Jag är politik!

Miljoner tankar, idéer och föreställningar finns mitt huvud. 

 Idag var första dagen på Statsvetenskap A på Södertörns högskola. Jag hade förberett mig noga, men pirret finns ju alltid. Hittar jag länken till föreläsningen? Har jag koll på tiderna? Är datorn laddad? 

Allt var på plats kl 10.00 när föreläsningen började. Idag var det lite mjukstart med genomgång av kursens innehåll och lite ytligt om ideologier kontra statsvetenskap. 

Statsvetenskap är det vetenskapliga, teoretiska studiet av politik. Ideologin ger politiken en politiken en åsiktsinramning som grund för det praktiska handlandet, som sen leder till utveckling och förändring ute i samhället. Statsvetenskapen är teorin som förklarar, analyserar och utvecklar tänkandet kring de politiska handlingarna. Hänger ni med?!

Någonstans i mitten av allt detta är jag. Jag är politiskt intresserad, men inte egentligen så intresserad av den praktiska handlingen. Jag är mer intresserad av den teoretiska tanken som formar politiken. MEN- det finns såklart alltid ett MEN. Jag är också intresserad av att göra skillnad, vara med och driva utvecklingen framåt och skapa förändringar. 

Svår nöt att knäcka. I mitt arbete som journalist är jag väldigt noga med att inte blanda in mina egna åsikter i det jag skriver. Det har ingen som helst relevans. Jag är bara en kanal som hämtar upp information, bearbetar den, och sen lägger ut den för allmän reflektion och beskådan. 

Jag är på sätt och vis med och gör skillnad. Jag tror att jag gör skillnad för de människorna vars historier jag berättar, men frågan är ju vad jag vill göra med mitt liv. Frågar nån vad jag tycker om att skriva om blir det svårt, för att jag helt uppriktigt inte har ett konkret svar. 

Man får liksom inget sommarjobb om man säger makt och politiska teorier, applicerade på verkligheten. Dessutom tycker jag verkligen att det är kul med variationen jag får på sommarjobben på lokalredaktionerna. Alla de människorna jag får möta och berätta om lämnar ju ett avtryck hos mig. Frågan som jag funderar på är om det jobbet är rätt för mig på längre sikt? 

Under hösten var jag tvungen att prata med en jobbcoach. Arbetsförmedlingen och coachen måste säga att det är "frivilligt" fastän alla vet att det inte är det. Prata eller så blir du utan pengar. Det ger i alla fall inte någon känsla av frivillighet. 

Personligen hatar jag det. Jag hatar det för att det är fullständigt meningslöst; och jag hatar det för att det finns en inbyggd maktordning, som helt berövar mig makten över mitt eget liv. Jag har ingen makt att säga nej, jag vill inte. Den här hösten hade jag dock en enorm tur och fick en riktig vinstlott i jobbcoachlotteriet, vilket gjorde det mer uthärdligt. Särskilt om jag inte tänkte på våra samtal som jobbcoachsamtal.

Coachen heter Linda Holmgren, och hon är verkligen superbra. Vi har pratat om allt möjligt under de tre månader som passerat, och hon har kunnat runda min negativa trotshjärna, på ett väldigt skickligt sätt så att jag alltid känt mig gladare i slutet av samtalet än i början. 

Linda är på något sätt alltid positiv- utan att det slår över i konstlad käckhet. Jag har sluppit alla "goda råd" om tillvaron som mesta bara känns "jag säger nåt som låter bra bara för att lätta upp stämningen lite". 

Hon lägger ner sin själ i de människorna hon ska hjälpa och går verkligen all in. Mig lät hon vara som jag är. Hon bekräftade de tankar och idéer och de frågeställningar som kom upp och lite i taget kunde jag lägga ett pussel av tidigare erfarenheter och mer aktuella erfarenheter av jobbcoacher för att få konturerna av en bild. Bilden av hur saker och ting hänger ihop och bekräftar att jag är på rätt väg.

Nu har jag börjat plugga statsvetenskap och det känns som att jag kommer att kunna få svar på många av mina tankar och funderingar under kursens gång, och det känns även som att jag kommer tvingas reflektera över saker jag känner som sanningar i mitt huvud. 

Problemen med jobb kvarstår dock. Jag har valt att illustrera den här texten med bilden på det fina trädet, för att kunna åskådliggöra hur jag känner mig just nu. Varje löv är tankar, tankarna kan överlappa, och de kan också vara totalt motsatta. Det är jobbigt stundtals eftersom det är så enormt svårt att försöka bena upp vad som är vad i hjärnan. Den stora frågan är ju egentligen "Vad är meningen med mitt liv"? Vart finns det en plats för mig? 

Professorn som är kursansvarig pratade idag om vikten av att välja ingångsvinkel i våra texter som vi ska lämna in. Om avgränsningar och ramar. Väljer vi inte en avgränsning eller ingångsvinkel blir det kaos i texten. I journalistiken pratar man om vinkel. Det känns som att jag skulle tjäna en del på att applicera tankemodellen på mitt liv- men hur sjutton gör man då?! 

Nu har jag i alla fall tagit tillbaka lite av makten över mitt eget liv, och den här terminen kommer bli både rolig, krävande och spännande! Det vet jag redan nu. :-)

Arbetsförmedlingen erbjuder "praktik i staten"!

Arbetsförmedlingen, en ständig källa till djupsinniga analyser, akuta stressreaktioner och befängda skratt.
Vad menar ni nu? Vad är det här? Jag blir så trött.


I våras blev jag kallad till ett informationsmöte om "skogsnära jobb". Det var ett möte på ca en timme om hur vi som är arbetslösa kulturarbetare nu kunde få möjlighet att jobba med att röja sly, laga staket och röja ekbackar från oönskad växtlighet.

En vacker skog från Gravendal, en liten by i Ludvika kommun.

Kvinnan som informerade om projektet var väldigt entusiastisk och meddelade att hon hade läst skogsvård på universitetet i Zagreb och att hon nu fått sitt drömjobb på Skogsvårdsstyrelsen. Samtidigt meddelade ansvarig arbetsförmedlare att AF Kultur hade blivit tilldelad en kvot som de skulle fylla.

Stop! tänkte jag genast säga till kvinnan.

Du står där och meddelar glatt att du har ditt drömjobb. Kul för dig verkligen! Mitt drömjobb är att få jobba med journalistik. När du uttrycker dig på det sättet blir det rent förnedrande för mig som måste lyssna.

Vi är inte alls på samma plan. Vi möts inte alls. För du förstår inte att jag som sitter här och lyssnar  på din föreläsning inte alls har för avsikt att bli arbetsledare i skogen och ta motorsågs och röljsågskort.

Den mer allvarliga biten var att ersättningen räknades som lön. Bara väldigt, väldigt mycket lägre än vad jag skulle få om jag jobbade på ett riktigt jobb.

Sjön Väsman i Ludvika.

Som arbetssökande blir man något av en expert på villkoren i arbetslöshetsförsäkringen. För mig  är den viktigaste grundprincipen är att ALDRIG ta ett jobb med sämre betalt än föregående jobb och ALDRIG gå ner i tid. Gör man det är ekonomin körd. Då får man ut så lite pengar att vräkningshotet snart blir verklighet.

Handläggaren hade inte koll. Han hänvisade vagt till Försäkringskassan. Det vet vi alla hur pålitliga de är.

PHU. Jag hade tur, fixade ett jobb, och tog kommando över mitt eget liv och min egen framtid.

Tre månaders respit från arbetsmarknadspolitiska projekt som ska säljas in med ett leende och milt tvång.

Nu har regeringen- det bär mig emot att skriva det, men så är det- hittat på att funktionsnedsatta människor och människor som är nyanlända i Sverige ska får göra praktik i staten. Vi ska alltså få göra praktik på de statliga myndigheterna. Bra tanke, men det känns inte särskilt väl förankrat i verkligheten.

Jag har fått två "erbjudanden" om praktik. Ett på Tillväxtverket och ett på Brottsförebyggande rådet.

Båda som kommunikatör/internkommunikatör. Jag har aldrig arbetat som kommunikatör.

Båda platserna kräver akademisk utbildning i tex media och kommunikationsvetenskap.

Jag har uppfattat kriterierna/arbetsuppgifterna som väldigt vaga, men generellt:

ska man lätt kunna skriva långa texter på svenska
lätt för samarbete
lätt fånga upp behov av internkommunikation inom organisationen
kunna Photoshop, Indesign
hantera webben
gärna ha arbetat med internkommunikation tidigare.
korrekturläsa beroende på nivå på engelska
viss rådgivning till den som funderar på att starta eget
deltagande på mässor
sitta med på möten
skriva en text om hur det var att komma till Sverige
Officepaketet

Utsikt genom fönstret på Hammarkullen i Ludvika.

Jag ifrågasatte om detta verkligen skulle gagna mig, med tanke på min framtid som journalist och om jag var tvungen att söka.

Det var jag. "Det är nödvändigt att bredda sig idag" fick jag som svar.

Ok jag söker tänker jag.

Det är något som skaver. Jag har funderat på vad det är och kommit fram till att hela grejen känns så otroligt fel- för MIG. Ingen har frågat MIG om detta är en bra lösning för MIG. Jag förväntas bara vara tacksam och anpassa mig. Jag är inte särskilt tacksam av mig och jag gillar inte att anpassa mig till saker som jag tycker är onödiga eller känns meningslösa.

Jag vänder mig enormt starkt emot att man klumpar ihop funktionshindrade/funktionsvarierade människor i en klump och hittar på ett projekt till "oss". Jag vill inte bli ihopklumpad med någon.

Såklart kan jag  ju inte låta bli att fundera på kriterierna sett i relation till målgruppen också, men de kanske hittar nån nyanländ som är grym på svenska, eller nån funktionshindrad som är grym på alla de där andra kriterierna. Det känns bara så absurt.

Handläggaren skriver sök det här jobbet, och det står i "annonsen" att arbetsplatsen har kollektivavtal. Jag började fundera på om jag kanske har fått alltihop om bakfoten. Det kanske är ett jobb?

