Yeeyeee!! Äntligen jobb!

Här är min hundkompis Teddy. :-)

Äntligen, äntligen, äntligen!! Äntligen har jag fått jobb!

Trägen vinner. Ge aldrig upp, och plötsligt händer det.
Jag sökte massor med jobb. Sista ansökningsdatum hade egentligen passerat, men jag skickade in min ansökan ändå. Jag kände att jag struntar i att det är försent, jag får det ändå inte...

Jag fick erbjudande om en anställningsintervju på ett företag i Norrköping och åkte dit på intervju över dagen och på hemvägen när jag kollade mina mejl fanns det plötsligt ett mejl från Mittmedia. Vi bestämde intervju två dagar senare, och efter en kort intervju så var det klart.

Jag har fått ett långt vikariat i Dalarna, from mitten på maj till mitten av augusti. Såååååå himla häftigt!! Sjukt kul, spännande, lite läskigt, och ja bara så kul!

Först Falun en vecka introduktion, sen fyra veckor i Ludvika, sen tillbaka till Falun tre veckor och sen avsluta i Ludvika fyra veckor...

Håll tummarna för att det blir så lyckat som jag tror att det kommer att bli!

Arbetsförmedlingen tar priset!

Jag tycker synd om dem. När jag sitter där på deras kala deprimerande fula kontor så tänker jag att ingen människa kan ju må bra av att jobba i den här miljön.

Tyvärr hjälper det bara för stunden mot min ilska och vanmakt över att mitt liv återigen tycks fastna, utsmetat någonstans mellan alla deras paragrafer.

Det kan inte vara lätt att befinna sig i arbetsmarknadspolitikens högborg där spelplanen ändras utifrån vad just den sittande regeringen anser vara den bästa lösningen på att få människor i arbete.

Stora delar av mitt vuxna liv har ju präglats av kontakterna med denna institution. Min känsla har pendlat mellan uppgivenhet och snudd på förakt.

–Här ta det här häftet med jobbcoacher så kan du välja en som du tycker verkar bra och som är inriktad på foto.

Ett tjockt häfte med ändlösa tätt, tätt skrivna rader på diverse jobbcoacher. Jag tittade aldrig på det där häftet. Jag fixade ett jobb istället.

Du kan få gå på starta eget kurs.
Ja! vad bra tänkte jag.
–Vi beviljar inga pengar till kulturell verksamhet om man inte varit verksam där tidigare. Du kan ju skicka in din affärsplan ändå om du vill.

Den ena handen vet inte vad den andra gör...

Arbetsförmedlingen har ju upphandlat den här tjänsten av ett företag som ska tillhandahålla kursen. De kanske hade kunnat meddela de som hade kursen att AF inte godtar kulturverksamhet...

Jag hade en jättebra handläggare ett tag. Hon skickade mig till en jobbcoach för handikappade människor inne i stan.

–Ge inte mig papper i handen för de kommer bort, säger jag till kvinnan på andra sidan bordet som är min coach.

Hon gav mig direkt femton ex av ett brev där det stod att hon var min jobbcoach som jag kunde skicka till potentiella arbetsgivare.
När sökte jag jobb "på papper" senast?! tänkte jag i mitt huvud.

Jag frågade henne om de hade alla de där andra pappren hon gav mig på datorn så att hon kunde skicka de till mig. Hon såg väldigt besvärad ut och sade att de inte hade det...
Chockad och genuint förvånad lämnade jag kontoret den dagen med alla papper som sen begravdes i nån hög här hemma.

Vi hade seminarium där vi skulle öva på att ringa på jobbannonser och hon pratade om CV bilder.. Rummet var så litet och så kvavt att jag hade svårt att andas.
Efter gruppseminariet skulle vi skriva CV i grupp. Jag tipsade de andra deltagarna i gruppen på hur de skulle skriva och vart de kunde söka jobb...

Tillslut mejlade jag henne. Jag stod inte ut. Jag förväntar mig att man respekterar min tid även om jag är arbetssökande. Det gör man inte genom att behandla mig som ett får i en fårskock. Jag jämförde hennes verksamhet med ett vuxendagis. Hon blev inte glad.

