Äta varannan timme

Nu har det gått drygt 3v sen min överviktsoperation. Det har varit 3 ganska tuffa veckor, som höll på att sluta i en ordentlig depression. Sån tur är har jag såna fantastiska vänner som än en gång räddat mig.

Nu är planen att äta varannan timme vilket går ganska bra. Dessemellan gäller det att dricka vatten eftersom man inte ska dricka till måltiderna.

Omställningen till att äta så ofta är ganska påfrestande, det har känts som och känns lite fortfarande som att jag inte kan göra nånting eftersom jag måste äta hela tiden. Jag höll på att få en psykisk knäck av att bara vara hemma. Jag är ju van att alltid vara på språng och vara ute och röra på mig varje dag.

Nu plötsligt måste jag vila. Fysiskt. Fast jag ska ändå ut och röra på mig. Det går sådär. Det finns inget riktigt bra incitament för att gå ut. Då blir det inte av. Jag skjuter upp det lite i taget och plötsligt är det försent.

Det blir som något slags lås i hjärnan dit jag inte har någon nyckel. Det är påfrestande, eftersom det är samma sak med alla saker som känns jobbiga. Dit hör även matplanering, handla mat och i viss mån äta den... Är den inte god finns det inte samma intresse av att äta den. Då väljer jag ju hellre något som smakar gott... Fast det kan jag inte nu.

Nu ska jag äta hela tiden. Hela tiden, hela tiden.

Belöningssystemet i min hjärna är väldigt kortsiktig. Den vill att det ska gå fort och just nu har jag verkligen inte särskilt stor uthållighet. Att äta varannan timme kräver uthållighet tills rutinen satt sig. Jag måste verkligen tvinga mig själv att vara noggrann för annars går jag inte ner, och mår inte bra.

Just nu lever jag på yoghurt, kvarg, potatismos och tex kyckling eller något annat protein. Allting måste vara slätmixat. Så fruktansvärt tråkigt! Uthållighet... Jag måste hålla ut... Men jag blir så rastlös och är så otålig. Det har ju gått jättelång tid nu... Det är då jag känner mig knäckt. Det känns som en evighet, fast det egentligen är ganska kort tid.

Sen finns ju alltid tvivlet där om jag verkligen gör rätt. Rätt är viktigt. Nu tror jag iaf att jag är på rätt spår. Jag måste hålla ut och ge mig själv och min kropp tid att läka och komma in i nya rutiner.

Tiden är ju egentligen något vi har hittat på. Känslan av tid är något helt annat. Att faktiskt äta varannan timme och känslan av att behöva äta hela tiden är ju två olika saker, men oavsett ska de ju bemästras med uthållighet.

Helst skulle jag skjuta upp det där med att "börja äta varannan timme" till ett senare och bättre tillfälle. Helst skulle jag lägga det tillsammans med matplanering och diverse andra tråkiga och jobbiga saker i korgen- det där tar jag tag i sen.

Fast det valet har jag inte nu. Jag måste ta tag i saken nu. NU! Fast det är jättesvårt, tråkigt och jobbigt. Eftersom jag inte klarar av att skapa måltidsstrukturen så tog jag hjälp av min mamma. Vi skrev upp exakt vad jag skulle äta och när.

Jag längtar till nästa vecka när jag gradvis ska gå över till mer fast mat och mer fibrer. Det känns bra att det snart är nästa vecka. Tiden är ju relativ.

Låset i hjärnan skapar i värsta fall en ångestspiral som kan vara svår att bryta själv. Det är som att hjärnan fastnar i något slags stadium av att ingenting går. Nu när jag börjar känna mig piggare och starkare börjar det bli dags att ta hjälp att låsa upp låset och ta mig ut tex med hjälp av mina vänner.

Nu har svullnaden efter operationen börjat lägga sig så mycket att jag kan ha vanliga kläder. Det är en stor belöning! Man ser och märker inte själv på sin egen kropp att man har minskat. Idag märktes det dock tydligt! Kläderna hänger som säckar. Jag har gått ner ungefär tio kg sen i somras, vilket motsvarar två klädstorlekar, typ.

Jag inser nu när jag sitter här och skriver att det är jätteviktigt att jag belönar mig själv med nya kläder. Det blir såklart en stor utgift, men det är viktigt med belöningar och att få känna mig snygg. Jätteviktigt!