Succé för ny journalist på Dalarnas Tidningar "Jag har väldens bästa jobb"

När jag möter Sofia Myhrman är hon hemma igen i Älta efter att ha jobbat tre månader i Dalarna. Framgångarna har staplats på varandra, men det har inte bara varit en dans på rosor avslöjar hon i dagens intervju. 

– Det var slitigt med alla flyttar, men ändå sååå roligt! säger hon.

Första jobbet i en helt ny bransch, i två nya städer, där hon aldrig varit förut. En månads förberedelse för att fixa boende, och transport till Dalarna.

– Jag fick väldigt mycket hjälp av mina föräldrar, säger hon. Utan dem hade det varit väldigt tufft.

Vart handlar man mat? Vart går bussen? Vart köper man bussbiljetter? Vart ligger redaktionen? Hur kommer man in genom dörren? Vart hämtar man kaffe? Vart ligger toaletten?

– Ja gud det var sjukt mycket energi som gick åt att orientera sig de första dagarna, säger hon med ett skratt. Jag kan ju skratta åt det nu, men då var jag väldigt stressad.

Första artikeln jag skrev handlade om "ABB-familjen" som blev utvisade. Det som kallas för kompetensutvisning, berättar hon...

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Min första löpsedel

Framsidan

Alltså jag måste bryta formatet nu. Jag måste berätta hur sjukt nervös jag var när jag skulle göra min första intervju. Jag började jobba i Falun på måndagen och på onsdagen satt jag i en bil på väg till Ludvika.

– Eftersom du ska jobba i Ludvika tänkte vi att du kunde skriva om den här familjen. Han har visst skrivit nåt på Facebook som blivit stort, sade min chef.


Jag bestämde intervjutid på eftermiddagen och hade precis låst dörren på torpet som jag hyrde.




Jag var så fruktansvärt nervös att jag tappade nyckel- som for rakt ner mellan springorna i trädäcket utanför dörren...

Min första publicerade artikel.

Jag kom i alla fall fram till Ludvika hittade huset och plingade på. Mitt första möte, min första

intervju... gick som en dans... Vi pratade engelska och svenska när orden inte räckte till.

– Å vi var så glada att du tog det där jobbet sade mina kollegor på Ludvikaredaktionen.

Jag förstår dem. De gör ett ENORMT jobb med vardagsbevakningen och att jag tog det här jobbet var nog en välkommen avlastning.

Artikeln har jag ju berättat om tidigare, men jag är så sjukt stolt över den artikeln så jag måste skryta lite mer. Den genererade både framsida och löp både på första artikeln som jag skrev i maj och sen igen när familjen fick det definitiva beskedet att de måste lämna Sverige.

Vid det tillfället var det en av mina kollegor som skrev en artikel.

Övre rubriken är min kollegas artikel, och den undre är min bild på ett annat jobb.

Tillbaka till första artikeln; Min kollega som jobbar med redigeringen på Ludvikatidningen kom bara in och lade löpsedeln på mitt skrivbord...

Jag vet inte ens om jag kan beskriva känslan som infann sig. Just då kändes det så overkligt, men ändå så as-häftigt.. Jag tog bara upp den där löpsedeln och tittade på den innan jag jobbade vidare med nästa artikel.

En sån där endorfinkick, fast det var så overkligt. Så svårt att ta in.

Har man haft ett omslag, och ett löp vill man ha fler. I alla fall vill jag ha fler. Många fler. En dagstidning lever ju bara en dag, sen kommer det nytt.

Kickarna i hjärnan lever tyvärr inte så länge- särskilt inte om man har en adhd- hjärna som alltid vill ha mer och bättre... hahaha

... men journalistik är sååå mycket mer än att bara jaga omslag och löpsedlar för mig... Det handlar om att fånga de där små nyanserna och berätta för mina läsare på ett sätt som balanserar saklighet och fakta med känslan av familjens "atmosfär" eller hur jag ska uttrycka det.