Jag mejlade handläggaren och frågade och bad om ett förtydligande. Också för att kraven som ställs på mig antagligen är mycket högre om jag ska jobba, än om jag praktiserar.

Då ringer den andra handläggaren jag har kontakt med (som ändå är bra generellt sett), och säger att X skickar mig förslag på praktikplatser och att det är jätteviktigt att jag söker dem. Om jag nu vägrar att söka dessa praktikplatser så får de försöka hitta på något annat. Suck.

Jag kände direkt vibben att de tycker att jag är krävande och jobbig som måste ifrågasätta saker och vill ha svar på "omöjliga frågor".

– Om det nu skiter sig i kommunikationen på den här arbetsplatsen kommer ni ut och hjälper till då? frågade jag handläggaren.
– Ja visst. Då får X rycka ut och ha ett samtal med er.

Fredriksberg, Ludvika kommun

Ridå.
Jag kände igen bara att de inte fattar. Ska man kunna medla mellan mig och någon annan krävs att man har en djupgående förståelse för problemet och på ett pedagogisk sätt kunna förklara det för mig och arbetsgivaren samtidigt som man tänker ut förslag till lösningar.

Jag litar inte på handläggarna att de har den kompetensen. I synnerhet inte eftersom det känns som att handläggaren som ska medla har tröttnat på mig redan innan vi har börjat. Det gör mig ganska ledsen på nåt sätt att man inte kan se mig för den jag är.

Jag funderade på om jag skulle publicera det här inlägget, men så kände jag att det är det här som är JAG! Jag granskar, ifrågasätter, analyserar saker och har åsikter om det mesta. Ibland kan jag också ge uttryck för det jag tycker på ett ganska spetsigt sätt. Gillar man inte det så kan jag bara beklaga, för jag föddes sån.

Såklart kan jag också se det från handläggarnas perspektiv. De har fått ett uppdrag, som de är tillsatta för att försöka ordna så att det blir nåt vettigt av det. I slutänden är det arbetsmarknadspolitik i sin yttersta spets- och politik råkar ju vara ett av mina favoritområden...

Solnedgången från min balkong över ABB Ludvika. 

Nej det är inte lätt, varken att vara arbetsförmedlare eller arbetssökande. Vi är ju båda två delar av samma system, bara på olika sidor av skrivbordet. Fast egentligen är det ju ganska lätt. Behandla mig med värdighet och respekt så får du det tillbaka.

Frågan är väl bara om det går att kräva att bli behandlad med värdighet och respekt av ett politiskt system. ;-)

Tack vare er fantastiska läsare så har jag nu ett nytt yrke som jag tänker maxa, eftersom jag ju vet att det är världens bästa jobb för mig. Jag ska bara parera Arbetsförmedlingen på vägen.

Arbetsförmedlingen tar priset!

Jag tycker synd om dem. När jag sitter där på deras kala deprimerande fula kontor så tänker jag att ingen människa kan ju må bra av att jobba i den här miljön.

Tyvärr hjälper det bara för stunden mot min ilska och vanmakt över att mitt liv återigen tycks fastna, utsmetat någonstans mellan alla deras paragrafer.

Det kan inte vara lätt att befinna sig i arbetsmarknadspolitikens högborg där spelplanen ändras utifrån vad just den sittande regeringen anser vara den bästa lösningen på att få människor i arbete.

Stora delar av mitt vuxna liv har ju präglats av kontakterna med denna institution. Min känsla har pendlat mellan uppgivenhet och snudd på förakt.

–Här ta det här häftet med jobbcoacher så kan du välja en som du tycker verkar bra och som är inriktad på foto.

Ett tjockt häfte med ändlösa tätt, tätt skrivna rader på diverse jobbcoacher. Jag tittade aldrig på det där häftet. Jag fixade ett jobb istället.

Du kan få gå på starta eget kurs.
Ja! vad bra tänkte jag.
–Vi beviljar inga pengar till kulturell verksamhet om man inte varit verksam där tidigare. Du kan ju skicka in din affärsplan ändå om du vill.

Den ena handen vet inte vad den andra gör...

Arbetsförmedlingen har ju upphandlat den här tjänsten av ett företag som ska tillhandahålla kursen. De kanske hade kunnat meddela de som hade kursen att AF inte godtar kulturverksamhet...

Jag hade en jättebra handläggare ett tag. Hon skickade mig till en jobbcoach för handikappade människor inne i stan.

–Ge inte mig papper i handen för de kommer bort, säger jag till kvinnan på andra sidan bordet som är min coach.

Hon gav mig direkt femton ex av ett brev där det stod att hon var min jobbcoach som jag kunde skicka till potentiella arbetsgivare.
När sökte jag jobb "på papper" senast?! tänkte jag i mitt huvud.

Jag frågade henne om de hade alla de där andra pappren hon gav mig på datorn så att hon kunde skicka de till mig. Hon såg väldigt besvärad ut och sade att de inte hade det...
Chockad och genuint förvånad lämnade jag kontoret den dagen med alla papper som sen begravdes i nån hög här hemma.

Vi hade seminarium där vi skulle öva på att ringa på jobbannonser och hon pratade om CV bilder.. Rummet var så litet och så kvavt att jag hade svårt att andas.
Efter gruppseminariet skulle vi skriva CV i grupp. Jag tipsade de andra deltagarna i gruppen på hur de skulle skriva och vart de kunde söka jobb...

Tillslut mejlade jag henne. Jag stod inte ut. Jag förväntar mig att man respekterar min tid även om jag är arbetssökande. Det gör man inte genom att behandla mig som ett får i en fårskock. Jag jämförde hennes verksamhet med ett vuxendagis. Hon blev inte glad.

– Om du inte tar det här fotojobbet kan vi lätt ordna jobb till dig på salladsbaren här på hörnet, coachens chef blänger surt på mig.

När de slutligen ville tvinga iväg mig på studentfotografering i en annan stad över dagen slog jag tillbaka och fick dispens från AF från att åka dit.

Jag står där vid disken och frågar efter mina papper bakåt. Jag får en utskrift av det senaste året. Längre tillbaka har AF i sitt arkiv. Vart det är och vem man ska ringa är inte helt klarlagt.

–Det finns ingen rapport från jobbcoachen...

De skickade nog inte in någon rapport för att de insåg att slaget var förlorat. Jag hade inte kommit ut i arbete och de fick nog inga pengar för mig. Det var därför chefen var så desperat att få ut mig i jobb.

Jag anpassar mig inte om jag inte tycker att det finns fog för det. Så är det och så har det alltid varit. Hets fungerar inte heller eller hot.

Min braiga handläggare blev handplockad till huvudkontoret och jag fick en ny handläggare som var lika karismatisk som en död sill.

En handläggare blandade ihop sitt privatliv med mitt.
–Starta inte eget företag! Jag har haft eget och det gick åt skogen. Det är jättemycket jobb.

Jag lutade mig bakåt i stolen och frågade helt sonika:
–Vad tycker du jag ska göra då?

Det hade han såklart inget förslag på.

Nu gör jag ett hopp fram tills i somras. När jag hade avslutat min utbildning och inte fått något jobb skrev jag in mig på AF. Den 5:e juni.
– Hon är född den 15:e så hon hamnar på "Lennarts" bord, säger handläggaren bakom disken till sin "ny på jobbet" kollega och pekar på en lista som hon har fastklistrad på disken.

Det är en av specialhandläggarna.
–Du får komma tillbaka om en vecka på ett möte.
Ok.

I kön fram till disken hade mannen med döskallar på snusnäsduken och skinnjacka framför mig berättat alla detaljer om sin besvärliga prostata som gjorde att han var tvungen att kissa hela tiden och att han hade pluggat på universitetet det här året med a-kassa och att det var tufft med att ta alla poäng i tid. Han var visst samhällskunskapslärare.

"Lennart" lyssnade mycket noga och uppmärksamt på min historia om diagnos och alla jobb. Tyvärr dokumenterade han aldrig besöket i datorn och skrev ingen handlingsplan.

–Du har ingen handlingsplan. Du måste ta kontakt med din handläggare och skriva en handlingsplan, säger damen i telefonen när jag kontaktar kundtjänst.

ORKA!!! Jag orkar inte sköta alla andra människors jobb! Jag får fan inte betalt för att sköta deras jobb känner jag bara.

Jag byter till Nacka AF. Jag har ju gått där tidigare och jag bor ju i Nacka. Ok jag byter i augusti.

–Journalist är ju inte världens bästa arbetsmarknad säger handläggaren bakom disken. Supertrevlig, varm och inkännande, men tyvärr tillhör hon inte "rätt team". Jag ska gå till "team utreda".
–Du kan få gå på möte med specialhandläggarna. Det är tyvärr ganska lång väntetid så du vet.

Ok tänkte jag. Jag får ta det. Nu ska jag vänta ut AF och göra saker rätt, så att det blir bra.

Jag gick på mötet och efter mötet väntade jag ändå längre tid och fick träffa arbetsterapeuten som ni säkert läst om. i inlägget Lönebidrag trots allt.

Det var i oktober. Vi skulle haft ett uppföljningsmöte, men det har ju också ramlat ner i nån pappershög eller tappats bort i nåt obegripligt datasystem så det har inte blivit av.

Ok mejla handläggaren igen. Både om möte och om lönebidrag. Uppföljningsmötet kunde ske 17jan. Lönebidrag måste hon göra en utredning om och praktik måste föregås av en arbetsmarknadspolitisk bedömning.
–Vad betyder arbetsmarknadspolitisk bedömning? Frågade jag.
Inget svar.

Jag ORKAR INTE MER NU!!!

Handläggaren svarar istället med detta: 

Handläggaren: Efter att jag fått information av arbetsterapeut resultat av utredande samtal görs en bedömning om det är aktuellt med arbetsträning. Arbetsträning förutsätter att det finns en funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga.

Jag skickar enbart mejl, för att allt ska finnas svart på vitt. Jag har slutat lita på diverse myndigheter och chefer efter det som hände på mitt jobb och med försäkringskassan. Ord i telefonen är inget. Mejl är allt. 

