Big Bang

Jag känner mig så himla trött på min egen hjärna ibland. Samtidigt som jag gillar att vara jag skulle jag önska att det ibland fanns en avstängningsknapp för hjärnan. Just nu är jag inne i en jätteintensiv och jättespännande period i mitt liv.

Jag har efter mycket om och men äntligen blivit en fri människa. Det känns faktiskt som att jag blivit fri! Jag blev väldigt illa behandlad av min förra chef. Tillslut fick jag till en lösning med avgångsvederlag och hjälp av en jobbcoach att hitta ett nytt jobb.

Jag har berättat förut här på min blogg att jag inte klarar av att jobba i förskolan. Jag har alltid vetat det, men jag har aldrig vetat vad jag skulle göra istället. Nu har jag som ett stort Big Bang moln i huvudet. Tusen miljoner tankar och idéer om vad som är spännande, vilka förutsättningar jag behöver för att göra ett bra jobb, vad jag tycker är viktigt, vad mina bästa egenskaper är etc, etc.

Det finns ju så oändligt många spännande utmaningar i livet. Den största utmaningen är att välja. Add människor som jag saknar ofta fokus, vilket gör att man helt enkelt fastnar. Det blir FÖR omfattande att det blir övermäktigt. Det är där jag befinner mig just nu. Jag har jättesvårt att sortera och strukturera tankar och idéer och särskilt om jag är stressad.

Det är svårt att hålla kvar uppmärksamhet och fokus över längre tid vilket leder till att jag gärna byter fokus när det börjar bli krävande, svårt och kännas jobbigt. Det som kändes som världens bästa idé igår kanske totalt förkastas idag...

Nu har jag hållit kvar vid idén om att berätta om ADD med mig själv som utgångspunkt länge. Helt enkelt för att det är så kul! Vad är roligare än att få berätta om sig själv och att dessutom få ett sånt gensvar som jag får av er läsare känns helt fantastiskt!

Idag var jag och träffade min jobbcoach för första gången och det blev en lyckträff direkt! Sååå himla skönt. Jag berättade även för henne om min ADD problematik och hon förstod precis. Alternativet att inte berätta för en arbetsgivare eller jobbcoach finns inte. Det är som att man ska hemlighålla en megastor del av sin personlighet. Det går inte. Det märks. JAG märks. Det är "mycket av allt" för det mesta.

Jag har också varit på Arbetsförmedlingen och pratat jobb med dem. Trots en jättetrevlig och mycket respektfull och förstående handläggare så kan jag inte se att de skulle kunna hjälpa mig vidare. Arbetsförmedlingen är ett helt system och jag passar inte in i något system.

12 års kamp med mig själv mina egna svårigheter och att få någons slags vettig hjälp till ett drägligt arbetsliv har gjort mig HYPER känslig för att träffa människor som tex arbetsförmedlare. Jag insåg för MÅNGA år sen att jag inte får någon hjälp. Jag måste klara mig själv. Jag passar inte in bland alla paragrafer och regler. Det går inte att mäta mina svårigheter i ett färdigt formulär.

Om man tvingas berätta sin historia om alla misslyckanden tusen gånger så blir det tillslut så att man inte orkar släppa in någon mer människa. De kan ju ändå inte hjälpa till att ändra situationen. Jag har ju inte ens förstått vad problemet har varit. Det blir en anonym ström av människor som jag ju hamnar i beroendeställning till, men som inte ser mig som person och inte kan hjälpa mig vidare. Det är enormt slitsamt psykiskt. Tillslut stängde jag av för att orka.

Jag har febrilt funderat, gjort diverse tester sökt upp alla möjliga människor för att försöka få något slags svar på vad jag ska göra istället för att jobba i förskolan, men det går inte att hitta ett svar som inte finns!

Nu har jag äntligen insett att min väg är att vända allt skit som jag har i min ryggsäck, alla svårigheter, all skam, alla misslyckanden och alla erfarenheter jag gjort på vägen  till min egen framgång. Det känns som den enda rätta vägen. Jag tror inte att det finns en färdig plats för mig. Jag orkar och kan inte informa mig "i ledet" på en arbetsplats så som det varit. Även om det varit min innersta önskan många gånger.

Jag citerar min arbetsförmedlare som slog huvudet på spiken när hon och jag pratade om mig och mitt arbetsliv.
-"Det svåra för människor med adhd/add verkar inte vara att FÅ ett jobb utan att BEHÅLLA jobbet." Det stämmer på pricken. Jag tror att jag är uppe i någonstans kring 15-16 arbetsplatser på 13 år. Jag har blivit uppsagd från en del av dessa arbetsplatser, andra har varit provtjänstgöringar och vik som löpt ut.

Nu är det dags för mig att skapa mig en plats i arbetslivet. Exakt hur det ska gå till kan jag såklart inte säga exakt idag, men ni som nu följer min blogg kommer såklart att få reda på det också så småningom. Jag känner en enorm kraft i mitt beslut att lämna låtsasläget, nu lägger jag ut alla kort på bordet och är stolt över mig själv! Jag är jag, och jag är bra- typ.

Det oerhört svåra, kluriga och roliga med mig och min hjärna är att den hela tiden söker nya utmaningar, nya problem att lösa och saker man kan ändra och förbättra. Nu har jag den största utmaningen i mitt liv framför mig. Det är att samla ihop allt det jag kan, (jag kan massor av bra saker) allt det jag vet (jag vet ganska mycket om mycket som intresserar mig), att välja bort saker jag inte kan (såklart finns det massor av saker jag inte kan), och lägga ihop resten till ett nytt CV till en ny karriär.

Fördelen med add:ns på-läge är att om jag väl har bestämt mig för något finns det inte mycket som kan stoppa mig från att nå mitt mål, men jag behöver hjälp nu att hitta rätt väg. Tur att jag har en grymt bra jobbcoach som kan hjälpa till i den processen!