Jag vill berätta och väcka empati utan att det välter över och bara blir sensationsjournalistik.
Sista veckan träffade jag familjen igen. Deras historia har verkligen nått ut. Mellan våra två träffar gick det nästan tre månader och det första jag möts av är…

– Vilken fin artikel du skrev om familjen. Det är verkligen bedrövligt det hrä som händer med familjen... (kanske inte exakt citerat, men känslan i rösten var sån att tolkningen blir korrekt)

Min dåvarande chef hade nog inte förstått hur stor historien skulle växa sig, så beslutet att intervjua dem igen var faktiskt mitt eget. Min egensinnighet och mitt eget driv fick ta plats- äntligen, och det gav resultat.

Jag står precis på Storgatan i Ludvika och fotar Gustav Fridolin som kommit till Ludvika för att prata med väljarna, när min kollega plötsligt står bredvid mig.

– Sofia du måste komma tillbaka till redaktionen och skriva klart artikeln om familjen. Chefen har ringt dig flera gånger...
– Ah shit. Jag har ju alltid telefonen på ljudlös, för att inte bli så störd av allt plingande och plongande.

Jag springer tillbaka till redaktionen och ringer chefen, men andan i halsen.

– Läget är HELT annorlunda nu. Han (Ali Omumi som artikeln handlade om) har uppdaterat sin Facebook och nu har riksmedia hängt på. Vi måste publicera nu!

För bara några månader sen hade jag blivit fruktansvärt stressad och hjärnan kanske hade gått i baklås, men självkänslan har verkligen vuxit under sommaren och stressen för oväntade händelser minskat.

Helt avgörande är naturligtvis även vilket stöd och hjälp man får av sin chef. Min chef hjälpte mig att fixa de sista detaljerna i artikeln och sen publicerade vi.

– Artikeln kommer gå på (någon förkortning som jag inte minns).
– Vad betyder det?
– Att den kommer att gå i alla tidningar...

Den dagen hade jag MINST fyra löp med samma artikel! Givetvis har jag tagit bilderna också.

Succé! Jag är så sjukt glad och så stolt!!

Många löp på min sista artikel om familjen. 

Det finaste är ändå att Ali med familj verkligen tyckte om min artikel, att den var den bästa. Även den sista artikeln blev väl emottagen både av familjen och av läsarna.

– Wow vad starkt! skrev Ali Omumi till mig när han läst den sista artikeln.

Han sade flera gånger att jag skrivit den bästa artikeln om honom och familjen. Sammanlagt skrev jag fem artiklar om familjen och olika aspekter på problemet med kompetensutvisningar. Jag intervjuade både Sverige- chefen för ABB och VD:n för Stockholms handelskammare.

Jag fick mejl från en läsare i Hedemora där läsaren tyckte att jag skrivit en bra artikel som gärna fick följas upp.

Jag är såå glad att jag fick träffa familjen, även om det var väldigt tråkiga omständigheter. Mitt jobb känns så viktigt. Det känns också otroligt viktigt och fint att kunna lyfta fram en stark berättelse utan att ta till överdrivet starka ord för att nå igenom bruset.

Det räcker med att beskriva små detaljer, en känsla, en stämning eller kanske flera för att läsaren ska bli berörd. Det passar mig som handen i handsken!

 Jag har på allvar bytt karriär och fått världens bästa jobb.

Vill du läsa dessa artiklar eller andra som jag skrivit måste du vara pluskund på Dalarnas tidningar.

Första dagen på nya jobbet.

Genombrott! (Bilden tog jag i Rågsved på Nyårsafton)

Idag jobbade jag första dagen på Dalarnas tidnings redaktion. Lite nervöst var det såklart, men jag har faktiskt knappt känt mig stressad över att börja på ett nytt jobb. Lite stressad har jag såklart varit över allt som skulle fixas innan, med boende flytt av post, dammsugning, matlagning, val av kläder, skor, vattning av orkidéer, disk och allt annat som man behöver styra upp innan man ger sig iväg.

Jag är ju alltid mycket av allt och det inkluderar såklart även packningen. Två stora resväskor, kamera, dator, handväska... och så täcket såklart! Ändå glömde jag lite hemma, men det har löst sig det med. Jag kan väl erkänna att ordningen i resväskorna lämnar en del övrigt att önska, men det är en petitess i sammanhanget. ;-)

Ja, ja, men nu skulle jag inte snöa in på allt sånt utan faktiskt komma till kärnan- FÖRSTA DAGEN i mitt nya yrkesliv!

