söndag 30 oktober 2016

Kriget mot psykiatrin!


Vissa saker saker snurrar mer i huvudet än andra. Min utrednings process är en av de sakerna. Jag har inte orkat skriva om den så mycket tidigare eftersom det har varit så laddat. Nu har den värsta laddningen lagt sig och jag kan till och med stötta och peppa en nyfunnen vän inför hennes utredning utan att alla känslorna kring min egen process väller upp som ett vulkanutbrott och gör slut på all energi på en gång.

Remissen för utredning skickades 2010 till psykiatrin i Nacka av min mamma som är skolöverläkare i Nacka kommun sen många år tillbaka. Trots att hon jobbat med utredningar av barn med liknande svårigheter kopplade hon inte att jag kunde ha en diagnos.

Tyvärr är det vanligt att (högpresterande) kvinnor inte upptäcks ofta inte förrän man blir sjuk av att hela tiden överkompensera sina brister. (källa: Svenska Dagbladet)

Jag startade som sagt 2010 efter drygt sex månaders väntetid. Först samtal med två stycken läkare och ett QB-test som mäter koncentration och uppmärksamhet genom ett test på en dator. Testet visar geometriska figurer i blått och rött och man ska klicka när man ser två stycken likadana efter varandra. Varje figur visas ett kort ögonblick, och testet pågår i tjugo minuter. Samtidigt mäts hur mycket jag rör mig. Testet visar tydligt att uthålligheten är förkortad.

Efter det skulle jag remitteras till psykologteamet för att göra ett WAIS-test. Av något oförklarligt skäl så hamnade Wais testet mellan stolarna och utfördes aldrig. Läkarna som utredde mig var bara konsulter så de åkte hem och jag fick en ny läkare, och en ny, och en ny...

Jag hade hört att Wais var ett intelligenstest och jag var jätterädd för att det skulle visa att jag var obegåvad så jag sade inget om testet. Jag fick medicin och gick på fotoutbildning så jag funderade inte så mycket på utredningen.

Ändå ville jag ha info om vad add var och vad som var typsikt för diagnosen så jag frågade min läkare om hon hade någon information om ADD. Läkaren funderade lite, reste sig sen och gick ut ur rummet. Hon kom tillbaka med en DVD.

-Här finns iallafall 2min om ADD.
Jag kände mig så fruktansvärt kränkt att jag aldrig tittade på DVD:n. 2min om mitt nya liv kändes som ett hån! Hur kan en mottagning som jobbar med att utreda människor med adhd/add inte ha informationsmaterial att ge sina patienter?! Här kan ni läsa Socialstyrelsens definition om Adhd.

Läkaren slutade och jag fick ingen info, utan fick en ny läkare när jag behövde mer medicin.
(Nu är jag uppe i så många olika läkare, sjuksköterskor, arbetsterapeuter etc att jag tappat räkningen.)

Nu gör jag ett klipp till hösten 2015. Jag hade sagt upp mig från mitt jobb och var återigen inskriven på Arbetsförmedlingen. Den här gången fick jag träffa en grymt duktig arbetspsykolog.

-Har du läst ditt utlåtande?
-Utlåtande? Nä!
-Ja du ska ha ett utlåtande med rekommendationer.

Ok jag fixar en kopia så kan vi titta tillsammans.

Det är nu den mest absurda perioden i mitt liv börjar.

-Kan du titta? säger en av sekreterarna i receptionen, jag hittar inte utlåtandet.

De tittar en stund ihop tills den andra säger:
-Aha, det finns inget utlåtande, för de gjorde aldrig Wais.

Sekreteraren försöker rädda situationen och meddelar att hon ska skriva ett utlåtande som hon ska skicka till mig.

Fel! Fel! Fel!
En sekreterare får inte skriva utlåtanden efter eget huvud!

