måndag 29 augusti 2016

Farmor

Stortorget 1937-38-39 står det på baksidan av den första bilden. Det är min farmor Anna-Greta som står bakom disken på mjölkbutiken på Stortorget i Gamla stan. Hon kom till Stockholm från Lottefors i Bollnäs kommun i Gävleborgs län när hon var 14år 1935 för att jobba som hembiträde/barnflicka.
Jag kan verkligen inte föreställa mig att jag skulle kunnat flytta hemifrån med et sånt ansvar som så ung. Hon var ju egentligen bara ett barn.

Min farmor var alltid glad, och alltid i farten. Hon, diskade, lagade mat, bakade bullar medans jag satt vid matbordet som stod precis vid fönstret på landet, och funderade över livet. Jag kanske ritade eller så skrev jag nåt. Satt vi framför tv:n så stickade hon eller virkade dukar, raggsockor eller något annat. På nätterna spelade vi 500 tills klockan var efter midnatt och vi var tvungna att sova.

Min farmor var oerhööört envis. Som jag.

-Det där kan jag göra själv!
-Fast du gör ju inte det?!
-Jamen det där kan jag göra själv.

"Cirkelresonemangsgenen" tycks jag ha ärvt. Jag är likadan.

Jag fastnar ofta i rundgångsresonemang. Jag VET hur jag ska göra det, men det finns ju en miljard sätt att faktiskt göra det på och tills jag har funderat ut vilket sätt som är det bästa händer ingenting. Jag försöker träna mig på att sluta överanalysera alla saker jag gör och försöker att "bara göra"...- Fast jag gillar ju att tänka och analysera saker också...

Mjölkbutiken min farmor jobbade i låg vid Stortorget i Gamla Stan i Stockholm. Hon pratade ofta om när hon jobbade på Stortorget. Efter jobbet gick hon och hälsade på en väninna som bodde på Västerlånggatan, och en dag stod min farfar i fönstret på andra sidan gatan...
Han tittade på henne och visade med fingrarna kl4 där nere.
Resten är ju som bekant historia! hihi







torsdag 25 augusti 2016

Vart går gränsen?

Vart går gränsen för tjänstefel, och hur mycket skit får man skriva om en människa om man jobbar på en myndighet? Vart går gränsen för förtal och ärekränkning? Blir brottet allvarligare om man har en högre utbildning?

Nu är det Försäkringskassan det handlar om. Försäkringskassan är en politiskt styrd statlig myndighet som anställer tjänstemän för att utföra de beslut som politikerna bestämmer. Precis på samma sätt som en kommun eller ett landsting. Politiken sätter upp ramarna för verksamheten och tjänstemännen utför de mål som verksamheten omfattar.

För mig är det kristallklart att jag som tjänsteman måste följa de regler som gäller för min tjänsteutövning och inte hitta på egna beslut som jag tycker är bättre. Problemet för mig har varit tolkningen av reglerna och när, var hur och på vilket sätt de ska följas.

Jag kan ju läsa regler innantill och förstå rent förnuftsmässigt att jag ska följa dem, men tolkningen av innebörden av reglerna är svårare. Dessutom har jag extremt svårt att följa regler som jag inte tycker känns meningsfulla. Jag har helt enkelt svårt att "rätta mig i ledet" eftersom jag inte ser någon större mening med att rätta mig i ledet. Det behöver inte vara ett problem, men det blir ett problem om man gör det till ett problem.

Att följa lagar och regler är jätteviktigt, oavsett yrke. Tjänstemännen bär faktiskt upp hela myndighets Sverige på sina axlar, och om man börjar tänja på sakligheten, sluta följa den lagstiftning som finns och agera efter eget huvud så befinner vi oss i en farlig utveckling som snabbt kan leda till korruption och kriminalitet. (Tänk in scenariot att du kan köpa ett körkort, mutar polisen, använder dig av hot och utpressning för att få dina tillgångar säkrade...)

Som politiker och privatperson står det helt fritt att tycka och tänka om de lagar vi har. Det är faktiskt nästan en skyldighet att bidra till vår gemensamma demokrati genom att tycka och tänka och komma med förbättringsförslag genom att skriva motioner och jobba politiskt med att ta fram olika dokument som sen ligger till grund för tjänstemännens yrkesutövande.

Två sidor av samma mynt som ändå präglas av en gemensam nämnare dvs saklighet. Ni som följt min blogg under våren har läst om kampen för att få min ansökan om sjukpenning godkänd. 4,5månader. 8:e mars fick jag avslag första gången, trots att jag ansökte redan i december om sjukpenning. Mitt ärende är bedömt som ett sammanläggningsärende, och eftersom jag blev utförsäkrad förra sommaren och inte lyckats jobba heltid 3månader innan jag blev sjuk igen med samma problem så blev det avslag.