Mejl: 

Jag: Måste det inte finnas grund för sjukpenning om jag ska arbetsträna? 

Handläggaren: Om du t ex fått beviljad sjukpenning 50% kan Arbetsförmedlingen bevilja arbetsträning den andra delen 50% med aktivitetsstöd

Jag: Jag är inte sjukskriven och eftersom min sjukpenning blev indragen för flera år sedan så tror jag inte heller att jag har någon grund för sjukpenning nu.

Det vore väldigt positivt för mig om du kunde titta på alla de papper som jag givit dig/er. Jag vet inte riktigt vilka mer utredningar du behöver göra för att jag ska kunna komma tillbaka i arbete så snabbt som möjligt.

Jag träffade arbetsterapeuten i oktober och kan tidigast få ett uppföljningsmöte i slutet av januari...

För mig är det ytterst viktigt att komma tillbaka i arbete så snabbt som möjligt, men jag är beroende av er.

Därför skulle jag uppskatta om vi kunde snabba på processen och träffas tidigare och att du läser de papper som jag har givit dig innan det mötet.

Då blir det så effektivt som möjligt. Med vänlig hälsning, Sofia

Handläggaren: Nu har jag fått en ny möjlig tid från arbetsterapeuten den 29 december kl 9.00. Fungerar det för dig?
Jag: Ja det funkar! Tack så mycket.

AF pratade om att de kunde bevilja praktik fram till Nyår i oktober. Fixa praktik och praktisera några veckor fram till jul... Utan att veta vart jag ska börja. Jag blev helt blockerad av stressen. Det går inte att stressa fram beslut eller forcera insatser med mig.

Jag har ett behov av att veta spelreglerna av att ha kontroll. Gör jag/har jag det funkar det kanonbra, men med AF undrar jag om det någonsin kommer funka eftersom jag inte styr själv. Mitt liv är inte mitt. hur ska man någonsin få ordning på sitt liv om man aldrig får äga sitt liv?!

Det går inte att spela ett spel om alla reglerna ändras hela tiden. Om hela spelplanen dessutom ändras med varje slag som någon gör med tärningen blir jag helt sönderstressad.

Tänk dig själv att någon möblerar om bland alla dina pärmar, pennor, skrivbord och datorer hela tiden, chefen byts ut, kanske arbetsuppgifter och kollegor också. Det är som att kliva på ett gungfly.

Jag blir galen på att vara beroende av en människa som inte ens har läst mina papper och som inte svarar på de frågor jag ställer. Jag har gjort så oändligt många utredningar, både på psykiatrin och på AF, och alla papper finns ju där i datorn. Det är ju bara att läsa. Eller att läsa frågan i mejlet så man svarar på rätt sak!

Ingen kan allting. Ingen har alla paragrafer i huvudet eller alla utredningar, men man kan anstränga sig för att kolla upp saker och återkomma istället för att vräka ur sig vad som helst i stunden.

NIO månader har gått, och jag måste ha ett jobb. NU! Jag behöver inte fler käppar i mina hjul. Jag vill ha ett jobb som jag trivs med och en inkomst jag kan leva på. Tyvärr verkar AF jobba i motsatt riktning. Det är som ett kvävande nät som klämmer ihjäl mig psykiskt.

Vimsiga handläggare som vräker ur sig vad som helst och mumlar i skägget går fett bort nu. Blir det inte ett resultat av mötet den 29:e dec byter jag handläggare till någon som kan sköta sitt jobb.

Det kan inte vara rimligt att behöva vänta nio månader på beslut om en insats som gör att jag kommer tillbaka i jobb.

Kanske är det kraven och förväntningarna på att insatser faktiskt ska leda till något vettigt för mig som är problemet. Jobbcoacher tex kan ju inte besluta om insatser och om man inte delar upp människor efter vilken bakrund de har utbildningsmässigt eller efter förutsättningar på arbetsmarknaden blir det väldigt svårt att nå ett kvalificerat resultat. Möjligen kan man ju tänka att de betalar skatt eftersom de har ett jobb... Det kan ju vara positivt för samhället, men JAG gynnas knappast av det om inte jag också blir jobbcoach.

Jag är inte intresserad av att ingå i någon slags meningslös "sitta av tiden verksamhet". Det leder mig knappast framåt. Det suger snarare ändå mer energi ur mig. Det måste hända saker nu som leder mig till ett fritt och självständigt liv. Jag förväntar mig också att diverse tjänstemän faktiskt sköter det de är anställda att göra. Tyvärr verkar det vara ett överkrav numera.

Lönebidrag trots allt!

Idag var jag på nytt möte på Arbetsförmedlingen här i Nacka. Jag träffade en arbetsterapeut. En arbetsterapeut kan förskriva hjälpmedel av olika slag till mig och andra med olika utmaningar i arbetslivet. Arbetsterapeuten kan också bidra med psykosocialt stöd, som tex att hitta lösningar och förklara om det skulle uppstå låsningar.

Vi pratade lite om lönebidrag, det "magiska" ordet. För er som läste mitt förra inlägg så vet ni att min handläggare sade att "erfarenhetsmässigt beviljas inte lönebidrag till människor med npf". Vad hon grundade den erfarenheten på vet inte jag och ingen annan som jag varit i kontakt med på AF verkar kunna förstå det.

Har man haft och har stora svårigheter att få ett jobb eller att behålla sitt jobb så faller man inom ramen för lönebidrag. Arbetsterapeuten förklarade att man kan få stödet under max fyra år och att det är meningen att man ska trappa ner stödet över tid så att man blir självgående efter fyra år.

Jag har en historia av väldigt många anställningar. Jag har maxat några månader upp till ett år eller ett och ett halvt år, för att sen stämpla och därmed "ta igen mig" för att sen söka nytt jobb. Perioderna med a-kassa är naturligtvis ingen egentlig avkoppling. Man har oceaner av tid, men ekonomin går i fullständig kras varje gång.

Det blir som en tsunamivåg tillslut. Tsunamin resulterade i långvarig sjukskrivning med ersättning från Försäkringskassan i ca 1,5 år tills de ansåg att jag var frisk och drog in sjukpenningen. Eftersom jag inte var frisk blev jag "sjuk" på pappret igen ytterligare 4,5månad. Denna gång utan pengar. Jag har fortfarande inte riktigt hämtat mig från den knäcken. Även om jag vet att många råkar ut för samma sak eller värre så är det en oerhört tung smäll för mig.

Nu försöker jag återigen ta mig ut på den spelplan som arbetslivet är. Den här gången tänker jag inte maxa. Den här gången tänker jag försöka hushålla med energin så att den räcker livet ut utan att krascha igen om ett halvår. Energifördelning är en bitvis knepig utmaning med adhd/add. Jämförelsen med ett gympapass så kan energin vissa dagar räcka för två pass och vissa dagar räcker den bara fem minuter. Jag vill inte och har inte råd att bli sjuk igen om jag kan undvika det.

Oftast tycker jag att det går ganska bra, men det kan ju gå ändå bättre! Jag vill verkligen börja jobba nu, med journalistiken som jag tycker är kul och inspirerande. Jag tycker att jag har mycket att ge om jag bara får en chans att visa det.

Det är där lönebidraget kommer in. Ni vet ju hur det är när man gör nåt som är jättekul och där man vill visa vad man går för så att man blir uppskattad och får bonus- så känns det ju med mitt nya yrke. Kommer man in i ett flow kan det vara väldigt svårt att hålla sig själv tillbaka och gå hem. Men jag måste. Annars kanske jag kraschar igen. Helst vill jag jobba heltid direkt. Helst vill jag skriva grymma reportage och ta massor av fler omslagsbilder direkt! Men det är mer förnuftigt att börja lite lagom ändå.

Vi får se vad framtiden har att erbjuda. Arbetsterapeuten fick mig att känna hopp igen. Stressen minskade något och bara vetskapen om att hon finns och stöttar mig är jätteviktig just nu. Hon skulle även prata med min handläggare och räta ut frågetecknen ang lönebidraget.

Vi pratade om anpassningar, tex undvika kontorslandskap, brusreducerande hörlurar, fickminne där det går att spela in saker på. Egentligen mår ju ingen bra av att arbeta i kontorslandskap. I alla fall inte om man får tro forskningen. Den moderna tidens kontorslandskap där man inte ens har en egen arbetsplats eller där det inte ens finns en arbetsplats åt alla fungerar inte alls för mig. Fungerar det bra ens för någon? undrar man ju.

Den känsligare biten handlade om hur och när jag ska tala om att jag är i behov av anpassningar och extra stöd... Om jag skriver det i ansökan så är ju risken överhängande att jag blir bortsorterad redan innan jag ens har hunnit berätta vem jag är.  Ska jag inte berätta det som jag är mest stolt över i mitt liv? att jag har lyckats komma på fötter och lägga om kursen i livet med alla upp och nedgångar som gjort livet mer utmanande?

Vårt samhälle förlorar mer än det vinner på att alla ska vara likadana och utbytbara med superkort varsel. Att alla ska kunna, vilja och orka jobba som en dåre dygnet runt helst gratis och med ett leende på läpparna. Att ingen någonsin ska vara sjuk eller ha utmaningar "utöver det normala". Journalistiken skulle dö ut om det vore så. Journalistiken söker alltid efter det som står ut och det som erbjuder en extra dimension till historien.

Man söker hela tiden historien som har just det som min hjärna erbjuder mig varje dag: dvs myckeavallt... Med den insikten så tror jag att jag kan ge vissa av mina artiklar en extra dimension eftersom jag vet hur det känns från insidan!

Jag har hela tiden en gnagande känsla av att människor jag möter i olika sammanhang inte tror att jag har de problem jag faktiskt har. Arbetsterapeuten trodde på mig och fattade allt!
– Det blir extra utmanande med ett osynligt funktionshinder. Det är hjärnan som som sitter i rullstol. Inte kroppen.

Vi kom överens om att jag skulle försöka börja med praktik som sen kan övergå i en anställning. Håll tummarna för att den planen fungerar!

