"Med lust och hägring stor!"

Midsommarblomster 

Det är Midsommarafton 2016, och jag sitter här i min kompis kök och funderar lite på livet, världen och "altet". Det är märkligt hur man kan ha så många bra inlägg i huvudet, men så fort jag ska sätta mig ner vid datorn är det precis som att det försvinner.

Skrivkramp kanske, vad vet jag. 

Hur som helst så slog det mig häromdagen hur svårt det är att uttrycka sig i skrift på ett sätt så att det går fram till er som läser. Det var nån slags insikt om att det krävs mycket övning för att bli bra, precis på samma sätt som med fotograferandet. 

Rubriken till det här inlägget kommer från min stora systerdotter. Denna underbara lilla människa som nu slutar förskolan för att börja förskoleklassen. Jag var inbjuden till hennes sommarfest/avslutning på förskolan. Alla barnen sjöng så fint på sommarfesten och självfallet så sjöng Ellen finast av alla. (Man får säga så om man är moster. Man SKA säga så om man är moster. ;-))

Psalmen heter "Den blomstertid nu kommer" och är ju en klassiker på alla Svenska skolavslutningar. Jag tycker den är så vacker. Versen lyder ju egentligen "med lust och FÄGring stor". Inte så lätt att veta om man bara är 5,5år, så barnen tog i och sjöng " Med lust och HÄGring stor istället för FÄGRing. 

Språk är klurigt, nyanser är svårt och att formulera sig så att människor förstår är väldigt

svårt mellan varven, men det är också det som gör det så roligt!! När jag jobbade med barnen så försökte jag förklara för barnen vad orden i dessa gamla psalmer betyder, i den mån jag visste. 

Vad betyder fägring och vad betyder de skola oss påminna om Guds godhets rikedom... 

Vi går ju inte i kyrkan i samma omfattning som för flera hundra år sen när psalmen skrevs, och även om psalmen är omarbetad flera gånger sen den skrevs så hänger det gammalmodiga språket kvar. (Vilket är en spännande sak att tänka på men som jag inte kan utveckla i det här inlägget. ;-))

Språk och kommunikation hänger ihop, och nu blir det snart mitt nya yrke. Kommunikationen alltså. 

Jag sökte en journalistutbildning för akademiker i våras, på Södertörns Högskola och häromdagen fick jag veta att jag kommit in! Jag gissar på att ungefär hälften av de som skrev provet blev antagna. Jag är en av dem. Dessutom kom jag på plats 16 av 25... Jag kom in med breeeed marginal!!
Känslan... går knappt att beskriva... Lycka... Stolthet... 

Nu måste jag öva, öva, öva på att skriva och kanske bildsätta mina texter, och tvärtom. Jag har börjat använda mina mobilbilder som inspiration till kortare berättelser på Instagram; några få meningar som liksom fångar ett sammanhang. Det går så förvånansvärt lätt... men ändå en utmaning att verkligen återspegla det fångade ögonblicket och uttrycket i bilden i texten. Ni som vill följa mig kan söka på @stockholmsmyran. 

När jag stod och tittade på alla barnen och deras fantastiskt duktiga pedagoger så tänkte jag självfallet på alla år som jag övat luciasånger med barnen, och känner ju ändå en viss kluvenhet inför att nu byta yrke helt. Jag kommer att sakna barnen, men jag kommer inte att sakna att behöva känna mig misslyckad för att jag inte klarar av mitt jobb. 

När vi gjorde klart utredningen så blev det så tydligt att min hjärna inte kan vissa saker. Arbetsminnet är den funktionen som gör att vi kommer ihåg saker och bearbeta saker under en kortare period, och den delen är nedsatt om man har adhd/add. Jag har jättesvårt med den "visospatiala" delen av mitt arbetsminne. Det är delen som som ska visualisera en process typ planeringsförmågan och även lokalsinnet. Tex hur man ska planera sin körning för att nå från en punkt till en annan på bästa sätt eller att hitta rätt utgång i tunnelbanan beroende på vart man ska. 

Jag har i så många år känt att det är något som felar. Jag ser alla barn och jag ser deras behov, men jag har extremt svårt att omsätta min kunskap i praktisk handling. Dvs att planera aktiviteter så att barnen får "de utmaningar och den stimulans de har rätt till" som det så fint är skrivet i verksamhetsplanen. 

