Viktoperationen närmar sig!

Snart är det dags! Snart. Bara 4 dagar kvar nu! Det är fruktansvärt nervöst, men det känns ändå bra. Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva för det är verkligen miljoner tankar i huvudet samtidigt, men en sak är ändå säkert. Känslan av äntligen!

Jag har ju varit överviktig och kämpat i så många år. Detta blir den slutgiltiga lösningen hoppas jag. Ändå har jag våndats så oerhört mycket inför beslutet.

Är det verkligen rätt beslut. Måste jag göra en operation och ta bort en del av magsäcken för att komma tillrätta med min vikt? Går det verkligen inte att lösa på annat sätt?

Tankarna maler i hjärnan, hela tiden. Är det verkligen rätt beslut? Människor i världen svälter, och jag måste göra en operation för att gå ner i vikt! Vad säger det om mig? När jag tänker dessa tankar så har jag lärt mig att tränga undan dem och istället tänka missbruk. Det är ett missbruk!

Alla människor kan hamna i missbruk. Tyvärr är människor med ADD/ADHD särskilt utsatta eftersom hjärnan hela tiden jagar en ny kick. Socker och fett, har för mig varit en lika stark drog som jag gissar att alkoholen är för andra.

Jag har kämpat, och kämpat för att komma tillrätta med min ätstörning. Psykiskt och fysiskt. Funderat och funderat över vad problemen bottnar i och om det verkligen inte finns något alternativ. Operation...

Men nej! Det finns inga alternativ kvar. Jag hanterar inte detta själv. Det krävs tvångsmedel. Tyvärr. Missbruk är missbruk. Övervikt och fetma är inte en karaktärsfråga. Jag har lyckats gå ner i vikt, men går upp igen. Känner ni igen det problemet?!

När jag kom till Överviktscentrum så fick jag på första mötet reda på att om jag ska behålla min målvikt så måste jag ligga kvar på ett energiintag som är 20% lägre än om jag varit normalviktig. Hela livet. 20% av hur mycket?

Hur ska jag kunna veta? Jag gillar att veta. Jag vill veta exakt. Exakt hur många kalorier jag ska äta. Ibland skulle jag vilja att någon levererade all mat i färdiga matlådor särskilt anpassade för mig. Sen tänker jag att det går ju inte. Man kan omöjligt leva sitt liv i fullständig kontroll. Det blir outhärdligt.

Operation. Det är ett stort beslut och ett drastiskt beslut. Ett slutgiltigt beslut. Faktiskt är det nog ett av de största besluten jag tagit i mitt liv. -mitt liv har i mångt och mycket styrts av omständigheterna. Andra människor har genom sina handlingar styrt mitt liv. Nu styr jag själv.

Min ätproblematik förvärras sannolikt av mina ADD relaterade problem. Svårt att sätta igång saker, svårt att hålla kvar uppmärksamheten över längre tid och svårt att avsluta; Impulsivitet och svårt med gränssättning.

ADD problematiken innebär också svårt med struktur och ordning och svårt att sortera intryck. Det gäller inte bara i den fysiska verkligheten utan även i den psykiska världen. Det känns ibland bara som ett enda stort "Big Bang" moln i hjärnan. Alla tankar idéer och funderingar snurrar runt med en väldig fart inne i hjärnan och det är svårt att hitta en struktur.

Det går runt, runt och hjärnan byter hela tiden fokus. För att göra a måste jag ju göra b, men för att göra b måste jag göra c, men för att göra a måste jag göra både b och c först, eller stå struntar jag i att alls kännas vid a, b och c och tänker på d som ju är mycket roligare.

Är det rätt beslut att göra en operation? Kan jag verkligen inte lösa det på annat sätt?
Vad händer om jag inte opererar mig?
Kraftig övervikt ökar ju riskerna för diabetes, hjärt kärl sjukdomar och diabetes. Det är svårare att bli gravid och riskerna vid en graviditet ökar.

Läkarvetenskapen mäter ju inte hur jag känner mig. Jag har slagit på mig själv i så många år. Jag har känt mig så misslyckad för att jag inte klarat av det alla andra klarar. Känslan av misslyckande har lett till matmissbruk. Nu har jag bestämt mig för att ta tag i mina problem istället för att undvika dem och eller skjuta upp dem vilket är en normal ADD strategi.

Träning, träning och åter träning, medicin och en oerhörd beslutsamhet har lett mig fram till att till viss del bryta snurren i hjärnan och göra operationen. Jag ska sluta slå på mig själv och istället vara stolt över mig själv och den jag är. Jag har en diagnos som jag måste leva med, och då får man lov att gilla läget.

Jag kan inte lösa problemet själv, men om allt vore annorlunda så kanske...
Fast då hade ju inte jag varit jag....