiskt äta varannan timme och känslan av att behöva äta hela tiden är ju två olika saker, men oavsett ska de ju bemästras med uthållighet.

Helst skulle jag skjuta upp det där med att "börja äta varannan timme" till ett senare och bättre tillfälle. Helst skulle jag lägga det tillsammans med matplanering och diverse andra tråkiga och jobbiga saker i korgen- det där tar jag tag i sen.

Fast det valet har jag inte nu. Jag måste ta tag i saken nu. NU! Fast det är jättesvårt, tråkigt och jobbigt. Eftersom jag inte klarar av att skapa måltidsstrukturen så tog jag hjälp av min mamma. Vi skrev upp exakt vad jag skulle äta och när.

Jag längtar till nästa vecka när jag gradvis ska gå över till mer fast mat och mer fibrer. Det känns bra att det snart är nästa vecka. Tiden är ju relativ.

Låset i hjärnan skapar i värsta fall en ångestspiral som kan vara svår att bryta själv. Det är som att hjärnan fastnar i något slags stadium av att ingenting går. Nu när jag börjar känna mig piggare och starkare börjar det bli dags att ta hjälp att låsa upp låset och ta mig ut tex med hjälp av mina vänner.

Nu har svullnaden efter operationen börjat lägga sig så mycket att jag kan ha vanliga kläder. Det är en stor belöning! Man ser och märker inte själv på sin egen kropp att man har minskat. Idag märktes det dock tydligt! Kläderna hänger som säckar. Jag har gått ner ungefär tio kg sen i somras, vilket motsvarar två klädstorlekar, typ.

Jag inser nu när jag sitter här och skriver att det är jätteviktigt att jag belönar mig själv med nya kläder. Det blir såklart en stor utgift, men det är viktigt med belöningar och att få känna mig snygg. Jätteviktigt!

Matplanering

Nu har det gått 2,5v sen operationen och jag har sakta men säkert gått över till mosad mat. Dvs gradvis från soppa till mer fast mat.
Min mage verkar tillhöra den känsligare sorten. Jag måste pröva mig fram till vad som fungerar och inte. Det är inte egentligen något större problem om det inte vore för att man måste äta varje dag. Flera gånger dessutom.

Frukost, lunch, middag, och typ 4 mellanmål!
Man behöver se till så att man får i sig ungefär 50gr kött fisk, fågel, etc/måltid. Det är ungefär lika mycket som ett ägg. Till det äter jag nu ca 0,5dl potatismos och 1,5msk broccolimos. Det är inte något större problem heller faktiskt.

Första gången och när jag tänker på det är helt galet att jag blir jättemätt på så lite mat! Första gången fick jag verkligen skärpa mig för att inte ta hela laxfilén på tallriken med en hel dl mos och broccolin till... Det var tur att jag kunde hejda mig för en halv filé var precis lagom. Undra på att man måste fylla på med energi hela tiden.

Problemet är själva planeringen. VAD ska jag äta?? Det är som att det står helt still i huvudet. När jag går till ICA tänker jag att jag kan köpa både det ena och den andra råvaran men jag har ingen aning om vad jag ska göra med den! Jag tycker det är jättejobbigt.

Innan operationen hade jag Linas matkasse. Det var helt suveränt. Det kapar mycket mental
stress att slippa all planering och att handla. Jag ska gå tillbaka till matkasse när magen klarar det.

Man tänker sällan på att en mataffär är bombarderad av stimuli. Färger, ljud, ljus, produktexponering... Jag har väldigt svårt att sortera intrycken och skapa en prioritering.

Att sätta mig hemma och skriva listor utifrån recept har hänt ett fåtal gånger, men det är också svårt. Det har hänt och händer fortfarande att jag går till ICA för att handla middag och kommer hem med enbart frukostvaror. Frukosten är lätt eftersom jag oftast äter samma sak. Det är ett tydligt avgränsat moment.

Lunch och middag är mer diffusa och kräver större variation. Nu är jag dessutom i ett läge där jag måste slänga hela mitt gamla tänk överbord och börja om! Det är spännande, men det blir också en krock i hjärnan!

Dietisterna på sjukhuset säger att man ska välja nyckelhålsmärkta produkter och lättprodukter. Alla människor verkar ju fungera lite olika men det fungerar iallafall inte för mig. Iallafall inte nu i början. Jag måste ha i mig mer energi för att orka fungera, och fett är väldigt energitätt. Dessutom mättar fettet. Det är som att äta utifrån lchf dieten, med skillnaden att min kropp behöver lite ris, pasta, potatis etc också. Kolhydraterna blir mer snabb energi som gör att min hjärna funkar.