Uppföljning av viktoperation

– Hur mår du? Sjuksköterskan som ansvarar för dagens uppföljningsmöte sitter snett mitt emot mig vid ett stort skrivbord ställt i vinkel mot det stora fönster som vätter ut mot vattnet.
Jag är på återbesök på Ersta sjukhus, nu är det snart två år sedan operationen.

– Jo det går väl upp och ner svarar jag.
Det gör ju det. Går upp och ner alltså. Sen börjar vi prata om hur jag mått efter operationen och hur det har blivit.

Jag försökte att vara tydlig utan att vara forcerad. Ändå tycker jag att det är svårt. De människor jag möter i vården blir stressade av att höra hur jag har det. På något konstigt sätt tar jag ansvar för situationen och försöker att hålla tillbaka.

Jag berättade lite om hur jag mådde efter operationen, och om ett begränsat urval av alla vårdkontakter jag haft. Jag berättar om svampen.

– Ni får ju antibiotika i förebyggande syfte och den kan ju orsaka att man får svamp eftersom hela bakteriefloran slås ut.

– Det hade ju varit bra om någon i kedjan hade sagt det då. Så hade jag vetat att det var "normalt".

Själv har jag inget minne av att vi fick antibiotika. Inte heller min "salskompis" har något minne av antibiotika i förebyggande syfte.

Jag fortsätter att berätta om mina vårdkontakter. Jag berättar om psykiatrin, och om vårdcentralsläkarna.

– Ett problem som jag upplever som patient är att att vårdcentralsläkarna inte har en susning om viktoperationer. Jag träffar nya läkare varje gång och ingen vet egentligen vad den andra har gjort och jag träffar bara ST-läkare.
–ST-läkare kan vara jättebra! säger sjuksköterskan. Äter du kalcium?
Suck tänker jag. Hon missar ju hela poängen.
–Jag har träffat AT-läkare som har varit jättebra (och ST-läkare).
–Nej, inte nu eftersom vc-ST-läkaren inte ville skriva ut det när jag var där i augusti. Han sade att det inte fanns behov av d-vitamin tabletter just nu eftersom det är sommar och jag är ljushyad och solen skiner. (D-vitamin och kalcium sitter ihop i samma piller.)

Sjuksköterskan blev märkbart irriterad på detta (inte på mig) och sade att man skulle äta dessa tabletter för att förebygga osteoporos, (benskörhet). Jag nämnde inte att jag gjort ett hårmineraltest som visade nästan toxiska halter av calcium. Vissa saker är det bättre att inte berätta.

Vi pratar om "min depression". Jag har ingen egentlig depression. Jag känner bara helt uttömd på kraft att bemöta den stora och komplexa labyrint som det innebär att ha en funktionsnedsättning, vara sönderstressad, arbetssökande och FÖR medveten för sitt eget bästa om hur systemen i Sverige fungerar.

Vi pratar om vad jag äter och hur ofta jag äter. Jag sade som det var att jag inte riktigt kan säga hur ofta jag äter eller hur mycket. Jag äter för många ägg-mackor. Det kan jag säga med säkerhet.

– Det går mycket bättre om man äter regelbundet varannan timme och man kan planera vad man ska äta i förväg. Dagen innan eller veckan innan. Säger sjuksköterskan i all välmening.

Själva grundproblemet med adhd/add är svårigheterna att skapa struktur, att planera saker, igångsättningssvårigheter, att man skjuter upp det som känns svårt/tråkigt och att man har problem att upprätthålla rutiner och struktur över tid. Det påverkar i allra högsta grad möjligheterna till ett bra resultat efter överviktoperationen. Jag vet för mycket om allt möjligt i teorin, och kan lätt prata om alla möjliga intressanta saker (lätt och roligt) men har väldigt svårt att omsätta det i praktiken (svårt och tråkigt)... Jag är nog en väldigt svår patient.

Jag berättar om alla kontakterna på psykiatrin, om hur illa bemött jag blivit där och hur jag tillslut valde att avstå behandling där för att jag blev så illa bemött. Sen avslutar jag med att berätta kort om konsekvenserna för mitt liv nu när Försäkringskassan definitivt sagt nej till sjukpenning- ingen arbetsträning; och om Arbetsförmedlingen och om hur jag ramlar mellan stolarna där också.

– Jag hade hoppats på lönebidrag från AF för att komma ut i arbete men de beviljar inget lönebidrag till oss med NPF.
– Vad är NPF? frågar sjuksköterskan.

Tyvärr är bristen på kompetens kring NPF för stor inom vårdsektorn. Bristen på förståelse gör att råden jag får känns fullständigt övermäktiga eller irrelevanta. De kan sitt område och de som ska ha koll på den större bilden har i själva verket knappt koll på vad kollegan i rummet bredvid gör. Ändå mindre vad kollegan jag träffade vid förra besöket har givit för råd eller behandlingar trots att det är skrivet i journalen (i bästa fall).

Få orkar sätta sig in i komplexiteten som det innebär att ha min hjärna. De säger saker som påståenden istället för att fråga hur det fungerar i mitt liv som de sen talar om lösningen på. Det känns så tröttsamt. Jag hata när andra människor ska tala om för mig hur jag ska leva mitt liv, när de inte ens har frågat om hur jag faktiskt lever mitt liv!

Slutligen gick vi igenom mina prover som jag tagit och konstaterade att vissa värden ligger för högt. Bland annat B12 som jag ska äta som extra tillskott. Intressant nog träffade jag en läkare på vc i somras som absolut propsade på att jag skulle äta B12.

Jag nämnde att jag tolkat provet jag tagit tidigare som att jag ligger långt över referensvärdet och att jag därför inte borde behöva äta tillskott. Hon menade att jag inte alls låg så högt och att jag absolut ska fortsätta äta tabletterna.

Nu har läkaren på Ersta bestämt att jag ska äta dem varannan dag- för att jag ligger för högt.

– Nu kommer jag skicka ett brev till din vårdcentral att de ska följa upp ditt prov om sex månader.
Det är vc som har uppföljningsansvaret.

– VC kallar inga patienter eftersom de får mer betalt för nybesök. säger jag.

– Vissa vc skyller på att de inte har någon rutin eller något system för att kalla patienterna för kontroller. Vi har en väntelista och ett noggrant system för att kalla våra patienter. Ibland är det bättre att ta ett eget ansvar för sin hälsa och ringa själv och boka uppföljningar.

Jag som patient kan omöjligt hålla koll på alla uppföljningar som behövs göras. Eftersom det även innefattar att veta vilka prover som ska tas och när dessa ska tas. Jag behöver veta om de ska vara fastande och även kontrollera att proverna blir kontrollerade och att dessa följs upp. Vilka prover som ska tas för att kontrollera överviktsoperationen och vilka prover som ska tas på psykiatrin.

Vilka andra uppföljningar som ska ske vart och när dessa ska ske. Det är orimligt.
Det är för mycket att hålla reda på redan som det är. Jag är inte läkare, och jag har inte heller betalt för att sköta min egen sjukvård. Det är faktiskt så att landstinget betalar stora summor pengar till diverse olika aktörer inom vården för att de ska ha koll.

Såklart är det ju smidigt för dessa operatörer om patienten själv har koll och tar hela ansvaret. För mig är det inte ett alternativ att fortsätta vara sambandscentral och försöka övertala diverse olika läkare att åtminstone ta ett prov för att försöka begripa vad det är för fel.

I fallet med viktoperationerna har Ersta gjort en upphandling med landstinget om vilka operationer som ersätts och med hur mycket och vilka efterföljande kontroller som ingår. Ett väl avgränsat system som är lättöverskådligt för landstinget och för Ersta.

Jag som patient har inte egentligen någon aning om vart jag ska vända mig för det problemet jag har just då utan vänder mig till VC som inte har något fungerande system för att hantera viktopererade och alla andra miljoner diagnoser som läggs på deras bord varpå de blir sura och stressade av att ha mig i luren med mina komplexa problem som de inte kan lösa med ett piller på en kvart.

När jag ringde Ersta som nyopererad fick jag en sur fråga om varför jag inte klev upp tidigare på morgonen så att jag hann äta alla mål. Jag vill inte känna mig som en belastning så jag vände mig inte dit något mer. Jag är rädd för att ställa krav och riskera att bli avvisad. Det kanske är någon slags överlevnadsstrategi/försvarsmekanism som jag tänker är väldigt mänsklig. Alla vill helst vara omtyckta av alla...

När jag nämnde för sköterskan att jag kraschade av stressen efter operationen och att jag tyckte det var konstigt att de inte har någon uppföljning eller ens information om vart man ska vända sig skjuter sköterskan över det på mig.

–Det var ju du som själv valde att göra operationen och det är en frivillig operation på friska människor. Det kanske kom för snabbt inpå. Du kanske inte hade haft tid att förbereda dig ordentligt mentalt?

Jag valde att göra en överviktsoperation för att livet skulle bli lättare. Faktiskt av ren desperation. Jag valde inte att krascha av stressen som det medföljde. Jag hade aldrig kunnat ana att det skulle bli som det blev, och även om jag lärt mig mycket på vägen hoppas jag på att det blir lite medvind nu. Jag har inte valt att inte veta att jag råkar ha Sveriges sämsta vårdcentral. Jag har inte valt att inte ha orken att byta.

För en människa med svårigheter att prioritera och som redan känner sig som en spelpjäs i ett Fia med knuff spel så blir alla dessa val en omöjlig sak att hantera. Hur ska jag veta om den jag möter på nästa vc är bättre än den jag möter på den nuvarande vc:en? Kommer de ha tid för mig? Kommer jag att kunna berätta vad jag vill ha hjälp med?

Det är så lätt att skjuta över allting på offret när det blir problem, men precis som mobbningen på jobbet är faktiskt inte hela ansvaret mitt! Jag anser att vården har fallerat grovt i mitt fall, men hur sjutton anmäler man ett totalt systemfel?!

Det går inte att fortsätta att tänka i termer av rutor och upphandlingar som i ett Fia med knuff. Mitt liv är tyvärr inte inordnat i prydliga färgkodade fält, även om det skulle vara lättare för alla om det vore så.

