Rastlös och uttråkad

Nu har det gått nästan precis 2v sen min viktoperation. Förutom den rent konkreta utmaningen att äta så ofta och väldigt lite har den största utmaningen blivit mitt eget psyke.

ADHD/ADD är förknippat med en oerhörd rastlöshet. Adhd är utåtagerande add är inåtagerande (om det finns ett sånt ord). Rastlöshet är både positivt och negativt beroende på sammanhang. I rätt sammanhang blir det en oerhörd kraft som förknippas med iver och en vilja att hela tiden se mer, upptäcka mer, lära sig mer, i fel sammanhang skapar den ångest.

Rastlösheten går inte att kväva. Den sitter både i hjärnan och i kroppen. Det svåraste med att vara den inåtagerande sorten är att den inte syns. Jag är ju för det mesta väldigt lugn på ytan, men rastlösheten finns där under ytan. Jag tycker nog att det för det mesta är positivt, det är den som driver mig framåt, men den krockar ofta med Add:ns sämsta sidor som det där med att komma igång och få saker gjorda. Rastlösheten botas bäst med att göra saker, fast då krävs det ju att man kommer igång...

Kollisionen kan bli rätt brutal. Det är då ångesten kommer. De värsta perioderna för mig har varit kopplade till mitt jobb. Jag älskar barnen men klarade bara inte av att vara där på förskolan hela dagarna. Mitt jobb gick ju ut på att barnen skulle lära, göra och upptäcka och att jag skulle vara ett stöd. Det räcker inte för att min hjärna ska orka hålla sig fokuserad. Den måste få göra, helst hela tiden.

På en förskola är väldigt mycket rutiner. Rutinerna är viktiga och skapar trygghet. För mig blir det ångest. Samma sak varje dag, år ut och år in. Jag blir så fruktansvärt uttråkad och jag känner mig instängd och kvävd. Det skapade en oerhörd ångest stundtals. Det låter drygt och som att jag inte tycker att mitt jobb var viktigt. Så var det inte alls! Jag hade bara önskat att någon annan hade kunnat kliva i mina skor så att jag fick gå därifrån och göra något annat.

Vad visste jag inte, vet inte riktigt fortfarande. Jag visste/vet bara att jag måste vidare. Jag fick en känsla av panik, att jag bara måste ut! ( mer om mitt yrkesliv i ett annat inlägg) Hela tiden vidare, inte stanna upp och stagnera. Vidare, vidare. Hjärnan söker kickar för att hålla sig vaken och för att bota rastlösheten. Gör man något som man tycker om går hjärnans belöningssystem igång och man mår bättre en stund, men sen är man tillbaka igen...

Nu har det gått två veckor sen operationen och jag börjar känna mig piggare och starkare, och rastlösheten har kommit som ett brev på posten. Operationen har ju självfallet ställt enorma energikrav på min kropp och jag känner mig lite matt. Jag har tagit små promenader varje dag, men jämfört med min tidigare promenadaktivitet så är det nästan ingenting.

Fysisk aktivitet är ett sätt att få ur sig rastlösheten, men för mig räcker inte bara den fysiska aktiviteten- tyvärr. Hjärnan måste få sitt också. Min ventil är kameran. Jag älskar att fotografera! Då får jag ju "göra" hela tiden, det krävs att jag fokuserar mig, och är närvarande, men jag får ändå vara den observatör som jag trivs med att vara. (Dessutom får jag ju massor av positiv respons från min omgivning!)

Jag älskar att fota barn. De är oförutsägbara fast på ett förutsägbart sätt. Jag kan aldrig störa dem i det de gör utan måste hitta vinklar och ljus som gör att det blir bra bilder ändå. Annars gillar jag att fota sånt som är förknippat med fart och fläkt eller någon annan spännande utmaning. Fjärilar tex. Fjärilar måste man ju smyga sig på för att inte skrämma iväg dem.

Nu när jag är hemma heeela tiden och inte har så mycket fysisk ork så blir det mycket rastlöshet. Ätandet tar sjukt lång tid, och kräver också ett visst fokus och det finns inte så mycket fart och fläkt här att fota. Jag blir så sjukt uttråkad! Uttråkad= rastlös.

I min ADD hjärna blir det lätt en negativ rundgång. det finns hundra miljoner skäl till varför det inte går. Nu har jag lärt mig att känna igen den signalen och tvingar mig själv att bryta den. Sjukt jobbigt när ena hjärnan säger Jag har ingen lust, eller jag vill inte, eller det går inte till typ allting och den andra hjärnan säger du måste gå ut, du måste göra saker, du måste för att du vet att du mår bättre om du gör saker!

Dialogen i hjärnan fortsätter: Men tänk om... Nja, jag vet inte, det är nog bäst om jag låter bli...
mm fast du vet ju att det är mycket bättre att våga utmana dig själv att våga göra saker!

Utan medicin fastnar jag i dialogen. Den är ständigt pågående och medför att jag lätt blir sittande i soffan oförmögen att ta mig för någonting. Särskilt eftersom jag inte vet vad jag ska göra eller hur jag ska börja.

Nu har jag tränat in min hjärna i ett slags "tänk inte- gör bara" tänk. Varje gång jag gör något som jag har bestämt mig för så kan jag ge mig själv lite beröm. Som att skriva det här blogginlägget tex. Det är betydligt svårare med fysisk aktivitet. Det är oerhört svårt att komma över tråkighetströskeln. Även om jag vet att jag mår bättre.

Jag måste koppla ihop det med något som är milt tvingande och ger en belöning. Att gå ut med en hund tex. Friskis och svettis gympa fungerar bättre än gym men kan vara en utmaning stundtals.

Så fort det blir förutsägbart blir det tråkigt och jag blir rastlös och vill vidare. Tv: program bygger ju på format och formatet blir förutsägbart. Då gäller det att innehållet är tillräckligt lockande för att hålla kvar mig, annars måste jag vidare.

Det börjar bli extra jobbigt nu eftersom jag egentligen vill ut och "utforska världen" men fortfarande måste ta det relativt lugnt och faktiskt vila. Den psykiska orken börjar dock äntligen återvända och det börjar bli läge att hitta på något som kan stimulera min hjärna tillräckligt mycket för att jag inte ska bli knäpp.

Men mest av allt längtar jag efter ett jobb där mina svagheter kan bli till styrkor! Ett jobb med lagom mycket krav och lagom mycket rutiner.

Det ÄR svårt att förstå att en adhd hjärna inte fungerar på samma sätt som en icke adhd hjärna gör. Det är svårt att förstå att en adhd- hjärna gör fler misstag om det är för lätt (eftersom man blir uttråkad och därmed brister i koncentrationen) Det är svårt att förstå för mig som har diagnosen och lever med mig själv varje dag, och då är det ju såklart ändå svårare att förstå för någon som inte vet så mycket om adhd/add.

Jag har en stark önskan om att mitt nästa jobb får röra sig kring någon forma av informations uppdrag kring adhd/add. Jag älskar att analysera saker, att se samband och att informera, och jag tycker att jag lär mig nya saker om mig själv och min egen problematik varje dag.

Naturligtvis blir jag sjukt trött på mig själv ibland när det bara blir missförstånd och inget fungerar, men jag är ju jag, så då är det ju bättre att berätta hur jag och andra människor med add fungerar så blir det ju förhoppningsvis bättre för alla. :-)