– Om du inte tar det här fotojobbet kan vi lätt ordna jobb till dig på salladsbaren här på hörnet, coachens chef blänger surt på mig.

När de slutligen ville tvinga iväg mig på studentfotografering i en annan stad över dagen slog jag tillbaka och fick dispens från AF från att åka dit.

Jag står där vid disken och frågar efter mina papper bakåt. Jag får en utskrift av det senaste året. Längre tillbaka har AF i sitt arkiv. Vart det är och vem man ska ringa är inte helt klarlagt.

–Det finns ingen rapport från jobbcoachen...

De skickade nog inte in någon rapport för att de insåg att slaget var förlorat. Jag hade inte kommit ut i arbete och de fick nog inga pengar för mig. Det var därför chefen var så desperat att få ut mig i jobb.

Jag anpassar mig inte om jag inte tycker att det finns fog för det. Så är det och så har det alltid varit. Hets fungerar inte heller eller hot.

Min braiga handläggare blev handplockad till huvudkontoret och jag fick en ny handläggare som var lika karismatisk som en död sill.

En handläggare blandade ihop sitt privatliv med mitt.
–Starta inte eget företag! Jag har haft eget och det gick åt skogen. Det är jättemycket jobb.

Jag lutade mig bakåt i stolen och frågade helt sonika:
–Vad tycker du jag ska göra då?

Det hade han såklart inget förslag på.

Nu gör jag ett hopp fram tills i somras. När jag hade avslutat min utbildning och inte fått något jobb skrev jag in mig på AF. Den 5:e juni.
– Hon är född den 15:e så hon hamnar på "Lennarts" bord, säger handläggaren bakom disken till sin "ny på jobbet" kollega och pekar på en lista som hon har fastklistrad på disken.

Det är en av specialhandläggarna.
–Du får komma tillbaka om en vecka på ett möte.
Ok.

I kön fram till disken hade mannen med döskallar på snusnäsduken och skinnjacka framför mig berättat alla detaljer om sin besvärliga prostata som gjorde att han var tvungen att kissa hela tiden och att han hade pluggat på universitetet det här året med a-kassa och att det var tufft med att ta alla poäng i tid. Han var visst samhällskunskapslärare.

"Lennart" lyssnade mycket noga och uppmärksamt på min historia om diagnos och alla jobb. Tyvärr dokumenterade han aldrig besöket i datorn och skrev ingen handlingsplan.

–Du har ingen handlingsplan. Du måste ta kontakt med din handläggare och skriva en handlingsplan, säger damen i telefonen när jag kontaktar kundtjänst.

ORKA!!! Jag orkar inte sköta alla andra människors jobb! Jag får fan inte betalt för att sköta deras jobb känner jag bara.

Jag byter till Nacka AF. Jag har ju gått där tidigare och jag bor ju i Nacka. Ok jag byter i augusti.

–Journalist är ju inte världens bästa arbetsmarknad säger handläggaren bakom disken. Supertrevlig, varm och inkännande, men tyvärr tillhör hon inte "rätt team". Jag ska gå till "team utreda".
–Du kan få gå på möte med specialhandläggarna. Det är tyvärr ganska lång väntetid så du vet.

Ok tänkte jag. Jag får ta det. Nu ska jag vänta ut AF och göra saker rätt, så att det blir bra.

Jag gick på mötet och efter mötet väntade jag ändå längre tid och fick träffa arbetsterapeuten som ni säkert läst om. i inlägget Lönebidrag trots allt.

Det var i oktober. Vi skulle haft ett uppföljningsmöte, men det har ju också ramlat ner i nån pappershög eller tappats bort i nåt obegripligt datasystem så det har inte blivit av.

Ok mejla handläggaren igen. Både om möte och om lönebidrag. Uppföljningsmötet kunde ske 17jan. Lönebidrag måste hon göra en utredning om och praktik måste föregås av en arbetsmarknadspolitisk bedömning.
–Vad betyder arbetsmarknadspolitisk bedömning? Frågade jag.
Inget svar.

