Operations och mat stress

Nu har det gått nästan 2 veckor efter min viktoperation. Det har varit 2 jobbiga veckor, minst sagt, men jag har mått förvånansvärt bra!

Jag har extremt svårt med stresshantering har jag insett. Ändå värre än jag trott. ADD och stress är ingen bra kombination. Det känns många gånger som att ha ett trassligt garnnystan i huvudet som någon har klippt i så att det finns miljoner trådar att hålla reda på samtidigt.

Innan operationen var jag mest nervös över själva operationen och hur det skulle vara på själva sjukhuset. Små saker som vart man förvarar sina saker under själva operationen snurrade runt i huvudet miljoner varv. Läste i broschyren att man får ett låst skåp, då började jag istället fundera över vart man skulle göra av nyckeln eftersom man inte kunde ta den med sig in på op.

Stressen gör att jag inte kan ta till mig nån information. Det är som att hjärnan inte kopplar att jag faktiskt kan läsa i broschyren förrän någon nämner det. Sen är det som att jag läser och läser men att jag inte kommer ihåg.

Jag stressade upp mig över min katt. Han är en Bengalkatt som är världens mysigaste och gosigaste om man känner honom. Om man inte kan läsa honom rätt så att man klappar honom för mycket så river han och kan tom bitas. En vän till mig och hennes dotter skulle vara kattvakt och jag var oerhört stressad över att han skulle göra dottern illa. Trots att jag VISSTE att dottern var precis rätt för "uppdraget".

Det går inte att sortera i tankarna. Det som är nära förestående blandas ihop med det som är långt borta och pyttesaker får oproportionerligt stort utrymme i tankarna. Det som har varit blandas ihop med det som ska komma och det blir en enda röra i huvudet som gör allt ändå värre.

Nu har jag iallafall "kommit ut på andra sidan" operationen är gjord. Nu håller jag på att lära mig äta på ett nytt sätt. Det är svårare än man tror.

Jag är inte riktigt den typen av människa som ringer och frågar om allt möjligt hela tiden, utan jag försöker hitta svaren själv. Jag har också ett stort behov av att veta VARFÖR man måste göra på ett visst sätt. Det är typiskt för ADD personer har jag förstått. Om jag inte vet varför jag måste göra på ett visst sätt och tycker att det är rätt har jag extremt svårt att följa den regeln. Jag brukar istället göra på ett sätt som jag tycker är bra.

Just när det gäller väldigt viktiga saker som tex den här operationen så lägger jag stor kraft att verkligen försöka följa instruktionerna och "göra rätt".

Struktur, rutiner och uthållighet är väldigt svåra saker att skapa och fullfölja för en person med ADD- dvs mig.

Den här situationen som jag är i nu har satt båda de sakerna på sin spets.

I broschyren jag fick av sjukhuset står det att man måste äta frukost kl 8.00 varje dag och att man ska äta 2,5dl flytande mat 7ggr/dag. Jag kände direkt att det var omöjligt. Jag kan möjligen få i mig 1dl åt gången, och jag tycker det räcker att äta 5-6ggr/dag.

Man ska utöver det få i sig 1,5l vätska, men man ska inte dricka med maten. Det känns fullständigt omöjligt! Det är en stor stressfaktor att inte kunna leva upp till "kraven". Samtidigt måste jag ju lyssna på min kropp! Det blir som en konflikt i hjärnan. Som att jag gör fel som inte klarar uppgiften.

För att skapa mig en överblick över vad jag äter och dricker ska jag helst föra en matdagbok. Jag skrev några dagar precis efter op, men sen tyckte jag att jag ju kunde sköta det där bara genom att lyssna på min kropp.

Det fungerade inte så bra. Jag tror att jag kan hålla allt i huvudet, men det går ju inte. Det är ju så självklart egentligen, men det är ju det där med uthållighet. Att upprepa samma rutin om och om igen. Det funkar ett tag sen "händer det inte" längre. Jag kan inte förklara varför det upphör, det bara gör det.

Nu är det dock skärpning som gäller. Skärpning och disciplin. Jag måste äta på vissa tider och mindre mängd. Däremellan måste jag se till att få i mig vätska.

Det ÄR kämpigt just nu, men jag har ju bestämt mig för att fixa detta och om jag väl har bestämt mig så ska det väldigt mycket till för att det inte ska gå vägen.

Beslutet är så grundat i mig själv och jag gjorde den här operationen enbart för min egen skull. Det känns väldigt bra och är den bästa förutsättningen för att jag ska klara av de hinder som kommer på vägen.

Nu ska jag äta lite till och sen sova. :-)