Äntligen!

Äntligen, äntligen, äntligen får jag hjälp att komma vidare. Vidare in på positiva spår. Jag borde kanske inte egentligen skriva äntligen eftersom det har varit en lång process som nu får ett genombrott.

Jag träffade en arbetspsykolog på Arbetsförmedlingen första gången i tisdags och idag träffades vi igen. En MYCKET professionell och duktig psykolog. Hon gav mig ett test som heter Vägvisaren. Det är ett häfte med massor av frågor som på ett väldigt enkelt sätt kartlägger vart man har sina styrkor och intressen. Mina två största områden är kreativitet och vetenskap.

Jag har brottats sååååå mycket med känslan av svek. Jag har känt mig missförstådd och tyckt att människor jag mött varit dumma och oförstående. Nu när jag börjar landa i mig själv ser jag ju att jag bara befunnit mig i fel sammanhang.

Igår gjorde jag ett sånt där test som finns på fb: Vad är ditt ultimata yrke? tror jag att det hette. Svaret var ju givet men det var ändå så roligt att se det på skärmen. Det stod politiker. Psykologen och jag pratade om potentiella yrken och eventuella studier.

Plötsligt kom ett minne upp från ca 2007. Jag hade bestämt mig för att läsa Statsvetenskap på distans och träffarna var i Sundsvall. Jag var tvungen att jobba heltid och hade en timmes resväg åt varje håll. Barngruppen på förskolan var väldigt krävande och båda mina kollegor var nya för barngruppen...

När jag kom till Sundvall och tagit mig ut till universitetet, in i lektionssalen och mannen som skulle hålla lektionen presenterade sig var det verkligen en väldigt märklig känsla som infann sig. Jag var ju som de andra där i lektionssalen. Han som höll föreläsningen forskade till och med i det här magiska ämnet. De andra som satt där var också intresserade av politiken och dess mekanismer.

Tyvärr fungerade det inte att jobba så mycket och plugga vid sidan av. Jag var bara i Sundsvall en enda helg. Jag var så ledsen och besviken och jag tyckte det kändes så orättvist att jag skulle behöva gå till ett jobb som jag inte ville ha bara för att kunna försörja mig när andra fick läsa massor av spännande litteratur i ämnet som jag alltid känt mig kallad till.

Boken om demokratifilosofi står fortfarande kvar i min bokhylla; bredvid böckerna om olika perspektiv på Mänskliga rättigheter.

Idag känner jag mig stolt över att det faktiskt är jag som styr mitt liv och vågar vara tydlig med mina styrkor och resurser. När jag nu faktiskt vågar stå på mig och säga till mig själv och min omgivning att jag inte klarar av mer förskolejobb och att jag inte kan eller vill gå tillbaka så har också nya vägar öppnats till andra yrken.

När jag nu mött en sån professionell person så kan jag också slappna av. Jag slipper hela tiden vara på helspänn redo att försvara mig eller hävda mig. Då kommer alla undanträngda känslor upp. Så mycket sorg och ilska över allt som hänt och om hur allt hade kunnat vara annorlunda.

Samtidigt så tänker jag att den processen som lett fram till idag har varit viktig. Jag träffade en annan jobbpsykolog för snart 5år sen som också var jätteduktig, men jag visste inte vad jag ville. Det är svårt att hjälpa någon när personen inte vet vad den vill.

Idag var det också Nobelprisutdelning. Mannen som fick ekonomipriset beskrev sin väg fram till priset som allt annat än rak, men att det hade gynnat honom i hans forskning eftersom han kunnat ta in andra perspektiv och släppa alla krav på hur det borde vara. 

För några år sen var det en annan Nobelpristagare som observerade sina 4:a åriga barns sätt att komma fram till nya lösningar på problem och bestämde att på fredagar så testade han och hans medforskare helt förutsättningslöst nya idéer på samma sätt som barnen gör.

Så slutligen är jag ändå glad över mina år i förskolan. Barn ÄR underbara. Även när de är "jobbiga". De är oerhört kreativa och har ett sånt självklart sätt att ta för sig av livet. I deras värld finns det inget "det borde vara såhär" tänk.

Min stora systerdotter och jag pratade om Lucia igår när jag hämtade henne på förskolan. Jag frågade om farmor och farfar skulle komma på Luciatåget på måndag.
Hon svarade direkt
-Ja det tror jag.
-Ja, för de har ju faktiskt inget annat att göra!

Självklart kommer de och tittar på henne när hon går i Luciatåget och självklart kan jag använda mina stup och uppförsbackar på ett konstruktivt sätt. Hur vet jag ju inte exakt ännu, men skriva här på min blogg är ett sätt.

Jag känner mig inspirerad att dagens Nobelpristagare i ekonomi INTE hade läst alla grundkurser och fortsättningskurser i ekonomi. Plötsligt så känns allting möjligt. Jag måste bara fortsätta att vara mig själv. Ändå mer. Då kommer bitarna falla på plats inom en inte allt för avlägsen framtid.

Nu struntar jag i hur det borde vara. Jag gör det som känns rätt och känns roligt och meningsfullt. När kampen i huvudet släpper kan jag bara slappna av och glida med. Livet är ju faktiskt väldigt kul!

Psykologen och jag har fortfarande inte hittat exakt rätt yrke, vi måste nog träffas fler gånger först, men nu har vi i alla fall pekat ut en väldigt tydlig riktning. Jag har fått en "formell bekräftelse" på att jag är på rätt väg. Även om jag känner det så otroligt tydligt i min själ och i mitt hjärta med tanke på all fin respons jag får här på min blogg så är det väldigt skönt att få bekräftelse från en sån person som faktiskt kan hjälpa mig så konkret som en arbetspsykolog kan, att jag är på rätt spår!

Nu kan det bara gå uppåt!