Sjuksköterskan avslutade med att säga att hon skulle skriva de sakerna vi pratat om i journalen och i brevet. Hon kanske inte skulle komma ihåg allt men det mesta. Jag tänkte bara välkommen till mitt liv. Jag har bara berättat en bråkdel för dig. Jag skojade och sade att jag nog måste skriva en lista med alla människor jag träffat på olika ställen och en mer lättöverskådliga tidslinje så att den stackars människan på andra sidan skrivbordet åtminstone har en chans att hänga med...

Jag kanske ska skriva en redogörelse i punktform som läkaren kan titta på. Det skulle ju spara enormt mycket tid.

Det är inte lätt att vara patient, men inte heller läkare/ vårdpersonal. Jag avslutade med att jag hittills styrt upp mitt liv och det klarar jag säkert av en gång till. Jag måste bara bearbeta lite av det som hänt först. Sen ska jag arbeta som journalist för det är sååå himla spännande!

Det är lättare att skriva om andra människors historier än att hela tiden skriva om sig själv. Det ser jag verkligen fram emot! Vem vet om jag kanske till och med kan dela några historier här?!

Jag är på riktigt!

Jodå de fanns kvar. Alla "miljoner papper" som Arbetsförmedlingen fick av mig när jag skrev in mig igen efter mitt senaste jobb. Phu! Jag är där för ett kartläggningsmöte som uppföljning på förra veckans info möte.

Ny handläggare, dra hela mitt livs historia och försöka få nån slags ordning på situationen. Den här handläggaren var inte helt ny för mig, men ni fattar poängen.

På info- mötet pratade "team utreda" (det är specialhandläggarna som hanterar människor med större behov än normala) om olika stödinsatser och olika hjälpinsatser de kunde erbjuda för att hjälpa människor ut i jobb.

Vi alla som satt där skulle börja med ett litet trevligt småprat med varandra "för att utbyta erfarenheter". Jag pratade med den ena människan som hamnade nära mig. Jag har ju lätt för att prata med människor... det är ju alltid en fördel...  – Ändå känns det alltid lite absurt att "utbyta erfarenheter" i tre minuter med en människa man bara träffar en enda gång i livet.

– Jaha har du tänkt på vad du behöver för stöd från AF? frågar min handläggare på vårt enskilda möte.

– Jo sade jag. Jag har tänkt på lönebidrag, praktik och starta eget bidrag.

Min handläggare svarar direkt:

– Rent erfarenhetsmässigt så beviljar inte AF lönebidrag till människor med NPF.
(NPF står för neuropsykiatriska funktionshinder och omfattar Autismspektrumdiagnoser (Asberger) och Adhd tex.)

– Praktik kan vi bevilja fram till Nyår, sen är det nya regler. Sen finns det en insats som heter stöd till personligt biträde och så kan vi erbjuda ett möte med en arbetsterapeut. Arbetsterapeuten kan förskriva kognitiva hjälpmedel. Alltså hjälpmedel som kan hjälpa till att hålla ordning på planering, och skapa struktur.

Jag har ju träffat en sån person tidigare och de hjälpmedel som finns är inte alls anpassade för mig. Det är också extremt svårt att prata om hjälpmedel innan jag ens har en arbetsplats!

Stöd till personligt biträde är säkert jättebra om man har behov av nån slags personlig assistent. Den personen ska göra det jag inte klarar på arbetet. Det känner jag inget behov alls av. Snarare tvärtom. Jag orkar absolut inte dirigera runt ytterligare människor i mitt liv som i bästa fall har en grundläggande förståelse för adhd.

Jag föredrar att arbeta själv men i ett socialt sammanhang som på en redaktion. Det fungerar väldigt bra om tempot inte är helt skruvat.

Tillslut kom vi till rutan "yrke" i AFs databas.
– Du står inskriven med oidentifierbart yrke i vår dator. Det godkänner inte A-kassan.

Jag kan nämligen inte skrivas in som journalist på AF. Det är bara AF kultur som kan skriva in mig som journalist och den delen av AF godkänner inte min utbildning! Helt sjukt!

Jag har skickat ett mejl till dem och frågat vem som är ansvarig för vilka utbildningar som godkänns och hur de ser på den uppkomna situationen. Äntligen har jag en legitim anledning att fråga jobbiga frågor!! Det är MENINGEN att jag ska fråga jobbiga frågor till människor!

Jag har alltså pressleg men kan inte skrivas in på AF som det yrke som jag faktiskt vill arbeta med!

– Administrativ assistent- det blir ju fel säger min handläggare.
– Ja det blir ju jättefel säger jag. Då får du ju skriva in mig som förskollärare igen då.

Det är en principfråga för mig. Jag är inte en administrativ assistent. Jag är leg förskollärare, fil kand i barn och ungdomsvetenskap och pedagogik samt leg journalist. Dessutom har jag faktiskt läst Mänskliga rättigheter. Jag är jättestolt över allt jag har läst och åstadkommit i mitt liv.

Ändå kändes det som att all energi rann ur mig när hon skrev in förskollärare.
– Det här känns som någon slags Kafka process där alla dörrar stängs framför mig.

Sen gick jag hem och grät för att allt kändes så hopplöst. Det kändes som att allt jag kämpat för att komma bort ifrån ändå stirrade mig rakt i ansiktet. Det kändes återigen som att jag inte är tillräckligt mycket. Tillräckligt mycket för att passa in i systemet. Som att jag inte vore på riktigt, men det ÄR jag ju. Som att jag själv hela tiden glider ur mitt eget grepp. Kanske är det resultatet av för många års ansträngningar att passa in och vara till lags för att inte behöva blotta min sårbarhet och åka ut, bli utestängd från gemenskapen.

Men nej. Jag tänker inte låta mig knäckas den här gången heller. När stressen släppt lite känns det ändå ganska skönt att slippa utredas ännu en gång av AF. Slippa alla kryssformulär som ändå inte fångar upp min problematik. Slippa hamna ändå djupare in i det klibbiga garn som omgärdar AF.

Idag mår jag betydligt bättre. Samtidigt tycker jag genuint synd om människor som måste jobba på AF. Denna hopplöst baktunga koloss som hela tiden hamnar i skottgluggen för diverse arbetsmarknadspolitiska ideér. Det är nya regler hela tiden. Ändå är det ju faktiskt beundransvärt att det faktiskt finns människor som står ut med yrket och ändå klarar av att vara trevliga och glada när man träffar dem.

Miljön är ändå värre, med fullständigt kala arbetsrum med färglösa väggar blandat med en dassig blå färg. Ingen estetik där.

Jobbcoachen har jag glömt. Jag kunde få en jobbcoach. Den sågade jag direkt.

– Det känns som att jobbcoacher mest är intresserade av att fördriva tiden och få betalt för minimalt arbete. Nej det är jag inte intresserad av att medverka till.

Min handläggare såg lite chockad ut av min rättframhet, men det är verkligen dagens sanning. Jag behöver inte fler coacher som ska suga år sig sin bit av pengarna. Jag behöver ha ett jobb så att jag kan betala skatt!

Jag behöver gå från tärande till närande på vår samhällskropp, och det tänker jag lyckas med. Utan AF.

Nu är det läge att återta makten i mitt liv och vända motgångarna till framgångar.

Arbetsförmedlingen!

– Jaha varför har du hamnat på min signatur? det var öppningsrepliken från min senaste handläggare på Arbetsförmedlingen.

– För att jag har ADHD!

– Jaha, förmedlaren går bort till datorn och tittar, jag ser inte att vi har några papper på dig trots att du varit kodad som "special" sen 2010.

Jag fick ett smärre utbrott! Jag orkar inte mer nu.

– Om ni kunde BEHÅLLA alla papper så skulle det spara mig så enormt mycket arbete! Nu har jag ju inte tagit med mig några papper eftersom tanten i inskrivningsdisken sade att ni hade alla papper.

Sån tur var hade jag utredningen scannad i mobilen, och sån tur var fanns det mesta lagrat i I-cloud så att jag kunde hämta upp utredningspappret och mejla det till handläggaren som sen ska skriva ut pappret och scanna in det en gång till.

Han var bra på att lyssna på delar av min historia. Jag kan inte komma ifrån känslan av att jag hela tiden börjar om från början. Det känns stundtals som ett enormt slukhål som suger ut min energi.

Jag skulle önska att jag kunde träffa SAMMA människa nån gång. Som VET hur jag funkar och som kan planera åtgärder tillsammans med mig.

Jag sade till honom att jag inte har så stora problem om jag får arbeta på rätt arbetsplats med ett yrke som passar mig. Det kanske var dumt.

Jag pratade om lönebidrag, praktik och "starta eget bidrag". Starta eget bidrag är inte egentligen något bidrag, utan betyder bara att jag får behålla min a-kassa sex månader medan jag startar upp min firma.

Jag berättar att jag precis avslutat en journalistutbildning och att jag fotograferar.
– Jaha vad hade du tänkt starta eget inom då?
– Journalistik...

Jag blir så trött. Det är svårt att veta om människan på andra sidan bordet är allvarlig när han frågar en sån fråga. Jag känner mig tillslut korkad. Jag fattar inte. Är det orealistiskt kanske att tänka att jag ska starta eget som journalist?

En arbetsförmedlare jag hade tyckte absolut att jag skulle bli arbetsförmedlare. Det hade han blivit efter att han separerat från sina barns mamma och var tvungen att försörja barnen och sig själv.

En annan avrådde mig å det bestämdaste från att starta eget eftersom han haft egen firma och det inte alls gått så bra som han hoppats.

Jag lutade mig bara lugnt tillbaka i stolen och bollade helt lugnt tillbaka frågan till honom.
–Vad tycker du att jag ska jobba med då?

Han hade nog inte räknat med att få en motfråga för han hade inget svar och blev väldigt övertrevlig när han ringde för att meddela att jag glömt mina papper där.

Ytterligare någon annan skickade mig på starta eget kurs.

