Ett Franskt slott!

"Vid regnbågens slut finns en kruka av guld."
Eftersom jag inte har någon bild på ett Franskt slott så får den här bilden symbolisera känslan av att ingenting är omöjligt om man bara följer sin dröm.

Någon mer än jag som fastnat framför programmet "Escape to the Chateau" på Tv4? Jag är helt såld! Kan inte sluta titta. En engelsk småbarnsfamilj som bestämmer sig för att flytta till Frankrike. De inser att pengarna räcker längre än en mysig liten stuga och bestämmer sig för att köpa -ett SLOTT!

Det är ett rent vansinnesprojekt. Ett ekonomiskt slukhål eller som mannen i programmet säger:
– 240 eller 420 (jag kommer inte ihåg siffran) till varför man inte ska köpa just det här slottet. Slottet är byggt på 1870-talet och har stått tomt i 40år. Allt måste göras om eller göras nytt. Eller, värme, avlopp och bredband... allt sånt där som man vill ha som en modern människa.

Jag vill också bo i ett slott! Vem vill bo i en liten lägenhet när man kan bo i ett slott!

Mycke av allt är just myckeavallt. Jag är en obotlig romantiker och just nu längtar jag bort. Jag längtar efter frihet, efter yta och efter nya lösningar efter att kunna leva ut mina drömmar.

Det är befriande häftigt att se två människor faktiskt göra det helt galna och vansinniga som att faktiskt köpa ett slott som är dessutom är ett mastodontprojekt att göra iordning. Naturligtvis utan pengar. (Själva dramaturgin bygger på det omöjliga.)

Det känns faktiskt lockande just nu att skita i det här landet och den här trångsynta arbetsmarknaden som tycks vara i mediebranschen. Ta en paus på soligare breddgrader. Jobb efter jobb månad efter månad och ingenting händer. "Mitt jobb" kanske inte ens finns i det här landet?!

Begränsningarna finns ju faktiskt oftast bara i våra egna hjärnor. I min hjärna. Jag kanske måste fundera mer på vilken typ av journalistik jag vill jobba med. Bostadsfrågor känns lockande faktiskt. Det är så centralt och så viktigt och ganska torrt men ändå känslosamt... Förutsägbart och styrt av massor av regler, men ändå totalt oförutsägbart i den bemärkelsen att man aldrig vet vad som döljer sig bakom fasaden.

Ni kommer att förstå vad jag menar när jag säljer min grävartikel. Jag måste bara ha ett job först innan jag kan sälja den.

"Tack för din ansökan tjänsten gick till en annan sökande den här gången. Vi behåller ditt CV så kanske vi kontaktar dig längre fram."

Hur menar du nu har jag lust att fråga! Jag har sökt jobb på din tidning tre gånger! Eller jag fick just ett mejl om att just ni söker en reporter på den redaktionen som jag sökte till...  Det är faktiskt svårt att inte ta det personligt. Jag har svårt att hantera dubbla budskap jsut nu. Det känns inte schyst.

Nu hoppas jag på förskolan. Barnen vill ha mig. Jag behövs för barnen. Jag behöver barnen... Kanske får jag så många timmar att jag kan börja frilansa. Jag har inte särskilt lång uthållighet och sex månader utan en endaste intervju får mig att känna att jag måste tänka om.

Det känns rätt meningslöst att söka mängder av jobb som jag inte kommer att få. Jag har varit "bortskämd" med att bara behöva söka ett fåtal jobb och sen får det. Jag agerar och det blir en direkt återkoppling.

"Talar man inte om att man finns så kan ingen veta vilken kompetens man har." Det stämmer ju förvisso, men hur ska man någonsin få visa vad man går för om man inte får visa vad man kan?!

Idioti på arbetsmarknaden! Perfekt är tråkigt är min åsikt. Världen behöver fler människor som den engelska småbarnsfamiljen. Som vågar satsa på sina drömmar. Som vågar vara o-perfekta.

Tanken slog mig häromdagen att många pressfotografers bilder ser ganska lika ut. Olika mina bilder. Grymt snyggt men också lite tråkigt, för att det blir lite för perfekt... Kanske är det för att många har gått i samma skola och lärt sig hur det ska vara- hur bilderna ska se ut. Jag har inte gått i den skolan och därmed inte lärt mig hur bilderna "ska se ut". Eller så är det bara ett försvar för mig själv och min egen prestationsångest. Jag duger fast jag inte har gått i "pressfotografskolan".

En o-perfekt bild som jag ändå gillar väldigt mycket! 

Med mitt förnuft kan jag inse att jag inte ska bo i ett gigantiskt hus som kräver massor av underhåll eftersom jag helst inte vill ägna min tid åt sånt. Jag är ju inte heller överförtjust i att städa... hahaha, men min känsla säger att jag såklart ska bo i ett stort hus som rymmer massor av människor!

Kanske det går att hitta någon slags kompromiss? Ett självgående stort hus typ herrgård där jag och min hund kan bo och dit jag kan bjuda in intressanta människor att intervjua och skriva om...?

Där skulle det även finnas utrymme för barnen. En plats där de får ge utlopp för sin kreativitet och fantasi.

Jag kan hänga en lapp på dörren:
"Du finner mig i biblioteket." Jag har alltid velat ha ett bibliotek ända sedan jag var barn.

Känn på skillnaden i bibliotek och arbetsrum. Arbetsrum låter så fruktansvärt tråkigt och förutsägbart. Ett bibliotek rymmer på något sätt hela världens fantasier och drömmar utan att bli förutsägbart eller tråkigt. Det känns så mycket mer inspirerande.

Vem vet vad som händer?! Om inte ett franskt slott så i alla fall ett jobb.

Ge aldrig upp står det på lappen på väggen i mitt sovrum. Kanske är dags att skriva en större lapp och hänga upp på ytterdörren. Ge aldrig upp drömmen om ett bättre och roligare liv! Det liv som jag är ämnad att leva.

Livet blir sällan som man tänkt sig, men det kan ju bli bra ändå!