Första dagen på nya jobbet.

Genombrott! (Bilden tog jag i Rågsved på Nyårsafton)

Idag jobbade jag första dagen på Dalarnas tidnings redaktion. Lite nervöst var det såklart, men jag har faktiskt knappt känt mig stressad över att börja på ett nytt jobb. Lite stressad har jag såklart varit över allt som skulle fixas innan, med boende flytt av post, dammsugning, matlagning, val av kläder, skor, vattning av orkidéer, disk och allt annat som man behöver styra upp innan man ger sig iväg.

Jag är ju alltid mycket av allt och det inkluderar såklart även packningen. Två stora resväskor, kamera, dator, handväska... och så täcket såklart! Ändå glömde jag lite hemma, men det har löst sig det med. Jag kan väl erkänna att ordningen i resväskorna lämnar en del övrigt att önska, men det är en petitess i sammanhanget. ;-)

Ja, ja, men nu skulle jag inte snöa in på allt sånt utan faktiskt komma till kärnan- FÖRSTA DAGEN i mitt nya yrkesliv!

Det känns så himla rätt!!! Jag kan inte skriva det tillräckligt många gånger. Det här är grejen. Det här är totalt grejen!!

Redaktionen är ganska stor, massor med datorer, skrivbord, och stolar i långa rader i ett stort vitt rum. Lunchrummet är superfräscht med mikrovågsugnar och kylskåp och nåde den som lämnar omärkta lådor i kylen! de åker ut.

Innan jag ens hade börjat hade jag fått ett välkomstmejl med ALL information jag behöver för att kunna börja jobba på ett smidigt sätt direkt. Jag fick alltså bättre introduktion här redan innan jag börjat än vad jag någonsin fått på förskolorna jag jobbat på.

Människor är TREVLIGA och tar sig tid att förklara så gott de kan om det behövs och väldigt tålmodigt. Man kan ju lätt känna att man stör när man frågar alla möjliga frågor om allt möjligt hela tiden, men tack vare bra intro så har jag inte behövt fråga så mycket i onödan utan kunnat fixa mycket själv.

Här är det en tydlig ansvarsfördelning och man har stöd av sin chef. Det är meningen att man ska diskutera saker med sin chef.  Det är precis som natt och dag från min sista arbetsplats!

Min egen analys av varför förskolan inte fungerar är den sjukt otydliga ansvarsfördelningen. Alla gör lite av varje och alla ska bestämma allt. Chefen har alldeles för mycket att göra och kan knappast ändra hela organisationen över en natt.

Idag mejlade jag lönekontoret om att siffror i mitt bankkontonr hade flyttat på sig, och fick svar på mindre en timme!! Jag är fortfarande förbluffad över att det går så smidigt. Appar till alla nödvändiga informationskanaler är redan nedladdade.

Här är det tydligt avgränsat vad vi ska fokusera på. Vi ska göra bra journalistik till våra läsare om nyheter som händer i vårt område.

I förskolan ska man fokusera på allting samtidigt. Äta, sova, duka, städa, beställa soppåsar som försvann ur sista upphandlingen, leta försvunna strumpor, säga hej till föräldrar, skriva veckobrev, laga lunch, diska efter mellis, tvätta- just det! vi ska ju tvätta, men nu kommer det massor av barn som vill måla så tvätten får vänta. Planeringen försvann ju den här veckan eftersom två var sjuka och en vabade, och nej det finns ju inga vikarier...

Förresten stämmer ändå inte telefonlistan. Den har ju ingen uppdaterat på de senaste fem åren...

De barn som fått extra stödpengar kanske har nån slags resursperson som måste handledas, eftersom det absolut inte finns pengar att anställa kvalificerade utbildade människor... men nu hinner jag inte tänka på det för nu måste jag servera mellanmål.

Å NEJ, det laktosfria smöret är slut, och kalkonkorven är restad hos leverantören så vi får äta nåt annat till mellanmål.