När min dåvarande handläggare ringde mig i januari så kände jag direkt vi lagt på luren att hon redan bestämt sig för att jag inte skulle ha någon sjukpenning. Jag upplevde att hon ställde kränkande frågor om hur jag mådde, vilka problem jag hade och vad jag "planerade" att göra när sjukskrivningen tog slut. Jag kände inget förtroende för henne så jag bad att få byta. Jag trodde givetvis att Försäkringskassan lyssnat på mig och bytt ut min handläggare, men icke!

Jag fick en chock när jag efter flera månaders tjafsande äntligen fick ut mina papper. Jag fick aldrig någon ny handläggare utan det var samma handläggare som bedömt ärendet hela vägen. Jag kan inte förstå eller acceptera att man från Försäkringskassans sida bara helt enkelt ignorerat min önskan att få byta handläggare inte bara en gång utan flera gånger.

När jag fick ut mina papper så fick jag min uppfattning om kränkande och nedvärderande kommentarer bekräftade. Hon har tex skrivit att jag "inte ens orkar vara arbetssökande". Inte ens orkar är en ren kränkande kommentar för mig. Hon kan aldrig ha varit arbetssökande så många gånger som jag varit i mitt liv för då skulle hon inte uttrycka sig på det sättet.

Försäkringskassan använder sig även av formuleringar som är rent kränkande för mig som människa. Vi förstår att du har alla de problem som framkommer i dina sjukintyg men vi anser ändå att du kan jobba 100%. Jag har verkligen en väldigt stark lust att skriva tillbaka att jag förstår att du måste vara dum i huvudet för att du alls skickar ut ett sånt brev till mig, men att det förändrar inte min åsikt om att jag anser att jag har rätt i sak. Därför blir det nu krig.

Efter alla överklaganden landade ärendet hos omprövningsenheten som jag skrev om i inlägget ""Försäkringskassan erkänner misstag". De har erkänt att de gjort fel och därför har vi bett Förvaltningsrätten att återremittera ärendet till omprövningsenheten så att det inte ska bli dyrare än nödvändigt för mig.

Jag trodde inte att en myndighet kunde göra bort sig mer än vad de gjort hittills, men det kan de tydligen. Brevet från Förvaltningsrätten som berör "processjuridiken" dvs huruvida målet ska återremitteras till Försäkringskassan eller inte innehåller BÅDE kränkningar, har en hånfull ton OCH direkta SAKFEL!!! Det är Försäkringskassans processjuridiska avdelning som fått yttra sig och jag har tom 6:e september på mig att inkomma med synpunkter. Kvinnan som undertecknat brevet är "processförare" dvs jurist! Personligen skulle verkligen skämmas om jag hade uttryckt mig på det sättet som hon gör i brevet efter minst 4,5års universitetsstudier!

Som tjänsteman på en Svensk myndighet MÅSTE man vara saklig! och som jurist borde hon vara ändå mer noggrann att vara saklig, veta vad innebörden av förvaltningslagen är och se till så att hennes klient/arbetsgivare följer lagstiftningen. Annars kan hon ju ta ett jobb i en amerikansk domstolssåpa där allting är ett spel för tv-publiken och där det inte handlar om att ansvara för människors möjligheter till försörjning.

Tonen i brevet antyder att jag är dum i huvudet och att jag ljuger om rena bevis, men det börjar verkligen bli mer och mer uppenbart att det inte är jag som är det korkade parten i det här målet. Tvärtom är det "processföraren" som framstår som det verkliga spånet och som kommer att åka på en anmälan för tjänstefel och ärekränkning redan imorgon. Jag har tröttnat nu. Jag tar ingen mer skit. Det räcker nu. Det räcker faktiskt för resten av mitt liv. Jag har haft mer än min beskärda del av skit nu.

Jobbar man på en myndighet som dagligen sätter människors liv och hälsa på spel genom att dra undan försörjningen med ett penndrag, MÅSTE man lägga sig extra vinn om att det man skriver i en inlaga till en domstol är korrekt och sakligt. Man FÅR inte skriva svamlande diffusa texter som antyder att jag ljuger och som innehåller rena sakfel. Det kan få väldigt allvarliga konsekvenser för mig genom att domaren redan bildat sig en uppfattning om vem jag är redan innan domaren läst min inlaga!

Svaren på min inledning är att gränsen för vad jag uppfattar som förtal och ärekränkning är passerad och JA brottet blir allvarligare när man besitter en så pass hög kompetens som en jurist faktiskt gör. Man kan inte säga att man inte förstod konsekvenserna av sitt handlande när man innehar en maktposition på det sättet som en tjänsteman eller jurist faktiskt har. Med makt tillkommer ansvar och det kan man inte frånsäga sig.

Här hittade jag tom en länk om tjänstemäns opartiskhet!!!

Hur detta kommer att sluta och hur mycket det kommer att kosta är det ingen som vet, men jag skulle inte kriga om jag inte trodde att jag hade en chans att vinna! Det är min största fördel med att ha en adhd hjärna.

Vart går gränsen?

Vart går gränsen för tjänstefel, och hur mycket skit får man skriva om en människa om man jobbar på en myndighet? Vart går gränsen för förtal och ärekränkning? Blir brottet allvarligare om man har en högre utbildning?

