Lönebidrag trots allt!

Idag var jag på nytt möte på Arbetsförmedlingen här i Nacka. Jag träffade en arbetsterapeut. En arbetsterapeut kan förskriva hjälpmedel av olika slag till mig och andra med olika utmaningar i arbetslivet. Arbetsterapeuten kan också bidra med psykosocialt stöd, som tex att hitta lösningar och förklara om det skulle uppstå låsningar.

Vi pratade lite om lönebidrag, det "magiska" ordet. För er som läste mitt förra inlägg så vet ni att min handläggare sade att "erfarenhetsmässigt beviljas inte lönebidrag till människor med npf". Vad hon grundade den erfarenheten på vet inte jag och ingen annan som jag varit i kontakt med på AF verkar kunna förstå det.

Har man haft och har stora svårigheter att få ett jobb eller att behålla sitt jobb så faller man inom ramen för lönebidrag. Arbetsterapeuten förklarade att man kan få stödet under max fyra år och att det är meningen att man ska trappa ner stödet över tid så att man blir självgående efter fyra år.

Jag har en historia av väldigt många anställningar. Jag har maxat några månader upp till ett år eller ett och ett halvt år, för att sen stämpla och därmed "ta igen mig" för att sen söka nytt jobb. Perioderna med a-kassa är naturligtvis ingen egentlig avkoppling. Man har oceaner av tid, men ekonomin går i fullständig kras varje gång.

Det blir som en tsunamivåg tillslut. Tsunamin resulterade i långvarig sjukskrivning med ersättning från Försäkringskassan i ca 1,5 år tills de ansåg att jag var frisk och drog in sjukpenningen. Eftersom jag inte var frisk blev jag "sjuk" på pappret igen ytterligare 4,5månad. Denna gång utan pengar. Jag har fortfarande inte riktigt hämtat mig från den knäcken. Även om jag vet att många råkar ut för samma sak eller värre så är det en oerhört tung smäll för mig.

Nu försöker jag återigen ta mig ut på den spelplan som arbetslivet är. Den här gången tänker jag inte maxa. Den här gången tänker jag försöka hushålla med energin så att den räcker livet ut utan att krascha igen om ett halvår. Energifördelning är en bitvis knepig utmaning med adhd/add. Jämförelsen med ett gympapass så kan energin vissa dagar räcka för två pass och vissa dagar räcker den bara fem minuter. Jag vill inte och har inte råd att bli sjuk igen om jag kan undvika det.

Oftast tycker jag att det går ganska bra, men det kan ju gå ändå bättre! Jag vill verkligen börja jobba nu, med journalistiken som jag tycker är kul och inspirerande. Jag tycker att jag har mycket att ge om jag bara får en chans att visa det.

Det är där lönebidraget kommer in. Ni vet ju hur det är när man gör nåt som är jättekul och där man vill visa vad man går för så att man blir uppskattad och får bonus- så känns det ju med mitt nya yrke. Kommer man in i ett flow kan det vara väldigt svårt att hålla sig själv tillbaka och gå hem. Men jag måste. Annars kanske jag kraschar igen. Helst vill jag jobba heltid direkt. Helst vill jag skriva grymma reportage och ta massor av fler omslagsbilder direkt! Men det är mer förnuftigt att börja lite lagom ändå.

Vi får se vad framtiden har att erbjuda. Arbetsterapeuten fick mig att känna hopp igen. Stressen minskade något och bara vetskapen om att hon finns och stöttar mig är jätteviktig just nu. Hon skulle även prata med min handläggare och räta ut frågetecknen ang lönebidraget.

Vi pratade om anpassningar, tex undvika kontorslandskap, brusreducerande hörlurar, fickminne där det går att spela in saker på. Egentligen mår ju ingen bra av att arbeta i kontorslandskap. I alla fall inte om man får tro forskningen. Den moderna tidens kontorslandskap där man inte ens har en egen arbetsplats eller där det inte ens finns en arbetsplats åt alla fungerar inte alls för mig. Fungerar det bra ens för någon? undrar man ju.

Den känsligare biten handlade om hur och när jag ska tala om att jag är i behov av anpassningar och extra stöd... Om jag skriver det i ansökan så är ju risken överhängande att jag blir bortsorterad redan innan jag ens har hunnit berätta vem jag är.  Ska jag inte berätta det som jag är mest stolt över i mitt liv? att jag har lyckats komma på fötter och lägga om kursen i livet med alla upp och nedgångar som gjort livet mer utmanande?

Vårt samhälle förlorar mer än det vinner på att alla ska vara likadana och utbytbara med superkort varsel. Att alla ska kunna, vilja och orka jobba som en dåre dygnet runt helst gratis och med ett leende på läpparna. Att ingen någonsin ska vara sjuk eller ha utmaningar "utöver det normala". Journalistiken skulle dö ut om det vore så. Journalistiken söker alltid efter det som står ut och det som erbjuder en extra dimension till historien.

Man söker hela tiden historien som har just det som min hjärna erbjuder mig varje dag: dvs myckeavallt... Med den insikten så tror jag att jag kan ge vissa av mina artiklar en extra dimension eftersom jag vet hur det känns från insidan!

Jag har hela tiden en gnagande känsla av att människor jag möter i olika sammanhang inte tror att jag har de problem jag faktiskt har. Arbetsterapeuten trodde på mig och fattade allt!
– Det blir extra utmanande med ett osynligt funktionshinder. Det är hjärnan som som sitter i rullstol. Inte kroppen.

