fredag 21 april 2017

Avslag i förvaltningsrätten.

Såhär kände jag mig efter förvaltningsrättens dom. Ensam och nästan knäckt! 


Äntligen fick jag svaret från Förvaltningsrätten på min överklagan om sjukpenning från Försäkringskassan.
Avslag.

Bara sådär.
Motiveringen- efter att ha väntat NIO månader är att min arbetsförmåga inte är ordentligt utredd och att det därför inte går att dra några slutsatser om huruvida jag var sjuk eller inte. Alltså får jag avslag.

Jag känner mig helt tom. Tom, utmattad, sönderstressad. Hjärnan funkar inte. Gråtfärdig, arg och uppgiven om vartannat.

Jag orkar inte mer nu. Jag behöver lugn och ro. Jag behöver få känna lite medvind nu.

"Patienten har svårt att hantera sin känslosamhet i förhållande till sin egen grandiositet". Det är min "behandlare" på psykiatrin som skrivit det i journalen. (En behandlare är en person som gått någon slags eftergymnasial utbildning men inte gått på universitetet.)

Jag har dryftat just den meningen många gånger med mina vänner. Hur ska jag tolka den meningen?
Som att jag har en grandios personlighetsstörning? Som att jag är storslagen, men har svårt att hantera min egen känslosamhet?

Anledningen till att jag skriver just den meningen är för att på något sätt tydliggöra hur utsatt jag känner mig i det här sjuka samhället jag lever i. Journalanteckningarna är den enda röda tråden i min kontakt med psykiatrin.

Dagens anteckning bygger på det som skrevs förra gången som sen resulterar i sjukintyg och utredningar. Sjukintygen och utredningarna är sen det som ligger till grund för Försäkringskassans beslut och nu förvaltningsrättens beslut.

Det är lite som att bygga ett hus utan ritningar och med sned grund. 150 personer som alla bygger på sitt eget sätt som de tycker är bra. När kunden sen blir missnöjd vägrar man lägga på taket! Det är ungefär så det känns.

Vad får de här människorna för bild av mig? Jag har begärt ut alla mina journaler för att försöka ha någon slags kontroll och överblick. Jag måste ju kunna berätta för nästa människa vad som gjorts förut eftersom ingen vet någonting om det som skett tidigare i processen.

Jag måste ju också kunna förklara för tex ett juridiskt ombud VAD som är problemet. Jag tog in ett "juridiskt" ombud i våras. Woxzia. Jag läste om företaget i SVD, och bestämde mig för att pröva. Det var ett mycket dåligt val.

Det står på hemsidan att man får sig tilldelat en myndighetslots som handhar ens ärende. Man kan få hjälp med alla myndighetskontakter och få juridisk hjälp. Det är bara en hake. Nanda Holm som driver det här företaget tillsammans med sin man är inte utbildad jurist och det finns bara max tre personer i företaget. Nanda hennes man och någon mer som ingen riktigt vet vem det är.

Hon kan inte ens den grundläggande terminologin inom juridiken. Jag konfronterade henne med detta  i höstas, och blev direkt hänvisad till VD som är hennes man. Jag ville veta vad hon gjort i mitt fall, för alla de pengar jag betalat.

Nu vet jag resultatet svart på vitt. Typ ingenting. Hon skickade in ett brev som beskriver vad adhd är ungefär och mejlade det till Försäkringskassan den 30:e juni. Försäkringskassan har vägrat att godta det brevet. Trots att Nandas påtryckningar.

När jag fick reda på att F-kassan vägrade godta brevet blev jag arg och ifrågasatte vad hon egentligen gjort i mitt fall.  Då skrev hon att jag kunde be min läkare skicka en remiss till vårdcentralen i  Uppsala, men att det var mellan 6-9 månaders väntetid! Jag trodde det var ett skämt. det var det tyvärr inte. Remiss till en tid på VÅRDCENTRALEN i Uppsala!!

För lite försent svarade jag då. Det känns som ett skämt att säga till mig att jag själv ska göra jobbet, men hon ska få pengarna. Jag anser att det är under all kritik att bete sig på det sättet, när man marknadsför sig som en person som fixar allt. Allt ifrån läkartider till myndighetsadministration till juridisk rådgivning.

Hon har inte skickat in mina papper i tid och inte heller rätt papper, men istället för att erkänna det har hon valt att föra en prestigekamp med Försäkringskassan om hur man ska tolka förvaltningslagen- med MINA pengar! Jag ville inte inte bråka om hur förvaltningslagen ska tolkas också! Jag har fullt upp att klara av att hantera det som redan ligger på bordet.

Häromdagen fick jag beslutet från Förvaltningsrätten. Avslag. Jag kan inte ta in det.