När jag får utlåtandet är det bara ett journalutdrag! (Såklart eftersom utredningen inte var färdig!) Ändå är det påskrivet av den medicinskt ansvarige läkaren. Jag påtalade det för henne vid ett tillfälle, men hon ville inte kännas vid det!

Jag ringer min läkare som skickar en remiss till sin "Teampsykolog". Det var i mitten på Dec 2015.

På våren i slutet av januari (tror jag) börjar jag på DBT. Dialektisk beteendeterapi. Det var min "behandlare" som tyckte att jag skulle gå den (berättar om henne i ett separat inlägg).

Det var rent kränkande. Märkligt nog verkade ingen av kursledarna förstå att de pratade med vuxna människor och att adhd inte går att träna bort. Stress hade de ingen kunskap att möta och visste inget om vart man ska vända sig om man behöver stressrehab.

Istället skulle vi lära oss att andas och träna på att le.

Det är ju jättebra, men inte i en period när hela livet är upp och ner. Jag var så sjukt stressad att hela menscykeln rubbades. Jag hade inget jobb, blivit bevakad på min blogg, avslag på min ansökan om sjukpenning och dessutom hade min läkare blivit akut sjukskriven för stress just då och jag hade blivit ombokad till en ST-läkare utan att någon hade informerat mig innan.

Information om vad som händer är jätteviktigt för mig! Det hade varit så enkelt att skicka ut ett brev till läkarens berörda patienter INNAN man bokar om och skickar ut nya kallelser!

-"Du kanske kan sortera ut dina sjukintyg från pappershögen" var en av kommentarerna från en av kursledarna som tog mig hårt. Jag kände mig totalt osynliggjord och idiotförklarad.

Det är inget problem att sortera papper en gång. Problemet är att livet är långt och att det är så sjuuuukt mycket papper som man måste hantera. Att beslut att slänga kan kännas så övermäktigt att man helt enkelt samlar saker på hög till senare tillfällen. Det är en ständig kamp mot stöket!

Det var den ena kursledaren psykologen A som skulle göra Wais testet. Veckorna gick och hon nämnde inte remissen. Tillslut frågade jag henne.
Svaret i journalen:
Patienten är inne i en behandling nu och problemen märks tydligast i situationen man befinner sig i.

Hon hade bestämt sig för att det var fullständigt onödigt att göra ett Wais test.
Vi hann med ett icke journalfört möte ang behovet att göra klart min utredning där hon tydligt uttryckte att Adhd inte var ett kognitivt funktionshinder och att det var fullständigt onödigt med Wais. Något skriftligt utlåtande behövdes absolut inte heller enligt henne.

Tillslut klarade jag inte av att gå till "terapin". Jag behövde konkret hjälp att få ett fungerande liv: dvs göra klart min utredning, få ett utlåtande som jag sen kunde använda på tex AF. Bråka med F-kassan, och städa hemma förstår jag ju såklart att de inte kan hjälpa med, men det var DET jag behövde hjälp med.

Efter flera veckors tyst krig med psykolog A fick jag med hjälp av min mammas påtryckningar komma till psykolog B som skulle göra Wais. Jag fick en tid i mitten av maj 2016.

-Vad förväntar du dig av det här testet? Wais är ju ett intelligenstest.
-Du har ju en fil-kand så du kan inte ha adhd. Det har man inte om man har en fil kand.

Sån tur var hade jag pratat med en väldigt fin adhd vän som berättat att man mäter ojämnheterna!

Ett Wais test mäter bla
snabbhet: hur snabbt man kan utföra vissa testmoment,
arbetsminne: Hur många siffror man kan hålla i huvudet samtidigt.

Visospatial förmåga: Förmågan att visualisera en process (Tänk lokalsinne= visualisera hur man ska ta sig från punkt a till punkt b eller att möblera om hemma= kaos, ångest, stress eftersom jag inte kan överblicka processen. Sån tur är har jag världens bästa kompis som är grym på att möblera om utan min inblandning.)
Ordkunskap: Svåra svenska ord...