Jag ORKAR INTE MER NU!!!

Handläggaren svarar istället med detta: 

Handläggaren: Efter att jag fått information av arbetsterapeut resultat av utredande samtal görs en bedömning om det är aktuellt med arbetsträning. Arbetsträning förutsätter att det finns en funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga.

Jag skickar enbart mejl, för att allt ska finnas svart på vitt. Jag har slutat lita på diverse myndigheter och chefer efter det som hände på mitt jobb och med försäkringskassan. Ord i telefonen är inget. Mejl är allt. 

Mejl: 

Jag: Måste det inte finnas grund för sjukpenning om jag ska arbetsträna? 

Handläggaren: Om du t ex fått beviljad sjukpenning 50% kan Arbetsförmedlingen bevilja arbetsträning den andra delen 50% med aktivitetsstöd

Jag: Jag är inte sjukskriven och eftersom min sjukpenning blev indragen för flera år sedan så tror jag inte heller att jag har någon grund för sjukpenning nu.

Det vore väldigt positivt för mig om du kunde titta på alla de papper som jag givit dig/er. Jag vet inte riktigt vilka mer utredningar du behöver göra för att jag ska kunna komma tillbaka i arbete så snabbt som möjligt.

Jag träffade arbetsterapeuten i oktober och kan tidigast få ett uppföljningsmöte i slutet av januari...

För mig är det ytterst viktigt att komma tillbaka i arbete så snabbt som möjligt, men jag är beroende av er.

Därför skulle jag uppskatta om vi kunde snabba på processen och träffas tidigare och att du läser de papper som jag har givit dig innan det mötet.

Då blir det så effektivt som möjligt. Med vänlig hälsning, Sofia

Handläggaren: Nu har jag fått en ny möjlig tid från arbetsterapeuten den 29 december kl 9.00. Fungerar det för dig?
Jag: Ja det funkar! Tack så mycket.

AF pratade om att de kunde bevilja praktik fram till Nyår i oktober. Fixa praktik och praktisera några veckor fram till jul... Utan att veta vart jag ska börja. Jag blev helt blockerad av stressen. Det går inte att stressa fram beslut eller forcera insatser med mig.

Jag har ett behov av att veta spelreglerna av att ha kontroll. Gör jag/har jag det funkar det kanonbra, men med AF undrar jag om det någonsin kommer funka eftersom jag inte styr själv. Mitt liv är inte mitt. hur ska man någonsin få ordning på sitt liv om man aldrig får äga sitt liv?!

Det går inte att spela ett spel om alla reglerna ändras hela tiden. Om hela spelplanen dessutom ändras med varje slag som någon gör med tärningen blir jag helt sönderstressad.

Tänk dig själv att någon möblerar om bland alla dina pärmar, pennor, skrivbord och datorer hela tiden, chefen byts ut, kanske arbetsuppgifter och kollegor också. Det är som att kliva på ett gungfly.

Jag blir galen på att vara beroende av en människa som inte ens har läst mina papper och som inte svarar på de frågor jag ställer. Jag har gjort så oändligt många utredningar, både på psykiatrin och på AF, och alla papper finns ju där i datorn. Det är ju bara att läsa. Eller att läsa frågan i mejlet så man svarar på rätt sak!

Ingen kan allting. Ingen har alla paragrafer i huvudet eller alla utredningar, men man kan anstränga sig för att kolla upp saker och återkomma istället för att vräka ur sig vad som helst i stunden.

NIO månader har gått, och jag måste ha ett jobb. NU! Jag behöver inte fler käppar i mina hjul. Jag vill ha ett jobb som jag trivs med och en inkomst jag kan leva på. Tyvärr verkar AF jobba i motsatt riktning. Det är som ett kvävande nät som klämmer ihjäl mig psykiskt.

Vimsiga handläggare som vräker ur sig vad som helst och mumlar i skägget går fett bort nu. Blir det inte ett resultat av mötet den 29:e dec byter jag handläggare till någon som kan sköta sitt jobb.