När jag kom tillbaka upplyste handläggaren jag mötte, mig om att de inte beviljade pengar till "kulturell verksamhet" om man inte varit verksam i den branschen tidigare.

ORKA! Den ena handen vet inte vad den andra gör...

Den bästa handläggaren jag hade blev handplockad till huvudkontoret. Hon sade att hon absolut trodde på mig och att hon skulle hålla ett öga på min andra blogg:

www.stockholmsmyransfoto.blogspot.com.

En annan kanonbra handläggare slog huvudet på spiken och sade att problemet med adhd-människor är att de har lätt att få jobb men svårt att behålla det. Hon sade det med respekt och jag kände att hon trodde på mig. Tyvärr blev jag sjuk och hon fick barn, men jag hoppas att hon är tillbaka nu och att jag kan byta till henne.

Det är slitsamt att möta nya människor hela tiden som man ska dra hela sitt livs historia för och som hittar på lösningar som DE tycker är bra. Problemet är att det inte är någon som tar ett helhetsgrepp och faktiskt löser problemen tillsammans med mig.

Alla älskar en underdog och alla älskar en bra story. Jag kanske är för mycket av båda bitarna. För stark för mitt eget bästa och lite för bra på att berätta saker... well jag hade tänkt använda båda de egenskaperna som tillgångar i mitt framtida liv!

– Alltså du skulle ju kunna praktisera typ två månader så att du inte känner dig utnyttjad.

Bra tänkt tänkte jag.
— Ja jag har också tänkt på praktik.

Vi avslutade mötet efter typ en timme med att jag skulle höra av mig om jag hittade nåt. Jag har funderat mycket på hur man rent konkret gör när man söker praktik genom AF och tänkte att jag måste ta upp det på nästa möte.

Häromdagen skulle jag aktivitetsrapportera. Följ din handlingsplan eller nåt ditåt stod det på skärmen.   Jag försökte komma ihåg vad vi skrivit i handlingsplanen. Jag tyckte det var konstigt att vi inte kommit överens om nån uppföljning eller nån mer konkret plan.

Idag fick jag svaret när jag ringde till AF.
–Du har ingen aktivitetsplan! Ursäkta jag ska kolla med med min kollega för säkerhetsskull, säger den vänliga damen i luren med engelsk accent.

– Nej det stämmer, att du har ingen aktivitetsplan. Du måste ta kontakt med din arbetsförmedlare och säga att du behöver ha en plan. Hon lät lite smått chockad.

(Själv börjar jag bli rätt van att det som är normalt för andra människor är onormalt för mig.)

ORKA! känner jag bara. ORKA sköta alla andras jobb igen. Såklart jag orkar. Jag måste ju orka. Vad har man annars för val? Behöver jag verkligen ha en aktivitetsplan? Jag behöver ju bara fixa ett jobb... Hm kanske bra att ha en plan i alla fall.

Well, jag har ju återigen en bra story. Alla älskar en bra story. Mitt liv är en bra story... fast nu vill jag skriva om andras liv ett tag. Precis det man ska göra om man arbetar med journalistik.

Arbetssökande

Maskrosor är så vackra! De letar sig också upp överallt och spränger de största hindren. Det känns som en passande blomma för det här inlägget. :-)

Nu är jag färdig! två terminer av sjukt intensivt plugg är avklarade och nu är det sommar. Jag kan inte säga äntligen, för det har varit en otroligt kul utbildning. Kul, men otroligt intensiv som sagt. 

Jag skulle kunna säga äntligen för att jag äntligen får söka jobb inom ett område som jag tycker känns fantastiskt roligt kreativt och spännande. Problemet är väl att det är många andra som också tycker att det är kreativt, roligt och utvecklande...

Än en gång har jag anmält mig på Arbetsförmedlingen, än en gång har jag fyllt i korten till A-kassan och en en gång sitter jag hemma och försöker tänka ut nåt ställe där jag vill arbeta. Jag läser annonserna för journalistik och ramlar över de där snygga formuleringarna, flexibel, driven och helst erfaren... du klarar ett högt tempo med många bollar i luften etc, etc. Ni fattar. 

De söker inte en person som mig känns det som. Fast jag har bestämt mig för att inte skämmas över mitt cv så känns det så fruktansvärt utlämnande att skicka det till en arbetsgivare. De känner ju inte mig och vet inte vilken kraft jag har i mig om jag bara hamnar rätt. De kanske bara ser alla anställningar jag haft och ordet adhd... 

Jag vet ju inte om de läser mitt brev där jag har försökt sälja in mig själv utan de där snygga "du kan allt jämt- orden". Jag kan väldigt mycket, men inte allt- innan jag har lärt mig. 

Handen på hjärtat skulle jag gärna starta eget. Jag längtar efter att få äga min tid. Att själv sälja in uppdrag till uppdragsgivare. Att själv leta upp nyheter som känns relevanta. 

– Varför gör du inte det då? tänker ni säkert. 

För att jag inte har råd. Hade jag fått sjukpenning från Försäkringskassan när jag var sjuk, så hade jag kunnat spara till en buffert som jag nu hade kunnat använda till att skapa mig en försörjning. Tyvärr tyckte FK och jag inte samma sak och det ärendet har nu slukat måååånga tusen skattekronor och manglat sig igenom Försäkringskassans omprövningsenhet och Förvaltningsrätten. Nu väntar jag på prövningstillstånd i Kammarrätten. Håll tummarna för att jag får det!!! Snälla!!!

Det känns så sjukt att jag än en gång måste traggla mig igenom alla regler på a-kassan och prata med handläggare på AF. det tar så enormt mycket tid och energi att jaga intyg och förhålla sig till paragrafer och regler. Jag vågar inte göra någonting som kan äventyra min försörjning. 

Tex så kan jag inte ta frilansuppdrag. Jag fattar ju att a-kassan inte ska vara någon slags mjölk-ko, men just nu känns det bara skit rent ut sagt. Jag känner mig totalt bakbunden av a-kassans regler. 

Jag hade velat söka praktik genom högskolan i höst, men det verkar inte vara möjligt pga a-kassans regler. Kanske kan jag få praktik genom Arbetsförmedlingen. Vi får se. Jag ska också söka "starta eget bidrag" genom AF. (Håll tummarna!)

Det gäller att inte deppa ihop utan verkligen jobba målinriktat nu! Jag ska ha ett jobb och en försörjning. Jag ska inte leva på a-kassa och sjukpenning mer nu. Det måste gå. Det måste gå!

Jag är väldigt driftig när saker och ting intresserar mig och jag känner verkligen att det ligger i mitt intresse att fixa ett jobb. Jobb är allt. Så är det bara. 

Ge aldrig upp står det på en lapp i mitt kök. En sån där påminnelselapp. Bra att bli påmind om att aldrig ge upp. Jag ger aldrig upp. Jag ska ha ett jobb och en försörjning. Såklart! 

Kriget mot psykiatrin!

Vissa saker saker snurrar mer i huvudet än andra. Min utrednings process är en av de sakerna. Jag har inte orkat skriva om den så mycket tidigare eftersom det har varit så laddat. Nu har den värsta laddningen lagt sig och jag kan till och med stötta och peppa en nyfunnen vän inför hennes utredning utan att alla känslorna kring min egen process väller upp som ett vulkanutbrott och gör slut på all energi på en gång.

Remissen för utredning skickades 2010 till psykiatrin i Nacka av min mamma som är skolöverläkare i Nacka kommun sen många år tillbaka. Trots att hon jobbat med utredningar av barn med liknande svårigheter kopplade hon inte att jag kunde ha en diagnos.

Tyvärr är det vanligt att (högpresterande) kvinnor inte upptäcks ofta inte förrän man blir sjuk av att hela tiden överkompensera sina brister. (källa: Svenska Dagbladet)

Jag startade som sagt 2010 efter drygt sex månaders väntetid. Först samtal med två stycken läkare och ett QB-test som mäter koncentration och uppmärksamhet genom ett test på en dator. Testet visar geometriska figurer i blått och rött och man ska klicka när man ser två stycken likadana efter varandra. Varje figur visas ett kort ögonblick, och testet pågår i tjugo minuter. Samtidigt mäts hur mycket jag rör mig. Testet visar tydligt att uthålligheten är förkortad.

Efter det skulle jag remitteras till psykologteamet för att göra ett WAIS-test. Av något oförklarligt skäl så hamnade Wais testet mellan stolarna och utfördes aldrig. Läkarna som utredde mig var bara konsulter så de åkte hem och jag fick en ny läkare, och en ny, och en ny...

Jag hade hört att Wais var ett intelligenstest och jag var jätterädd för att det skulle visa att jag var obegåvad så jag sade inget om testet. Jag fick medicin och gick på fotoutbildning så jag funderade inte så mycket på utredningen.

Ändå ville jag ha info om vad add var och vad som var typsikt för diagnosen så jag frågade min läkare om hon hade någon information om ADD. Läkaren funderade lite, reste sig sen och gick ut ur rummet. Hon kom tillbaka med en DVD.

-Här finns iallafall 2min om ADD.
Jag kände mig så fruktansvärt kränkt att jag aldrig tittade på DVD:n. 2min om mitt nya liv kändes som ett hån! Hur kan en mottagning som jobbar med att utreda människor med adhd/add inte ha informationsmaterial att ge sina patienter?! Här kan ni läsa Socialstyrelsens definition om Adhd.

Läkaren slutade och jag fick ingen info, utan fick en ny läkare när jag behövde mer medicin.
(Nu är jag uppe i så många olika läkare, sjuksköterskor, arbetsterapeuter etc att jag tappat räkningen.)

Nu gör jag ett klipp till hösten 2015. Jag hade sagt upp mig från mitt jobb och var återigen inskriven på Arbetsförmedlingen. Den här gången fick jag träffa en grymt duktig arbetspsykolog.

-Har du läst ditt utlåtande?
-Utlåtande? Nä!
-Ja du ska ha ett utlåtande med rekommendationer.

Ok jag fixar en kopia så kan vi titta tillsammans.

Det är nu den mest absurda perioden i mitt liv börjar.