Mitt test var helt övertydligt. Jag har jättedåligt arbetsminne i förhållande till normala nivån och bättre ordkunskap.

Vid återbesöket skulle vi gå igenom frågor ur diagnosmanualen. Jag hade fått med mig frågorna hem och glömde dem naturligtvis när jag skulle tillbaka. Det är normalt att man glömmer viktiga papper hemma om man har adhd.

Trots att hon jobbar med utredningar hade hon missat denna väldigt centrala punkt och hade därför ingen kopia kvar utan det fanns bara den jag hade hemma! Så fruktansvärt oprofessionellt.

Hon tyckte att man måste lära sig klara sig själv.
-Du har ju gått alla kurser vi har här.
-Man kan ju inte ha en psykolog i handen hela livet!

Där och då fattade jag att hon inte har en jävla aning om hur det är att leva med adhd. Jag blev så fruktansvärt sänkt av hennes dumma kommentarer. Jag kunde tydligt märka att hon tänkte att man går en kurs och lär sig om hur man ska göra och sen kan man det. Det funkar inte så.

Livet är ju långt och man glömmer bort vad som sades på en kurs som var 3h i 10v. Dessutom förändras situationerna som problemen uppstår i. Hon om någon borde ju veta det. Såklart man inte kan få stöd och hjälp hela livet kanske ni tänker, men det kan faktiskt vara så att man behöver det. Vissa kanske behöver mycket stöd andra lite.

Hon försökte också få det till att jag gjort en snabbutredning när vi hade ett möte med AF. Jag hade inte gjort någon snabbutredning. (Snabbutredning betyder att man mäter hjärnans elektriska impulser i hjärnstammen. Metoden befinner sig fortfarande på forskningsstadiet.)

I mitt första utlåtande hade hon skrivit att jag bor i en hyresrätt. Fel! Fel! Fel! Jag bor i en bostadsrätt. Fråga patienten dvs mig så blir det rätt från början! Fråga mig! Jag finns ju på telefonen om hon glömt något viktigt! Varför är det så svårt att fråga innan man antar massa saker som sen är helt fel?!

Jag har fortfarande inte ett komplett utlåtande, men jag har iallafall fått svar på vissa frågor.
Diagnosen blev Adhd kombinerad form eftersom jag är snabb och impulsiv ibland, men ändå behöver lång tid på mig att bearbeta saker och att uppfatta instruktioner...

Ibland funderar jag såklart på vad skull kunde blivit annorlunda om jag gjort klart utredningen direkt? Om jag blivit utredd som barn? Tidigare?

Nu har de tankarna mattats av väldigt mycket, men det är klart att jag tänker på vad som hänt om allt varit annorlunda. Slutsatsen är att om allt hade varit annorlunda hade ju inte jag varit jag! -Såklart.

Varför ska man ha ett utlåtande tänker ni kanske? För att Sverige är ett pappersland och i ett pappersland måste man ha ett papper på sina svårigheter för att kunna få den hjälp man behöver från tex högskolan eller AF. (Sen kan det ju vara lämpligt att följa Socialstyrelsens rekommendationer. Det brukar vara bättre än att alla gör lite som de själva tycker är bra.)

Slutsatsen är att jag inte följde deras idé om hur man är om man har adhd/add. Jag passade inte in i deras mall och därmed blev jag "obekväm". Jag var sjukt jobbig och otrevlig mot de flesta under tiden jag mådde skit, och de kanske blev stressade av det- trots att de borde ha väldigt mycket kunskap om det eftersom de valt att jobba med psykiatri.

Slutsats två är att jag sågade hennes flaggskepp dvs DBT- "terapin". Inte så populärt att börja ifrågasätta allting. Min kommentar på det är att jag struntar i det. Gruppterapi måste ju gå ut på att vi ska dela med oss av våra erfarenheter till varandra. Det kunde vi inte och då hade jag inget där att göra.