Nu vet jag äntligen varför. Det är en enorm lättnad ska ni veta! Nu kan jag äntligen lägga alla misslyckanden bakom mig och känna att jag släpper förskolläraryrket. Nu ska jag ägna mig åt det jag tycker är roligt och är bra på istället. 

Språk och kommunikation är ju en central beröringspunkt mellan mig och barnen och det är också en central punkt för människor med adhd och alla människor som någonsin möter en människa med adhd eller annan människa överhuvudtaget. 

Jag har en stark känsla av att jag kommer att ha mycket användning av mina erfarenheter som pedagog även i mitt yrke som journalist, och kärleken till barnen släpper jag inte. Jag byter bara arena. Nu gäller det att öva på kommunikationen och fortsätta att försöka trassla ut alla trådar om framtiden i huvudet! 

.  

Midsommarblomster och Humlor!

Avgränsning är ju inte mitt starkaste kort och nu när jag fotat så otroligt många vackra bilder måste jag visa upp dem så att fler än jag kan få njuta av dem också.

Jag älskar min kamera och att fotografera som ni ju vet. Ser ni någon som kravlar runt på marken eller rent av ligger ner i nån buske med en stor kamera i handen så är det säkert jag som är ute och fotar blommor... När jag gick ut för att fota de här bilderna började jag på gräsmattan utanför mitt hus. En granne kom förbi och stirrade på mig- Vad håller du på med?! Kändes det som att hon ville säga. ;-0
Det har ju hänt mer än en gång att jag kommit hem med gräsfläckar på byxorna, leriga knän på mina nytvättade jeans, eller fullt med löv och boss i håret... Jag tänkte ju inte på att kläderna var nyinköpta, eller att byxorna var nytvättade när jag kastade mig ner i det leriga diket tidigt på våren för att fota Blåsipporna underifrån för att få ett snyggt motljus...

 När jag fotograferar är det som att allting annat upphör att existera och att det blir ett stort lugn på insidan. Eller alltså frustrationen över att jag inte hann med att fånga Humlan innan den stack iväg, eller att jag hade fel objektiv för ändamålet, eller hade för lång tid, eller för stor bländare finns ju såklart alltid närvarande, men det är ju också det som gör att jag aldrig tröttnar. Det finns ALLTID något nytt som väntar på att bli avbildat, eller nya omständigheter som gör att jag som fotograf alltid måste tänka om och tänka nytt. Varje motiv kräver nåt extra från mig och av mig för att komma till sin fulla rätt. Hur avbildar man ett hav av Midsommarblomster på bild tex?

Den riktig kluriga frågan landar tillslut i frågan
-Vad vill jag berätta?
Det är riktigt klurigt när man sitter med 400 bilder på Midsommarblomster som JAG tycker är supervackra!!!
En riktigt bra bild för mig är när...
Ja vad är en riktigt bra bild?

Jag tror att nyfikenhet, känsla, ljus, komposition och vilsamt för ögat är viktiga komponenter i en bra bild.
Det finns alltid mer att lära sig. Man kan alltid bli bättre. Det är det som sporrar mig. Det är det som gör att jag aldrig tröttnar. Fotografi och annan kreativ verksamhet blir aldrig förutsägbar, men det finns ändå en viss förutsägbarhet...

Lika fort som jag tappar koncentrationen om något är ointressant, lika länge kan jag bibehålla min uppmärksamhet och koncentration om jag fotograferar. Hyperfokus är tydligen speciellt utmärkande för människor med adhd och det finns nog också en koppling mellan hyperfokus och flow. Flow är precis känslan när allt bara flyter. När man tagit bilderna som man inte trodde att man skulle kunna ta för att man redan tagit "den perfekta bilden". Frustrationen när det inte går som man vill är lika knäckande som endorfinkicken är när man lyckas. Det verkar ju som att jag hela tiden pendlar mellan dessa två ytterligheter. På eller av. Eufori eller depression (Dysfori)...

Add problematiken gör allting så mycket mer intensivt och eftersom motsatserna är förutsättningen så skulle jag inte vilja vara utan min add hjärna i mitt "fotograferingsläge"!

J igår när jag fotade de otroligt vackra bilderna på Midsommarblomstren... Eufori-