Nu är det Försäkringskassan det handlar om. Försäkringskassan är en politiskt styrd statlig myndighet som anställer tjänstemän för att utföra de beslut som politikerna bestämmer. Precis på samma sätt som en kommun eller ett landsting. Politiken sätter upp ramarna för verksamheten och tjänstemännen utför de mål som verksamheten omfattar.

För mig är det kristallklart att jag som tjänsteman måste följa de regler som gäller för min tjänsteutövning och inte hitta på egna beslut som jag tycker är bättre. Problemet för mig har varit tolkningen av reglerna och när, var hur och på vilket sätt de ska följas.

Jag kan ju läsa regler innantill och förstå rent förnuftsmässigt att jag ska följa dem, men tolkningen av innebörden av reglerna är svårare. Dessutom har jag extremt svårt att följa regler som jag inte tycker känns meningsfulla. Jag har helt enkelt svårt att "rätta mig i ledet" eftersom jag inte ser någon större mening med att rätta mig i ledet. Det behöver inte vara ett problem, men det blir ett problem om man gör det till ett problem.

Att följa lagar och regler är jätteviktigt, oavsett yrke. Tjänstemännen bär faktiskt upp hela myndighets Sverige på sina axlar, och om man börjar tänja på sakligheten, sluta följa den lagstiftning som finns och agera efter eget huvud så befinner vi oss i en farlig utveckling som snabbt kan leda till korruption och kriminalitet. (Tänk in scenariot att du kan köpa ett körkort, mutar polisen, använder dig av hot och utpressning för att få dina tillgångar säkrade...)

Som politiker och privatperson står det helt fritt att tycka och tänka om de lagar vi har. Det är faktiskt nästan en skyldighet att bidra till vår gemensamma demokrati genom att tycka och tänka och komma med förbättringsförslag genom att skriva motioner och jobba politiskt med att ta fram olika dokument som sen ligger till grund för tjänstemännens yrkesutövande.

Två sidor av samma mynt som ändå präglas av en gemensam nämnare dvs saklighet. Ni som följt min blogg under våren har läst om kampen för att få min ansökan om sjukpenning godkänd. 4,5månader. 8:e mars fick jag avslag första gången, trots att jag ansökte redan i december om sjukpenning. Mitt ärende är bedömt som ett sammanläggningsärende, och eftersom jag blev utförsäkrad förra sommaren och inte lyckats jobba heltid 3månader innan jag blev sjuk igen med samma problem så blev det avslag.

När min dåvarande handläggare ringde mig i januari så kände jag direkt vi lagt på luren att hon redan bestämt sig för att jag inte skulle ha någon sjukpenning. Jag upplevde att hon ställde kränkande frågor om hur jag mådde, vilka problem jag hade och vad jag "planerade" att göra när sjukskrivningen tog slut. Jag kände inget förtroende för henne så jag bad att få byta. Jag trodde givetvis att Försäkringskassan lyssnat på mig och bytt ut min handläggare, men icke!

Jag fick en chock när jag efter flera månaders tjafsande äntligen fick ut mina papper. Jag fick aldrig någon ny handläggare utan det var samma handläggare som bedömt ärendet hela vägen. Jag kan inte förstå eller acceptera att man från Försäkringskassans sida bara helt enkelt ignorerat min önskan att få byta handläggare inte bara en gång utan flera gånger.

När jag fick ut mina papper så fick jag min uppfattning om kränkande och nedvärderande kommentarer bekräftade. Hon har tex skrivit att jag "inte ens orkar vara arbetssökande". Inte ens orkar är en ren kränkande kommentar för mig. Hon kan aldrig ha varit arbetssökande så många gånger som jag varit i mitt liv för då skulle hon inte uttrycka sig på det sättet.

Försäkringskassan använder sig även av formuleringar som är rent kränkande för mig som människa. Vi förstår att du har alla de problem som framkommer i dina sjukintyg men vi anser ändå att du kan jobba 100%. Jag har verkligen en väldigt stark lust att skriva tillbaka att jag förstår att du måste vara dum i huvudet för att du alls skickar ut ett sånt brev till mig, men att det förändrar inte min åsikt om att jag anser att jag har rätt i sak. Därför blir det nu krig.

Efter alla överklaganden landade ärendet hos omprövningsenheten som jag skrev om i inlägget ""Försäkringskassan erkänner misstag". De har erkänt att de gjort fel och därför har vi bett Förvaltningsrätten att återremittera ärendet till omprövningsenheten så att det inte ska bli dyrare än nödvändigt för mig.

Jag trodde inte att en myndighet kunde göra bort sig mer än vad de gjort hittills, men det kan de tydligen. Brevet från Förvaltningsrätten som berör "processjuridiken" dvs huruvida målet ska återremitteras till Försäkringskassan eller inte innehåller BÅDE kränkningar, har en hånfull ton OCH direkta SAKFEL!!! Det är Försäkringskassans processjuridiska avdelning som fått yttra sig och jag har tom 6:e september på mig att inkomma med synpunkter. Kvinnan som undertecknat brevet är "processförare" dvs jurist! Personligen skulle verkligen skämmas om jag hade uttryckt mig på det sättet som hon gör i brevet efter minst 4,5års universitetsstudier!

