torsdag 14 januari 2016

Samba!!!

Känner ni hur svetten rinner längs med ryggraden? Jag står inklämd som en sardin nedanför scenen och känner hur hela scenen vibrerar. Jag håller kameran omväxlande högt och lågt och försöker klämma mig fram, hitta en öppning... 

Det är Bar Brasil som anordnar Carneval på Münchenbryggeriet i Stockholm varje år. Den är kopplad till fastan i samband med påsken så dessa bilder är blandade bilder från de senaste 4åren. Jag tror att det blir 5:e året jag går dit i år. 

Känner ni kaoset, hettan, glädjen, koncentrationen, fokuset? Då har jag ju verkligen lyckats förmedla det jag vill till dig som är på "andra sidan skärmen"! 

Fotografi är ju så mycket mer än bara en bild. För mig är det en passion. Add människor är ofta väldigt visuella människor. Visuell i den meningen att det som inte syns inte finns... på nåt sätt. Stoppa ner saker i pärmar, mappar eller lådor och det är borta! Stäng flikarna på datorn och de är borta ur minnet samma sekund- typ. Men mina bilder har jag koll på. Oftast. (Kanske för att de ligger fint organiserade i mappar på datorn. ;-)) När jag stötte på föräldrar och en kollega från nåt av mina jobb var jag inte ihågkommen som en duktig förskollärare utan -Det var du som tog så fina bilder på barnen! 

Jag har haft fina barn och bra kollegor som låtit mig öva mig på min hobby på jobbet, men det är ju också så att för att det ska bli bra bilder på barnen måste man vara nära och engagerad... Mötena med barnen som sker genom fotograferandet skapar ju också en närhet. 

 Fotograferandet har varit mitt sätt att hantera den oerhörda rastlösheten som finns i min kropp och själ. Jag är en betraktare av naturen vilket passar mig utmärkt som fotograf, men det är inte så bra om man ska styra och leda en verksamhet. Jag har alltid tagit tag i kameran på avdelningen som steg nummer ett. Omedvetet till en början och sen medvetet och slutligen tog jag med mig min egen kamera...

Alltid på språng och alltid med min kamera... Jag gillar fart och starka uttryck och att farten ska synas i bilderna. Barn som hoppar eller dansöser som skakar på höfterna så pärlorna rasslar. Jag gillar också mycket färg och att det gärna finns en utmaning rent ljusmässigt. 

  Ju svårare ljus, ju större utmaning desto bättre är det! Myckeavallt. ;-() Det blir som en drog... En rolig och bra drog. Jag fotograferar i princip alltid i stunden. Jag gillar att sätta bilderna direkt. Jag har inte haft så mycket tålamod att lära mig retusch så det ni ser är rakt på i stunden. När jag lade bort kameran på jobbet blev jag sjuk! 

Linjer och färger ska samspela i bilderna, i harmoni för betraktaren. Vissa är tagna med blixt och lång tid, vissa är tagna med kort tid och blixt och några utan blixt. Den tekniska utrustningen är bara ett medium för att uttrycka mig. Det händer lite då och då att jag tar bilder med hjärnan. Det kan vara lite frustrerande att det inte går att framkalla dem, men jag har ju andra bilder i överkant som jag kan framkalla. :-) 

Musiken, glädjen, hettan, trängseln och kaoset ska kännas i bilderna. Det ska vara som att ni står bredvid mig där i trängseln!

























måndag 11 januari 2016

Vem ska anpassa sig?

Adhd/add är en koncentrations och uppmärksamhets störning. Det är hjärnan som fungerar på ett annat sätt än hos "vanliga" människor.

Det betyder i vardagslivet att jag har svårt att rikta mitt fokus, jag har svårt att ta till mig instruktioner och regler och jag har extremt svårt att följa dem om jag inte tycker de känns meningsfulla, och ibland bara MÅSTE jag bara driva saker och ting till sin spets. Vilket såklart inte är så populärt varken för en arbetsgivare eller kollega tex, men är egentligen ett mindre problem om jag känner att jag blir bemött med respekt.

Jag är extremt lättdistraherad, jag måste använda mycket energi till att koncentrera mig och rikta mitt fokus; dels till att sortera ut vem det är jag ska lyssna på, att blockera ut all allt annat som pågår i rummet, att lyssna färdigt på den andra personen som pratar, att ta till mig informationen som den personen säger och att slutligen ta till mig den informationen och komma ihåg den.

Har ni någonsin tänkt på hur ofta man får papper i handen? Information om allt möjligt. Allt ifrån bankpapper, till möten, regler, kvitton och blanketter som ska fyllas i och skickas iväg.

Jag får också alla de där papprena. Oftast hamnar de nerknölade i handväskan tillsammans med allt annat som också samlats där. Om de mot förmodan kommer hela vägen hem och blir uppackade så hamnar de i en hög. Som jag ska ta tag i sen.