Brevet som Woxzia skickade samt läskvittot är inte registrerat i handlingarna. Det står att jag fått uppskov att inkomma med nya läkarintyg till den 30:e juni 2016. Hon skickade brevet med e-post den 30:e. Efter det meddelade hon mig noggrant om att hon skickat in brevet och kvittot till domstolen eftersom Försäkringskassan inte gjort det.

För mig handlar det mest om att jag känner mig sviken av en person som jag betalat mycket pengar och som svikit ett stort förtroende. Det är ju ett förtroende jag ger någon annan att driva min process.

I handlingarna finns dock diverse olika journaler och utredningar från alla de vårdinstanser och alla de människorna jag träffat på dessa vårdinstanser som alla har tolkat sin del av mig. 98% av mig tolkat av 99 andra människors ögon-typ. 1%av mig är jag som tolkat mig själv. och 1%är F-kassans försäkringsmedicinska rådgivare som tolkat mig genom alla konstiga journalanteckningar som de där 98 människorna gjort.

Avslag. Avslag pga att min arbetsförmåga inte är ordentligt utredd.

Jag måste nu anlita en utbildad jurist/advokat så att jag kan får svar på de frågor jag har och så att jag kan överklaga detta fullständigt absurda beslut. Faktum är att domaren inte egentligen hade behövt läsa alla handlingar och lyssna på nån föredragning, för han har i princip kopierat F-kassans beslutsformulering rakt av. Det hade blivit billigare för staten. Fast det hade ju varit ändå bättre om jag hade fått sjukpenning när jag var sjuk. Då hade staten sparat väldigt mycket pengar.

Adhd människor har ofta behov av en motivering. Jag behöver en motivering som inte är en upprepning. Jag vill ha svar på frågan om VEM kom skulle ha utrett min arbetsförmåga vid den tidpunkten det gällde och VEMS ansvaret var att informera mig om att jag behövde göra en sån utredning. Jag skulle också vilja ha svar på HUR jag förväntas komma i kontakt med psykiatrin och göra någon slags utredning (oklart vilken) på bara två veckor.

Mitt i den här processen blev min läkare sjukskriven, och jag nekades adhd-utredning! Hade utfallet av den här prövningen blivit annorlunda om vården skött sin del? VEM bär i så fall ansvaret för vårdkasoet som nu har kostat mig oerhört mycket lidande och kanske 4,5månaders sjukskrivning i rena pengar! Jag skulle också vilja veta vad jag kunde gjort annorlunda och vad jag kan göra idag för att komplettera mina handlingar.

Dessa myndigheter har satt i system att knäcka människor. Det är inte ok. Det är heller inte ok att ge falska förespeglingar att man kan ge människor i akut kris jurist hjälp, när man inte har kompetensen.

Jag har två månader att överklaga. Jag har givetvis givit Nanda Holm och Woxzia möjlighet att förklara sig, men trots två mejl och över en vecka så har hon inte återkommit. När jag har formulerat mig lite bättre ska jag skriva mer om Woxzia, men först måste jag ta tag i mitt ärende.

Kanske kan jag rädda mitt "hus" dvs mitt ärende. Jag måste försöka i alla fall.




Snart färdig!


Det är en ren avkoppling att bara fotografera. 
Tre dataprogram på tre månader. Först radio, sen veckotidning och sen tv. Varje kurs har ju naturligtvis också haft uppgifter som vi skulle göra tillsammans med respektive dataprogram.

Stressen höll på att knäcka mig ett tag, men jag tror att jag har överlevt. Nu har jag lämnat in sista uppgiften och nu är det inte så mycket kvar. Bara lite restuppgifter och en kurs i grävande journalistik. Det ska bli riktigt spännande och roligt!

Min sista lilla film handlade om särbegåvning. Alltså barn som är vuxna på insidan men barn på utsidan. ju mer jag har läst om särbegåvning desto mer intressant blir det. Jag ligger signifikant över medel om man bara tittar på IQ skalan. Men sen är det det där med arbetsminnet och processhastigheten som ställer till det.

Nu när jag är färdig kan jag ju konstatera att de andra har haft det lättare med vissa saker och svårare med andra. De andra har haft betydligt bättre koll på dataprogrammen. De har blivit klara långt före mig, vilket gjort att jag kunnat få mer handledning av läraren. Jag visste att det skulle bli problem med dataprogrammen redan innan jag började. Det kräver så enormt mycket av mig att både ha koll på dramaturgin och alla moment.

Jag gissar att det har med minnet att göra. Film syns inte utan man måste komma ihåg vad man har filmat, och ha en mycket mer direkt intervjuteknik än om man fotar och skriver. Eller jag kanske ska skriva att hela filmen inte syns samtidigt- såklart. Haha Stillbilder heter ju stillbilder av den enkla orsaken att de är stilla och därmed lättare att överblicka rent visuellt. :-0

Jag tenderar att "tänka baklänges" typ "jag borde ju ställt de här frågorna" vid intervjun vilket såklart ställer till det en del när jag sen ska klippa ihop min film.