Inskolningen- hade jag glömt bort-
-Hej och välkommen! Ditt barn kan hänga sina kläder här på den här extrahyllan, eller kan barnet händelsevis dela med sitt syskon...

Vi viker oss dubbla för att inte stressen ska gå ut över barnen. Vi tar in ett extra barn, avstår att äta så mycket så att barnen ska få mat...Vi glömde anmäla barnantalet till köket just den här morgonen eftersom vi var en person kort och några barn behövde lite extra stöd att släppa sina föräldrar. Eller så är kocken bara ovanligt snål.

Dokumentationen... Vad var det vi skulle dokumentera egentligen? Bilderna är ju gamla nu. Kameran var ju upptagen sist jag hade nån slags aktivitet.

En retorisk fråga: är det rimligt att vi ska använda våra privata mobiltelefoner på jobbet?
Oavsett yrke anser jag att den uppdelningen måste bli mycket tydligare. Jag vill ogärna blanda ihop mitt privatliv med jobbet.

-Datorn, behöver du datorn eller kan jag använda den? Vart är minneskortsläsaren?

På min senaste arbetsplats hade vi pärmar med papper viktiga papper. Miljarder pärmar med papper.
–Du kan ju börja med att titta igenom pärmarna här när du hinner.
Absurt! När skulle jag hinna det?!

I den senaste upphandlingen försvann förskolornas "dataspace". Jag skulle alltså förvara alla bilder, dokument etc på usb-minnen! Kanske var det också där som intranätet försvann. Jag lyckades i alla fall inte hitta det.

Varför ägna timmar åt att skriva ut papper som blir inaktuella på nolltid och sätta in dem i pärmar som ingen läser istället för att göra informationen sökbar på intranätet så att man lätt och smidigt kan hitta det man behöver?!

Det är fanimej absurt att så många människor ska behöva ha det såhär på sina arbetsplatser. Absurt att JAG var tvungen att plåga mig igenom detta skit i flera år innan jag nu har kommit ut på andra sidan.

Ändå gör det på nåt sätt segern lite sötare, lite starkare, lite häftigare. Nu är det på riktigt. Jag har lämnat min förskollärarbana bakom mig och får bejaka lusten inom mig.

Lusten att få vara där det händer, lusten att få vara först med den bästa nyheten, ta de grymmaste bilderna, och jaga minuter som läsare läser mina artiklar! Jag vill skriva om saker som engagerar, upprör och berikar, och det bästa är att min chef tycker likadant.

Jag saknar såklart alla fina barn jag träffat, men barnen och djuren är ju ständigt närvarande i mitt liv på andra sätt än att behöva jobba med dem 40h i veckan. Det har varit och är någonstans pågående samvetskamp inom mig att faktiskt erkänna att jag inte vill jobba i förskolan och att jag faktiskt älskar potentialen i det här yrket.

När det var som jävligast på mitt jobb hade jag ångest och längtade ut och bort. Jag försökte desperat hitta tid som inte fanns, hitta en fungerande dator och några minuter att få sätta mig ner och tänka. Eller bara att gå på toaletten!

När jag jobbade i hemtjänsten fanns det överhuvudtaget inga toaletter! Mina kollegor avstod från att dricka för att slippa bli kissnödiga! Nu behöver jag inte "be om lov" att gå på toaletten.

Nu längtar jag efter att få gå till jobbet imorgon. Jag måste öva mig på att göra tv, helst live tv. Usch känns läskigt! Men man växer med utmaningarna. Vem hade trott att jag skulle dra iväg hemifrån tre månader utan att ens ha ett riktigt ordnat boende förrän i sista minuten?!

Det är ju det här som är jag! Jag börjar sakta men säkert hitta tillbaka till mig själv. Till kärnan av mig själv. Det är kärlek. Sann kärlek!

PS. För den som undrar hur det går med kombinationen adhd och kontorslandskap så kan jag bara konstatera att det funkar alldeles utmärkt. Lite störande med alla ljud, men det är ju saker som går att lösa. :-) DS

Mycket moster!