Det kan inte vara rimligt att behöva vänta nio månader på beslut om en insats som gör att jag kommer tillbaka i jobb.

Kanske är det kraven och förväntningarna på att insatser faktiskt ska leda till något vettigt för mig som är problemet. Jobbcoacher tex kan ju inte besluta om insatser och om man inte delar upp människor efter vilken bakrund de har utbildningsmässigt eller efter förutsättningar på arbetsmarknaden blir det väldigt svårt att nå ett kvalificerat resultat. Möjligen kan man ju tänka att de betalar skatt eftersom de har ett jobb... Det kan ju vara positivt för samhället, men JAG gynnas knappast av det om inte jag också blir jobbcoach.

Jag är inte intresserad av att ingå i någon slags meningslös "sitta av tiden verksamhet". Det leder mig knappast framåt. Det suger snarare ändå mer energi ur mig. Det måste hända saker nu som leder mig till ett fritt och självständigt liv. Jag förväntar mig också att diverse tjänstemän faktiskt sköter det de är anställda att göra. Tyvärr verkar det vara ett överkrav numera.

Lönebidrag trots allt!

Idag var jag på nytt möte på Arbetsförmedlingen här i Nacka. Jag träffade en arbetsterapeut. En arbetsterapeut kan förskriva hjälpmedel av olika slag till mig och andra med olika utmaningar i arbetslivet. Arbetsterapeuten kan också bidra med psykosocialt stöd, som tex att hitta lösningar och förklara om det skulle uppstå låsningar.

Vi pratade lite om lönebidrag, det "magiska" ordet. För er som läste mitt förra inlägg så vet ni att min handläggare sade att "erfarenhetsmässigt beviljas inte lönebidrag till människor med npf". Vad hon grundade den erfarenheten på vet inte jag och ingen annan som jag varit i kontakt med på AF verkar kunna förstå det.

Har man haft och har stora svårigheter att få ett jobb eller att behålla sitt jobb så faller man inom ramen för lönebidrag. Arbetsterapeuten förklarade att man kan få stödet under max fyra år och att det är meningen att man ska trappa ner stödet över tid så att man blir självgående efter fyra år.

Jag har en historia av väldigt många anställningar. Jag har maxat några månader upp till ett år eller ett och ett halvt år, för att sen stämpla och därmed "ta igen mig" för att sen söka nytt jobb. Perioderna med a-kassa är naturligtvis ingen egentlig avkoppling. Man har oceaner av tid, men ekonomin går i fullständig kras varje gång.

Det blir som en tsunamivåg tillslut. Tsunamin resulterade i långvarig sjukskrivning med ersättning från Försäkringskassan i ca 1,5 år tills de ansåg att jag var frisk och drog in sjukpenningen. Eftersom jag inte var frisk blev jag "sjuk" på pappret igen ytterligare 4,5månad. Denna gång utan pengar. Jag har fortfarande inte riktigt hämtat mig från den knäcken. Även om jag vet att många råkar ut för samma sak eller värre så är det en oerhört tung smäll för mig.

Nu försöker jag återigen ta mig ut på den spelplan som arbetslivet är. Den här gången tänker jag inte maxa. Den här gången tänker jag försöka hushålla med energin så att den räcker livet ut utan att krascha igen om ett halvår. Energifördelning är en bitvis knepig utmaning med adhd/add. Jämförelsen med ett gympapass så kan energin vissa dagar räcka för två pass och vissa dagar räcker den bara fem minuter. Jag vill inte och har inte råd att bli sjuk igen om jag kan undvika det.

Oftast tycker jag att det går ganska bra, men det kan ju gå ändå bättre! Jag vill verkligen börja jobba nu, med journalistiken som jag tycker är kul och inspirerande. Jag tycker att jag har mycket att ge om jag bara får en chans att visa det.

