Ketchupeffekten!

Ibland blir man bara så trött. Trött på att allt händer samtidigt. Ni är säkert bekanta med den berömda ketchupeffekten. (Antar att den härstammar från tiden med glasflaskor) först kommer inget, så kommer inget, så kommer allt på en gång.

Just nu händer allt på en gång. ALLT på en gång.

Jag har nyligen avslutat min tjänst på en förskola och är nu fri. Fri som i arbetssökande...
Jag har varit sjukskriven sen jan 2014 pga utmattning och stress och det fanns ingen möjlighet för mig att gå tillbaka till barnomsorgen och inte heller bli omplacerad i stadsdelen.

Det var en lång och väldigt påfrestande process som tillslut ledde till att jag fick möjlighet att säga upp mig med avgångsvederlag.

I aug tyckte F-kassan att nu måste jag vara frisk. De drog in min sjukpenning. För att skydda min sgi var jag tvungen att anmäla mig på AF- fast jag hade ett jobb... Trots en väldigt trevlig handläggare kom mycket jobbiga minnen upp från mötena med AF med mindre trevliga handläggare.

Att komma ihåg saker är en utmaning för mig. Vissa saker fastnar lätt som en plätt medans andra är sjukt svåra att komma ihåg. Eftersom jag nu är arbetslös måste jag KOMMA IHÅG att rapportera sökta jobb mellan den 1:a och den 15:e varje månad.

Eftersom jag nu får ut flera månadslöner i klump var jag tvungen att ansöka om skattejämkning på dessa pengar. KOMMA IHÅG att göra det och att få det gjort. Beslutet skulle jag sen skicka till lönekontoret för att de skulle dra rätt skatt.

Tiden emellan att jag skrev på pappret och att jag gjorde min operation hade jag "semester" d v s jag tog ut mina semesterdagar. I mitt liv blev denna "semester en transportsträcka fram till op. Jag var så sjukt stressad både över op över allt som skulle ordnas innan tex kattvakt och såklart om det var rätt beslut.

När jag kom hem från sjukhuset hade ena spegeln på badrumsskåpet ramlat ner från sina fästen och gjort ett stort hål i tvättmaskinen och vidare ner på golvet där den gjort ett litet hål i mattan...

Nyligen uppdaterade jag min dator till senaste operativsystemet. Då slutade kameran att fungera. Kan jag inte ladda in bilderna i datorn kan jag inte fotografera, och kan jag inte fotografera vet jag inte vad som blir kvar..

Matisse som är min älskade katt har länge haft problem med sin urinblåsa. Det blev plötsligt akut. Han kunde inte kissa!

Jag var nyopererad och min hjärna var som en bomullstuss...

Jag brukar lösa de flesta problem som uppstår i min väg men nu börjar det kännas lite övermäktigt.

Stress är min värsta fiende. Nu fullständigt attackerar stressen från alla tänkbara håll.

Emotionellt, psykiskt, fysiskt... allt samtidigt.

Samtidigt som jag bara känner att jag inte orkar går hjärnan på högvarv. Vart ska jag börja. Vad är ens problemet med...?  Vad är viktigast eller ens viktigt, och vad kan vänta?

Efter en vecka ringde jag i alla fall till försäkringsbolaget och anmälde skadan och en man kom ut och mätte fukten. Jag frågade mannen hur jag skulle göra med skadan, och han säger att jag ska skydda den. Jag orkade inte ens fråga på vilket sätt. Tejp? Varför tar inte mätmannen som är proffs med sig nånting som man kan skydda skadan med eller ger en instruktion av slaget köp den här sortens produkt och den finns på den här typen av butik.

Någon föreslog silikon. Vart ska jag köpa silikon? Det finns med all säkerhet  olika sorters silikon. Vilken ska jag välja? Vilken är bäst? För mig finns det aldrig några enkla svar. Särskilt inte om jag är stressad. Jag måste kolla upp exakt vilken sorts silikon jag ska köpa, jämföra priser, kolla igen att det verkligen ÄR den bästa, fundera ett tag på att det är rätt beslut och sen kanske möjligen kunna beställa den från någon butik på nätet ska jag ta mig iväg blir det aldrig av. (särskilt inte nu när jag var nyopererad). Innan jag har funderat färdigt, (om jag ens kommer till en slutpunkt) kan det gå flera veckor. Ibland hinner jag inte ens tänka efter innan jag köpt något som jag tycker att jag behöver eller som känns helt rätt. Tyvärr gäller det sällan tråkiga saker som silikon till badrumsgolv.

Roliga saker finns det massor av tid ork och energi för.Tråkiga saker, blir inte av. På eller av. Nu har jag tränat mycket på att bara göra. Inte tänka, men det krävs lite för mycket energi just nu för att orka motarbeta den biten av min hjärna.

