Dejting.

Dejting... hör väl inte egentligen ihop med add/adhd, men när jag fick dessa bilder serverade var jag ju tvungen att hitta på ett bra inlägg för att få visa upp dem för er. ;-0

-Kommer du ofta hit?
-Jag kanske måste följa dig hem?

Jag har lagt ner mitt dejtande för tillfället, om det nu någonsin kommit igång.
Jag har skrivit många profiler genom åren. Lagt ut både bilder och text om vem jag är och vad jag söker. Gensvaret har varit svalt eller möjligen ljummet.

Match tycker att jag ska fylla i en hel mängd frågor om min blivande man, alltifrån nationalitet till favoritmaträtt. HUR ska jag kunna veta hur min blivande man ser ut innan jag har träffat honom?! Match vill ha flera hundra kronor i månaden för att förmedla kontakt och det går ju inte ihop med en "överlevnadsbudget". Det finns ju heller ingen garanti att man faktiskt träffar nån och hur länge ska man då betala för att behålla möjligheten...?

Elitsinglar har jag inte provat, men känner väl knappast att jag passar in i nåt elitgäng så som jag föreställer mig en elitkvinna. (Ni vet smal, lång, vältränad, säga de rätta sakerna vid rätt tillfällen å allt det där som jag inte är världsbäst på. ;-))

Å så Happy Pancake... GRATIS. Nice. Jag lade upp en profil där och började så smått hoppas på prinsen med stor P. Vad ska jag säga... jag väntar fortfarande.

Jag har väl liiiite större förväntningar än att vara nån slags gratis telefonsexlinje om jag ska prata klarspråk. Jag har faktiskt lite svårt att greppa att vissa män är så desperata att de ringer vem som helst bara för att få ligga eller prata om sitt sexliv. (Egentligen borde jag ju inte vara förvånad över nånting längre, men man blir ju ändå det.)

Jag är en oerhört romantisk människa, som verkligen tror på den stora kärleken, men uthålligheten för att verkligen söka efter nån att dela livet med är inte så stor. Eftersom vi hittills sällan har varit intresserade av samma saker så dyker ju intresset rakt ner i botten ganska snabb. Det blir för jobbigt i längden att gå omkring och hoppas på att nån man faktiskt vill träffa ska ska höra av sig. Det är FÖR tufft för psyket att hela tiden bli bortvald. Tillslut måste man skydda sig själv och vara den som väljer bort. Annars orkar man inte fortsätta leva.

Uthållighetsövningar över lag är ju inte riktigt mitt starka kort om jag inte får en snabb start och tycker att det är tillräckligt roligt och meningsfullt att fortsätta. Hittills har den känslan inte riktigt velat infinna sig. Att söka en livspartner är ju lite mer komplicerat än att söka ett jobb men i båda fallen tror jag att om det ska bli lyckat så måste man vara i harmoni med sig själv och vara ärlig mot sig själv och dit är jag verkligen på väg.

Drömmarna om mitt otroligt romantiska bröllop finns ju kvar i huvudet och lyckligtvis så har jag stor lagringskapacitet så de får plats många år till. ;-)