Det känns så himla rätt!!! Jag kan inte skriva det tillräckligt många gånger. Det här är grejen. Det här är totalt grejen!!

Redaktionen är ganska stor, massor med datorer, skrivbord, och stolar i långa rader i ett stort vitt rum. Lunchrummet är superfräscht med mikrovågsugnar och kylskåp och nåde den som lämnar omärkta lådor i kylen! de åker ut.

Innan jag ens hade börjat hade jag fått ett välkomstmejl med ALL information jag behöver för att kunna börja jobba på ett smidigt sätt direkt. Jag fick alltså bättre introduktion här redan innan jag börjat än vad jag någonsin fått på förskolorna jag jobbat på.

Människor är TREVLIGA och tar sig tid att förklara så gott de kan om det behövs och väldigt tålmodigt. Man kan ju lätt känna att man stör när man frågar alla möjliga frågor om allt möjligt hela tiden, men tack vare bra intro så har jag inte behövt fråga så mycket i onödan utan kunnat fixa mycket själv.

Här är det en tydlig ansvarsfördelning och man har stöd av sin chef. Det är meningen att man ska diskutera saker med sin chef.  Det är precis som natt och dag från min sista arbetsplats!

Min egen analys av varför förskolan inte fungerar är den sjukt otydliga ansvarsfördelningen. Alla gör lite av varje och alla ska bestämma allt. Chefen har alldeles för mycket att göra och kan knappast ändra hela organisationen över en natt.

Idag mejlade jag lönekontoret om att siffror i mitt bankkontonr hade flyttat på sig, och fick svar på mindre en timme!! Jag är fortfarande förbluffad över att det går så smidigt. Appar till alla nödvändiga informationskanaler är redan nedladdade.

Här är det tydligt avgränsat vad vi ska fokusera på. Vi ska göra bra journalistik till våra läsare om nyheter som händer i vårt område.

I förskolan ska man fokusera på allting samtidigt. Äta, sova, duka, städa, beställa soppåsar som försvann ur sista upphandlingen, leta försvunna strumpor, säga hej till föräldrar, skriva veckobrev, laga lunch, diska efter mellis, tvätta- just det! vi ska ju tvätta, men nu kommer det massor av barn som vill måla så tvätten får vänta. Planeringen försvann ju den här veckan eftersom två var sjuka och en vabade, och nej det finns ju inga vikarier...

Förresten stämmer ändå inte telefonlistan. Den har ju ingen uppdaterat på de senaste fem åren...

De barn som fått extra stödpengar kanske har nån slags resursperson som måste handledas, eftersom det absolut inte finns pengar att anställa kvalificerade utbildade människor... men nu hinner jag inte tänka på det för nu måste jag servera mellanmål.

Å NEJ, det laktosfria smöret är slut, och kalkonkorven är restad hos leverantören så vi får äta nåt annat till mellanmål.

Inskolningen- hade jag glömt bort-
-Hej och välkommen! Ditt barn kan hänga sina kläder här på den här extrahyllan, eller kan barnet händelsevis dela med sitt syskon...

Vi viker oss dubbla för att inte stressen ska gå ut över barnen. Vi tar in ett extra barn, avstår att äta så mycket så att barnen ska få mat...Vi glömde anmäla barnantalet till köket just den här morgonen eftersom vi var en person kort och några barn behövde lite extra stöd att släppa sina föräldrar. Eller så är kocken bara ovanligt snål.

Dokumentationen... Vad var det vi skulle dokumentera egentligen? Bilderna är ju gamla nu. Kameran var ju upptagen sist jag hade nån slags aktivitet.

En retorisk fråga: är det rimligt att vi ska använda våra privata mobiltelefoner på jobbet?
Oavsett yrke anser jag att den uppdelningen måste bli mycket tydligare. Jag vill ogärna blanda ihop mitt privatliv med jobbet.

-Datorn, behöver du datorn eller kan jag använda den? Vart är minneskortsläsaren?