Viktigt just nu är att anmäla alla kränkningar till IVO och att fortsätta sprida kunskap om adhd.
Viktigast är att fortsätta plugga som en häst för att så småningom kunna söka ett nytt jobb i ett yrke som passar mig och känns roligt. :-) På tisdag har vi en liten tenta i Statskunskap och då får ni gärna hålla tummarna för mig!








onsdag 26 oktober 2016

Sam Outlaw är tillbaka!

Sam Outlaw

Sam Outlaw

Reverend Baron/Danny Garcia

Reverend Baron/David Garcia

Molly Parden

Molly Parden

Sam Outlaw, cowboyen från South Dakota som tog Stockholm och mig med storm med sitt album Angeleno våren 2016. Han gjorde en gratiskonsert i våras som jag var på och nu kom han tillbaka igen på ny turné.

Den här gången spelade han på Kägelbanan på Södra Teatern som är ett betydligt lyft jämfört med Scandic Grand Central Hotel där han spelade förra gången. Han verkar också ha gjort ett lyft på det personliga planet och kommit till Stockholm som en gladare och mer publikvänlig version av sig själv.
-Jag har blivit pappa till en underbar liten son berättar han en stund in i konserten. Aha! Undra på att han skiner som en sol!

Musiken strömmar ut genom högtalarna till publikens lycka. Mig själv inkluderat. ;-)

Sam Outlaw konstaterade att det är lite paradoxalt att han har slagit igenom störst i Stockholm och att det snart ska anordnas någon slags Svensk musikfestival i Kalifornien, Nöjesguiden skriver om den som ett sätt att öka Svensk musikexport. Vi exporterar musik till varandra...

Det kanske känns extra paradoxalt nu när han blivit pappa. Ändå har han ju "världens bästa jobb". Det konstaterade han redan  våras.

Med sig på scenen hade han två andra skickliga musiker, Molly Parden och Danny Garcia alias Reverend Baron.

Jag var som vanligt på jakt efter läckra bilder och fick också många med mig hem. Konserter är ju speciellt att fota eftersom det inte händer så värst mycket i form av rörelse på scenen. I alla fall inte med dessa tre personer. Eftersom jag vill ha lite känsla i mina bilder får jag ju hitta vinklar och köra på lite längre tid så att man ser att de spelar och så att man får lite känsla i bilderna.

Rakt på skarpt och perfekt upplyst... blir rätt tråkigt. Nä myckeavallt gäller även ljus och färg.

Jag tycker det är fascinerande att se hur dessa skickliga musiker hanterar sina instrument. Danny Garcia behandlade sin gitarr som att den vore något väldigt ömt och fint, och var djupt koncentrerad på att spela.

Ändå noterade han att jag fotograferade... Jo jag blev en aning knäsvag av att få sån uppmärksamhet och missade helt att fråga om han ville ha några av bilderna...

Danny Garcia är även skateboard proffs med eget märke... Det skulle ju vara en spännande utgångspunkt för en intervju...

Jag var väldigt djupt koncentrerad på mitt fotograferande. När jag kom hem var jag helt uppe i varv och jättehungrig! Hyperfokus är bra när man ska fotografera konserter. ;-)

Ett är iallafall säkert; jag måste jobba upp modet att be om en intervju så småningom!


fredag 21 oktober 2016

Ett fönster mot omvärlden!

Det är alltid bra att ha bilder på lager- till tillfällen som nu när jag har totalt tankestopp- Eller när jag ska illustrera nån bra artikel. Den här bilden tog jag i något slags mellanrum när jag var med min familj på Gotland. Furillen närmare bestämt. Det var ett sånt där tillfälle när alla bara liksom försvinner och man är själv kvar och tänker:
"Jaha, jamen jag sätter mig väl här och väntar på att de kommer tillbaka och styr upp någon slags aktivitet. Jag passar på att fota lite medan jag väntar."