Som tjänsteman på en Svensk myndighet MÅSTE man vara saklig! och som jurist borde hon vara ändå mer noggrann att vara saklig, veta vad innebörden av förvaltningslagen är och se till så att hennes klient/arbetsgivare följer lagstiftningen. Annars kan hon ju ta ett jobb i en amerikansk domstolssåpa där allting är ett spel för tv-publiken och där det inte handlar om att ansvara för människors möjligheter till försörjning.

Tonen i brevet antyder att jag är dum i huvudet och att jag ljuger om rena bevis, men det börjar verkligen bli mer och mer uppenbart att det inte är jag som är det korkade parten i det här målet. Tvärtom är det "processföraren" som framstår som det verkliga spånet och som kommer att åka på en anmälan för tjänstefel och ärekränkning redan imorgon. Jag har tröttnat nu. Jag tar ingen mer skit. Det räcker nu. Det räcker faktiskt för resten av mitt liv. Jag har haft mer än min beskärda del av skit nu.

Jobbar man på en myndighet som dagligen sätter människors liv och hälsa på spel genom att dra undan försörjningen med ett penndrag, MÅSTE man lägga sig extra vinn om att det man skriver i en inlaga till en domstol är korrekt och sakligt. Man FÅR inte skriva svamlande diffusa texter som antyder att jag ljuger och som innehåller rena sakfel. Det kan få väldigt allvarliga konsekvenser för mig genom att domaren redan bildat sig en uppfattning om vem jag är redan innan domaren läst min inlaga!

Svaren på min inledning är att gränsen för vad jag uppfattar som förtal och ärekränkning är passerad och JA brottet blir allvarligare när man besitter en så pass hög kompetens som en jurist faktiskt gör. Man kan inte säga att man inte förstod konsekvenserna av sitt handlande när man innehar en maktposition på det sättet som en tjänsteman eller jurist faktiskt har. Med makt tillkommer ansvar och det kan man inte frånsäga sig.

Här hittade jag tom en länk om tjänstemäns opartiskhet!!!

Hur detta kommer att sluta och hur mycket det kommer att kosta är det ingen som vet, men jag skulle inte kriga om jag inte trodde att jag hade en chans att vinna! Det är min största fördel med att ha en adhd hjärna.

onsdag 24 augusti 2016

Kvinna med rätt att välja!

Ok avgränsa dig nu! Jag KAN inte skriva allting som hör ämnet till för då hinner jag inte...
Hinner inte vaddå?
Leva till exempel...

Typiskt mig att öppna med en sån dialog. Typiskt min hjärna. Jag skulle ju skriva om valfrihet...
Just idag har jag retat upp mig på fransmännens agerande gentemot muslimska kvinnor i Burkini eller sjal, eller slöja.

Tanken är ju att koppla ihop det jag läser med mitt eget liv, och den här gången handlar det om kvinnors rätt att själva få bestämma över sina liv och sina kroppar. Personligen anser jag att det är för många män som tar sig friheten att bestämma hur kvinnor ska se ut, vara, vad de ska tycka, vad de ska ha på sig, och om de får älska vem de vill, och en massa andra saker som jag inte kan gå in på nu.

Just i det här sammanhanget har bilden av 4! män som tvingar 1! kvinna att klä av sig en extra laddning.
Här är en annan länk om denna nyhet från: Göteborgsposten

Vart finns kopplingen mellan en kvinna i sjal och en man som skjuter ner oskyldiga civila i terrordåd?
Om kvinnor bär någon slags kollektiv skuld för mäns idiotbeteende vad bär då männen för kollektiv skuld?

Det är faktiskt ofrånkomligt att se det som att man igen skjuter över ansvaret för massor av saker som de inte alls rår på på kvinnorna. Om man på något sätt tror att problemen med terrorism tex genom att förbjuda kvinnor att klä sig som de vill så har man ju verkligen missat en stor poäng. Fattigdom och social isolering är långt mycket större problem än kvinnor med sjal.

Som alltid tror jag att det handlar om politik och pengar.

Kvinnor ska inte utmana mäns maktpositioner.

Det var ju en kvinna som hittade på Burkinin, det kan ju inte tolereras. Naturligtvis är detta bara en ren spekulation från min sida. Det finns nog inte heller en kristallklar "sanning". Det finns dock en hel massa underliggande uppfattningar om hur kvinnor ska vara, men det finns sannolikt ingen politiker som skulle gå ut och säga det öppet. Istället fokuserar man sig på symboler för terrorism, eller symboler som kan tolkas att ha koppling till terrorism...