På min senaste arbetsplats hade vi pärmar med papper viktiga papper. Miljarder pärmar med papper.
–Du kan ju börja med att titta igenom pärmarna här när du hinner.
Absurt! När skulle jag hinna det?!

I den senaste upphandlingen försvann förskolornas "dataspace". Jag skulle alltså förvara alla bilder, dokument etc på usb-minnen! Kanske var det också där som intranätet försvann. Jag lyckades i alla fall inte hitta det.

Varför ägna timmar åt att skriva ut papper som blir inaktuella på nolltid och sätta in dem i pärmar som ingen läser istället för att göra informationen sökbar på intranätet så att man lätt och smidigt kan hitta det man behöver?!

Det är fanimej absurt att så många människor ska behöva ha det såhär på sina arbetsplatser. Absurt att JAG var tvungen att plåga mig igenom detta skit i flera år innan jag nu har kommit ut på andra sidan.

Ändå gör det på nåt sätt segern lite sötare, lite starkare, lite häftigare. Nu är det på riktigt. Jag har lämnat min förskollärarbana bakom mig och får bejaka lusten inom mig.

Lusten att få vara där det händer, lusten att få vara först med den bästa nyheten, ta de grymmaste bilderna, och jaga minuter som läsare läser mina artiklar! Jag vill skriva om saker som engagerar, upprör och berikar, och det bästa är att min chef tycker likadant.

Jag saknar såklart alla fina barn jag träffat, men barnen och djuren är ju ständigt närvarande i mitt liv på andra sätt än att behöva jobba med dem 40h i veckan. Det har varit och är någonstans pågående samvetskamp inom mig att faktiskt erkänna att jag inte vill jobba i förskolan och att jag faktiskt älskar potentialen i det här yrket.

När det var som jävligast på mitt jobb hade jag ångest och längtade ut och bort. Jag försökte desperat hitta tid som inte fanns, hitta en fungerande dator och några minuter att få sätta mig ner och tänka. Eller bara att gå på toaletten!

När jag jobbade i hemtjänsten fanns det överhuvudtaget inga toaletter! Mina kollegor avstod från att dricka för att slippa bli kissnödiga! Nu behöver jag inte "be om lov" att gå på toaletten.

Nu längtar jag efter att få gå till jobbet imorgon. Jag måste öva mig på att göra tv, helst live tv. Usch känns läskigt! Men man växer med utmaningarna. Vem hade trott att jag skulle dra iväg hemifrån tre månader utan att ens ha ett riktigt ordnat boende förrän i sista minuten?!

Det är ju det här som är jag! Jag börjar sakta men säkert hitta tillbaka till mig själv. Till kärnan av mig själv. Det är kärlek. Sann kärlek!

PS. För den som undrar hur det går med kombinationen adhd och kontorslandskap så kan jag bara konstatera att det funkar alldeles utmärkt. Lite störande med alla ljud, men det är ju saker som går att lösa. :-) DS

Yeeyeee!! Äntligen jobb!

Här är min hundkompis Teddy. :-)

Äntligen, äntligen, äntligen!! Äntligen har jag fått jobb!

Trägen vinner. Ge aldrig upp, och plötsligt händer det.
Jag sökte massor med jobb. Sista ansökningsdatum hade egentligen passerat, men jag skickade in min ansökan ändå. Jag kände att jag struntar i att det är försent, jag får det ändå inte...

Jag fick erbjudande om en anställningsintervju på ett företag i Norrköping och åkte dit på intervju över dagen och på hemvägen när jag kollade mina mejl fanns det plötsligt ett mejl från Mittmedia. Vi bestämde intervju två dagar senare, och efter en kort intervju så var det klart.

Jag har fått ett långt vikariat i Dalarna, from mitten på maj till mitten av augusti. Såååååå himla häftigt!! Sjukt kul, spännande, lite läskigt, och ja bara så kul!

Först Falun en vecka introduktion, sen fyra veckor i Ludvika, sen tillbaka till Falun tre veckor och sen avsluta i Ludvika fyra veckor...

Håll tummarna för att det blir så lyckat som jag tror att det kommer att bli!