Nåväl jag skulle ju skriva om arbetsminnet och koncentrationen. Det är krävande att blockera ut alla som pratar, när jag sitter där i datasalen. Ibland kommer jag på mig själv att helt enkelt vänta ut de andra. Jag skulle behöva en egen person som kunde stötta mig extra. Nu kunde mina suveräna lärare göra det ändå, men det ökar på stressen att jaga tiden hela tiden.

Ljud, bild, klipp, å hej. Det måste ju stämma med intonationen... ansiktsmimiken måste ju stämma... och sen ska helst intervjupersonerna inte sitta åt samma håll... fast det kan jag ju inte rå på i klippningen... tillbaka till filerna. Vart är de? Jag fattar inte, nu är allt borta igen. Jag blir så trött. In med minneskorten i datorn. Bläddra igenom 200klipp, importera hela alltet till datorn... TUR att jag köpt ny dator!!! Den pallar trycket!!! Jaaa, nu hittar jag mina klipp.

Högskolan har verkligen ansträngt sig för att möjliggöra för många olika sorters människor att studera, men de har inte riktigt koll på vad det betyder att ha kognitiva svårigheter tycker jag. Eller så har jag inte kollat upp det ordentligt.

Skam den som ger sig. Nu är jag i alla fall färdig, och det är en sån enorm befrielse och lättnad!!! Jag har inte riktigt kunnat ta in att jag är färdig. Mitt i den mest hysteriska stressen i helgen var jag tvungen att gå ut och fota lite för att lätta på trycket.

Man får lov att göra det man kan för att koppla av. :-)


fredag 7 april 2017

Rio de Janeiro!

Vårterminen 2000 pluggade jag på Lärarhögskolan i Stockholm. I utbildningen ingick en termin obligatoriska utlandsstudier. Det tyckte jag var kul och drog till USA, till St Cloud ca en timme med bil norr om Minneapolis. 

Under min tid i St Cloud fick jag för mig att jag skulle åka och hälsa på min kompis Eliana som gjorde sin utlandstermin i Rio. 

Naturligtvis hade jag bokat flygbiljetter både till USA och hem direkt när jag bokade. Därför var jag tvungen att ringa till Kilroy travels från USA och försöka få dem att förstå att det var fullständigt onödigt att jag först skulle korsa Atlanten åt ena hållet för att sen åka hela vägen tillbaka!

Det var ju betydligt mer effektivt om jag bara kunde åka "rakt ner" utan omvägen via Arlanda. Jag nådde tyvärr ingen framgång i mina försök att övertyga resebyrån, så jag fick helt enkelt åka hem till Sverige och boka en ny biljett till Rio. 

Jag åkte hem, packade om min resväska, tog taxi till Arlanda och bordade Air France planet som skulle ta mig till Paris som första anhalt. Eftersom planet lyfte svintidigt på morgonen och jag sannolikt var jet-lagged från USA vistelsen somnade jag i gaten på Charles de Gaulles. Sån tur var vaknade jag i sista sekunden och hann precis på mitt plan. 

Vi lyfte och allt gick bra med flyget. Vad jag minns tog det 14 timmar att flyga, men söker man på Flygtid.se så ser man att det tar 11h och 32min. 

Någonstans halvvägs över Atlanten fick jag lite panikkänsla. 

Tänk om Eliana inte möter mig på flygplatsen?! 
Eliana är Brasilianska och bodde hos sin svärmor i Rio. Hon pratade bara portugisiska och jag pratade bara svenska och engelska. Jag pratade även med Elianas bror, som även han bara pratade Portugisiska vad jag minns. 

Eliana hade jag inte fått tag på innan jag gav mig iväg. Jag hade bara förmedlat flightnumret till Elianas bror och hoppades att resten skulle lösa sig. Hahaha ungefär och galen!

Jag hade inte tagit reda på något om Rio egentligen och inte växlat in några pengar. Jag tror inte ens att det gick att växla in real i Sverige då. Jag tror att jag växlade in USD... Det var ju så länge sen. Jag minns inte så noga. 

Jag hade i alla fall inte bokat någonstans att bo och hade inga pengar... Jag pratar inte heller ett ord Portugisiska! Smart! 

Jag hade tänkt att jag skulle hänga med min kompis, men hon gjorde praktik, så vi träffades lite när hon slutat för dagen. Hon hade även sin halvårsgamla dotter med sig som hon skulle ta hand om. 

Eliana hade inkvarterat mig på ett fint vandrarhem som serverade gudomligt god papaya till frukost. Frukosten åt vi på terassen varje morgon. Underbart!!! 