Jag har haft en lång svacka nu när jag inte skrivit något. Jag har tyckt att allt känns så förutsägbart, tråkigt och meningslöst- det är så kämpigt med detta jobbsökande som aldrig ger någon utdelning känns det som. 

Häromdagen bestämde jag mig i alla fall för att söka timvik på en förskola som jag gick förbi när jag var ute med Oskar i barnvagnen. Märkligt nog sökte just den förskolan vikarier... jag funderade länge på om det var rätt men nu har jag bestämt mig för att försöka i alla fall och det gav utdelning direkt! Jag ska på intervju imorgon. Håll tummarna för att det blir bra, jag behöver det nu!

Barnen är ju en väldigt stor del av mitt liv- och mina syskonbarn är ju helt underbara. Att vara moster är en både stort och viktigt därav rubriken- mycket moster. ;-)) Häromveckan följde jag med Oskar till Moderna Museet här i Stockholm på babymåleri. 

Det är fantastiskt roligt att se alla de där små bebisarna utforska sig själva och "färgen". Museeipedagogerna är så otroligt duktiga och engagerade också. Babymåleriet var en "kurs" på några gånger med olika färgteman tror jag och med olika sorters material som har olika konsistens. 

Den här gången var det tema gult. Bebisarna fick måla med mangopuré och plommonpuré, de fick även känna på polentagryn, de är ju gjorda av majs så de passade in i tema gult. 

All färg är ätbar eftersom små barn utforskar hela sin omgivning med munnen. (även mosters mobil och kamera, om chansen ges... ;-))

Tyllen är sträv mot huden...

Fjädern är mjuk och kittlar lite...

"Taktil betyder beröring. Men benämningen det "taktila sinnet" avser inte enbart beröringen i sig, utan omfattar hela känselsinnet, eller hudsinnet som en del föredrar att kalla det. I det taktila sinnet finns receptorer för beröring, tryck, vibrationer, smärta, kyla och värme. Genom att medvetet och strukturerat beröra huden aktiveras flera av dessa receptorer som via sina nervbanor till hjärnan leder fram till det samordnande systemet - oxytocinsystemet." citat från Beröring.se

Utan beröring kan vi inte leva. Många kramar alltså!! Man kan också stimulera känselsinnet med tex fjädrar eller massage. I förskolan brukar man ibland göra massagesagor för att stimulera känselsinnet. 

stora svepande rörelser...

blandas med små koncentrerade rörelser. Mangopuré är alldeles len...

Fokus och koncentration...

Så här glad blir man efter att ha målat med mat... 

Alltså jag älskar barn. Oftast i alla fall. Jag har noterat (genom noggranna observationer på mina små syskonbarn) att de utforskar omvärlden genom pyttesmå fokuserade rörelser blandat med större svepande rörelser. Motoriken utvecklas fort. Händer är så roliga och tacksamma att fota och att kunna fånga den där lilla lilla stunden av intensivt fokus är häftigt. Oskars blick leder betraktarens öga ner mot sin lilla hand där han utforskar färgen med pekfingret. Fingret liksom spänns lite mot pappret när han känner på färgen... 

Hela kroppen stannar liksom i totalt fokus när det där lilla fingret har upptäckt något som kräver total uppmärksamhet och koncentration. 

Jag tycker också att det är så fascinerande att de där pyttesmå människorna har sin egen identitet och driver sin egen utveckling. Alla följer ungefär samma utvecklingskurva men ändå är varje människa unik. Det är otroligt häftigt tycker jag! 

En annan viktig del av bebisars och små barns utveckling är "kladdet". Små barn måste få kladda! Själv älskar jag att måla med barn, men alltför ofta möts jag av ett tänk från vuxna att barnen ska utnyttja hela pappret, att det blir kladd på golvet, på kläder etc... Fullt förståeligt, men också sorgligt på nåt sätt eftersom det liksom hämmar hela den kreativa processen. 