Bara jag har kameran med mig så kan jag vänta nästan var som helst, fast inte hur länge som helst. ;-)
En adhd/add söker hela tiden stimulans och händer det inget som kan ge hjärnan stimulans så ser man liksom till att det händer nåt. Mitt problem är att jag har svårt att skapa aktiviteter själv. Jag är en aktiv betraktare som både tycker att det är skönt när någon styr upp situationer, men ändå vill bestämma själv... svårt läge det där...

Missbruk är tyvärr ett sätt att skapa stimulans på. Att vara uttråkad/understimulerad skapar en sån stress att det till varje pris måste undvikas. Att vänta tillhör de stora utmaningarna och det är därför det är så perfekt att älska att fotografera. Då har man sällan tråkigt. Jag har ju klarat mig från de tyngre missbruken eftersom jag kunnat kanalisera min energi in i skrivandet och fotograferandet istället. Det känner jag mig väldigt nöjd med.

Min andra "drog" att resa. Jag är en extremt rastlös person som verkligen lever mitt liv på livets vågkammar och dalar om vartannat. Ungefär som en båt på havet i full storm eller så. Det går, det går och sen går det inte. När punkten inträffar att det inte går längre vet man sällan innan, men om man bara anpassar sig till svängningarna är det sällan något större problem...

Nu har jag i alla fall studerat på Södertörns Högskola i nästan 1,5månader och tiden går blixtsnabbt. Jag har klarat av alla uppgifter hittills. Nu har jag dock kört fast på det enklaste av uppgifter. Nämligen att skriva två artiklar med kommunal anknytning. Totallåsning i hjärnan- mindre kul. Hoppas det släpper imorgon.

Häromdagen skulle vi skriva dugga (liten tenta) varpå min lärare berättar att skolan fått pengar att skicka några studenter på utbyte till någon av våra nordiska grannländer allting är betalt! Hur spännande lät inte det!!!

FOKUS- dugga... aaaah jag vill resa!!! Jag lyckades hålla fokus på duggan tillräckligt länge för att kunna skriva i svaren. När tentan var klar anmälde jag mitt intresse för utbyte.

Danmark känns spännande.

Jag mejlade och frågade idag om vår lärare fått svar.
Han svarade att jag får svar på måndag och att läget ser ljust ut!!!
Håll tummarna är ni snälla!

söndag 9 oktober 2016

Minne och minne.

Adhd/add minnet är lite o-jämt i kanterna.

Minne och koncentration hänger ihop. Minne, koncentration och uppmärksamhet hänger ihop. När jag har jobbat med barnen på förskolan ska de lära sig att duka av sin tallrik, skrapa den och ställa den på vagnen med disk som ska in i köket.

Det är en stegvis process för små barn att greppa att man ska ta sin tallrik och komma ihåg de olika momenten utan att komma av sig på vägen. När de är riktigt små måste man hjälpa till rent fysiskt, sedan klarar de att hålla ett, två, tre moment i huvudet.

Det är det som är arbetsminne.

Om man har adhd/add så är det som att hjärnan fastnar på 4år:s nivån rent arbetsminnesmässigt.

Jag har sjukt svårt att komma ihåg saker just nu. Särskilt namn, och nummer på tex salar där vi ska ha föreläsning. Häromdagen skrev jag i en tråd på messenger till en kurskamrat vilken sal vi skulle vara i, för att fråga henne vart vi skulle vara en halvtimme senare.

Hon tittade lite förundrat på mig:
-Men du skrev ju just det till mig!

Det hade jag totalt glömt bort. Både att jag skrivit salsnumret och vilket nummer det faktiskt var.

Jag kan titta på telefonen, registrera numret och sen ändå gå fel en minut senare. Det är fruktansvärt tröttsamt när det blir många såna händelser eftersom det kräver enormt mycket energi för att orka koncentrera sig.