Jag prövade tex att ha 2msk crème fraiches i yoghurten i morse. Stor skillnad! mycket bättre uthållighet rent energimässsigt. Men det är ju egentligen fel. Egentligen borde jag valt nyckelhålsmärkt yoghurt...

Fast logiken säger att jag gör rätt så säger den andra rösten i hjärnan att det ju är fel. Tänk om jag inte går ner nu för att jag äter för mycket?!

Det blir snabbt en ångestsnurr i hjärnan. ADD människor, eller iallafall jag oroar mig över allting alldeles för mycket. Jag måste träna på att släppa kontrollen, våga lita på att allt kommer att bli bra med tiden.

Fast helst skulle jag önska att jag skulle få en matsedel med exakt hur mycket jag ska äta och vad jag ska äta varje dag.

En god vän till mig sade vid ett tillfälle:
"Man vill bara att någon ska säga- Gör så här så blir det bra!"

Utmaningen är ju att nu är det ju jag som sitter vid ratten i mitt liv, och det är jag som måste styra och pröva vad som fungerar och inte. Jag tror nog att det kommer att ordna sig såsmåningom. Jag måste "bara" ge mig till tåls lite till.

Rastlös och uttråkad

Nu har det gått nästan precis 2v sen min viktoperation. Förutom den rent konkreta utmaningen att äta så ofta och väldigt lite har den största utmaningen blivit mitt eget psyke.

ADHD/ADD är förknippat med en oerhörd rastlöshet. Adhd är utåtagerande add är inåtagerande (om det finns ett sånt ord). Rastlöshet är både positivt och negativt beroende på sammanhang. I rätt sammanhang blir det en oerhörd kraft som förknippas med iver och en vilja att hela tiden se mer, upptäcka mer, lära sig mer, i fel sammanhang skapar den ångest.

Rastlösheten går inte att kväva. Den sitter både i hjärnan och i kroppen. Det svåraste med att vara den inåtagerande sorten är att den inte syns. Jag är ju för det mesta väldigt lugn på ytan, men rastlösheten finns där under ytan. Jag tycker nog att det för det mesta är positivt, det är den som driver mig framåt, men den krockar ofta med Add:ns sämsta sidor som det där med att komma igång och få saker gjorda. Rastlösheten botas bäst med att göra saker, fast då krävs det ju att man kommer igång...

Kollisionen kan bli rätt brutal. Det är då ångesten kommer. De värsta perioderna för mig har varit kopplade till mitt jobb. Jag älskar barnen men klarade bara inte av att vara där på förskolan hela dagarna. Mitt jobb gick ju ut på att barnen skulle lära, göra och upptäcka och att jag skulle vara ett stöd. Det räcker inte för att min hjärna ska orka hålla sig fokuserad. Den måste få göra, helst hela tiden.

På en förskola är väldigt mycket rutiner. Rutinerna är viktiga och skapar trygghet. För mig blir det ångest. Samma sak varje dag, år ut och år in. Jag blir så fruktansvärt uttråkad och jag känner mig instängd och kvävd. Det skapade en oerhörd ångest stundtals. Det låter drygt och som att jag inte tycker att mitt jobb var viktigt. Så var det inte alls! Jag hade bara önskat att någon annan hade kunnat kliva i mina skor så att jag fick gå därifrån och göra något annat.

Vad visste jag inte, vet inte riktigt fortfarande. Jag visste/vet bara att jag måste vidare. Jag fick en känsla av panik, att jag bara måste ut! ( mer om mitt yrkesliv i ett annat inlägg) Hela tiden vidare, inte stanna upp och stagnera. Vidare, vidare. Hjärnan söker kickar för att hålla sig vaken och för att bota rastlösheten. Gör man något som man tycker om går hjärnans belöningssystem igång och man mår bättre en stund, men sen är man tillbaka igen...

Nu har det gått två veckor sen operationen och jag börjar känna mig piggare och starkare, och rastlösheten har kommit som ett brev på posten. Operationen har ju självfallet ställt enorma energikrav på min kropp och jag känner mig lite matt. Jag har tagit små promenader varje dag, men jämfört med min tidigare promenadaktivitet så är det nästan ingenting.