Förskolan jag sökt jobb på är en Reggio Emilia inspirerad förskola, och då brukar konsten få stort utrymme. Det ska bli spännande faktiskt. Hoppas at jag kan hitta någon slags väg där jag inte släpper barnen helt men ändå kan arbeta med journalistiken. I vilket fall så är jag moster åt fyra små underbara människor som jag kan träffa hur mycket som helst och som oftast är välvilliga "fotomodeller". ;-)

Kreativitet och kärlek tror jag hör ihop, så slösa med kreativa uttryck och massor med kärlek på barnen så blir de fina vuxna. Släpp prestationsstressen och måla istället, klipp, klistra, hoppa i en vattenpöl eller titta på alla vackra löv som ramlat ner på marken. 

Håll tummarna för att jag får göra det de kommande veckorna! 

Jag är på riktigt!

Jodå de fanns kvar. Alla "miljoner papper" som Arbetsförmedlingen fick av mig när jag skrev in mig igen efter mitt senaste jobb. Phu! Jag är där för ett kartläggningsmöte som uppföljning på förra veckans info möte.

Ny handläggare, dra hela mitt livs historia och försöka få nån slags ordning på situationen. Den här handläggaren var inte helt ny för mig, men ni fattar poängen.

På info- mötet pratade "team utreda" (det är specialhandläggarna som hanterar människor med större behov än normala) om olika stödinsatser och olika hjälpinsatser de kunde erbjuda för att hjälpa människor ut i jobb.

Vi alla som satt där skulle börja med ett litet trevligt småprat med varandra "för att utbyta erfarenheter". Jag pratade med den ena människan som hamnade nära mig. Jag har ju lätt för att prata med människor... det är ju alltid en fördel...  – Ändå känns det alltid lite absurt att "utbyta erfarenheter" i tre minuter med en människa man bara träffar en enda gång i livet.

– Jaha har du tänkt på vad du behöver för stöd från AF? frågar min handläggare på vårt enskilda möte.

– Jo sade jag. Jag har tänkt på lönebidrag, praktik och starta eget bidrag.

Min handläggare svarar direkt:

– Rent erfarenhetsmässigt så beviljar inte AF lönebidrag till människor med NPF.
(NPF står för neuropsykiatriska funktionshinder och omfattar Autismspektrumdiagnoser (Asberger) och Adhd tex.)

– Praktik kan vi bevilja fram till Nyår, sen är det nya regler. Sen finns det en insats som heter stöd till personligt biträde och så kan vi erbjuda ett möte med en arbetsterapeut. Arbetsterapeuten kan förskriva kognitiva hjälpmedel. Alltså hjälpmedel som kan hjälpa till att hålla ordning på planering, och skapa struktur.

Jag har ju träffat en sån person tidigare och de hjälpmedel som finns är inte alls anpassade för mig. Det är också extremt svårt att prata om hjälpmedel innan jag ens har en arbetsplats!

Stöd till personligt biträde är säkert jättebra om man har behov av nån slags personlig assistent. Den personen ska göra det jag inte klarar på arbetet. Det känner jag inget behov alls av. Snarare tvärtom. Jag orkar absolut inte dirigera runt ytterligare människor i mitt liv som i bästa fall har en grundläggande förståelse för adhd.

Jag föredrar att arbeta själv men i ett socialt sammanhang som på en redaktion. Det fungerar väldigt bra om tempot inte är helt skruvat.

Tillslut kom vi till rutan "yrke" i AFs databas.
– Du står inskriven med oidentifierbart yrke i vår dator. Det godkänner inte A-kassan.

Jag kan nämligen inte skrivas in som journalist på AF. Det är bara AF kultur som kan skriva in mig som journalist och den delen av AF godkänner inte min utbildning! Helt sjukt!

