lördag 30 april 2016

"Det här trasslet"

Fan att det ska vara så jobbigt! 
Det är som att hela hjärnan har trasslat ihop sig till ett enda trassel. 
Tänk er en garnhärva eller ett garnnystan, eller flera garnnystan, gärna i flera färger. Ni vet såna där som man köper i affären som inte är upprullade till fina bollar utan mer som ett mjukt trassel... 

Leta reda på änden och börja dra i alla trådar samtidigt samtidigt som barnen, katterna och hunden rusar runt era ben och skrattar. Det blir som ett enda kaos med garn i hela rummet, runt hela bordet, runt, under, över och mellan stolarna, under bordet, runt bordet, ut genom en dörr och in genom en annan... 

I ett obevakat ögonblick får treåringen som just lärt sig klippa syn på saxen. Medans du står och försöker få tag på hunden innan bordet välter för att hunden har fastnat i garnet, så har 3åringen, lugnt och metodiskt klippt sönder garnet i små, små, små bitar som nu far runt som dammtussar runt hela köket och vardagsrummet. 

Phu! Vissa trådar är fortfarande långa konstaterar du lättat medans du ger treåringen något annat att klippa i.

Du står och tittar ut över situationen och undrar lite ångestfyllt vart du ska börja. Ska du bara dammsuga upp allting, eller ska du försöka rädda det som går? Är dammsugning verkligen den bästa metoden? GÅR det ens att dammsuga upp det? 

Sopa kanske är bättre. Hm. 
Fastnar inte allt i sopborsten då? Hm  

Nä du bestämmer dig för att försöka rädda garnet. Det är ändå mycket pengar, tid, kraft och energi som du lagt ner på garnet. Problemet är bara att få ihop bitarna igen. Vilken bit är bäst att börja med? En lång eller en kort? Ska du sammanfoga två korta, en lång och en kort, eller två korta? Vilken färg ska du börja med? 

Den rosa? Den gröna? Den blåa? 

Barnen fortsätter att fara runt som jehun ihop med hunden. Runt runt, och du sitter där på en stol, med solskenet flödande genom fönstret och försöker febrilt att tänka ut den bästa sättet att närma dig problemet, allt medan karusellen fortsätter snurra runt omkring dig... 

Din sambo kommer in genom ytterdörren.
-Hej älskling. 

Du inser att du får ta tag i kaoset en annan dag, för nu måste du fixa middag medans sambon går ut med hunden. 

Det är så min hjärna funkar. Alla de där trådarna är tankar, idéer, känslor och upplevelser. Det finns ingen korrekt väg, och ingen absolut sanning... Det finns bara det som pågår i mitt eget huvud och det är ju inte alls säkert att det är "rätt" eller "rimligt". Helt ostrukturerat och i massor av små fragmenterade bitar.  

När jag väl har lyckats trassla ut alla trådar brukar det bli riktigt bra, men ibland kör allt ihop sig och det blir asjobbigt. När det blivit för jobbigt så har jag helt enkelt lagt allting åt sidan och tänkt att jag ska ta tag i det senare. 

Tillslut måste man ta tag i kaoset och börja nysta. Ju mer man nystar desto fler lösa ändar dyker det upp. Ibland tror jag att garnet ändrar färg mitt i processen också. Det är som att hjärnan plötsligt byter infallsvinkel, och då måste man ju börja om från början. 

En grön garnbit kan ju inte sättas ihop med en rosa... eller? Det kanske är precis rätt. 


Det finns ju ett rätt, och då kan man ju inte göra fel. Jag måste bara få syn på det rätta. Runt runt... 

Add är precis så. Svårt att rikta fokus, svårt att sortera och organisera. Allting. Både på utsidan och insidan. Alltid. Överallt. Lite i taget är ju inte min starkaste sida. Det är därför min blogg heter myckeavallt. Det är myckeavallt både när det är bra och jobbigt. 

Jag håller sakta på att trassla ut trådarna, att skapa mig en överblick över livet. Vad vill jag och vad kan jag? Vad är viktigt och vad är mindre viktigt? Förnuftet och känslan samarbetar inte alltid på den fronten som bekant. 

För de allra flesta går "sorteringen" och prioriteringarna per automatik. Jag måste aktivt tänka på det hela tiden. Det är enorm fördel att ha en "trålhjärna" ibland, och ibland är det bara asjobbigt. Det är bra när man t ex kan suga upp ett bra uttryck som jag sen kan använda här. Rubriken till mitt inlägg kommer från ett möte med min fd chef där hr satt med. Hon tyckte vi skulle "trassla ut det här trasslet". Jag tyckte det var så bra att jag helt enkelt sparade ner det i hjärnan att användas vid ett annat tillfälle. 

Just nu är jag på väg ut ur "asjobbigt" perioden till en något mer stabil period. Det är oerhört mycket tungt kvar att ta tag i, men det går ju bättre när man har kommit ur den värsta svackan och orkar fokusera sig på att ta lite i taget. En tråd i taget. Det gör inget om de byter färg, eller om det inte blir rätt från början. Det går ju att klippa av trådarna igen och börja om...


söndag 24 april 2016

Vitsippor istället för fest!

Idag blev det Vitsippsfotografering istället för fest foto.

Ibland funkar inte planen som man hade i huvudet.
Jag hade en plan att jag skulle gå på fest i Älta kyrka idag för att välkomna nya medborgare som nu fått uppehållstillstånd. Jag känner mig så trött- det har väl varit lite dålig disciplin med maten och sömnen på senaste tiden, så utgångspunkten var väl inte den bästa, men jag tänkte att jag skulle ge det en chans.

Planen var att jag skulle fota festen och ge bilderna till kyrkan men när jag kom dit blev det bara ett nej i huvudet. Prästen hälsade välkommen i dörren och maten syntes genom fönstret, det såg ju trevligt ut, men jag kände direkt att det inte går...

För många okända människor och otydliga "förväntningar" på mig går inte ihop. Jag börjar greppa den sidan av mig själv nu. Det behövs någon slags ram att förhålla mig till om det ska fungera.
Det verkade nog lite konstigt att jag bara vände och gick ut igen, men så blir det ibland.

Tänk om tänk nytt. Jag hade ju kameran på ryggen så jag gick upp bakom centrum och hittade massor av vackra Vitsippor. Tänk att de står där lika troget varje år. Jag brukar inte fota Vitsipporna med samma entusiasm som Blåsipporna. Jag tycker inte att jag hittat något bra vinkling förrän nu.

Vitsippor är inte lika spröda som Blåsippor. Blåsippor växer i små grupper medans Vitsippor är mer av ett "flockdjur" som täcker hela marken i skogsdungarna. Det blir helheten som är motivet och inte den enskilda blomman. Ändå kan man ju inte bara ställa sig och fota blommorna rakt upp och ner, då blir det ju inte särskilt nyskapande.

Jag hade bara min "normalzoom" med mig, dvs inget macroobjektiv. Tänk nytt, tänk om. Jag ställde in kameran på största bländaren och fotade, fotade, och fotade ändå mer. Tillslut hittade jag snygga vinklar och precis när solen kom fram "toppade jag formen". Galet vackra bilder... Nyskapande bilder... Kraven på mig själv ökar känner jag... ;-))

Så fort det blir förutsägbart blir det tråkigt. Tråkigt går inte. Då dippar koncentrationen fort. Särskilt nu när hjärnan är sliten och trött. Formen måste vara förutsägbar men inte innehållet. :-)

Precis som en människa...





lördag 16 april 2016

Att välja...















Varje år 5år i rad har jag fotat Carnevalen i Stockholm. I år var jag inte på topp, utmattning och stress har verkligen tagit hårt på mig senaste åren. Kameran hade legat och blivit dammig. Filtret på objektivet hade också dammat igen. Det märkte jag inte förrän jag stod framför scenen å då var det ju försent att fixa det... Strunt samma. Det är ju ingen som vet hur det SKULLE sett ut på bilderna. Inte ens jag själv... hihi.

I år lyckades jag fylla 2 minneskort med bilder. Det har aldrig hänt förut!
1719bilder!! Långt ifrån alla blev ju bra, men det är ändå svårt att göra ett urval. Det är givetvis en träningsfråga att kunna se vilka bilder som står ut från mängden relativt fort, men i år gick det bara inte. Hjärnan har inte orkat processa alla bilder, så jag var tvungen att pausa. Nu ikväll tittade jag igen och konstaterade att jag fortfarande har urvalsproblem. 

Min hjärna har överlag svårt att prioritera "information", dvs intryck. Den suger in allting och sparar den informationen till senare. Perceptionsstörning är det snygga medicinska uttrycket och är en del av ADD hjärnan. Perception är förmågan att registrera och organisera intryck i hjärnan. 

Tillbaka till mina Sambabilder så har jag nu alldeles för många galet läckra bilder. Jag tänkte att jag helt enkelt får dela upp dem på två inlägg så ni som läser inte blir alldeles överväldigade och slutar titta. 

Jag gillar att jobba med bildreportage och då kan man inte ha för många bilder som är likadana. Hoppas, hoppas att bildreportage blir något jag kan jobba med framöver!

Håll tummarna för mig nu!

tisdag 12 april 2016

Diskriminering

För 11 år sen nästan började jag läsa kurser i Mänskliga Rättigheter. Kurserna omfattade 2år, men jag kunde tyvärr bara ta 22,5poäng (nästan en termin) eftersom jag var tvungen att börja jobba för att få ekonomin att gå runt. Det är min stora sorg. Jag hoppas att jag kan läsa klart kurserna snart.

Intresset för MR, har vaknat ordentligt nu. Vi har ett gäng lagar och regler som gäller vår arbetsmarknad, och det är viktigt att lagar och regler följs. Att hota människor för att få som man vill, att muta människor, eller på andra sätt utöva påtryckningar på människor för att få som man vill är ett hot mot vår Demokrati. Att helt enkelt strunta i att följa dessa lagar är också ett hot mot demokratin.
Jag har nu på olika sätt upplevt båda varianterna.

Ni har säkert läst om människor som anmält diskriminering tex på krogen till DO. De hamnar i kvällstidningarna och är lätta att ta till sig. Det är en tydlig konkret diskriminering, tex pga att man är rullstolsburen, har fel hudfärg etc. Det tillhör det civila samhället.

Den andra delen är rent arbetsrättslig och rör diskriminering på jobbet. Det är min "ruta". Jag blev systematiskt kränkt, trakasserad, hotad och hånad på min förra arbetsplats. Diskrimineringen var uppenbar, men ändå diffus. Det är komplexa mönster som verkligen kräver att journalisten skapar ett intresse och en djup förståelse för den som blivit utsatt, och det är betydligt svårare.

Det är säkert därför vi inte läser så mycket om såna fall i tidningarna. Tyvärr skulle jag vilja säga, för all diskriminering är lika viktig att uppmärksamma och lika fel!

Diskriminering pga psykisk ohälsa och osynliga handikapp är väldigt mycket svårare att bevisa som jag förstår det. Det är oerhört svårt att se en tydlig systematik och struktur i något när man står mitt i, ändå måste man anmäla medans processen håller på. Det kände jag som snudd på övermäktigt. Jag signalerade ett flertal gånger till mitt fackförbund att detta hände, men ingen var beredd att verkligen ta tag i det och hjälpa mig att anmäla.

Jag hade ett fantastiskt fackligt ombud som hjälpte, stöttade, peppade, informerade, tröstade och utbildade mig. Utan honom hade jag aldrig klarat processen med min fd chef alls. Då hade jag fått säga upp mig utan avgångsvederlag och utan a-kassa (3månaders karens om man säger upp sig själv.)

Han gav mig tipset att alltid mejla. Det är min nya strategi också i andra sammanhang för att jag har så otroligt svårt att ta till mig och komma ihåg information per telefon. Ändå svårare att återge informationen jag fått till någon annan. Det gör nu att jag har en omfattande "bevisning" angående mitt "fall".

Medans processen pågick var jag i kontakt med DO vid ett tillfälle och jag har har ringt till nån stödlinje för psykisk ohälsa ett par gånger. DO tyckte att jag skulle fråga mina kollegor om de också behövde gå på möten hela tiden och att om min fd chef var lika otrevlig mot alla så var jag inte diskriminerad. Då kände jag att jag var tvungen att släppa det. Stödlinjen sade att mitt fall inte gick att styrka och därför var det bara att lägga ner.

Nu har det gått 6månader ca sen jag avslutade min anställning i Stockholms stad. Jag fick som jag skrivit tidigare 6månadslöner och ett löfte om jobbcoach. 6månadslöner var 163800kr plus arbetsgivaravgifter och jobbcoachen var värd 10000kr/månad i 6månader dvs 60000kr.

De 6 månadslönerna var för att Staden skulle slippa leta nytt jobb åt mig internt. Hade de blivit tvungna att fullfölja rehabkedjan hade de blivit tvungna att betala 6 månader till mig iallafall. (Detta kan säkert skilja mellan olika kollektivavtal så det är ingen allmän faktauppgift jag nämner här.)

Jag avsade mig också alla mellanhavanden mellan mig och Stockholms stad i samband med att jag godtog uppgörelsen. Konsekvenserna av det förstod jag inte när jag skrev på pappret.

Efter min överviktsoperation i höstas rasade jag ner i ett svart hål. Utmattningsdepression, Kris, posttraumatiskt stress... Jag har köpt näringsdrycker på Apoteket som jag kompletterat med när jag inte orkat äta. Har ni någonsin reflekterat över hur mycket koncentration det krävs för att sätta sig ner, sitta kvar vid matbordet och faktiskt äta maten? Det har gått åt mycket energi åt det dessa senaste månaderna.

Pärmen med all dokumentation som rör mitt jobb har jag inte ens orkat öppna förrän nu. Nu när jag börjar repa mig så har jag också fått svart på vitt att ingen kan driva mitt fall. Facket och DO har meddelat att de inte kan ta i mitt fall eftersom jag skrivit på en uppgörelse.

Det känns som ett sånt fruktansvärt knäckande bakslag. Det känns som att allt mitt lidande inte var värt nåt. Mitt påskrivna avtal är en juridisk handling. Om jag hade kunnat visa ett papper på att jag skrev på avtalet av tvång så kunde de driva det. Inte annars. Hur skulle jag kunnat veta det och vem skulle jag lämnat det pappret till?

Eftersom jag alltid vrider och vänder på saker och ofta drar saker till sin spets så måste jag även vrida och vända på den här situationen.

Den juridiska termen av tvång utgörs av två delar där det ena är Compulsivt eller Psykiskt tvång. Dvs genom att hetsa, hota och håna en människa påverka människans vilja så att man gör det som den som utövar tvångshandlingen vill. Hur DO ser på den biten håller jag på att undersöka.

Ett avtal är en juridisk handling. Alltså måste det ju finnas någon som formulerat och godkänt formuleringarna i avtalet. Det måste ju också finnas ett syfte med ett sånt avtal. Vad syftet är kan jag ju bara spekulera i men ett antagande skulle kunna vara att slippa betala skadestånd tex...
Om någon har en annan tolkning så får ni gärna berätta!

Rent teoretiskt hade jag även kunnat få min anställning ogiltigförklarad enligt Las, OM jag lämnat in ett sånt papper inom två veckor efter att min anställning upphört. Jag ville inte ha tillbaka min tjänst. Jag vill inte ha någonting mer med de att göra. Jag vill ha en upprättelse för mina tre år med trakasserier, kränkningar och ren diskriminering.

Jag har varit ett totalt vrak de senaste månaderna. Fullständigt utmattad i hjärnan pga allt som hänt i mitt vuxna liv där de senaste åren förhoppningsvis var kulmen på åratal av misslyckanden och utnyttjande av mig som människa.

ADD betyder i realiteten ett på eller av läge i hjärnan typ: det går, det går, det går-- det går inte... Jag är extremt motivationsberoende, har ett stort rättspatos, är en i grunden väldigt snäll, klok och omtänksam person som helst vill vara ifred och sköta mitt jobb...

När det är saker som intresserar mig och engagerar mig finns det väldigt mycket mer energi än om det är saker som är tråkiga eftersom de tråkiga sakerna kräver så oerhört mycket energi för att kunna bibehålla min uppmärksamhet.

Jag har ett oändligt driv om jag upplever "vet" att jag har rätt. Det är svårt att förklara, men så är det iallafall. Jag har otroligt svårt att respektera människor som inte respekterar mig, samt oerhört svårt att anpassa mig i system, eller följa regler som jag upplever som meningslösa.

I det här läget så kan jag inte bara acceptera att en människa kan göra en annan människa så fruktansvärt illa, och sen bara kunna rycka på axlarna och gå vidare som att man bara viftat bort en irriterande fluga från axeln.

Många i min omgivning uppmanar mig till att vara försiktig med vad jag skriver här. Jag kan bli dömd för ärekränkning om jag skriver ut namn och värderingar om människor. Ärekränkningen är tydligen viktigare om det rör en chef eller högre tjänsteman i Stockholms stad än mig som simpel förskollärare. De har såklart rätt i att det är olika arenor, men attityden förvånar mig.

Mitt syfte med den här bloggen är INTE att hänga ut enskilda människor med namn och skriva ut alla deras fel och brister i våra kontakter.

Mitt syfte med min min blogg är att berätta om hur livet med osynligt handikapp kan vara. Både upp och nergångar. Jag råkar älska att gräva ner mig i statsskick, makt-teorier, rättvisa- alla ska vara lika inför lagen. Jag vill utnyttja mina politiska kunskaper, mitt nätverk och driv till att skapa förändring och förbättring.

Jag måste vara sann mot mig själv nu och faktiskt berätta det jag har upplevt. Det blir aldrig någon förändring om vissa får fortsätta att skrämma andra till tystnad. Därför kommer jag fortsätta att skriva min blogg om hur mitt liv är med ett dolt funktionshinder som gör livet både extra spännande och extra utmanande.

Jag hoppas att jag inspirera andra att våga berätta sina historier och sina åsikter. Fler måste våga berätta för att det ska bli ändring för oss alla. Det kan kännas läskigt, men det är egentligen inte alls farligt så länge man inte tar ut svängarna och hittar på saker som inte är sanna eller hänger ut människor med namn.

Enligt mitt sätt att se den här historien har Stockholms Stad har köpt sig förbi hela diskrimineringslagstiftningen för kaffepengar. Jag hamnar inte ens i statistiken eftersom jag inte kan anmäla. Jag kan omöjligt vara den enda och därför blir ju hela diskrimineringsstatististiken totalt missvisande. Enligt mitt sätt att se det riskerar också diskrimineringslagstiftningen bli verkningslös om man inte får hjälp att anmäla.

Det finns lite hjälp man kan få men jag måste återkomma om det, för jag behöver läsa in mig lite mer på det.

Det måste jag fråga vidare om. Jag håller er uppdaterade här på min blogg.

torsdag 7 april 2016

Sam Outlaw!









Jag går i princip aldrig på konserter, och jag fotar helst saker som rör på sig. Jag blir så rastlös av att bara stå still och lyssna. Ändå står jag där nedanför scenen och lyssnar på och fotar en "up and rising" countrystjärna som står still och sjunger sina låtar. 

Tänk vilka vändningar livet tar ibland. Jag började lyssna på hans album mindre än en vecka innan konserten. Hela albumet är bra. Det händer ju nästan aldrig!

Att jag dessutom upptäckte att han skulle ge en gratiskonsert i Stockholm bara några dagar senare är ju så osannolikt att det inte ens kan hända. Ändå gjorde det det. Så himla coolt. 

Eftersom han gör sin första turné i Sverige och han fortfarande är så "ny" som artist var det fritt fram att fotografera. Han var lite överrumplad och ovan vid all uppmärksamhet- såklart, det är väl en vanesak antar jag. 

Han hade haft ett "vanligt jobb" förut där veckans dagar var tydligt uppdelade mellan vardag och helg. Nu är alla dagar likadana- musik- musik- musik... 

Jag hoppas på att mitt liv ska bli fotografera- skriva- fotografera- skriva... Tänk att kunna leva på det man älskar att göra och är bäst på att göra. Jag hoppas att det blir min verklighet snart. :-)

Musiken tycker jag ni ska lyssna på på Spotify eller You Tube för den är grymt bra! :-) 
Här är en länk till hans hit Ghost Town.
https://www.youtube.com/watch?v=yujpQuYIHUE





lördag 2 april 2016

Refurn.

Secondhandbutiker och loppisar är kul ställen att fota på. Jag fotar allt. Antingen med min stora kamera eller med mobilen. Det är perfekt att ha nåt att fokusera mig på för att slippa "drabbas" av "den här kan ju vara bra att ha" eller "å den här MÅSTE jag ha!". 

Akut ha-begär med andra ord. Akut ha-begär och impulsivitet är inte nån jättebra kombination. Det har lett till en hel del onödiga inköp genom åren och därför brukar jag undvika loppisar. Nu måste jag ju tänka om- helt! 

Jag har upptäckt vilken guldgruva dessa butiker är. 

Det är sååå kul att fota små tillsynes banala saker från nya vinklar så att det blir snygga bilder. Det är en kul sporre. 
Idag var min kompis och jag på Refurn i Hammarby Sjöstad. Jag "hittade" massor av kul bilder medan min kompis tittade på möbler. Superbra!