Fysisk aktivitet är ett sätt att få ur sig rastlösheten, men för mig räcker inte bara den fysiska aktiviteten- tyvärr. Hjärnan måste få sitt också. Min ventil är kameran. Jag älskar att fotografera! Då får jag ju "göra" hela tiden, det krävs att jag fokuserar mig, och är närvarande, men jag får ändå vara den observatör som jag trivs med att vara. (Dessutom får jag ju massor av positiv respons från min omgivning!)

Jag älskar att fota barn. De är oförutsägbara fast på ett förutsägbart sätt. Jag kan aldrig störa dem i det de gör utan måste hitta vinklar och ljus som gör att det blir bra bilder ändå. Annars gillar jag att fota sånt som är förknippat med fart och fläkt eller någon annan spännande utmaning. Fjärilar tex. Fjärilar måste man ju smyga sig på för att inte skrämma iväg dem.

Nu när jag är hemma heeela tiden och inte har så mycket fysisk ork så blir det mycket rastlöshet. Ätandet tar sjukt lång tid, och kräver också ett visst fokus och det finns inte så mycket fart och fläkt här att fota. Jag blir så sjukt uttråkad! Uttråkad= rastlös.

I min ADD hjärna blir det lätt en negativ rundgång. det finns hundra miljoner skäl till varför det inte går. Nu har jag lärt mig att känna igen den signalen och tvingar mig själv att bryta den. Sjukt jobbigt när ena hjärnan säger Jag har ingen lust, eller jag vill inte, eller det går inte till typ allting och den andra hjärnan säger du måste gå ut, du måste göra saker, du måste för att du vet att du mår bättre om du gör saker!

Dialogen i hjärnan fortsätter: Men tänk om... Nja, jag vet inte, det är nog bäst om jag låter bli...
mm fast du vet ju att det är mycket bättre att våga utmana dig själv att våga göra saker!

Utan medicin fastnar jag i dialogen. Den är ständigt pågående och medför att jag lätt blir sittande i soffan oförmögen att ta mig för någonting. Särskilt eftersom jag inte vet vad jag ska göra eller hur jag ska börja.

Nu har jag tränat in min hjärna i ett slags "tänk inte- gör bara" tänk. Varje gång jag gör något som jag har bestämt mig för så kan jag ge mig själv lite beröm. Som att skriva det här blogginlägget tex. Det är betydligt svårare med fysisk aktivitet. Det är oerhört svårt att komma över tråkighetströskeln. Även om jag vet att jag mår bättre.

Jag måste koppla ihop det med något som är milt tvingande och ger en belöning. Att gå ut med en hund tex. Friskis och svettis gympa fungerar bättre än gym men kan vara en utmaning stundtals.

Så fort det blir förutsägbart blir det tråkigt och jag blir rastlös och vill vidare. Tv: program bygger ju på format och formatet blir förutsägbart. Då gäller det att innehållet är tillräckligt lockande för att hålla kvar mig, annars måste jag vidare.

Det börjar bli extra jobbigt nu eftersom jag egentligen vill ut och "utforska världen" men fortfarande måste ta det relativt lugnt och faktiskt vila. Den psykiska orken börjar dock äntligen återvända och det börjar bli läge att hitta på något som kan stimulera min hjärna tillräckligt mycket för att jag inte ska bli knäpp.

Men mest av allt längtar jag efter ett jobb där mina svagheter kan bli till styrkor! Ett jobb med lagom mycket krav och lagom mycket rutiner.

Det ÄR svårt att förstå att en adhd hjärna inte fungerar på samma sätt som en icke adhd hjärna gör. Det är svårt att förstå att en adhd- hjärna gör fler misstag om det är för lätt (eftersom man blir uttråkad och därmed brister i koncentrationen) Det är svårt att förstå för mig som har diagnosen och lever med mig själv varje dag, och då är det ju såklart ändå svårare att förstå för någon som inte vet så mycket om adhd/add.

Jag har en stark önskan om att mitt nästa jobb får röra sig kring någon forma av informations uppdrag kring adhd/add. Jag älskar att analysera saker, att se samband och att informera, och jag tycker att jag lär mig nya saker om mig själv och min egen problematik varje dag.

Naturligtvis blir jag sjukt trött på mig själv ibland när det bara blir missförstånd och inget fungerar, men jag är ju jag, så då är det ju bättre att berätta hur jag och andra människor med add fungerar så blir det ju förhoppningsvis bättre för alla. :-)

Operations och mat stress

Nu har det gått nästan 2 veckor efter min viktoperation. Det har varit 2 jobbiga veckor, minst sagt, men jag har mått förvånansvärt bra!