I slutänden handlar det ju givetvis om att bli omvald. Terrorism eller rättare sagt åtgärder för att "bekämpa" terrorismen är ju så mycket lättare att vinna ett val på än att arbeta långsiktigt med integration och social rättvisa.

Jag har ju nu fått möjlighet att plugga igen, och den här gången blir det journalistik. När jag sökte ett skolfoto jobb för några år sen var det en manlig fotograf som intervjuade mig. Jag berättade sanningsenligt att jag helst ville jobba som pressfotograf.

Hans svar var:
-Det kommer du aldrig att klara för du är ju kvinna! Pressfoto är ju ett apberg och det klarar bara män. Det visste han eftersom han jobbat som pressfotograf en period i sitt liv.

Jaha det var ju en ovanligt korkad kommentar tänkte jag. Det var så korkad att jag fortfarande kommer ihåg den! Det kommer ju bli väldigt jobbigt för honom och andra män som känner sig hotade av kvinnor när jag säljer mina första reportage.

Kvinnliga pressfotografer är tyvärr i minoritet och verkar ha svårt att göra sig hörda i mediabruset. (Här kan ni läsa mer om kvinnliga pressfotografer.) OM nu pressfotot är ett apberg får man väl gå runt berget så man kommer in bakvägen tänker jag. Det är där de bästa reportagen gömmer sig i vilket fall.

Jag vill berätta om kvinnorna i mina reportage och jag tror tyvärr att jag kommer att behöva skriva om män som kränker kvinnors självbestämmanderätt även i framtiden; i demokratins namn i religionens namn eller genom att skära sönder den sociala välfärden så att kvinnor tvingas bära den på sina axlar också.

Min favoritgren råkar vara att ifrågasätta saker, och nu är ju en brännande het fråga om vart gränsen går för vilka typer av klädsel man får ha på sig på en strand tex. Burkini är förbjuden, men hur är det med våtdräkt? Mössa? Eller om jag som icke-muslimsk kvinna sätter på mig plagg som kan tolkas som religiösa, är det också förbjudet?

Fortsättning följer!

tisdag 23 augusti 2016

Positiv energi på Södertörns Högskola!

Snart, snart, snaaaaart får jag börja plugga igen!!! Snaaaart!!!
Usch, jag känner mig nervös, kommer jag att orka? men ändå så glad, så in i själen glad!
-Vad behöver du för anpassningar? Frågade arbetspsykologen mig på Arbetsförmedlingen.
Anpassningar? Inga antar jag... eller jo, Indesign blir tufft. 

Jag har ju levt halva livet utan några papper på mina problem. Jag är van att anpassa mig till situationen, van att det alltid är jag som fallerar på olika sätt. Nu är den fasen slut. Nu ska jag ta tillbaka kommandot över mitt liv- men hur gör man då?

Svaret är att man mejlar till högskolans samordnare. På Södertörns högskola heter samordnarna "På lika villkor" här hittar ni länken: Lika villkor. Inte handikappenheten eller nåt sånt utan bara rätt och slätt på lika villkor. -kvinnan jag träffade var helt fantastisk. Hon hade förberett papper som TYDLIGT åskådliggjorde det vi pratade om. Suveränt bra!

När hon pratade om olika saker strök hon över med en överstrykningspenna det som var den viktigaste infon. Såna små saker är en enorm hjälp om man har svårt att komma ihåg saker och svårt att sålla i informationen. 

Såna saker känns också så självklara, men det är inte det. 

På Södertörn jobbar man helt klart aktivt för att alla ska kunna plugga utifrån de förutsättningarna man har. Det är som ni säkert förstått långt ifrån en självklarhet. Särskilt inte om man har ett handikapp som inte syns. 

Samordnaren guidade mig genom blanketten med anpassningar. 
-Vi skickar alltid alla litteraturlistor för inläsning så kan du låna dem på biblioteket sen. 
Jag får låna dem två veckor (tror jag) mot normala en. 
-Mindre rum för tentaskrivningar, behöver du det? 
Man ansöker om hjälpmedel. Det sker inte automatiskt. Kryssa i rutan så att du kommer in i systemet för att kunna ansöka. 

Jag stannade kvar hela dagen på högskolan efter vårt möte, åt lunch i solen och liksom bara njöt av situationen. Jag gick ner till biblioteket och frågade efter specialbibliotekarierna.

-Tyvärr är de jätteupptagna men mejla dem så ordnar de ett möte. 
-Å vilken fin blus du har!

13år av möten med chefen, konflikter och div misslyckanden ligger bakom mig och särskilt de senaste tre åren har tagit hårt på mig. Därför blir alla de små sakerna så otroligt viktiga. En komplimang från hjärtat eller att någon bara är trevlig vänlig och hjälpsam gör hela livet så mycket lättare. Underskatta aldrig värdet av att "bara vara trevlig"! 

Det betyder så mycket att någon försöker och vill göra det bra för den som har andra förutsättningar än "normala" människor har. Vem som egentligen är normal behöver vi ju inte tänka på så mycket eftersom alla människor mår bättre av att slippa kriga om varenda liten stavelse livet igenom. 