-Kan du titta? säger en av sekreterarna i receptionen, jag hittar inte utlåtandet.

De tittar en stund ihop tills den andra säger:
-Aha, det finns inget utlåtande, för de gjorde aldrig Wais.

Sekreteraren försöker rädda situationen och meddelar att hon ska skriva ett utlåtande som hon ska skicka till mig.

Fel! Fel! Fel!
En sekreterare får inte skriva utlåtanden efter eget huvud!

När jag får utlåtandet är det bara ett journalutdrag! (Såklart eftersom utredningen inte var färdig!) Ändå är det påskrivet av den medicinskt ansvarige läkaren. Jag påtalade det för henne vid ett tillfälle, men hon ville inte kännas vid det!

Jag ringer min läkare som skickar en remiss till sin "Teampsykolog". Det var i mitten på Dec 2015.

På våren i slutet av januari (tror jag) börjar jag på DBT. Dialektisk beteendeterapi. Det var min "behandlare" som tyckte att jag skulle gå den (berättar om henne i ett separat inlägg).

Det var rent kränkande. Märkligt nog verkade ingen av kursledarna förstå att de pratade med vuxna människor och att adhd inte går att träna bort. Stress hade de ingen kunskap att möta och visste inget om vart man ska vända sig om man behöver stressrehab.

Istället skulle vi lära oss att andas och träna på att le.

Det är ju jättebra, men inte i en period när hela livet är upp och ner. Jag var så sjukt stressad att hela menscykeln rubbades. Jag hade inget jobb, blivit bevakad på min blogg, avslag på min ansökan om sjukpenning och dessutom hade min läkare blivit akut sjukskriven för stress just då och jag hade blivit ombokad till en ST-läkare utan att någon hade informerat mig innan.

Information om vad som händer är jätteviktigt för mig! Det hade varit så enkelt att skicka ut ett brev till läkarens berörda patienter INNAN man bokar om och skickar ut nya kallelser!

-"Du kanske kan sortera ut dina sjukintyg från pappershögen" var en av kommentarerna från en av kursledarna som tog mig hårt. Jag kände mig totalt osynliggjord och idiotförklarad.

Det är inget problem att sortera papper en gång. Problemet är att livet är långt och att det är så sjuuuukt mycket papper som man måste hantera. Att beslut att slänga kan kännas så övermäktigt att man helt enkelt samlar saker på hög till senare tillfällen. Det är en ständig kamp mot stöket!

Det var den ena kursledaren psykologen A som skulle göra Wais testet. Veckorna gick och hon nämnde inte remissen. Tillslut frågade jag henne.
Svaret i journalen:
Patienten är inne i en behandling nu och problemen märks tydligast i situationen man befinner sig i.

Hon hade bestämt sig för att det var fullständigt onödigt att göra ett Wais test.
Vi hann med ett icke journalfört möte ang behovet att göra klart min utredning där hon tydligt uttryckte att Adhd inte var ett kognitivt funktionshinder och att det var fullständigt onödigt med Wais. Något skriftligt utlåtande behövdes absolut inte heller enligt henne.

Tillslut klarade jag inte av att gå till "terapin". Jag behövde konkret hjälp att få ett fungerande liv: dvs göra klart min utredning, få ett utlåtande som jag sen kunde använda på tex AF. Bråka med F-kassan, och städa hemma förstår jag ju såklart att de inte kan hjälpa med, men det var DET jag behövde hjälp med.

Efter flera veckors tyst krig med psykolog A fick jag med hjälp av min mammas påtryckningar komma till psykolog B som skulle göra Wais. Jag fick en tid i mitten av maj 2016.

-Vad förväntar du dig av det här testet? Wais är ju ett intelligenstest.
-Du har ju en fil-kand så du kan inte ha adhd. Det har man inte om man har en fil kand.

Sån tur var hade jag pratat med en väldigt fin adhd vän som berättat att man mäter ojämnheterna!

Ett Wais test mäter bla
snabbhet: hur snabbt man kan utföra vissa testmoment,
arbetsminne: Hur många siffror man kan hålla i huvudet samtidigt.

Visospatial förmåga: Förmågan att visualisera en process (Tänk lokalsinne= visualisera hur man ska ta sig från punkt a till punkt b eller att möblera om hemma= kaos, ångest, stress eftersom jag inte kan överblicka processen. Sån tur är har jag världens bästa kompis som är grym på att möblera om utan min inblandning.)
Ordkunskap: Svåra svenska ord...

Mitt test var helt övertydligt. Jag har jättedåligt arbetsminne i förhållande till normala nivån och bättre ordkunskap.

Vid återbesöket skulle vi gå igenom frågor ur diagnosmanualen. Jag hade fått med mig frågorna hem och glömde dem naturligtvis när jag skulle tillbaka. Det är normalt att man glömmer viktiga papper hemma om man har adhd.

Trots att hon jobbar med utredningar hade hon missat denna väldigt centrala punkt och hade därför ingen kopia kvar utan det fanns bara den jag hade hemma! Så fruktansvärt oprofessionellt.

Hon tyckte att man måste lära sig klara sig själv.
-Du har ju gått alla kurser vi har här.
-Man kan ju inte ha en psykolog i handen hela livet!

Där och då fattade jag att hon inte har en jävla aning om hur det är att leva med adhd. Jag blev så fruktansvärt sänkt av hennes dumma kommentarer. Jag kunde tydligt märka att hon tänkte att man går en kurs och lär sig om hur man ska göra och sen kan man det. Det funkar inte så.

Livet är ju långt och man glömmer bort vad som sades på en kurs som var 3h i 10v. Dessutom förändras situationerna som problemen uppstår i. Hon om någon borde ju veta det. Såklart man inte kan få stöd och hjälp hela livet kanske ni tänker, men det kan faktiskt vara så att man behöver det. Vissa kanske behöver mycket stöd andra lite.

Hon försökte också få det till att jag gjort en snabbutredning när vi hade ett möte med AF. Jag hade inte gjort någon snabbutredning. (Snabbutredning betyder att man mäter hjärnans elektriska impulser i hjärnstammen. Metoden befinner sig fortfarande på forskningsstadiet.)

I mitt första utlåtande hade hon skrivit att jag bor i en hyresrätt. Fel! Fel! Fel! Jag bor i en bostadsrätt. Fråga patienten dvs mig så blir det rätt från början! Fråga mig! Jag finns ju på telefonen om hon glömt något viktigt! Varför är det så svårt att fråga innan man antar massa saker som sen är helt fel?!

Jag har fortfarande inte ett komplett utlåtande, men jag har iallafall fått svar på vissa frågor.
Diagnosen blev Adhd kombinerad form eftersom jag är snabb och impulsiv ibland, men ändå behöver lång tid på mig att bearbeta saker och att uppfatta instruktioner...

Ibland funderar jag såklart på vad skull kunde blivit annorlunda om jag gjort klart utredningen direkt? Om jag blivit utredd som barn? Tidigare?

Nu har de tankarna mattats av väldigt mycket, men det är klart att jag tänker på vad som hänt om allt varit annorlunda. Slutsatsen är att om allt hade varit annorlunda hade ju inte jag varit jag! -Såklart.

Varför ska man ha ett utlåtande tänker ni kanske? För att Sverige är ett pappersland och i ett pappersland måste man ha ett papper på sina svårigheter för att kunna få den hjälp man behöver från tex högskolan eller AF. (Sen kan det ju vara lämpligt att följa Socialstyrelsens rekommendationer. Det brukar vara bättre än att alla gör lite som de själva tycker är bra.)

Slutsatsen är att jag inte följde deras idé om hur man är om man har adhd/add. Jag passade inte in i deras mall och därmed blev jag "obekväm". Jag var sjukt jobbig och otrevlig mot de flesta under tiden jag mådde skit, och de kanske blev stressade av det- trots att de borde ha väldigt mycket kunskap om det eftersom de valt att jobba med psykiatri.

Slutsats två är att jag sågade hennes flaggskepp dvs DBT- "terapin". Inte så populärt att börja ifrågasätta allting. Min kommentar på det är att jag struntar i det. Gruppterapi måste ju gå ut på att vi ska dela med oss av våra erfarenheter till varandra. Det kunde vi inte och då hade jag inget där att göra.

Viktigt just nu är att anmäla alla kränkningar till IVO och att fortsätta sprida kunskap om adhd.
Viktigast är att fortsätta plugga som en häst för att så småningom kunna söka ett nytt jobb i ett yrke som passar mig och känns roligt. :-) På tisdag har vi en liten tenta i Statskunskap och då får ni gärna hålla tummarna för mig!

Äntligen!

Äntligen, äntligen, äntligen får jag hjälp att komma vidare. Vidare in på positiva spår. Jag borde kanske inte egentligen skriva äntligen eftersom det har varit en lång process som nu får ett genombrott.

Jag träffade en arbetspsykolog på Arbetsförmedlingen första gången i tisdags och idag träffades vi igen. En MYCKET professionell och duktig psykolog. Hon gav mig ett test som heter Vägvisaren. Det är ett häfte med massor av frågor som på ett väldigt enkelt sätt kartlägger vart man har sina styrkor och intressen. Mina två största områden är kreativitet och vetenskap.

Jag har brottats sååååå mycket med känslan av svek. Jag har känt mig missförstådd och tyckt att människor jag mött varit dumma och oförstående. Nu när jag börjar landa i mig själv ser jag ju att jag bara befunnit mig i fel sammanhang.

Igår gjorde jag ett sånt där test som finns på fb: Vad är ditt ultimata yrke? tror jag att det hette. Svaret var ju givet men det var ändå så roligt att se det på skärmen. Det stod politiker. Psykologen och jag pratade om potentiella yrken och eventuella studier.

Plötsligt kom ett minne upp från ca 2007. Jag hade bestämt mig för att läsa Statsvetenskap på distans och träffarna var i Sundsvall. Jag var tvungen att jobba heltid och hade en timmes resväg åt varje håll. Barngruppen på förskolan var väldigt krävande och båda mina kollegor var nya för barngruppen...

