Ett jobb- vilket som helst!

Kan du inte ta ett jobb, vilket som helst?

Svar: Det löser inte mitt problem!

Jag gick ut Lärarhögskolan 2002. Jag älskar politik och politiska system. Jag drömde om att läsa in en politisk magister examen i statsvetenskap, statistik och nationalekonomi.

Tyvärr räckte inte betygen till, men eftersom jag älskar barn så tänkte jag att Lärarhögskolan kunde funka. Jag gillar språk och var duktig i engelska på gymnasiet och kände att om jag skulle komma vidare så skulle jag behöva läsa på språket.

Längst bak i katalogen från Verket för högskoleservice fanns en utbildning som var skriven med jättesmå bokstäver. International programme in early childhood education. Som jag kommer ihåg det så beskrevs den som en utbildning som var betydligt bredare inriktad än vanliga förskollärarprogrammet. Inom ramen för utbildningen ingick 20hp engelska och 10hp management och 10hp uppsats. Vi fick även en akademisk examen fil kand.

Termin 4fick vi åka utomlands på utbyte. Jag hade precis läst böckerna av Vilhelm Moberg om Utvandrarna och Invandrarna så valet var givet. Jag skulle åka till St:Cloud Minnesota. Jag tänkte hela tiden att när jag kommer till termin 4 så ska jag läsa Statsvetenskap.

Saken var ju bara att Lärarhögskolan givetvis hade utbyte med motsvarande institution på det Amerikanska universitetet. Child and Family studies. Eftersom jag inte visste vad jag skulle göra istället så läste jag klart de 4 åren på Lärarhögskolan med fokus på att när jag var klar skulle jag läsa Statsvetenskap.

Praktikdelen i kursen "barn med särskilda behov" förlade jag i Indien. Jag utnyttjade en kontakt till familjen och fick med mig två kurskamrater och vi åkte dit och var där 6v. 3 eller 4v på en blindskola och resten av tiden till förberedelser och att se oss omkring. En omtumlande resa på många sätt. Jag var (inte så förvånande) mer intresserad av skolan som institution och samhället runt omkring än själva pedagogiken med de multihandikappade/blinda barnen.

Termin 6 läste vi Management (ledarskap) och skrev uppsats. Det var kul eftersom jag fick läsa in mig på ämnen som intresserar mig och jag kunde inrikta mig i min uppsats på ett ämne som intresserade mig. Jag var den enda som gjorde en statistisk studie...
Nu när jag skriver det här inlägget ser jag ju kopplingen...

2002 var jag färdig "förskollärare" och var ju tvungen att söka jobb. Det var ju bara att gilla läget. Jag var ju tvungen att försörja mig. Jag har ju alltid vetat vad som intresserar mig, men jag har aldrig kunnat se vägen dit.

Istället har jag varit tvungen att försöka passa in i rollen som "förskollärare". Jag har berättat tidigare att det funkar på ett teoretiskt plan men inte i praktiken. Hur mycket jag än kämpar går det inte. Det går inte!

Alla förskollärarjobb har faktiskt varit "vilket jobb som helst". Kalla det för brödjobb eller vad som helst. Jag har så mycket kompetens som i slutänden leder till frågan:
- Har ni varit ute idag? (Jag ville ju prata om teorier kring små barns lärande. Varför vi gör som vi gör i förskolan, varför leken är så viktig, hur små barn utvecklar sitt språk, hur språk och motorik hänger ihop etc.)

Det är naturligtvis att hårddra det att säga att mina förskollärare har varit "vilket jobb som helst", men det är faktiskt så det känns. Planering och genomförande var ju mitt ansvar, men jag klarade inte av det. Känslan av skam och misslyckande är det som präglat mitt yrkesliv mest och jag är naturligtvis jätterädd att det ska upprepa sig igen. Är man jätterädd att något ska hända skickar man ju omedvetet ut signaler om osäkerhet och man blir ett lätt offer för det man var mest rädd för skulle hända.

Många chefer har varit min diagnos på spåren men ingen har kunnat sätta fingret på vad som inte fungerar.

Det jag varit bäst på och tyckt varit roligast har jag fått lämna hemma för att försöka passa in i min yrkesroll. Det är som att försöka trycka ner en fyrkantig kloss i ett runt hål. Med tiden kanske kanterna blir lite avskavda men klossen kommer aldrig att ändra form och passa in i hålet.

Jag kunde ju naturligtvis inte undertrycka min personlighet och kan ändå mindre nu. Är man impulsiv så är man det i många situationer. Är man analytiskt lagd så är man det hela tiden. Jag gillar intellektuella utmaningar att vrida och vända på saker och jag ifrågasätter det mesta hela tiden...

Jag har oerhört svårt att följa i mitt tycke meningslösa regler. Jag avskyr när människor har synpunkter på vad jag gör, hur jag gör saker eller för den delen hur jag väljer att lägga upp mitt arbete och jag hatar minutpassning. Jag känner mig fångad, kvävd, instängd och bevakad. Tillslut blir man "den där jobbiga typen" som alltid måste göra tvärtemot. Det är som att psyket gör revolt!

Det som räddat mig har varit min kreativitet! Jag är så oerhört glad och tacksam att jag har haft möjlighet att öva mig på min hobby på mitt jobb! Det har räddat mig från att gå under tidigare. Fotograferandet har fungerat som min ventil och min flykt på jobbet. Kameran har varit och är fortfarande mitt "förlängda öga".

Jag älskar verkligen min kamera och är så oerhört glad att jag har haft möjligheten att köpa en så fin kamera som jag har nu och att jag har haft möjligheten att få ta med den till jobbet och använda den där.

Tillslut blev fotograferandet dock destruktivt eftersom jag inte var anställd som fotograf. Jag fick så enormt många fina bilder på barnen som jag bara fick slänga bort. Idag har man i princip ingen planeringstid och på de få minuter jag hade kunde jag knappast sitta och välja ut bilder och sätta ihop till power point presentationer.

Jag hamnade också i knepiga situationer om upphovsrätt etc till bilderna och vissa tveksamheter i min roll som förskollärare respektive fotograf. Vt 2014 gick det inte längre. En ovanligt dålig arbetsplats även för normalfungerande, med en ovanligt dålig chef satte saker och ting på sin spets. Mer om det i ett annat inlägg.

Jag har en funktionsnedsättning. När jag var yngre kunde jag i viss mån överkompensera. När man är yngre så har man heller inte samma krav på sig att fungera som andra på en arbetsplats.

Det fungerar inte längre. Jag orkar inte längre heller försöka låtsas som att allting fungerar, för det gör inte det. Det syns inte på utsidan och det är svårt att förstå att en person kan vara högpresterande inom vissa områden för att inom andra områden falla igenom totalt.

Därför känns det ändå viktigare att berätta om den här diagnosen och vad det egentligen betyder att leva med den här typen av funktionsnedsättning. Det går så lätt att skriva och känns meningsfullt och roligt även om det hittills mest handlat om alla problem.

Vi pratar mycket om individens val just nu. På frågan om jag ångrar något av mina val skulle jag säga att jag inte hade något val. Går det att ångra något om man inte hade ett alternativ?

Om jag går tillbaka till titeln på det här inlägget; "ett jobb vilket som helst" så tror jag inte att det är särskilt lyckat eftersom det inte löser problemet.