Jag har extremt svårt att prioriterar. Att välja är att prioritera. Det gäller i alla situationer. Vad är egentligen bäst, det finns ju tusen aspekter på allting som noga måste begrundas innan man kan ta ett beslut. Lägg på maximal stress och tidspress på det så blir det tvärnit i hjärnan. Mitt sätt att hantera situationen är att helt enkelt blockera ut det.

Jag vet att jag måste ta tag i det, men det går inte. Jag förmår inte om jag är stressad.

Tillbaka till badrummet och mätmannen.

Allt var frid och fröjd med mätmannen och badrummet ända tills jag fick veta att jag gjort fel. Igen.

Föreningen har en kollektiv bostadsrättsförsäkring och därför var det den avdelningen som skulle ha kommit ut och mätt fukten i mitt golv. Jag blir så arg, frustrerad och ledsen.

Hur ska man kunna veta saker innan man vet?
Jag får besked av "mätmannen" att jag ska få ett besked om vad som ska hända med mitt badrum om ca 2v från den dagen han var hos mig. Nu har det gått dubbelt så lång tid och jag har bara fått ett muntligt besked att de ska riva ut badrummet.

STRESS är bara förnamnet! Jag har ingen kontroll. Jag vet inte vad som ska hända. Vart ska jag och Matisse ta vägen under tiden??

Jag hatar att inte ha kontroll. Jag blir FRUKTANSVÄRT stressad av att inte ha kontroll över situationen eller i situationen.

Jag läste på nätet att man kan få ersättning för merkostnader tex annat boende om man inte kan bo hemma pga skadan. Vad skönt! Vilken lättnad! Då kan jag ju fixa ett annat boende åtminstone för mig. Den känslan var skön ända tills jag ringer till försäkringsbolaget och får prata med ytterligare en avdelning.

När jag ringde till försäkringsbolaget så säger mannen jag pratar med att man inte får någon ersättning om bara badrummet är skadat. Han frågar vidare om det inte finns någon toalett i fastigheten jag kan använda och säger att praxis är att titta på kort till exempelvis en simhall eller ett gym!

Det känns som ren idioti!
Jag kan inte gå upp till centrum varje gång jag ska gå på toaletten!
- Tyvärr kan du inte gå på toaletten mellan kl 22 och 07 eftersom gymet i centrum då är stängt.

Mitt största problem är att jag är för snäll. Jag blir inte arg i alla fall inte förut. Jag har övat mig att bli arg. Att säga ifrån och våga sätta gränser och jag känner bara att det räcker nu.

Just i den här situationen är jag bortom arg. Jag känner mig hånad. Inte av bolaget och inte av mannen jag pratade med utan av en idiotregel. Jag har blivit idiotförklarad lite för många gånger nu för att jag ska orka ta det utan vidare en gång till.

Det här handlar nog egentligen inte om just reglerna för ersättningen kring mitt badrum. Det kommer att lösa sig. Det kommer att bli fint och jag kan bo hos min bästa kompis och hos mina föräldrar under tiden.

Det handlar egentligen om känslan av att alltid göra fel. Att man alltid borde gjort på något annat sätt. Man skulle ha vetat innan man visste. Hur ska man kunna veta innan man vet? Eller att just det problemet som jag har inte omfattas av regeln som skulle göra mitt liv så mycket lättare.

Nu har det gått fem år sen jag fick reda på vad "felet" var. Varför jag inte bara kan vara som alla andra. 33 år hann jag leva utan diagnos. Varje dag får jag nya insikter om varför saker som tycks vara så enkelt eller hanterbart för andra är så satans kämpiga för mig.

Det syns inte på utsidan att jag har svårt med vissa saker. Därför känns det så viktigt att berätta att det finns ett namn på svårigheterna och att det finns många fler människor som har samma typ av problem som jag!

Jag måste hela tiden jobba med att upprätthålla ordningen, strukturen, att prioritera, planera och organisera.

All den här stressen över katten, kameran och badrummet kommer samtidigt som jag ska lära mig ett nytt sätt att äta och vara och samtidigt som jag ska hitta en ny plats i livet. Jag ska gå från att vara en misslyckad förskollärare till att bli en lyckad... vad? Föreläsare, författare, fotograf?

Å så måste jag ju söka jobb för att få behålla min sgi och för att inte trilla ur a-kasssan.... men jag har ingen aning om vad jag ska söka för jobb. Jag klarar inte av att sortera bland jobben som finns på Arbetsförmedlingen och jag kan inte fokusera tillräckligt mycket för att göra nånting så ap-tråkigt som att söka jobb som jag inte vill ha. Min add hjärna har redan bestämt sig för att den inte hittar ett jobb på Arbetsförmedlingen, och då är det enormt svårt att motivera sig till att ens titta, än mindre skicka ansökningar.

Jag skulle verkligen behöva en paus. En paus från alla krav. En paus för att hitta min nya plats i livet. Den finns där, men det krävs lite lugn och ro för att hitta den.