Eftersom jag VET att det är så i mitt liv så har jag anpassat mig efter det och hittat strategier för att hantera det. Jag är en extremt lösningsfokuserad person som gillar att tänka ut lösningar på mina problem. Allting går inte att lösa såklart, men men kan hitta strategier för det mesta.

Min strategi för informationshantering är mejl. Jag mejlar och vill helst ha information på mejlen. Då kan jag gå tillbaka och läsa när jag har behov av det och kan koncentrerar mig. Då kan jag också rådfråga andra människor om de läser samma saker som jag. Informationen är daterad och lagrad på ett ställe där jag alltid kan komma åt den och den är sökbar. Dessutom slipper jag översvämmas av papper i min lägenhet.

Alla människor fungerar på olika sätt och livet är ett givande och tagande, det känns viktigt att poängtera och det ÄR extra knepigt att möta adhd människor. Därför känns det viktigt att öka kunskapen och förståelsen för hur jag och andra människor med adhd fungerar i relation till de specifika svårigheter jag/vi har.  

Det är roligare om jag också får känna att jag blir bemött med respekt och får känna att någon annan kan möta mig och hjälpa mig med de saker jag har svårt med än att jag alltid ska behöva känna att jag ställer orimliga krav.

För några år sen hade jag en jobbcoach. Det var ett företag som hade inriktat sig på människor med funktionsnedsättningar. (Behöver jag ens säga att det inte fungerade.) Jag var tvungen att gå på vissa seminarier och ett av dessa seminarier handlade om cv-foto. Vad hon pratade om har jag ingen aning om eftersom jag redan hade börjat leta efter platser i lokalen med snyggt ljus där jag kunde ta cv-bilder...

Är inte ämnet tillräckligt intressant letar hjärnan efter saker som gör att den kan upprätthålla koncentrationen. Problemet är bara att koncentrationen riktas på fel sak. Då upplevs det av andra som att jag inte lyssnar, fast jag lyssnar, fast genom något slags filter...

Jag sade även till min jobbcoach att jag inte ville ha några papper i handen eftersom att de kommer bort. Några minuter senare hade hon tryckt ut 15ex av ett papper där det stod att hon var min jobbcoach... (redan då hade jag dessutom slutat att söka jobb genom att skicka iväg brev. Jag mejlade in mina ansökningar.) Vart gick det fel liksom? Var jag inte tillräckligt tydlig?

Jag frågade också om jag kunde få vissa av de blanketter som hon ville att jag skulle fylla i på mejlen, men hon hade de inte ens på datorn. Ibland känner jag mig som ett ufo som landat på fel planet. Jag tänker att det kan inte vara möjligt att de inte har ett gemensamt datoriserat underlag för sitt arbete!

Jag har numera ALLTING på datorn. Jag har laddat ner en scanningsapp Scanner Pro som synkar med Evernote. Anteckningarna ska vara sökbara, men det har jag inte testat ännu.

I mitt privatliv så är dessa situationer inga större problem. Det handlar sällan om att kunna prestera på det sättet som man gör på ett jobb eller i kontakt med en myndighet eller ett företag. Problemet ställs på sin spets när man tex inte får några pengar för att man glömmer bort att skicka in ansökan eller glömmer att aktivitetsrapportera. Eller så blir inte räkningarna betalda för att de kommer bort på vägen från brevlådan till datorn...

Jag kan inte skärpa mig, eller rycka upp mig eller koncentrera mig mera. Jag kämpar stenhårt med strategier som möjliggör att jag kan ha ett fungerande liv. Jag vägrar att vara bitter, men det finns många känslor kring hur mitt liv har varit som jag måste ha fatt i. Annars BLIR jag arg och bitter. Jag försöker tex att inte bli arg när jag känner mig missförstådd utan försöker att lösa missförstånden istället. För barn är det mycket svårare. De kan inte formulera varför de blir arga. Vi vuxna behöver hjälpa barnen att sätta ord på känslorna.

Min lilla systerdotter som är tre år blev jättearg på mig häromdagen och började nästan gråta, men tvärvände när jag frågade om hon hon ville att jag skulle leka med henne. (istället för att prata med hennes mamma. ;-)) Det är fullt jämförbart med hur jag ofta känner mig. Därför tränar jag stenhårt på att sätta ord på känslostormarna och formulera ner det på papper för att få ur det ur hjärnan istället för att hugga på nån människa i nån helt annan situation. Det är svårt med fokuset även i känslostormarna.

Så ofta som jag har känt mig som ett pucko för att jag inte förstår, för att jag inte kommer ihåg, för att jag inte klarar av, för att det alltid är jag som "måste bråka" etc, etc. Jag kräver egentligen inte mer än någon annan, men jag är definitivt mer på hugget och förväntar mig att motparten levererar det de ska.
Jag har tröttnat på känslan av att jag måste anpassa mig för att passa in och får vara kvar. Nu väljer jag att istället att berätta om hur jag fungerar, vad jag har för strategier och vad personen jag möter kan/behöver göra för att vi ska kunna ha en fungerande relation. Jag väljer att visa vem jag är och vad jag kan. Det känns som en mycket bättre strategi för att få ett roligt liv framöver.