Samma scenario händer ofta med instruktioner av olika slag. Jag läser tex fel saker på pappret eller skärmen. Namn kan bli helt fel, och det är inte alltid som jag registrerar det själv. Jag gissar att det hänger ihop med att hjärnan helt enkelt inte orkar koncentrera sig fullt ut.

Den håller istället på med en miljon associationer om allt möjligt.

När jag jobbade och även här hemma lägger jag ofta ifrån mig saker utan att ha en minsta aning om vart jag lagt dem. Jag har dock lärt mig vart jag oftast lägger glasögonen tex. De hamnar ofta bakom locket på tvättmaskinen. (Jag har en toppmatad maskin.)

Flyttar någon på mina saker (även om det är kaos) så har jag jättesvårt att hitta dem igen. Det är som att hjärnan ändå har någon slags känsla för vart jag brukar lägga saker och vart det är mest sannolikt att de ligger.

Värst är det med mobilen. Jag har den i princip alltid på ljudlös. Förut hade jag den på ljudlös utan vibration. Då blev det en aning stressande när jag förlade den.

Någon föreslog att jag skulle ha ett bestämt ställe för mobilen, men det funkar ju inte. Dels för att jag ju alltid använder den och för att jag aldrig kommer ihåg att ställa/lägga den på det där uttänkta stället...

Det går ändå relativt bra i "skolan" eftersom jag ju gillar ämnet. Jag är fortfarande inget jättefan av att läsa all kurslitteratur, och att lyssna funkade inte riktigt, men att skriva artiklar och att bildsätta dem funkar väldigt bra, och det tycker jag ändå är viktigast.

Minnet för saker jag tycker är intressant är enormt stort. Jämför adhd- hjärnan med en trål. Den fångar upp allting! Problemet är att det hamnar i det passiva minnet, "i bakhuvudet" och poppar upp när det är dags att använda det till något annat bra som ska sammanfogas med det som är precis framför ögonen.

Jag tror att förmågan att tråla är min styrka. Även om det blir tröttsamt så gör det ju att jag lyckats bygga upp ett enormt referensbibliotek som jag kan använda mig av i olika sammanhang.
Jag älskar ju att skriva och fotografera och verkar ha en inbyggd känsla för att uttrycka mig på olika sätt.

Det kluriga för många, inklusive mig själv är att förstå och greppa att jag är fruktansvärt disträ i vissa sammanhang och faktiskt väldigt skärpt i andra sammanhang. Det är verkligen tydligt att hjärnan har sitt eget ordningssystem.

Ojämnheterna är just det som utmärker adhd/add.

Att kunna koncentrera sig innebär att kunna rikta sin uppmärksamhet mot en bestämd punkt och att hålla kvar den så länge så att man kan påbörja och avsluta sin aktivitet. Koncentration kräver också att man ska sortera bort ovidkommande stimuli- tex ljud, dofter och visuella intryck.

Det går ändå ganska bra tycker jag. Jag kämpar på och tänker slutföra min utbildning så att jag kan få jobb sen. Det känns väldigt bra.

Ajabaja Försäkringskassan!


Juridik känns som något slags organiserat kaos. 


Det var det där med lagen. Det måste ju vara lite extra viktigt att följa lagen om man jobbar som verksjurist. Jag antar att det är den högsta ansvariga juristen på Försäkringskassan.
Den personen fick ett brev från mitt juridiska ombud i somras där vi frågade varför de inte följer förvaltningslagen och godtar kommunikation via e-post.

Inget svar. Dödstyst.

En jurist längre ner i hirerkien på Försäkringskassan skickar istället ut ett raljant brev till mig där det står:
-Om Sofia nu har ett läskvitto borde det ju inte vara något problem att visa upp det!
Svar NEJ. Det är inte svårt för mig att visa upp det. Det ligger hos verksjuristen! Varför hon har valt att ignorera det får jag förhoppningsvis svar på så småningom.

