Snart färdig!

Det är en ren avkoppling att bara fotografera. 

Tre dataprogram på tre månader. Först radio, sen veckotidning och sen tv. Varje kurs har ju naturligtvis också haft uppgifter som vi skulle göra tillsammans med respektive dataprogram.

Stressen höll på att knäcka mig ett tag, men jag tror att jag har överlevt. Nu har jag lämnat in sista uppgiften och nu är det inte så mycket kvar. Bara lite restuppgifter och en kurs i grävande journalistik. Det ska bli riktigt spännande och roligt!

Min sista lilla film handlade om särbegåvning. Alltså barn som är vuxna på insidan men barn på utsidan. ju mer jag har läst om särbegåvning desto mer intressant blir det. Jag ligger signifikant över medel om man bara tittar på IQ skalan. Men sen är det det där med arbetsminnet och processhastigheten som ställer till det.

Nu när jag är färdig kan jag ju konstatera att de andra har haft det lättare med vissa saker och svårare med andra. De andra har haft betydligt bättre koll på dataprogrammen. De har blivit klara långt före mig, vilket gjort att jag kunnat få mer handledning av läraren. Jag visste att det skulle bli problem med dataprogrammen redan innan jag började. Det kräver så enormt mycket av mig att både ha koll på dramaturgin och alla moment.

Jag gissar att det har med minnet att göra. Film syns inte utan man måste komma ihåg vad man har filmat, och ha en mycket mer direkt intervjuteknik än om man fotar och skriver. Eller jag kanske ska skriva att hela filmen inte syns samtidigt- såklart. Haha Stillbilder heter ju stillbilder av den enkla orsaken att de är stilla och därmed lättare att överblicka rent visuellt. :-0

Jag tenderar att "tänka baklänges" typ "jag borde ju ställt de här frågorna" vid intervjun vilket såklart ställer till det en del när jag sen ska klippa ihop min film.

Nåväl jag skulle ju skriva om arbetsminnet och koncentrationen. Det är krävande att blockera ut alla som pratar, när jag sitter där i datasalen. Ibland kommer jag på mig själv att helt enkelt vänta ut de andra. Jag skulle behöva en egen person som kunde stötta mig extra. Nu kunde mina suveräna lärare göra det ändå, men det ökar på stressen att jaga tiden hela tiden.

Ljud, bild, klipp, å hej. Det måste ju stämma med intonationen... ansiktsmimiken måste ju stämma... och sen ska helst intervjupersonerna inte sitta åt samma håll... fast det kan jag ju inte rå på i klippningen... tillbaka till filerna. Vart är de? Jag fattar inte, nu är allt borta igen. Jag blir så trött. In med minneskorten i datorn. Bläddra igenom 200klipp, importera hela alltet till datorn... TUR att jag köpt ny dator!!! Den pallar trycket!!! Jaaa, nu hittar jag mina klipp.

Högskolan har verkligen ansträngt sig för att möjliggöra för många olika sorters människor att studera, men de har inte riktigt koll på vad det betyder att ha kognitiva svårigheter tycker jag. Eller så har jag inte kollat upp det ordentligt.

Skam den som ger sig. Nu är jag i alla fall färdig, och det är en sån enorm befrielse och lättnad!!! Jag har inte riktigt kunnat ta in att jag är färdig. Mitt i den mest hysteriska stressen i helgen var jag tvungen att gå ut och fota lite för att lätta på trycket.

Man får lov att göra det man kan för att koppla av. :-)