Det är där lönebidraget kommer in. Ni vet ju hur det är när man gör nåt som är jättekul och där man vill visa vad man går för så att man blir uppskattad och får bonus- så känns det ju med mitt nya yrke. Kommer man in i ett flow kan det vara väldigt svårt att hålla sig själv tillbaka och gå hem. Men jag måste. Annars kanske jag kraschar igen. Helst vill jag jobba heltid direkt. Helst vill jag skriva grymma reportage och ta massor av fler omslagsbilder direkt! Men det är mer förnuftigt att börja lite lagom ändå.

Vi får se vad framtiden har att erbjuda. Arbetsterapeuten fick mig att känna hopp igen. Stressen minskade något och bara vetskapen om att hon finns och stöttar mig är jätteviktig just nu. Hon skulle även prata med min handläggare och räta ut frågetecknen ang lönebidraget.

Vi pratade om anpassningar, tex undvika kontorslandskap, brusreducerande hörlurar, fickminne där det går att spela in saker på. Egentligen mår ju ingen bra av att arbeta i kontorslandskap. I alla fall inte om man får tro forskningen. Den moderna tidens kontorslandskap där man inte ens har en egen arbetsplats eller där det inte ens finns en arbetsplats åt alla fungerar inte alls för mig. Fungerar det bra ens för någon? undrar man ju.

Den känsligare biten handlade om hur och när jag ska tala om att jag är i behov av anpassningar och extra stöd... Om jag skriver det i ansökan så är ju risken överhängande att jag blir bortsorterad redan innan jag ens har hunnit berätta vem jag är.  Ska jag inte berätta det som jag är mest stolt över i mitt liv? att jag har lyckats komma på fötter och lägga om kursen i livet med alla upp och nedgångar som gjort livet mer utmanande?

Vårt samhälle förlorar mer än det vinner på att alla ska vara likadana och utbytbara med superkort varsel. Att alla ska kunna, vilja och orka jobba som en dåre dygnet runt helst gratis och med ett leende på läpparna. Att ingen någonsin ska vara sjuk eller ha utmaningar "utöver det normala". Journalistiken skulle dö ut om det vore så. Journalistiken söker alltid efter det som står ut och det som erbjuder en extra dimension till historien.

Man söker hela tiden historien som har just det som min hjärna erbjuder mig varje dag: dvs myckeavallt... Med den insikten så tror jag att jag kan ge vissa av mina artiklar en extra dimension eftersom jag vet hur det känns från insidan!

Jag har hela tiden en gnagande känsla av att människor jag möter i olika sammanhang inte tror att jag har de problem jag faktiskt har. Arbetsterapeuten trodde på mig och fattade allt!
– Det blir extra utmanande med ett osynligt funktionshinder. Det är hjärnan som som sitter i rullstol. Inte kroppen.

Vi kom överens om att jag skulle försöka börja med praktik som sen kan övergå i en anställning. Håll tummarna för att den planen fungerar!

Försäkringskassan ber om ursäkt!

I juni anmälde jag min handläggare på Försäkringskassan till JO. Jag hade återigen fått ett returmejl där det stod att hon var på semester. Då ledsnade jag helt på hennes totala nonchalans för mig. 

Jag hade tjafsat med henne i flera månader om att få ut mina handlingar, tex sjukintyg. 

Jag är som ni som läst min blogg en längre tid oerhört känslig för arrogans eller det som jag uppfattar som arrogans eller nonchalans. Jag tycker helt enkelt att man behandlar sina medmänniskor med respekt, oavsett "rang" eller vilken sida av skrivbordet man sitter på. 

Svaret från JO innehöll ett yttrande från Försäkringskassan. De ber om ursäkt!!! 

Fattar ni att deras högsta jurist ber mig om ursäkt för att en av handläggarna har misskött sitt arbete!

En myndighet är skyldiga att utlämna handlingar skyndsamt. Hur snabbt skyndsamt är är ju en tolkningsfråga, men det är iallafall inte flera månader. 

Det är så enormt stort så att det nästan känns overkligt. "Man får ju inte rätt mot en myndighet liksom", men jag fick rätt, eller jag hade ju rätt hela tiden- egentligen. Rätt att se MINA handlingar i MITT ärende! 