Det är lättare att anpassa kartan efter verkligheten istället för att anpassa verkligheten efter kartan!

söndag 10 januari 2016

Tålamod!

Min dammsugare har hepa-filter. Den bästa dammsugaren med minst utsläpp av damm i andra änden. Man vill ju inte att den blåser ut lika mycket som den suger in. (Det finns såklart en viss ironi i detta eftersom jag har så svårt att komma igång med städningen.) 

De senaste gångerna jag faktiskt har tagit fram och dammsugit min lägenhet så har det lyst "filter". Jag bytte påsar, men lampan fortsatte att lysa så jag tog ut filtret. 

Det såg väldigt smutsigt ut och ska vara tvättbart så jag tvättade det med diskmedel. Noga. 

Sen orkade jag inte vänta på att det skulle torka så jag satte i det och satte på dammsugaren. 

Det fungerade inte. Filtret blåste sönder och vattnet pressades ut och rann ut i en pöl på golvet. 

Tur att det går att köpa nya på nätet! ;-()

måndag 4 januari 2016

Ett bisarrt problem!


Jag har fått ett "problem" som är helt nytt i mitt liv. Det är ju inte egentligen ett problem men det är faktiskt absurt!

Jag har färger på bokstäver, siffror och särskilt veckodagarna. Måndag är blå, tisdag är gul, onsdag är röd torsdag är grågrön (jag har aldrig gillat torsdagar), fredag är vit, lördag är rosa och söndag är guldfärgad. 

"Fenomenet" heter synestesi eller sinnesanalogi och betyder att två sinnen är ihopkopplade i hjärnan. Det är väldigt ovanligt men ärftligt. Det har alltid varit helt självklart och det har aldrig varit någon stor sak förrän nu! 

Det blir ju såklart lite "knas" ibland när inte de upplevda färgerna på stationerna stämmer med tunnelbanelinjerna, det stör mig en del ibland, men det är ju en annan typ av prolem eller... Egentligen är det ju samma men inte lika påtagligt. 

Jag har fått en app utskriven av min arbetsterapeut. (En arbetsterapeut är en person som provar ut och förskriver hjälpmedel åt tex gamla eller sjuka människor eller människor som jag med kognitiva svårigheter.) 

Appen heter Handikalendern. Den verkar ha alla möjliga "finesser" men det är ett stort och ofrånkomligt problem. Det är fel färger på dagarna och det går inte att "släcka ner" färgerna eller ändra dem. 

Jag funderade på om jag på något sätt kan komma runt problemet om det skulle behövas. Det är säkert möjligt, men det blir jobbigt för hjärnan tror jag. 

Det är jämförbart med att man hela sitt liv upplevt att himlen är blå och gräset grönt och plötsligt någon ändrat så att det är tvärtom! 

Det blir lite konstigt. Samtidigt så känns det som ett sån absurd situation att jag bara måste skratta. Ibland känns det som att "om jag nyper mig i armen har det aldrig hänt". 

Det är ju faktiskt tur att det händer lite absurda saker så jag har något att berätta för er. :-)

söndag 3 januari 2016

Utrensning

Ibland, väldigt ofta eller typ alltid egentligen, behövs det påputtning, bli lite arg på sin egentligen väldigt snälla kompis som hjälper mig, och lite "jag ska minsann visa att jag kan" känsla, för att rensa ut alla de där kläderna som är förstora, trasiga eller bara fula. ;-)

Add betyder att man har för låga nivåer av hormoner i hjärnan som styr koncentration, uppmärksamhet och fokus. Alltid. I alla situationer. 

Att rensa ut förstora kläder är en kul uppgift. Den är konkret och tydligt avgränsad och går ganska fort. Då är det lättare att hålla kvar fokuset. Det är ju också en tydlig belöning när det blir fint hemma och man kan köpa de kläderna man faktiskt vill ha och i rätt storlek. 

Jag har alltid försökt varit noga med att ha relativt välsittande kläder. På gott och ont tycker jag det har varit svårt att hitta bra kläder i stora storlekar. 

Särskilt svårt har det varit med underkläder och tex överdragströjor. Regnställ, träningskläder har varit smått hoplöst. Nu ligger det bakom mig och jag hoppas verkligen att jag inte hamnar på 3 siffrigt igen. 

Medans jag rensade ut kläderna rensade och sorterade min kompis mina torrvaror. Jag skulle behöva ha såna där lådor man har på apoteket i köket, så jag kunde knappa in på datorn vad jag ska använda och bara kunna dra ut rätt låda direkt. 

Mitt kök är litet och trångt så det är svårt med överblicken och då blir det lätt så att man plötsligt har tre paket ströbröd...

Nyckeln är "mindre saker och inte större hus!"  så på onsdag fortsätter vi rensa. 
Köket och kanske lite papper. Lite i taget så blir det bra. :-)