Jag har skickat ett mejl till dem och frågat vem som är ansvarig för vilka utbildningar som godkänns och hur de ser på den uppkomna situationen. Äntligen har jag en legitim anledning att fråga jobbiga frågor!! Det är MENINGEN att jag ska fråga jobbiga frågor till människor!

Jag har alltså pressleg men kan inte skrivas in på AF som det yrke som jag faktiskt vill arbeta med!

– Administrativ assistent- det blir ju fel säger min handläggare.
– Ja det blir ju jättefel säger jag. Då får du ju skriva in mig som förskollärare igen då.

Det är en principfråga för mig. Jag är inte en administrativ assistent. Jag är leg förskollärare, fil kand i barn och ungdomsvetenskap och pedagogik samt leg journalist. Dessutom har jag faktiskt läst Mänskliga rättigheter. Jag är jättestolt över allt jag har läst och åstadkommit i mitt liv.

Ändå kändes det som att all energi rann ur mig när hon skrev in förskollärare.
– Det här känns som någon slags Kafka process där alla dörrar stängs framför mig.

Sen gick jag hem och grät för att allt kändes så hopplöst. Det kändes som att allt jag kämpat för att komma bort ifrån ändå stirrade mig rakt i ansiktet. Det kändes återigen som att jag inte är tillräckligt mycket. Tillräckligt mycket för att passa in i systemet. Som att jag inte vore på riktigt, men det ÄR jag ju. Som att jag själv hela tiden glider ur mitt eget grepp. Kanske är det resultatet av för många års ansträngningar att passa in och vara till lags för att inte behöva blotta min sårbarhet och åka ut, bli utestängd från gemenskapen.

Men nej. Jag tänker inte låta mig knäckas den här gången heller. När stressen släppt lite känns det ändå ganska skönt att slippa utredas ännu en gång av AF. Slippa alla kryssformulär som ändå inte fångar upp min problematik. Slippa hamna ändå djupare in i det klibbiga garn som omgärdar AF.

Idag mår jag betydligt bättre. Samtidigt tycker jag genuint synd om människor som måste jobba på AF. Denna hopplöst baktunga koloss som hela tiden hamnar i skottgluggen för diverse arbetsmarknadspolitiska ideér. Det är nya regler hela tiden. Ändå är det ju faktiskt beundransvärt att det faktiskt finns människor som står ut med yrket och ändå klarar av att vara trevliga och glada när man träffar dem.

Miljön är ändå värre, med fullständigt kala arbetsrum med färglösa väggar blandat med en dassig blå färg. Ingen estetik där.

Jobbcoachen har jag glömt. Jag kunde få en jobbcoach. Den sågade jag direkt.

– Det känns som att jobbcoacher mest är intresserade av att fördriva tiden och få betalt för minimalt arbete. Nej det är jag inte intresserad av att medverka till.

Min handläggare såg lite chockad ut av min rättframhet, men det är verkligen dagens sanning. Jag behöver inte fler coacher som ska suga år sig sin bit av pengarna. Jag behöver ha ett jobb så att jag kan betala skatt!

Jag behöver gå från tärande till närande på vår samhällskropp, och det tänker jag lyckas med. Utan AF.

Nu är det läge att återta makten i mitt liv och vända motgångarna till framgångar.

"Med lust och hägring stor!"

Midsommarblomster 

Det är Midsommarafton 2016, och jag sitter här i min kompis kök och funderar lite på livet, världen och "altet". Det är märkligt hur man kan ha så många bra inlägg i huvudet, men så fort jag ska sätta mig ner vid datorn är det precis som att det försvinner.

Skrivkramp kanske, vad vet jag. 

Hur som helst så slog det mig häromdagen hur svårt det är att uttrycka sig i skrift på ett sätt så att det går fram till er som läser. Det var nån slags insikt om att det krävs mycket övning för att bli bra, precis på samma sätt som med fotograferandet. 