De meddelade även att de tagit handläggaren i örat och skickat henne på kurs om lagen.

När jag läste yttrandet så blev jag först lite knäsvag, och sen kom lugnet- de erkänner ju att de gjort fel. Jag behöver inte överbevisa någon om att de faktiskt HAR gjort fel.  

Alltså har jag vunnit en delseger i kampen mot maktmissbruk. 

Striden om rätten till sjukpenning återstår, det är alltså inte det ärendet som JO prövat utan bara frågan om Försäkringskassan följt lagen. Krångligt är bara förnamnet, tur att jag har fina vänner som kan tipsa mig om vart man vänder sig när allt kör ihop sig!

Medan jag väntar på beslutet om sjukpenning undersöker jag om möjligheten till skadestånd och tillåter mig att drömma lite om vad jag skulle göra OM jag faktiskt fick sjukpenningpengarna retroaktivt... 

Fördelen med adhd är helt klart att jag är extremt uthållig om jag är motiverad.

Situation Stockholm

Jag förundras varje gång över att det går så lätt. Jag tar upp kameran å sen ger sig bilderna som av sig själv. Jag behöver liksom bara trycka på knappen... Dessa bilder är jag väldigt nöjd med. Linjerna, ljuset och känslan av dubbelexponering är så galet snygga om jag får säga det själv. ;-)

Igår var jag och mina studiekamrater och intervjuade chefredaktören för Situation Stockholm och jag kände att jag ville slå ett slag för denna tidning här på min blogg. 

-Köp tidningen och ge människor en möjlighet till social samvaro, arbete och egen försörjning! 

Köp tidningen till alla ni känner och be alla ni känner köpa den till alla de känner. Jag måste erkänna att jag varit dålig på att köpa tidningen trots att jag gillar den. Nu fick jag en möjlighet att komma in på redaktionen och se hur de jobbar.

Tidningen utkommer med 12 nummer per år och har 68 sidor. Sex av de sidorna skrivs av de människorna som även jobbar med försäljningen på gatan. Chefredaktören har skrivarverkstad med de som skriver en gång per månad. 

Hemlösa människor står av förklarliga skäl väldigt långt från arbetsmarknaden och just därför blir tidningen jätteviktig. Att gå från ingenting till att sälja Situation Stockholm några timmar per dag är ett relativt lågt steg att ta (som jag har förstått det), men ändå stort för den enskilda människan. Det ger människor tillbaka ett egenvärde genom att få människor att känna sig behövda och viktiga. 

Att sälja tidningen ger också människor ett socialt sammanhang både med andra säljare och med kunder. 

Även om tidningen bedrivs som ett aktiebolag så är det en form av socialt företagande där vinsten återinvesteras i verksamheten. 

Det jag tycker är bäst är ändå att tidningen inte är något slags välgörenhetsprojekt, utan ska leverera en riktigt bra tidning med god journalistik och högt läsvärde för Stockholmare av Stockholmare.

Köp den idag! :-)

"Adhd finns inte!"

Expressen publicerade en ledare häromdagen där det stod att det var Vårdnadsbidragets fel att så många barn får en adhd diagnos. Barnen har egentligen inga problem antyds det i artikeln utan det är skolan som måste anpassa sitt sätt att arbeta. Pojkar har bara lite "myror i brallan" och det är ju en mognadsfråga.
På Expressens hemsida kan ni läsa artikeln själva:
http://www.expressen.se/ledare/vardbidraget-kan-bidra-till-adhd-okning/

Om artikeln hade publicerats av nån privatperson på fb hade jag blivit lite trött och scrollat vidare, men Expressen är en av landets största tidningar! Det som skrivs i Expressen får en enorm spridning- betydligt större än tex en småstadstidning. Just därför borde de vara extra noggranna i sin faktagranskning kan man tycka. En ledare ska dessutom spegla tidningens åsikter i ämnet...