När man är van att alltid mötas av negativ energi och ständigt vara i underläge är det tillslut svårt att våga ta till sig de positiva händelserna i livet. Jag tycker det känns som enorm tur att jag fått möjlighet att bryta den negativa spiralen nu. Nu vill jag ha massor av positivitet och glädje i mitt liv. 

Hoppas så innerligt att det fortsätter på den positiva banan. 

Tyvärr kunde högskolan inte erbjuda hjälp med det jag behövde mest hjälp med dvs Indesign, men det går säkert bra ändå. Nu när jag kan och vågar vara öppen med mina svårigheter så går ju allting så mycket lättare... Tvärtemot vad hela mediaopinionen skriker ut. Den diskussionen får dock bli ett eget inlägg senare för nu måste jag avrunda mitt inlägg innan det blir för långt. 



onsdag 10 augusti 2016

Dejting.



Dejting... hör väl inte egentligen ihop med add/adhd, men när jag fick dessa bilder serverade var jag ju tvungen att hitta på ett bra inlägg för att få visa upp dem för er. ;-0

-Kommer du ofta hit?
-Jag kanske måste följa dig hem?

Jag har lagt ner mitt dejtande för tillfället, om det nu någonsin kommit igång.
Jag har skrivit många profiler genom åren. Lagt ut både bilder och text om vem jag är och vad jag söker. Gensvaret har varit svalt eller möjligen ljummet.

Match tycker att jag ska fylla i en hel mängd frågor om min blivande man, alltifrån nationalitet till favoritmaträtt. HUR ska jag kunna veta hur min blivande man ser ut innan jag har träffat honom?! Match vill ha flera hundra kronor i månaden för att förmedla kontakt och det går ju inte ihop med en "överlevnadsbudget". Det finns ju heller ingen garanti att man faktiskt träffar nån och hur länge ska man då betala för att behålla möjligheten...?

Elitsinglar har jag inte provat, men känner väl knappast att jag passar in i nåt elitgäng så som jag föreställer mig en elitkvinna. (Ni vet smal, lång, vältränad, säga de rätta sakerna vid rätt tillfällen å allt det där som jag inte är världsbäst på. ;-))

Å så Happy Pancake... GRATIS. Nice. Jag lade upp en profil där och började så smått hoppas på prinsen med stor P. Vad ska jag säga... jag väntar fortfarande.

Jag har väl liiiite större förväntningar än att vara nån slags gratis telefonsexlinje om jag ska prata klarspråk. Jag har faktiskt lite svårt att greppa att vissa män är så desperata att de ringer vem som helst bara för att få ligga eller prata om sitt sexliv. (Egentligen borde jag ju inte vara förvånad över nånting längre, men man blir ju ändå det.)

Jag är en oerhört romantisk människa, som verkligen tror på den stora kärleken, men uthålligheten för att verkligen söka efter nån att dela livet med är inte så stor. Eftersom vi hittills sällan har varit intresserade av samma saker så dyker ju intresset rakt ner i botten ganska snabb. Det blir för jobbigt i längden att gå omkring och hoppas på att nån man faktiskt vill träffa ska ska höra av sig. Det är FÖR tufft för psyket att hela tiden bli bortvald. Tillslut måste man skydda sig själv och vara den som väljer bort. Annars orkar man inte fortsätta leva.

Uthållighetsövningar över lag är ju inte riktigt mitt starka kort om jag inte får en snabb start och tycker att det är tillräckligt roligt och meningsfullt att fortsätta. Hittills har den känslan inte riktigt velat infinna sig. Att söka en livspartner är ju lite mer komplicerat än att söka ett jobb men i båda fallen tror jag att om det ska bli lyckat så måste man vara i harmoni med sig själv och vara ärlig mot sig själv och dit är jag verkligen på väg.

Drömmarna om mitt otroligt romantiska bröllop finns ju kvar i huvudet och lyckligtvis så har jag stor lagringskapacitet så de får plats många år till. ;-)

tisdag 9 augusti 2016

"Adhd finns inte!"


Expressen publicerade en ledare häromdagen där det stod att det var Vårdnadsbidragets fel att så många barn får en adhd diagnos. Barnen har egentligen inga problem antyds det i artikeln utan det är skolan som måste anpassa sitt sätt att arbeta. Pojkar har bara lite "myror i brallan" och det är ju en mognadsfråga.
På Expressens hemsida kan ni läsa artikeln själva:
http://www.expressen.se/ledare/vardbidraget-kan-bidra-till-adhd-okning/

Om artikeln hade publicerats av nån privatperson på fb hade jag blivit lite trött och scrollat vidare, men Expressen är en av landets största tidningar! Det som skrivs i Expressen får en enorm spridning- betydligt större än tex en småstadstidning. Just därför borde de vara extra noggranna i sin faktagranskning kan man tycka. En ledare ska dessutom spegla tidningens åsikter i ämnet...