Mitt ärende om sjukpenning som hela den här härvan egentligen handlar om ligger nu hos förvaltningsrätten.

Märkligt nog har juristerna i förvaltningsrätten GODTAGIT läskvittot!
Eeeeehhhh...

Skattepengarna rullar och historien blir alltmer pinsam för Försäkringskassan.

Ändå mer pinsam tycker jag eftersom samma verksjurist bad mig om ursäkt för lång handläggning!
Hon skrev i svaret till JO att de haft hög arbetsbelastning, men att det inte är någon ursäkt. Nåväl hon kanske hade hög arbetsbelastning när just mitt ärende dök upp på skrivbordet. Trist för henne eftersom hon är högsta ansvariga jurist och borde veta att hon är skyldig enligt lag att svara. Ärendet kommer att anmälas till JO. Mitt juridiska ombud har redan varit i kontakt med JO som häpnade när hon berättade om Försäkringskassans agerande!

För alla er som tror att det är hopplöst att kriga mot Försäkringskassan och att även om man vinner blir man bara en siffra i statistiken. Till er kan jag säga att journalister skriver om trender. Trender baseras på statistik. Skriver många om samma sak hamnar det ganska snabbt i nån motion någonstans i systemet och rätt var det är har vi nya lagar.

I vilket fall är en av siffrorna min siffra, och just den siffran betyder att Försäkringskassan har gjort bort sig och tvingats be om ursäkt! Kanske, kanske till och med betala ut skadestånd!
Det hade varit billigare för Sveriges skattebetalare om Försäkringskassan betalat ut sjukpenning när jag var sjuk. Den här processen är minst sagt absurd!

Ajabaja Försäkringskassan!


Juridik känns som något slags organiserat kaos. 


Det var det där med lagen. Det måste ju vara lite extra viktigt att följa lagen om man jobbar som verksjurist. Jag antar att det är den högsta ansvariga juristen på Försäkringskassan.
Den personen fick ett brev från mitt juridiska ombud i somras där vi frågade varför de inte följer förvaltningslagen och godtar kommunikation via e-post.

Inget svar. Dödstyst.

En jurist längre ner i hirerkien på Försäkringskassan skickar istället ut ett raljant brev till mig där det står:
-Om Sofia nu har ett läskvitto borde det ju inte vara något problem att visa upp det!
Svar NEJ. Det är inte svårt för mig att visa upp det. Det ligger hos verksjuristen! Varför hon har valt att ignorera det får jag förhoppningsvis svar på så småningom.

Mitt ärende om sjukpenning som hela den här härvan egentligen handlar om ligger nu hos förvaltningsrätten.

Märkligt nog har juristerna i förvaltningsrätten GODTAGIT läskvittot!
Eeeeehhhh...

Skattepengarna rullar och historien blir alltmer pinsam för Försäkringskassan.

Ändå mer pinsam tycker jag eftersom samma verksjurist bad mig om ursäkt för lång handläggning!
Hon skrev i svaret till JO att de haft hög arbetsbelastning, men att det inte är någon ursäkt. Nåväl hon kanske hade hög arbetsbelastning när just mitt ärende dök upp på skrivbordet. Trist för henne eftersom hon är högsta ansvariga jurist och borde veta att hon är skyldig enligt lag att svara. Ärendet kommer att anmälas till JO. Mitt juridiska ombud har redan varit i kontakt med JO som häpnade när hon berättade om Försäkringskassans agerande!

För alla er som tror att det är hopplöst att kriga mot Försäkringskassan och att även om man vinner blir man bara en siffra i statistiken. Till er kan jag säga att journalister skriver om trender. Trender baseras på statistik. Skriver många om samma sak hamnar det ganska snabbt i nån motion någonstans i systemet och rätt var det är har vi nya lagar.