Rubriken till det här inlägget kommer från min stora systerdotter. Denna underbara lilla människa som nu slutar förskolan för att börja förskoleklassen. Jag var inbjuden till hennes sommarfest/avslutning på förskolan. Alla barnen sjöng så fint på sommarfesten och självfallet så sjöng Ellen finast av alla. (Man får säga så om man är moster. Man SKA säga så om man är moster. ;-))

Psalmen heter "Den blomstertid nu kommer" och är ju en klassiker på alla Svenska skolavslutningar. Jag tycker den är så vacker. Versen lyder ju egentligen "med lust och FÄGring stor". Inte så lätt att veta om man bara är 5,5år, så barnen tog i och sjöng " Med lust och HÄGring stor istället för FÄGRing. 

Språk är klurigt, nyanser är svårt och att formulera sig så att människor förstår är väldigt

svårt mellan varven, men det är också det som gör det så roligt!! När jag jobbade med barnen så försökte jag förklara för barnen vad orden i dessa gamla psalmer betyder, i den mån jag visste. 

Vad betyder fägring och vad betyder de skola oss påminna om Guds godhets rikedom... 

Vi går ju inte i kyrkan i samma omfattning som för flera hundra år sen när psalmen skrevs, och även om psalmen är omarbetad flera gånger sen den skrevs så hänger det gammalmodiga språket kvar. (Vilket är en spännande sak att tänka på men som jag inte kan utveckla i det här inlägget. ;-))

Språk och kommunikation hänger ihop, och nu blir det snart mitt nya yrke. Kommunikationen alltså. 

Jag sökte en journalistutbildning för akademiker i våras, på Södertörns Högskola och häromdagen fick jag veta att jag kommit in! Jag gissar på att ungefär hälften av de som skrev provet blev antagna. Jag är en av dem. Dessutom kom jag på plats 16 av 25... Jag kom in med breeeed marginal!!
Känslan... går knappt att beskriva... Lycka... Stolthet... 

Nu måste jag öva, öva, öva på att skriva och kanske bildsätta mina texter, och tvärtom. Jag har börjat använda mina mobilbilder som inspiration till kortare berättelser på Instagram; några få meningar som liksom fångar ett sammanhang. Det går så förvånansvärt lätt... men ändå en utmaning att verkligen återspegla det fångade ögonblicket och uttrycket i bilden i texten. Ni som vill följa mig kan söka på @stockholmsmyran. 

När jag stod och tittade på alla barnen och deras fantastiskt duktiga pedagoger så tänkte jag självfallet på alla år som jag övat luciasånger med barnen, och känner ju ändå en viss kluvenhet inför att nu byta yrke helt. Jag kommer att sakna barnen, men jag kommer inte att sakna att behöva känna mig misslyckad för att jag inte klarar av mitt jobb. 

När vi gjorde klart utredningen så blev det så tydligt att min hjärna inte kan vissa saker. Arbetsminnet är den funktionen som gör att vi kommer ihåg saker och bearbeta saker under en kortare period, och den delen är nedsatt om man har adhd/add. Jag har jättesvårt med den "visospatiala" delen av mitt arbetsminne. Det är delen som som ska visualisera en process typ planeringsförmågan och även lokalsinnet. Tex hur man ska planera sin körning för att nå från en punkt till en annan på bästa sätt eller att hitta rätt utgång i tunnelbanan beroende på vart man ska. 

Jag har i så många år känt att det är något som felar. Jag ser alla barn och jag ser deras behov, men jag har extremt svårt att omsätta min kunskap i praktisk handling. Dvs att planera aktiviteter så att barnen får "de utmaningar och den stimulans de har rätt till" som det så fint är skrivet i verksamhetsplanen. 

Nu vet jag äntligen varför. Det är en enorm lättnad ska ni veta! Nu kan jag äntligen lägga alla misslyckanden bakom mig och känna att jag släpper förskolläraryrket. Nu ska jag ägna mig åt det jag tycker är roligt och är bra på istället. 