Samma dag fick jag en artikel av en vän där rubriken var "ADHD finns inte men är en utmärkt ursäkt". Artikeln är producerad av "kommittén för Mänskliga Rättigheter" som är en del av Scientologkyrkan. Richard Saul som artikeln handlar om är en Amerikansk neurolog som har skrivit en bok om att adhd inte finns. Det är bara en perfekt ursäkt. (För vad vet jag inte)
Här kan ni läsa artikeln: "Adhd finns inte"

En snabb googling på namnet så ser man att flera stora svenska tidningar har plockat upp det som en nyhet, tex DN som också hade en ledartext som iallafall var signerad där Nathan Shashar gick till angrepp mot adhd diagnosen.

Även om jag försöker att inte ta åt mig av dessa texter blir jag ändå ledsen. Jag blir ledsen eftersom dessa människor tar sig rätten att säga åt alla oss som kämpar med att få livet att fungera att vi egentligen bara vill ha pengar utan ansträngning och att vi egentligen bara inbillar oss att vi har problem.
Artiklarna väckte upp en känslostorm i mig.
Jag tänker inte skriva nån lång emotionellt laddad förklaring om varför dessa människor har fel. De får tycka vad de vill, men jag tycker att det är anmärkningsvärt att människor som har som äger makten över ordet och nyhetsflödet i Sveriges största tidningar tar sig rätten att kränka och nedvärdera en väldigt stor grupp människor utan att ha en endaste liten aning om hur livet ser ut för dessa människor.

Hade journalisterna frågat föräldrarna till barnen med så stora svårigheter att föräldrarna måste söka bidrag från F-kassan för att klara av ekonomin om de hade föredragit att jobba heltid och åka på semester istället för att kämpa på med att se till så att alla myndigheter får rätt papper från rätt person i exakt rätt stund för att få pengar, är jag rätt säker på att de hade svarat att de hellre hade jobbat.

Hade de frågat mig hade jag kanske svarat såhär: Varför är det så viktigt att tycka om adhd och varför läser du inte på innan du skriver din artikel? Du förstör så otroligt med dina fullständigt ogrundade artiklar. Många människor tar dina ord för sanning. Varför frågar du inte? Är du inte intresserad av att veta? Du är ju journalist!

Du har många frågor märker jag om adhd medicinen. Du tror att den är beroendeframkallande, att det är knark, att vem som helst kan äta medicin och sväva runt på rosa moln. Inget av det kunde vara mer felaktigt. Medicinen är ett hjälpmedel. Precis som en krycka för den som har svårt att gå.

Medicinen är narkotikaklassad, men den innebär inget snabbt uppåttjack eftersom den är långtidsverkande och mängden bara är en promille av en missbrukardos. Medicinen har givit mig ett fungerande liv och det är ju såklart beroendeframkallande...

Du har ju ditt jobb och din lön varje månad och behöver inte ta något ansvar för konsekvenserna av det du skriver Jag får sparken från mina jobb för att jag inte klarar kraven eller inte orkar prestera i ett jämt flöde. Jag kanske får svårare att få och behålla ett nytt jobb pga att du har skrivit i tidningen att mina problem egentligen inte finns och att jag därmed bara är en lat bidragstagare som egentligen inte vill jobba där jag söker jobb.

Du kan ju inte veta att jag helst av allt bara vill ha ett jobb och fungerande liv, med jobb och lön. Eftersom du inte har frågat. Jag vill ha ett journalistjobb, precis som du- fast jag skulle göra betydligt bättre research innan jag publicerade mina artiklar. Skulle jag skriva såna kränkningar som du gör skulle jag inte kunna se mig själv i spegeln.

Det finns så många människor som inte vågar berätta om att de har en diagnos. Jag har valt att berätta hur livet med diagnos kan vara istället, för att försöka få bort fördomarna kring adhd och eftersom problemen inte försvinner bara för att man inte pratar om dem. Allt är inte superbra och allt är inte bara skit i livet- såklart, oavsett om man har en diagnos eller inte. Adhd gör bara att allt blir väldigt "myckeavallt"!

lördag 6 augusti 2016

Min kamera och jag...

Nässelfjäril

Påfågelöga

Silversträckad Pärlemorfjäril

Nu har vi hängt ihop i många år- min kamera och jag.På jobbet med alla barn och hemma, ute i regn och rusk och inne i värmen. Vi är inte alltid överens, men NÄR vi kommer överens blir det en smått euforisk upplevelse, ungefär som en idrottare som toppar sin form kanske.

Fjärilar är så vackra och lite av en sport att fota, vissa sorter är mer hariga än andra och alla sorter finns inte överallt. Alla fjärilar har sina unika värdväxter där de lägger sina ägg och som sen föder upp larverna som blir till nya fjärilar.

Det är ju lite kul att fotografierna blir en källa till ny kunskap bara för att jag råkade upptäcka motivet...