I vilket fall är en av siffrorna min siffra, och just den siffran betyder att Försäkringskassan har gjort bort sig och tvingats be om ursäkt! Kanske, kanske till och med betala ut skadestånd!
Det hade varit billigare för Sveriges skattebetalare om Försäkringskassan betalat ut sjukpenning när jag var sjuk. Den här processen är minst sagt absurd!

torsdag 6 oktober 2016

Vad var det som hände?



Dessa bilder tog jag utanför Södertörns Högskola för någon vecka sen. Jag tycker att de illustrerar journalistikens främsta utmaning.
-Att nå ut.

Det är en konst att kunna ta en bild och skriva en text som människor vill läsa. De allra flesta läser bara halva artikeln som den stackars journalisten slitit med. Bra bilder når ut. Bra bilder är bildjournalistik.

Nuförtiden ska de skrivande journalisterna även fotografera. Vi hade en lektion om det häromdagen. Jag blir mest ledsen och beklämd över att bildjournalistiken rationaliseras bort mer och mer på tidningsredaktionerna. Att fotografera är så mycket mer än en knapptryckning.

Jag är samtidigt glad och stolt över att jag tycks behärska både konsten att skriva så att någon vill läsa och ta bilder som illustrerar det jag vill ha sagt.

Just den här personen som skrev på dessa rör står säkert och kliar sig i huvudet och tänker:

-Vad fan va' det som de inte fattade?!
-Vart gick det fel??

SPARAS!
RIV EJ!
Nej. Det finns inget utrymme för tolkningar i de uttrycken.

Att nå ut är en konst. ;-)

onsdag 5 oktober 2016

Försäkringskassan ber om ursäkt!



I juni anmälde jag min handläggare på Försäkringskassan till JO. Jag hade återigen fått ett returmejl där det stod att hon var på semester. Då ledsnade jag helt på hennes totala nonchalans för mig. 
Jag hade tjafsat med henne i flera månader om att få ut mina handlingar, tex sjukintyg. 

Jag är som ni som läst min blogg en längre tid oerhört känslig för arrogans eller det som jag uppfattar som arrogans eller nonchalans. Jag tycker helt enkelt att man behandlar sina medmänniskor med respekt, oavsett "rang" eller vilken sida av skrivbordet man sitter på. 

Svaret från JO innehöll ett yttrande från Försäkringskassan. De ber om ursäkt!!! 
Fattar ni att deras högsta jurist ber mig om ursäkt för att en av handläggarna har misskött sitt arbete!

En myndighet är skyldiga att utlämna handlingar skyndsamt. Hur snabbt skyndsamt är är ju en tolkningsfråga, men det är iallafall inte flera månader. 

Det är så enormt stort så att det nästan känns overkligt. "Man får ju inte rätt mot en myndighet liksom", men jag fick rätt, eller jag hade ju rätt hela tiden- egentligen. Rätt att se MINA handlingar i MITT ärende! 

De meddelade även att de tagit handläggaren i örat och skickat henne på kurs om lagen.

När jag läste yttrandet så blev jag först lite knäsvag, och sen kom lugnet- de erkänner ju att de gjort fel. Jag behöver inte överbevisa någon om att de faktiskt HAR gjort fel.  

Alltså har jag vunnit en delseger i kampen mot maktmissbruk. 

Striden om rätten till sjukpenning återstår, det är alltså inte det ärendet som JO prövat utan bara frågan om Försäkringskassan följt lagen. Krångligt är bara förnamnet, tur att jag har fina vänner som kan tipsa mig om vart man vänder sig när allt kör ihop sig!

Medan jag väntar på beslutet om sjukpenning undersöker jag om möjligheten till skadestånd och tillåter mig att drömma lite om vad jag skulle göra OM jag faktiskt fick sjukpenningpengarna retroaktivt... 

Fördelen med adhd är helt klart att jag är extremt uthållig om jag är motiverad.