Jag har extremt svårt med stresshantering har jag insett. Ändå värre än jag trott. ADD och stress är ingen bra kombination. Det känns många gånger som att ha ett trassligt garnnystan i huvudet som någon har klippt i så att det finns miljoner trådar att hålla reda på samtidigt.

Innan operationen var jag mest nervös över själva operationen och hur det skulle vara på själva sjukhuset. Små saker som vart man förvarar sina saker under själva operationen snurrade runt i huvudet miljoner varv. Läste i broschyren att man får ett låst skåp, då började jag istället fundera över vart man skulle göra av nyckeln eftersom man inte kunde ta den med sig in på op.

Stressen gör att jag inte kan ta till mig nån information. Det är som att hjärnan inte kopplar att jag faktiskt kan läsa i broschyren förrän någon nämner det. Sen är det som att jag läser och läser men att jag inte kommer ihåg.

Jag stressade upp mig över min katt. Han är en Bengalkatt som är världens mysigaste och gosigaste om man känner honom. Om man inte kan läsa honom rätt så att man klappar honom för mycket så river han och kan tom bitas. En vän till mig och hennes dotter skulle vara kattvakt och jag var oerhört stressad över att han skulle göra dottern illa. Trots att jag VISSTE att dottern var precis rätt för "uppdraget".

Det går inte att sortera i tankarna. Det som är nära förestående blandas ihop med det som är långt borta och pyttesaker får oproportionerligt stort utrymme i tankarna. Det som har varit blandas ihop med det som ska komma och det blir en enda röra i huvudet som gör allt ändå värre.

Nu har jag iallafall "kommit ut på andra sidan" operationen är gjord. Nu håller jag på att lära mig äta på ett nytt sätt. Det är svårare än man tror.

Jag är inte riktigt den typen av människa som ringer och frågar om allt möjligt hela tiden, utan jag försöker hitta svaren själv. Jag har också ett stort behov av att veta VARFÖR man måste göra på ett visst sätt. Det är typiskt för ADD personer har jag förstått. Om jag inte vet varför jag måste göra på ett visst sätt och tycker att det är rätt har jag extremt svårt att följa den regeln. Jag brukar istället göra på ett sätt som jag tycker är bra.

Just när det gäller väldigt viktiga saker som tex den här operationen så lägger jag stor kraft att verkligen försöka följa instruktionerna och "göra rätt".

Struktur, rutiner och uthållighet är väldigt svåra saker att skapa och fullfölja för en person med ADD- dvs mig.

Den här situationen som jag är i nu har satt båda de sakerna på sin spets.

I broschyren jag fick av sjukhuset står det att man måste äta frukost kl 8.00 varje dag och att man ska äta 2,5dl flytande mat 7ggr/dag. Jag kände direkt att det var omöjligt. Jag kan möjligen få i mig 1dl åt gången, och jag tycker det räcker att äta 5-6ggr/dag.

Man ska utöver det få i sig 1,5l vätska, men man ska inte dricka med maten. Det känns fullständigt omöjligt! Det är en stor stressfaktor att inte kunna leva upp till "kraven". Samtidigt måste jag ju lyssna på min kropp! Det blir som en konflikt i hjärnan. Som att jag gör fel som inte klarar uppgiften.

För att skapa mig en överblick över vad jag äter och dricker ska jag helst föra en matdagbok. Jag skrev några dagar precis efter op, men sen tyckte jag att jag ju kunde sköta det där bara genom att lyssna på min kropp.

Det fungerade inte så bra. Jag tror att jag kan hålla allt i huvudet, men det går ju inte. Det är ju så självklart egentligen, men det är ju det där med uthållighet. Att upprepa samma rutin om och om igen. Det funkar ett tag sen "händer det inte" längre. Jag kan inte förklara varför det upphör, det bara gör det.

Nu är det dock skärpning som gäller. Skärpning och disciplin. Jag måste äta på vissa tider och mindre mängd. Däremellan måste jag se till att få i mig vätska.

Det ÄR kämpigt just nu, men jag har ju bestämt mig för att fixa detta och om jag väl har bestämt mig så ska det väldigt mycket till för att det inte ska gå vägen.

Beslutet är så grundat i mig själv och jag gjorde den här operationen enbart för min egen skull. Det känns väldigt bra och är den bästa förutsättningen för att jag ska klara av de hinder som kommer på vägen.

Nu ska jag äta lite till och sen sova. :-)