Påfågelöga och Nässelfjärilar tillhör samma underfamilj i kategorin vinterpraktfjärilar som är en undergrupp till praktfjärilar om jag fattat det rätt. Phu. Många system att hålla reda på. Pärlemorfjärilarna däremot bildar en egen underfamilj. Alla tre arterna tre arterna tillhör kategorin praktfjärilar.

Eftersom jag fotade så mycket olika sorters fjärilar förra året att jag fortfarande inte har processat bilderna så känns det som att jag skulle kunna "samla på" olika arter av fjärilar, fast på bild. Jag gillar att göra saker metodiskt och det blir ofta på eller av, även i samlandet.

Det är en ständig kamp att jobba mot impulsen att köpa allting som jag skulle kunna tänkas köpa i stunden. I mataffären, i bokhandeln, i blomsterbutiken och i klädaffären. Eller internet. Tradera är farligt. Sten funkar förresten också bra att samla på, Eller Kastanjer. Det finns ju gratis överallt. Det är bara så tungt att bära hem och knöligt att förvara, så jag måste motstå impulsen att släpa med mig halva rullstensåsen hem också...

Kastanjer har jag haft en plan att fota i flera år, och förhoppningsvis blir det av i år. Varje Kastanj har ett eget mönster som känns spännande att gestalta på bild.

Förskolebarn tycker också att det är kul att samla så vi hade "pinnparkering" utanför porten. mindre pinnar, kottar och stenar hamnade i barnens lådor ihop med sanden från vantarna.

Mina stenar hamnade tillslut på baksidan av huset utkastade av pappa som tröttnade på att ha massor av sten på vinden vilket ju är fullt förståeligt.

Då är det bättre att samla på vackra bilder som dessutom kan ge mig en inkomst så småningom nu när jag inte ska jobba med barn mer. Min kamera och jag fortsätter vårt liv ihop imorgon, för nu måste jag sova.  


måndag 1 augusti 2016

Pride!













Moderaterna var på toppen och passade på att göra ett statement.

Säkerhetsvakter vaktade det Judiska ekipaget i tåget.


Man kan göra ett statement och ha roligt samtidigt! 
Det känns som en bra sammanfattning på hur jag ser på Pride i år. 

Jag är så otroligt stolt och glad över att bo i ett land där all kärlek är tillåten. Där vi åtminstone aktivt försöker jobba för att motverka diskriminering och trakasserier pga vem man vill dela sitt liv med. 

En vecka varje år får människor som identifierar sig som bi, homo och transsexuella stå i centrum och visa sin kärlek mer offentligt än de annars vågar (tror jag). Det är ju massor av föredrag under veckan också, men jag deltog bara på ett panelsamtal om trans i yrkeslivet, vilket var väldigt intressant, men jag måste skriva separat om det. (nästa år kanske jag tom har pressleg!)

Jag är faktiskt också otroligt glad över att bo i ett land där man får fotografera på allmän plats. I Paris tex är det förbjudet. Jag älskar ju som bekant min kamera och att liksom bara vara där och ta alla snygga bilder utan att det egentligen märks så mycket. Den här gången gjorde kameran verkligen sitt jobb med bravur! 1302 bilder kom jag hem med och då var både jag och kameran så trötta att minneskortet var fullt, batteriet var slut och objektivet börjat glappa. ;-) 

Mitt statement om att jag kommit förbi "fult och suddigt fasen" fick jag äta upp eftersom många bilder blev just "fula och suddiga" men trots att jag rensat bort de värsta missarna var det såååå många snygga bilder kvar, men man måste välja. Annars drunknar man i bilder och då fyller de ju ingen funktion.

Sålla, sålla, sålla så var jag nere på 70 och nu har jag valt ut mina 11 favvo bilder.
Pride gav verkligen utrymme för allt även i år, jag älskar kontrasterna mellan tågets alla människor.
Det är så lätt att hamna i "roligt och gulligt" facket eller "kändisfacket" eller "kvotfacket" när man ska spegla olika aktiviteter i texter och bilder, men jag har valt utifrån vilka bilder jag själv tycker är läckrast inte utifrån vem som är på bilden.

Vänsterpartiet och Moderaterna var supertaggade och bjöd på sjukt läckra bilder. Sossarna var som sig bör lite mer lagom i mittenfacket. De lyckades knipa en plats genom killen med "Hillary for president" t-shirten. Så galet kul att även lite Amerikanskt presidentval kom in i tåget.

Kärlek och politik är tätt sammanknutet både i Pridens budskap. Kärleken är fortfarande så laddad att den tom är förbjuden och belagd med dödsstraff i vissa av världens länder. Jag hoppas att det är en av de frågorna som våra politiker tar upp och driver i internationella sammanhang i tex FN eftersom dödsstraffet måste förpassas till det förgångna- av ren princip. Ingen människa kan äga rätten att avsluta en annan människas liv anser jag.

Att ta livet av någon människa för att de älskar någon av "fel kön" är så fruktansvärt att jag inte ens kan ta in det. All kärlek är fin kärlek! Därför valde jag att avsluta mitt bildreportage med det fina paret som stod precis bredvid mig.