Språk och kommunikation är ju en central beröringspunkt mellan mig och barnen och det är också en central punkt för människor med adhd och alla människor som någonsin möter en människa med adhd eller annan människa överhuvudtaget. 

Jag har en stark känsla av att jag kommer att ha mycket användning av mina erfarenheter som pedagog även i mitt yrke som journalist, och kärleken till barnen släpper jag inte. Jag byter bara arena. Nu gäller det att öva på kommunikationen och fortsätta att försöka trassla ut alla trådar om framtiden i huvudet! 

.  

Ett jobb- vilket som helst!

Kan du inte ta ett jobb, vilket som helst?

Svar: Det löser inte mitt problem!

Jag gick ut Lärarhögskolan 2002. Jag älskar politik och politiska system. Jag drömde om att läsa in en politisk magister examen i statsvetenskap, statistik och nationalekonomi.

Tyvärr räckte inte betygen till, men eftersom jag älskar barn så tänkte jag att Lärarhögskolan kunde funka. Jag gillar språk och var duktig i engelska på gymnasiet och kände att om jag skulle komma vidare så skulle jag behöva läsa på språket.

Längst bak i katalogen från Verket för högskoleservice fanns en utbildning som var skriven med jättesmå bokstäver. International programme in early childhood education. Som jag kommer ihåg det så beskrevs den som en utbildning som var betydligt bredare inriktad än vanliga förskollärarprogrammet. Inom ramen för utbildningen ingick 20hp engelska och 10hp management och 10hp uppsats. Vi fick även en akademisk examen fil kand.

Termin 4fick vi åka utomlands på utbyte. Jag hade precis läst böckerna av Vilhelm Moberg om Utvandrarna och Invandrarna så valet var givet. Jag skulle åka till St:Cloud Minnesota. Jag tänkte hela tiden att när jag kommer till termin 4 så ska jag läsa Statsvetenskap.

Saken var ju bara att Lärarhögskolan givetvis hade utbyte med motsvarande institution på det Amerikanska universitetet. Child and Family studies. Eftersom jag inte visste vad jag skulle göra istället så läste jag klart de 4 åren på Lärarhögskolan med fokus på att när jag var klar skulle jag läsa Statsvetenskap.

Praktikdelen i kursen "barn med särskilda behov" förlade jag i Indien. Jag utnyttjade en kontakt till familjen och fick med mig två kurskamrater och vi åkte dit och var där 6v. 3 eller 4v på en blindskola och resten av tiden till förberedelser och att se oss omkring. En omtumlande resa på många sätt. Jag var (inte så förvånande) mer intresserad av skolan som institution och samhället runt omkring än själva pedagogiken med de multihandikappade/blinda barnen.

Termin 6 läste vi Management (ledarskap) och skrev uppsats. Det var kul eftersom jag fick läsa in mig på ämnen som intresserar mig och jag kunde inrikta mig i min uppsats på ett ämne som intresserade mig. Jag var den enda som gjorde en statistisk studie...
Nu när jag skriver det här inlägget ser jag ju kopplingen...

2002 var jag färdig "förskollärare" och var ju tvungen att söka jobb. Det var ju bara att gilla läget. Jag var ju tvungen att försörja mig. Jag har ju alltid vetat vad som intresserar mig, men jag har aldrig kunnat se vägen dit.

Istället har jag varit tvungen att försöka passa in i rollen som "förskollärare". Jag har berättat tidigare att det funkar på ett teoretiskt plan men inte i praktiken. Hur mycket jag än kämpar går det inte. Det går inte!

Alla förskollärarjobb har faktiskt varit "vilket jobb som helst". Kalla det för brödjobb eller vad som helst. Jag har så mycket kompetens som i slutänden leder till frågan:
- Har ni varit ute idag? (Jag ville ju prata om teorier kring små barns lärande. Varför vi gör som vi gör i förskolan, varför leken är så viktig, hur små barn utvecklar sitt språk, hur språk och motorik hänger ihop etc.)