När jag kom till Sundvall och tagit mig ut till universitetet, in i lektionssalen och mannen som skulle hålla lektionen presenterade sig var det verkligen en väldigt märklig känsla som infann sig. Jag var ju som de andra där i lektionssalen. Han som höll föreläsningen forskade till och med i det här magiska ämnet. De andra som satt där var också intresserade av politiken och dess mekanismer.

Tyvärr fungerade det inte att jobba så mycket och plugga vid sidan av. Jag var bara i Sundsvall en enda helg. Jag var så ledsen och besviken och jag tyckte det kändes så orättvist att jag skulle behöva gå till ett jobb som jag inte ville ha bara för att kunna försörja mig när andra fick läsa massor av spännande litteratur i ämnet som jag alltid känt mig kallad till.

Boken om demokratifilosofi står fortfarande kvar i min bokhylla; bredvid böckerna om olika perspektiv på Mänskliga rättigheter.

Idag känner jag mig stolt över att det faktiskt är jag som styr mitt liv och vågar vara tydlig med mina styrkor och resurser. När jag nu faktiskt vågar stå på mig och säga till mig själv och min omgivning att jag inte klarar av mer förskolejobb och att jag inte kan eller vill gå tillbaka så har också nya vägar öppnats till andra yrken.

När jag nu mött en sån professionell person så kan jag också slappna av. Jag slipper hela tiden vara på helspänn redo att försvara mig eller hävda mig. Då kommer alla undanträngda känslor upp. Så mycket sorg och ilska över allt som hänt och om hur allt hade kunnat vara annorlunda.

Samtidigt så tänker jag att den processen som lett fram till idag har varit viktig. Jag träffade en annan jobbpsykolog för snart 5år sen som också var jätteduktig, men jag visste inte vad jag ville. Det är svårt att hjälpa någon när personen inte vet vad den vill.

Idag var det också Nobelprisutdelning. Mannen som fick ekonomipriset beskrev sin väg fram till priset som allt annat än rak, men att det hade gynnat honom i hans forskning eftersom han kunnat ta in andra perspektiv och släppa alla krav på hur det borde vara. 

För några år sen var det en annan Nobelpristagare som observerade sina 4:a åriga barns sätt att komma fram till nya lösningar på problem och bestämde att på fredagar så testade han och hans medforskare helt förutsättningslöst nya idéer på samma sätt som barnen gör.

Så slutligen är jag ändå glad över mina år i förskolan. Barn ÄR underbara. Även när de är "jobbiga". De är oerhört kreativa och har ett sånt självklart sätt att ta för sig av livet. I deras värld finns det inget "det borde vara såhär" tänk.

Min stora systerdotter och jag pratade om Lucia igår när jag hämtade henne på förskolan. Jag frågade om farmor och farfar skulle komma på Luciatåget på måndag.
Hon svarade direkt
-Ja det tror jag.
-Ja, för de har ju faktiskt inget annat att göra!

Självklart kommer de och tittar på henne när hon går i Luciatåget och självklart kan jag använda mina stup och uppförsbackar på ett konstruktivt sätt. Hur vet jag ju inte exakt ännu, men skriva här på min blogg är ett sätt.

Jag känner mig inspirerad att dagens Nobelpristagare i ekonomi INTE hade läst alla grundkurser och fortsättningskurser i ekonomi. Plötsligt så känns allting möjligt. Jag måste bara fortsätta att vara mig själv. Ändå mer. Då kommer bitarna falla på plats inom en inte allt för avlägsen framtid.

Nu struntar jag i hur det borde vara. Jag gör det som känns rätt och känns roligt och meningsfullt. När kampen i huvudet släpper kan jag bara slappna av och glida med. Livet är ju faktiskt väldigt kul!

Psykologen och jag har fortfarande inte hittat exakt rätt yrke, vi måste nog träffas fler gånger först, men nu har vi i alla fall pekat ut en väldigt tydlig riktning. Jag har fått en "formell bekräftelse" på att jag är på rätt väg. Även om jag känner det så otroligt tydligt i min själ och i mitt hjärta med tanke på all fin respons jag får här på min blogg så är det väldigt skönt att få bekräftelse från en sån person som faktiskt kan hjälpa mig så konkret som en arbetspsykolog kan, att jag är på rätt spår!

Nu kan det bara gå uppåt!

Big Bang

Jag känner mig så himla trött på min egen hjärna ibland. Samtidigt som jag gillar att vara jag skulle jag önska att det ibland fanns en avstängningsknapp för hjärnan. Just nu är jag inne i en jätteintensiv och jättespännande period i mitt liv.

Jag har efter mycket om och men äntligen blivit en fri människa. Det känns faktiskt som att jag blivit fri! Jag blev väldigt illa behandlad av min förra chef. Tillslut fick jag till en lösning med avgångsvederlag och hjälp av en jobbcoach att hitta ett nytt jobb.

Jag har berättat förut här på min blogg att jag inte klarar av att jobba i förskolan. Jag har alltid vetat det, men jag har aldrig vetat vad jag skulle göra istället. Nu har jag som ett stort Big Bang moln i huvudet. Tusen miljoner tankar och idéer om vad som är spännande, vilka förutsättningar jag behöver för att göra ett bra jobb, vad jag tycker är viktigt, vad mina bästa egenskaper är etc, etc.

Det finns ju så oändligt många spännande utmaningar i livet. Den största utmaningen är att välja. Add människor som jag saknar ofta fokus, vilket gör att man helt enkelt fastnar. Det blir FÖR omfattande att det blir övermäktigt. Det är där jag befinner mig just nu. Jag har jättesvårt att sortera och strukturera tankar och idéer och särskilt om jag är stressad.

Det är svårt att hålla kvar uppmärksamhet och fokus över längre tid vilket leder till att jag gärna byter fokus när det börjar bli krävande, svårt och kännas jobbigt. Det som kändes som världens bästa idé igår kanske totalt förkastas idag...

Nu har jag hållit kvar vid idén om att berätta om ADD med mig själv som utgångspunkt länge. Helt enkelt för att det är så kul! Vad är roligare än att få berätta om sig själv och att dessutom få ett sånt gensvar som jag får av er läsare känns helt fantastiskt!

Idag var jag och träffade min jobbcoach för första gången och det blev en lyckträff direkt! Sååå himla skönt. Jag berättade även för henne om min ADD problematik och hon förstod precis. Alternativet att inte berätta för en arbetsgivare eller jobbcoach finns inte. Det är som att man ska hemlighålla en megastor del av sin personlighet. Det går inte. Det märks. JAG märks. Det är "mycket av allt" för det mesta.

Jag har också varit på Arbetsförmedlingen och pratat jobb med dem. Trots en jättetrevlig och mycket respektfull och förstående handläggare så kan jag inte se att de skulle kunna hjälpa mig vidare. Arbetsförmedlingen är ett helt system och jag passar inte in i något system.

12 års kamp med mig själv mina egna svårigheter och att få någons slags vettig hjälp till ett drägligt arbetsliv har gjort mig HYPER känslig för att träffa människor som tex arbetsförmedlare. Jag insåg för MÅNGA år sen att jag inte får någon hjälp. Jag måste klara mig själv. Jag passar inte in bland alla paragrafer och regler. Det går inte att mäta mina svårigheter i ett färdigt formulär.

Om man tvingas berätta sin historia om alla misslyckanden tusen gånger så blir det tillslut så att man inte orkar släppa in någon mer människa. De kan ju ändå inte hjälpa till att ändra situationen. Jag har ju inte ens förstått vad problemet har varit. Det blir en anonym ström av människor som jag ju hamnar i beroendeställning till, men som inte ser mig som person och inte kan hjälpa mig vidare. Det är enormt slitsamt psykiskt. Tillslut stängde jag av för att orka.

Jag har febrilt funderat, gjort diverse tester sökt upp alla möjliga människor för att försöka få något slags svar på vad jag ska göra istället för att jobba i förskolan, men det går inte att hitta ett svar som inte finns!

Nu har jag äntligen insett att min väg är att vända allt skit som jag har i min ryggsäck, alla svårigheter, all skam, alla misslyckanden och alla erfarenheter jag gjort på vägen  till min egen framgång. Det känns som den enda rätta vägen. Jag tror inte att det finns en färdig plats för mig. Jag orkar och kan inte informa mig "i ledet" på en arbetsplats så som det varit. Även om det varit min innersta önskan många gånger.

Jag citerar min arbetsförmedlare som slog huvudet på spiken när hon och jag pratade om mig och mitt arbetsliv.
-"Det svåra för människor med adhd/add verkar inte vara att FÅ ett jobb utan att BEHÅLLA jobbet." Det stämmer på pricken. Jag tror att jag är uppe i någonstans kring 15-16 arbetsplatser på 13 år. Jag har blivit uppsagd från en del av dessa arbetsplatser, andra har varit provtjänstgöringar och vik som löpt ut.

Nu är det dags för mig att skapa mig en plats i arbetslivet. Exakt hur det ska gå till kan jag såklart inte säga exakt idag, men ni som nu följer min blogg kommer såklart att få reda på det också så småningom. Jag känner en enorm kraft i mitt beslut att lämna låtsasläget, nu lägger jag ut alla kort på bordet och är stolt över mig själv! Jag är jag, och jag är bra- typ.

Det oerhört svåra, kluriga och roliga med mig och min hjärna är att den hela tiden söker nya utmaningar, nya problem att lösa och saker man kan ändra och förbättra. Nu har jag den största utmaningen i mitt liv framför mig. Det är att samla ihop allt det jag kan, (jag kan massor av bra saker) allt det jag vet (jag vet ganska mycket om mycket som intresserar mig), att välja bort saker jag inte kan (såklart finns det massor av saker jag inte kan), och lägga ihop resten till ett nytt CV till en ny karriär.

Fördelen med add:ns på-läge är att om jag väl har bestämt mig för något finns det inte mycket som kan stoppa mig från att nå mitt mål, men jag behöver hjälp nu att hitta rätt väg. Tur att jag har en grymt bra jobbcoach som kan hjälpa till i den processen!