Samma dag fick jag en artikel av en vän där rubriken var "ADHD finns inte men är en utmärkt ursäkt". Artikeln är producerad av "kommittén för Mänskliga Rättigheter" som är en del av Scientologkyrkan. Richard Saul som artikeln handlar om är en Amerikansk neurolog som har skrivit en bok om att adhd inte finns. Det är bara en perfekt ursäkt. (För vad vet jag inte)
Här kan ni läsa artikeln: "Adhd finns inte"

En snabb googling på namnet så ser man att flera stora svenska tidningar har plockat upp det som en nyhet, tex DN som också hade en ledartext som iallafall var signerad där Nathan Shashar gick till angrepp mot adhd diagnosen.

Även om jag försöker att inte ta åt mig av dessa texter blir jag ändå ledsen. Jag blir ledsen eftersom dessa människor tar sig rätten att säga åt alla oss som kämpar med att få livet att fungera att vi egentligen bara vill ha pengar utan ansträngning och att vi egentligen bara inbillar oss att vi har problem.

Artiklarna väckte upp en känslostorm i mig.

Jag tänker inte skriva nån lång emotionellt laddad förklaring om varför dessa människor har fel. De får tycka vad de vill, men jag tycker att det är anmärkningsvärt att människor som har som äger makten över ordet och nyhetsflödet i Sveriges största tidningar tar sig rätten att kränka och nedvärdera en väldigt stor grupp människor utan att ha en endaste liten aning om hur livet ser ut för dessa människor.

Hade journalisterna frågat föräldrarna till barnen med så stora svårigheter att föräldrarna måste söka bidrag från F-kassan för att klara av ekonomin om de hade föredragit att jobba heltid och åka på semester istället för att kämpa på med att se till så att alla myndigheter får rätt papper från rätt person i exakt rätt stund för att få pengar, är jag rätt säker på att de hade svarat att de hellre hade jobbat.

Hade de frågat mig hade jag kanske svarat såhär: Varför är det så viktigt att tycka om adhd och varför läser du inte på innan du skriver din artikel? Du förstör så otroligt med dina fullständigt ogrundade artiklar. Många människor tar dina ord för sanning. Varför frågar du inte? Är du inte intresserad av att veta? Du är ju journalist!

Du har många frågor märker jag om adhd medicinen. Du tror att den är beroendeframkallande, att det är knark, att vem som helst kan äta medicin och sväva runt på rosa moln. Inget av det kunde vara mer felaktigt. Medicinen är ett hjälpmedel. Precis som en krycka för den som har svårt att gå.

Medicinen är narkotikaklassad, men den innebär inget snabbt uppåttjack eftersom den är långtidsverkande och mängden bara är en promille av en missbrukardos. Medicinen har givit mig ett fungerande liv och det är ju såklart beroendeframkallande...

Du har ju ditt jobb och din lön varje månad och behöver inte ta något ansvar för konsekvenserna av det du skriver Jag får sparken från mina jobb för att jag inte klarar kraven eller inte orkar prestera i ett jämt flöde. Jag kanske får svårare att få och behålla ett nytt jobb pga att du har skrivit i tidningen att mina problem egentligen inte finns och att jag därmed bara är en lat bidragstagare som egentligen inte vill jobba där jag söker jobb.

Du kan ju inte veta att jag helst av allt bara vill ha ett jobb och fungerande liv, med jobb och lön. Eftersom du inte har frågat. Jag vill ha ett journalistjobb, precis som du- fast jag skulle göra betydligt bättre research innan jag publicerade mina artiklar. Skulle jag skriva såna kränkningar som du gör skulle jag inte kunna se mig själv i spegeln.

Det finns så många människor som inte vågar berätta om att de har en diagnos. Jag har valt att berätta hur livet med diagnos kan vara istället, för att försöka få bort fördomarna kring adhd och eftersom problemen inte försvinner bara för att man inte pratar om dem. Allt är inte superbra och allt är inte bara skit i livet- såklart, oavsett om man har en diagnos eller inte. Adhd gör bara att allt blir väldigt "myckeavallt"!