Det är naturligtvis att hårddra det att säga att mina förskollärare har varit "vilket jobb som helst", men det är faktiskt så det känns. Planering och genomförande var ju mitt ansvar, men jag klarade inte av det. Känslan av skam och misslyckande är det som präglat mitt yrkesliv mest och jag är naturligtvis jätterädd att det ska upprepa sig igen. Är man jätterädd att något ska hända skickar man ju omedvetet ut signaler om osäkerhet och man blir ett lätt offer för det man var mest rädd för skulle hända.

Många chefer har varit min diagnos på spåren men ingen har kunnat sätta fingret på vad som inte fungerar.

Det jag varit bäst på och tyckt varit roligast har jag fått lämna hemma för att försöka passa in i min yrkesroll. Det är som att försöka trycka ner en fyrkantig kloss i ett runt hål. Med tiden kanske kanterna blir lite avskavda men klossen kommer aldrig att ändra form och passa in i hålet.

Jag kunde ju naturligtvis inte undertrycka min personlighet och kan ändå mindre nu. Är man impulsiv så är man det i många situationer. Är man analytiskt lagd så är man det hela tiden. Jag gillar intellektuella utmaningar att vrida och vända på saker och jag ifrågasätter det mesta hela tiden...

Jag har oerhört svårt att följa i mitt tycke meningslösa regler. Jag avskyr när människor har synpunkter på vad jag gör, hur jag gör saker eller för den delen hur jag väljer att lägga upp mitt arbete och jag hatar minutpassning. Jag känner mig fångad, kvävd, instängd och bevakad. Tillslut blir man "den där jobbiga typen" som alltid måste göra tvärtemot. Det är som att psyket gör revolt!

Det som räddat mig har varit min kreativitet! Jag är så oerhört glad och tacksam att jag har haft möjlighet att öva mig på min hobby på mitt jobb! Det har räddat mig från att gå under tidigare. Fotograferandet har fungerat som min ventil och min flykt på jobbet. Kameran har varit och är fortfarande mitt "förlängda öga".

Jag älskar verkligen min kamera och är så oerhört glad att jag har haft möjligheten att köpa en så fin kamera som jag har nu och att jag har haft möjligheten att få ta med den till jobbet och använda den där.

Tillslut blev fotograferandet dock destruktivt eftersom jag inte var anställd som fotograf. Jag fick så enormt många fina bilder på barnen som jag bara fick slänga bort. Idag har man i princip ingen planeringstid och på de få minuter jag hade kunde jag knappast sitta och välja ut bilder och sätta ihop till power point presentationer.

Jag hamnade också i knepiga situationer om upphovsrätt etc till bilderna och vissa tveksamheter i min roll som förskollärare respektive fotograf. Vt 2014 gick det inte längre. En ovanligt dålig arbetsplats även för normalfungerande, med en ovanligt dålig chef satte saker och ting på sin spets. Mer om det i ett annat inlägg.

Jag har en funktionsnedsättning. När jag var yngre kunde jag i viss mån överkompensera. När man är yngre så har man heller inte samma krav på sig att fungera som andra på en arbetsplats.

Det fungerar inte längre. Jag orkar inte längre heller försöka låtsas som att allting fungerar, för det gör inte det. Det syns inte på utsidan och det är svårt att förstå att en person kan vara högpresterande inom vissa områden för att inom andra områden falla igenom totalt.

Därför känns det ändå viktigare att berätta om den här diagnosen och vad det egentligen betyder att leva med den här typen av funktionsnedsättning. Det går så lätt att skriva och känns meningsfullt och roligt även om det hittills mest handlat om alla problem.

Vi pratar mycket om individens val just nu. På frågan om jag ångrar något av mina val skulle jag säga att jag inte hade något val. Går det att ångra något om man inte hade ett alternativ?

Om jag går tillbaka till titeln på det här inlägget; "ett jobb vilket som helst" så tror jag inte att det är särskilt lyckat eftersom det inte löser problemet.