Tillbaka till flyget. Jodå hon stod där när jag landade och krånglat mig igenom tullen. Vet inte om det var på vägen dit eller hem eller båda två som jag fick betala flyplats-skatt. Antar att de accepterade dollar eftersom jag inte hade någon brasiliansk valuta. 

Eliana stod där på andra sidan repet med sin fina dotter på armen. Alltid lika glad! 

Första dagen gick jag ut från vandrarhemmet ensam och fick syn på världens största kackerlacka i en krukrabatt- usch! Jag gick lite runt kvarteret och fick plötsligt panik över att jag inte visste vart jag var. Usch! Jag försökte fråga några som passerade förbi, men de kunde inte prata engelska...

Plötsligt fick jag syn på en sån där elstation, ni vet en sån där med massa ledningar och grejs. Långsamt insåg jag att jag kände igen den där kraftstationen... Det var den som var utsikten från takterassen på hotellet där jag bodde! Gissa om jag kände mig både fånig och lättad. 

Efter den utflykten vågade jag inte gå ut så mycket eftersom jag inte hittade hem. Jag hängde på en tjej som bodde i samma rum som jag och vi åkte upp på "Sockertoppsbergen" och tittade på solnedgången. FANTASTISKT vacker solnedgång!! Den sjönk så snabbt att det var som att fälla ner en persienn. Magiskt! 
(Bilderna är tyvärr felvänd och jag kan inte vända den rätt av någon anledning så ni får försöka titta på tvären. :-))

När vi skulle åka hem åkte vi fel- inte lika magiskt eftersom det var becksvart och vi inte pratade språket. Nåväl vi kom hem tillslut. 

Elstationen bakom bostället

 Jag var också uppe vid Kristusstatyn uppe på berget Corcovado. Precis före "min bild" hade en hel grupp japaner fotat sig själva med utsträckta armar som statyn. Jag tyckte det var skitfjantigt och var naturligtvis tvungen att göra tvärtom! 

Kristusstatyn och jag

Corcovado -Kristusstatyn

Ett besök på Maracana hann jag också med. Jag är inget fotbollsfan, men det var kul att ha varit där. Framför mig satt två män och skrek  "Filho da puta"- "son of a bitch" hela matchen. Det var väl inte lika kul. 

Ändå var det en häftig upplevelse att sitta där och titta på fotboll på en arena som rymmer över hundratusen människor. Maracanã Jag var lite nervös när vi skulle gå därifrån för det var lite oroligt, men en snabb sorti gjorde att vi undvek oroligheterna. 
Vad jag minns hette ena laget Botafogo, samma namn som stadsdelen hette där jag bodde...

Maracana fotbollsstadion
Ipanema beach Rio de Janeiro

Jardim Botanico besökte jag också, det var väldigt vackert. 

Jardim Botanico
Hemresan blev dramatisk den också fast på andra sätt. Jag bokade om min biljett för att åka hem lite tidigare. Jag packade ihop alla mina saker, checkade ut från hostelet och åkte ut till flygplatsen för att åka hem. 
-Tyvärr kan vi inte checka in dig. Du ska resa hem imorgon!
Jag fick ett sammanbrott i informationsdisken och började gråta. Jag sade att jag hade avslutat hostelet och kunde inte åka tillbaka dit. Mannen på andra sidan disken blev nog en aning nervös, för han ordnade så att jag kunde åka hem! Jag blev uppgraderad tror jag men jag kom med planet hem!
(När jag väl kom hem såg jag att pengarna var slut eftersom jag räknat fel på växelkursen, så det var verkligen tur att jag kom med planet hem. Phu.)

Copacabana
Jag fick en oförglömlig resa, även om den inte alls blev som jag tänkt mig. 
Jag är egentligen en äventyrlig människa. Jag gillar att röra på mig och hoppas verkligen att såna möjligheter öppnar sig snart igen. 

Adhd människor är impulsiva - typiskt mig att inte kolla upp att allt verkligen var ordnat innan jag satte mig på planet och åker över halva jordklotet. Adhd-människor är väldigt uthålliga om man tycker något är fel eller om man har ett stort intresse för något. Typsikt mig att ringa och försöka förhandla om biljetten från USA så att jag skulle kunna åka direkt. Typiskt mig att åka ändå fast jag var tvungen att åka hem emellan. Tanken att stanna hemma eller att det inte gick fanns inte i min tankevärld! ;-)

Jag är väl inte riktigt lika våghalsig längre, men jag skulle inte tveka på att ge mig iväg igen om något spännande dyker upp! Eller för att få nåt spännande att hända. Framöver tror jag dock på mer planerade resor och att jag är mindre osäker på allting runt omkring mig. Det ger en större frihet om man har koll på läget. Naturligtvis kan man ju också välja mindre farliga resmål också. ;-)

Jag måste bara bli klar med min utbildning, sen hoppas jag på många nya spännande upplevelser!