Jag kan verkligen inte föreställa mig att jag skulle kunnat flytta hemifrån med et sånt ansvar som så ung. Hon var ju egentligen bara ett barn.
Min farmor var alltid glad, och alltid i farten. Hon, diskade, lagade mat, bakade bullar medans jag satt vid matbordet som stod precis vid fönstret på landet, och funderade över livet. Jag kanske ritade eller så skrev jag nåt. Satt vi framför tv:n så stickade hon eller virkade dukar, raggsockor eller något annat. På nätterna spelade vi 500 tills klockan var efter midnatt och vi var tvungna att sova.
Min farmor var oerhööört envis. Som jag.
-Det där kan jag göra själv!
-Fast du gör ju inte det?!
-Jamen det där kan jag göra själv.
"Cirkelresonemangsgenen" tycks jag ha ärvt. Jag är likadan.
Jag fastnar ofta i rundgångsresonemang. Jag VET hur jag ska göra det, men det finns ju en miljard sätt att faktiskt göra det på och tills jag har funderat ut vilket sätt som är det bästa händer ingenting. Jag försöker träna mig på att sluta överanalysera alla saker jag gör och försöker att "bara göra"...- Fast jag gillar ju att tänka och analysera saker också...
Mjölkbutiken min farmor jobbade i låg vid Stortorget i Gamla Stan i Stockholm. Hon pratade ofta om när hon jobbade på Stortorget. Efter jobbet gick hon och hälsade på en väninna som bodde på Västerlånggatan, och en dag stod min farfar i fönstret på andra sidan gatan...
Han tittade på henne och visade med fingrarna kl4 där nere.
Resten är ju som bekant historia! hihi
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar