söndag 26 november 2017

Försäkringskassan ber om ursäkt igen!



Adhd- människor brukar ofta förknippas med stort rättspatos och oräddhet. Det verkar vara så att det har slagit igenom väldigt mycket i mig. Jag HATAR rättsröta och människor som snackar skit och försvarar korkade idiotiska beslut. 

Adhd-människor respekterar inte auktoriteter bara för att de är auktoriteter och följer inte regler som känns meningslösa. Jag har ÖVAT mig på att acceptera att man måste följa vissa regler och att det är bra att sammarbeta med chefen även om man inte tycker att det är superduperbra beslut. 

Det funkar bra om man kan mötas med respekt. Respekt för våra olikheter och respekt för lagen och gemensamma regler. En gemensam överenskommelse liksom. Ni fattar nog vad jag menar. 

Gå inte mot rött för då blir du påkörd- typ. 

Försäkringskassan och jag är inte överens om hur man ska tolka lagstiftningen kring beslutsprocesser och huruvida jag har rätt till sjukpenning eller inte. Mitt sjukpenningärende är avgjort till min nackdel men processen som lett fram till avslaget är fortfarande en tvist. 

Först var det handläggaren som gömde sig bakom gardinen eller under skrivbordet för att slippa sköta sitt jobb. Hon vägrade att lämna ut mina handlingar. Detta anmälde jag till JO och Försäkringskassan bad om ursäkt och skickade handläggaren på kurs i förvaltningsjuridik. 

Nu är jag inne på del två av handläggningen av mitt ärende. När min handläggare avslog min begäran om sjukpenning gick ärendet vidare till omprövningsenheten. De sitter isolerade från resten av myndigheten (är min slutsats) och fram till förra året skötte de alla ärenden på PAPPER! 2016 skötte de alltså alla ärenden på papper. Bara en sån sak! 

Kommuniceringstiden- dvs den tid man har på sig att inkomma med kompletterande handlingar för att stärka sin sak gick ut 30:e juni 2016. 30:e juni var på en torsdag. Jag fick ett beslut som var daterat den 5:e juli. Alltså har myndigheten tagit emot min handling delat ut den och registrerat den OCH tagit ett beslut om avslag på FEM dagar med en helg emellan. Det ger handläggaren tre arbetsdagar att ta emot min handling och noggrant ta ställning till om det föreligger nya skäl till att eventuellt bevilja mig sjukpenning. 

Med tanke på försäkringskassans generella arbetstakt där ett ärende lätt tar ett par månader att avgöra så förefaller detta ärende orimligt snabbt handlagt. Sagt och gjort jag anmälde till JO för att få en opartisk granskning. -Fast först ringde jag och pratade med en av deras förvaltningsjurister. 

Han bekräftade min tanke om att det handlagts för fort och därmed var egentligen fallet avgjort. 

Försäkringskassan bad återigen om ursäkt och medgav att ärendet hade handlagts för snabbt för att kunna ta hänsyn till inkomna handlingar. 

Jag har också synpunkter på att det inte går att nå omprövningsenhetens handläggare via email, men det tillbakavisade Försäkringskassan och sade att det visst gick alldeles utmärkt. Så nu vet ni det. Det gäller bara att hitta den "magiska adressen" för den har inte de vanliga handläggarna.

Juristerna på FK skriver i sitt yttrande att de ska vänta FYRA arbetsdagar- minimum för att ta emot och ta ställning till inkomna handlingar. Nu vet ni det. Titta noga på alla papper och bedöm rimligheten i tid och är ni det minsta tveksamma så anmäl! 

Varför är detta viktigt? För att det handlar om rättssäkerhet och transparens. Det är inte ok att forcera igenom beslut. Man måste ge människor en chans att försvara sitt ärende! Det handlar om väldigt mycket pengar och dessa tjänstemän jobbar faktiskt på medborgarnas uppdrag.

Det verkar dock som att de har glömt bort det. Det är lätt att skriva fina ord i ett dokument som man skickar till JO, men jag hoppas verkligen att JO också följer upp att FK verkligen följer förvaltningslagen. FKs jurist skriver i sitt svar till JO att de brustit grovt i sin handläggning och att det har kommunicerats till handläggaren via dennes chef. 

Mitt ärende må vara en droppe i havet, men tillsammans kan vi faktiskt göra skillnad. Jag känner i alla fall en stor tillfredställelse att ha knäppt dessa handläggare på näsan och fångat dem med fingrarna i sylburken. Gör om gör rätt är min önskan och mitt krav! 

Man kan inte välja när man ska följa lagen, inte ens när man har adhd, och ändå mindre om man arbetar på en myndighet med människors liv i sin hand.  

Min personliga fundering är hur människor kan dra saker till domstol för att försvara beslut som alla vet är helt fel! Socialförsäkringen är en sak men jag har många andra kvar att avslöja. För de blir avslöjade. Förr eller senare blir de avslöjade. 

Det går, det går, och det går inte. Så är det i mitt liv- och nu har jag kommit till punkten "det går inte".  Jag är glad att att JO valde att inleda en utredning av detta ärende nu, men tyvärr har jag inget hopp om pengar.  

Jag kämpar med att acceptera att det är kört. Att jag inte får några pengar. Det är svårt, men det går. Rent principiellt tycker jag ju att de borde göra om hela ärendet pga handläggningen (och komma fram till att de hade fel.) Det kommer ju knappast att hända dock. 

Det värsta är att jag har en känsla av att FK satt slafset i system för att kunna kuppa igenom beslut. Forcera igenom ärenden och strunta i att svara i telefonen, vägra lämna ut handlingar... det är få som har orken och kunskapen att stå på sig och ta strid mot en myndighet. 

Nu vill jag fokusera framåt på andra människor som i sin profession sätter andra människors liv och hälsa på spel- och jag vill göra det i min egen profession. Jag tror att jag skulle bli bra på det faktiskt. Jag drivs av en genuin önskan att förstå. Varför?! Varför gör de som de gör? Tyvärr finns det saker som inte går att förstå med sitt förnuft, men det är i alla fall en bra drivkraft. 

Envis om jag är så ger jag inte upp om jag anser att jag har rätt eller om jag märker att någon vill dölja något. Vad är mer spännande än att avslöja något som kan göra det bättre för den som är drabbad?! 

Rättspatos och stor integritet är två egenskaper som jag är väldigt stolt över, även om det kostar på ibland att leva med det. Varför gör människor fel, när man kan göra rätt? Och hur kan de göra fel varje dag och liksom strunta i det? I mig blir det en väldig vånda om jag upplever mig själv "göra fel". 

Jag önskar en uppriktig ursäkt från denna myndighet som orsakat mig och många andra människor så oerhört mycket skada. Gör om gör rätt! Det är svårt att acceptera att jag inte kommer att få den ursäkt som jag vill ha. Det handlar ju tyvärr inte om oss som privatpersoner utan som samhällsmedborgare där den ena har makt över den andra. Det hatar jag egentligen också. Jag vill vara fri och äga mitt eget liv. 

Makten över mitt eget liv kan jag i alla fall äga och den måste jag kämpa med att behålla när jag nu ska ge mig in i mitt nya yrke. Rättspatoset kanske mildras lite när livet nu kommer på bättre kurs, men det kommer inte att försvinna- sån tur är. 

Maskrosor är en passande illustration till detta inlägg tycker jag. De är otroligt livskraftiga och ger aldrig upp. De är vackra var och en för sig men blir riktigt maffiga i "flock". De växer också där ingen tror att något kan växa och gör sig påminda genom sin vackra gula färg. 

De trivs också bäst i frihet. Plockar man dem och sätter dem i en vas vissnar de rätt snabbt... Lite som mig alltså.. ;-)





   §

onsdag 15 november 2017

Ett Franskt slott!


"Vid regnbågens slut finns en kruka av guld."
Eftersom jag inte har någon bild på ett Franskt slott så får den här bilden symbolisera känslan av att ingenting är omöjligt om man bara följer sin dröm.
Någon mer än jag som fastnat framför programmet "Escape to the Chateau" på Tv4? Jag är helt såld! Kan inte sluta titta. En engelsk småbarnsfamilj som bestämmer sig för att flytta till Frankrike. De inser att pengarna räcker längre än en mysig liten stuga och bestämmer sig för att köpa -ett SLOTT!

Det är ett rent vansinnesprojekt. Ett ekonomiskt slukhål eller som mannen i programmet säger:
– 240 eller 420 (jag kommer inte ihåg siffran) till varför man inte ska köpa just det här slottet. Slottet är byggt på 1870-talet och har stått tomt i 40år. Allt måste göras om eller göras nytt. Eller, värme, avlopp och bredband... allt sånt där som man vill ha som en modern människa.

Jag vill också bo i ett slott! Vem vill bo i en liten lägenhet när man kan bo i ett slott!

Mycke av allt är just myckeavallt. Jag är en obotlig romantiker och just nu längtar jag bort. Jag längtar efter frihet, efter yta och efter nya lösningar efter att kunna leva ut mina drömmar.

Det är befriande häftigt att se två människor faktiskt göra det helt galna och vansinniga som att faktiskt köpa ett slott som är dessutom är ett mastodontprojekt att göra iordning. Naturligtvis utan pengar. (Själva dramaturgin bygger på det omöjliga.)

Det känns faktiskt lockande just nu att skita i det här landet och den här trångsynta arbetsmarknaden som tycks vara i mediebranschen. Ta en paus på soligare breddgrader. Jobb efter jobb månad efter månad och ingenting händer. "Mitt jobb" kanske inte ens finns i det här landet?!

Begränsningarna finns ju faktiskt oftast bara i våra egna hjärnor. I min hjärna. Jag kanske måste fundera mer på vilken typ av journalistik jag vill jobba med. Bostadsfrågor känns lockande faktiskt. Det är så centralt och så viktigt och ganska torrt men ändå känslosamt... Förutsägbart och styrt av massor av regler, men ändå totalt oförutsägbart i den bemärkelsen att man aldrig vet vad som döljer sig bakom fasaden.

Ni kommer att förstå vad jag menar när jag säljer min grävartikel. Jag måste bara ha ett job först innan jag kan sälja den.

"Tack för din ansökan tjänsten gick till en annan sökande den här gången. Vi behåller ditt CV så kanske vi kontaktar dig längre fram."

Hur menar du nu har jag lust att fråga! Jag har sökt jobb på din tidning tre gånger! Eller jag fick just ett mejl om att just ni söker en reporter på den redaktionen som jag sökte till...  Det är faktiskt svårt att inte ta det personligt. Jag har svårt att hantera dubbla budskap jsut nu. Det känns inte schyst.

Nu hoppas jag på förskolan. Barnen vill ha mig. Jag behövs för barnen. Jag behöver barnen... Kanske får jag så många timmar att jag kan börja frilansa. Jag har inte särskilt lång uthållighet och sex månader utan en endaste intervju får mig att känna att jag måste tänka om.

Det känns rätt meningslöst att söka mängder av jobb som jag inte kommer att få. Jag har varit "bortskämd" med att bara behöva söka ett fåtal jobb och sen får det. Jag agerar och det blir en direkt återkoppling.

"Talar man inte om att man finns så kan ingen veta vilken kompetens man har." Det stämmer ju förvisso, men hur ska man någonsin få visa vad man går för om man inte får visa vad man kan?!

Idioti på arbetsmarknaden! Perfekt är tråkigt är min åsikt. Världen behöver fler människor som den engelska småbarnsfamiljen. Som vågar satsa på sina drömmar. Som vågar vara o-perfekta.

Tanken slog mig häromdagen att många pressfotografers bilder ser ganska lika ut. Olika mina bilder. Grymt snyggt men också lite tråkigt, för att det blir lite för perfekt... Kanske är det för att många har gått i samma skola och lärt sig hur det ska vara- hur bilderna ska se ut. Jag har inte gått i den skolan och därmed inte lärt mig hur bilderna "ska se ut". Eller så är det bara ett försvar för mig själv och min egen prestationsångest. Jag duger fast jag inte har gått i "pressfotografskolan".

En o-perfekt bild som jag ändå gillar väldigt mycket! 

Med mitt förnuft kan jag inse att jag inte ska bo i ett gigantiskt hus som kräver massor av underhåll eftersom jag helst inte vill ägna min tid åt sånt. Jag är ju inte heller överförtjust i att städa... hahaha, men min känsla säger att jag såklart ska bo i ett stort hus som rymmer massor av människor!

Kanske det går att hitta någon slags kompromiss? Ett självgående stort hus typ herrgård där jag och min hund kan bo och dit jag kan bjuda in intressanta människor att intervjua och skriva om...?

Där skulle det även finnas utrymme för barnen. En plats där de får ge utlopp för sin kreativitet och fantasi.

Jag kan hänga en lapp på dörren:
"Du finner mig i biblioteket." Jag har alltid velat ha ett bibliotek ända sedan jag var barn.

Känn på skillnaden i bibliotek och arbetsrum. Arbetsrum låter så fruktansvärt tråkigt och förutsägbart. Ett bibliotek rymmer på något sätt hela världens fantasier och drömmar utan att bli förutsägbart eller tråkigt. Det känns så mycket mer inspirerande.

Vem vet vad som händer?! Om inte ett franskt slott så i alla fall ett jobb.

Ge aldrig upp står det på lappen på väggen i mitt sovrum. Kanske är dags att skriva en större lapp och hänga upp på ytterdörren. Ge aldrig upp drömmen om ett bättre och roligare liv! Det liv som jag är ämnad att leva.

Livet blir sällan som man tänkt sig, men det kan ju bli bra ändå!

onsdag 8 november 2017

Filterbubblan...

Idag har varit en sån där skit-dag när man bara vill dra täcket över huvudet och gå i dvala. Överallt möter min hjärna negativa nyheter. Särskilt Facebook är en utmärkt källa till deprimerande nyheter i mitt flöde.

Jag måste ju ändra, men det är väl inte helt det lättaste. Hjärnan vill gärna reagera på alla nyheter om sjuka utförsäkrade människor som krigar mot Försäkringskassan, alla djur som far illa, och alla kampanjer mot någon orättvisa eller nåt måste ändras. Det som nu är känt som filterbubblan. Facebook och Google styr mitt nyhetsflöde med sina algoritmer och får mig att uppleva att allt är skit och att det inte finns något hopp om någonting egentligen.

Problemet är just att ju mer jag reagerar på allt som jag tycker är fel så blir det bara mer, och mer tills jag inte orkar mer. Jag blir deprimerad och ångesten kommer krypande. Tillslut blir även positiva nyheter negativa. Det är FÖR kämpigt att läsa alla inlägg om semestrar på läckra resmål, alla snygga bilder eller nån som faktiskt FÅTT sjukpenning eller blivit uppskattad på jobbet.

Jag måste bryta dödläget akut. Måste ha ett jobb. Måste sluta trycka gilla på alla negativa inlägg på fb. Mitt mående är naturligtvis kopplat till jobbet. Nu har jag suttit hemma i SEX månader! Det är outhärdligt. Man tappar alla sociala kontakter och tappar lusten att ens kliva upp på morgonen. Ekonomin är ett megastort stressmoment. Spara ner på ALLT.

Värst av allt är känslan av att inte riktigt ha en plats. Att inte får plats i samhället.

Häromdagen skulle jag gå på Friskis och Svettis gympa för att få upp lite endorfiner till hjärnan. Träningstajsten är borta. SUCK! Jag orkar inte mer nu.

Ok jag skulle ju ändå köpa nya, googlar in på samma firma som jag köpte från förra gången.
–Tyvärr din storlek är slutsåld.
–Kommer de in igen?
–Nej tyvärr, men storleken under kanske passar?

Alltså nej. Då hade jag beställt den storleken. Sjukt svårt att få tag på träningskläder som passar mig och min kropp. Även om jag försöker vara stolt över min kropp undviker jag gärna att visa upp mig halvnaken på gympapasset. Jag sticker ut tillräckligt mycket ändå känns det som.

Uppslag till en artikel- ja!

Det är något väldigt väsentligt som blir förbisett i detta jag genomlever i detta nu. Jag fick svaret när jag ramlade över "We are the world" videon som kom nån gång på 80-talet. Massor av Amerikanska artister sjöng tillsammans för att samla in pengar för att bekämpa svälten i Afrika.

We are the world

Deras gemensamma nämnare- olikheterna! Alla sjunger, men alla sjunger på sitt sätt. Det finns inget perfekt sätt att sjunga på. Bara glädjen i att göra det tillsammans! Tänk vad många artister som aldrig hade slagit igenom om alla hade behövt låta likadant!

Totalitära stater kan aldrig överleva i längden för att de inte utvecklas. För att de ska utvecklas måste det finnas kreativitet. Jag anar en en likriktning i samhället som jag inte tycker känns kul. Människor som på ett eller annat sätt behöver nåt litet extra åker ut. Eller får aldrig en chans.

SEX månader av bortslösad energi och massor av kompetens som förtvinar. Så känns det. Det går inte längre. Jag har varit på intervju på förskolan jag nämnde i mitt förra inlägg och det kändes smått hoppfullt.

–Vi är absolut inte perfekta! sade chefen Vi jobbar hela tiden med utveckling av oss och verksamheten.

Vilken enorm befrielse att kunna vara den jag är även i förskolan. Jag berättade om min uppfattning att jag gör mig bäst som punktinsatsmänniska i förskolan.

–Vad bara att du kommit till insikt om vad som passar dig! fortsatte hon.

Det börjar med oss. Anställ inte bara perfekta människor. Anställ mig. Jag kan massor och kan lära mig mycket mer. Jag skriver, fotar och pratar med de som pratar med mig. Anställ andra "o-perfekta människor".

Ge mig en chans att visa vad jag går för. Det börjar med oss. Med mig. Jag måste fortsätta söka jobb och våga TA plats. Jag vill skicka signalen till barnen som kommer efter mig att alla får plats. Alla storlekar, sorter, och med diverse olika utmaningar. Alla får plats om vi tillåter det.

onsdag 1 november 2017

Mycket moster!

Jag har haft en lång svacka nu när jag inte skrivit något. Jag har tyckt att allt känns så förutsägbart, tråkigt och meningslöst- det är så kämpigt med detta jobbsökande som aldrig ger någon utdelning känns det som. 

Häromdagen bestämde jag mig i alla fall för att söka timvik på en förskola som jag gick förbi när jag var ute med Oskar i barnvagnen. Märkligt nog sökte just den förskolan vikarier... jag funderade länge på om det var rätt men nu har jag bestämt mig för att försöka i alla fall och det gav utdelning direkt! Jag ska på intervju imorgon. Håll tummarna för att det blir bra, jag behöver det nu!

Barnen är ju en väldigt stor del av mitt liv- och mina syskonbarn är ju helt underbara. Att vara moster är en både stort och viktigt därav rubriken- mycket moster. ;-)) Häromveckan följde jag med Oskar till Moderna Museet här i Stockholm på babymåleri. 

Det är fantastiskt roligt att se alla de där små bebisarna utforska sig själva och "färgen". Museeipedagogerna är så otroligt duktiga och engagerade också. Babymåleriet var en "kurs" på några gånger med olika färgteman tror jag och med olika sorters material som har olika konsistens. 

Den här gången var det tema gult. Bebisarna fick måla med mangopuré och plommonpuré, de fick även känna på polentagryn, de är ju gjorda av majs så de passade in i tema gult. 

All färg är ätbar eftersom små barn utforskar hela sin omgivning med munnen. (även mosters mobil och kamera, om chansen ges... ;-))

Tyllen är sträv mot huden...


Fjädern är mjuk och kittlar lite...


"Taktil betyder beröring. Men benämningen det "taktila sinnet" avser inte enbart beröringen i sig, utan omfattar hela känselsinnet, eller hudsinnet som en del föredrar att kalla det. I det taktila sinnet finns receptorer för beröring, tryck, vibrationer, smärta, kyla och värme. Genom att medvetet och strukturerat beröra huden aktiveras flera av dessa receptorer som via sina nervbanor till hjärnan leder fram till det samordnande systemet - oxytocinsystemet." citat från Beröring.se

Utan beröring kan vi inte leva. Många kramar alltså!! Man kan också stimulera känselsinnet med tex fjädrar eller massage. I förskolan brukar man ibland göra massagesagor för att stimulera känselsinnet. 

stora svepande rörelser...

blandas med små koncentrerade rörelser. Mangopuré är alldeles len...

Fokus och koncentration...

Så här glad blir man efter att ha målat med mat... 

Alltså jag älskar barn. Oftast i alla fall. Jag har noterat (genom noggranna observationer på mina små syskonbarn) att de utforskar omvärlden genom pyttesmå fokuserade rörelser blandat med större svepande rörelser. Motoriken utvecklas fort. Händer är så roliga och tacksamma att fota och att kunna fånga den där lilla lilla stunden av intensivt fokus är häftigt. Oskars blick leder betraktarens öga ner mot sin lilla hand där han utforskar färgen med pekfingret. Fingret liksom spänns lite mot pappret när han känner på färgen... 

Hela kroppen stannar liksom i totalt fokus när det där lilla fingret har upptäckt något som kräver total uppmärksamhet och koncentration. 

Jag tycker också att det är så fascinerande att de där pyttesmå människorna har sin egen identitet och driver sin egen utveckling. Alla följer ungefär samma utvecklingskurva men ändå är varje människa unik. Det är otroligt häftigt tycker jag! 

En annan viktig del av bebisars och små barns utveckling är "kladdet". Små barn måste få kladda! Själv älskar jag att måla med barn, men alltför ofta möts jag av ett tänk från vuxna att barnen ska utnyttja hela pappret, att det blir kladd på golvet, på kläder etc... Fullt förståeligt, men också sorgligt på nåt sätt eftersom det liksom hämmar hela den kreativa processen. 

Förskolan jag sökt jobb på är en Reggio Emilia inspirerad förskola, och då brukar konsten få stort utrymme. Det ska bli spännande faktiskt. Hoppas at jag kan hitta någon slags väg där jag inte släpper barnen helt men ändå kan arbeta med journalistiken. I vilket fall så är jag moster åt fyra små underbara människor som jag kan träffa hur mycket som helst och som oftast är välvilliga "fotomodeller". ;-)

Kreativitet och kärlek tror jag hör ihop, så slösa med kreativa uttryck och massor med kärlek på barnen så blir de fina vuxna. Släpp prestationsstressen och måla istället, klipp, klistra, hoppa i en vattenpöl eller titta på alla vackra löv som ramlat ner på marken. 

Håll tummarna för att jag får göra det de kommande veckorna!