Vi kom överens om att jag skulle försöka börja med praktik som sen kan övergå i en anställning. Håll tummarna för att den planen fungerar!

Försäkringskassan igen!

Jag är så arg!!! Jag är så jävla arg på den oerhörda nonchalans som min handläggare visar mot mig!!
Jag kan ta mycket, men nonchalans och arrogans är som ett rött skynke.

Hur kan hon ha kvar sitt jobb när hon så uppenbart missköter det.

Hon mörkar. Det är någonting som hon inte vill att jag ska se. Eller veta. Eller hur ska jag annars tolka mejlen från henne där hon frågar mig om jag verkligen måste ha ut alla papper eller om det räcker med några. Jag borde ju ha den mesta dokumentationen redan.

Vad jag har för papper och vad jag ska göra med dem är väl ändå min ensak?! Jag mejlade henne för första gången för över 1,5månader sen. Idag mejlade jag henne igen och fick besked om att hon är på SEMESTER fram till 3:e aug.

Det tar låååååååång tid för mig att bli arg. Ibland blir jag inte ens arg fast jag borde. Nu är det som att allt kommer upp på en gång. Jag har fått SPARKEN fler gånger än jag ens orkar räkna ut just nu för att jag inte klarat av mitt jobb. När andra människor missköter sina jobb så ska jag bara ha förståelse för att de kanske är underbemannade, trötta, att jag fått ett måndagsexemplar av en pryl som gått sönder etc.

Jag förväntas vara snäll och glad och inte vara jobbig och ställa krav. Varför??? Varför är det igen chef som sagt till mig att jag förstår att du inte klarar av ditt jobb, men vi tycker att du är så pass värdefull att vi gärna vill ha dig kvar ändå!

Jag blir både ledsen och såklart avensjuk på alla fina semesterbilder på facebook. Det spelar liksom ingen roll att jag vet att alla kämpar med att hålla uppe sina snygga fasader. Jag vill ju också åka på semester, gå fotokurser, skrivkurser, gå på personalfest och ha hund. Jag vill också ha en bil, ett hus och en familj med små söta barn.

Framförallt vill jag ha tillbaka ett samhälle där det faktiskt går att lita på att myndighetsutövare typ Försäkringskassan gör sitt jobb. Det måste gå att lita på att jag kan vara sjuk utan att förlora allt jag äger och har. Dyra privata försäkringar är inte ett alternativ. I synnerhet inte om man inte har något jobb.

Jag förväntar mig inte att någon ska ha konstant jour för att jag ska kunna nå dem. Jag förväntar mig bara att den person som handlägger mitt ärende ska ta ett beslut utifrån de dokument jag skickar in dvs sjukintyg, att handläggaren tar ett beslut inom en rimlig tid, typ en månad max och att handläggaren ska vara nåbar via mejl.

Eftersom jag har en funktionsnedsättning med nedsatt arbetsminne och sjukt svårt att hålla tråden och formulera mig kort när jag är stressad så måste jag kunna kommunicera med mejl.

Jag förväntar mig också att handläggaren återkopplar när jag behöver ha kontakt med handläggaren ang mitt ärende.

Jag mejlade min handläggare och bad henne skicka dokumentationen för över en månad sen. Jag hade behövt ha dokumentationen för att lättare kunna begära omprövning av mitt ärende. Nu är det försent.

Det nitiska sparkravet som Alliansen hittade på för att kunna sänka skatten har orsakat både mig och många andra människor otroligt stort lidande. Ångest och stress över ett totalt myndighetshaveri håller på att göra Sverige till en Vilda Västern stat.

Varför ska jag betala massor av skattepengar till människor som ändå bara skriver korkade brev om min arbetsförmåga till mig när jag är sjuk?! Jag är inte sjuk för att det är så kul att sitta hemma och skriva arga och förtvivlade inlägg på min blogg.

Nu har jag tröttnat på arrogansen. Nu anmäler jag handläggaren till JO, det blir offentlig handling och då kan jag dela det här på min blogg.

Sen ska jag söka skadestånd från Försäkringskassan för allt det lidande de orsakat mig. Usch!!!
Efter det ska ägna resten av mitt liv åt att skriva om maktmissbruk och vilket lidande det skapar för enskilda människor.

Det här var inte den bilden jag hade i mitt huvud när jag var i början av mitt vuxenliv. Det kan jag verkligen säga. Jag hoppas att denna krampaktiga stressblockering i hjärnan släpper snart. Jag vill ha ett roligt liv nu.

Hur känns det då?

Hur känns det att få en diagnos? Att "få det på papper".

För mig var det en lättnad och en chock blandat med ett jaha. 

Jag lade det i facket "att ta tag i senare". Det funkar ju inte riktigt dock, men det är en sak att få veta och läsa kriterierna och inse att jag uppfyller typ allihop till att verkligen förstå. Att förstå på djupet.

2010 när jag fick min diagnos gick jag en fotoutbildning på halvtid på Folkuniversitetet och kämpade med att ta körkort. Jag kände väl någonstans inom mig att jag borde berätta, men jag gjorde aldrig det på skolan. Jag tyckte inte att det behövdes. Själva fotolektionerna gick jättebra och jag levererade grymt bra bilder, men Photoshop lektionerna gick inte alls. Vi hade Photoshopblock med 4 dagar på två veckor mellan 9-15 med bara Photoshop. Jag fattade inte och kom inte ihåg, (har fortfarande svårt för ps). Jag hade behövt en pedagogisk lärare som orkade förklara om och om igen och helst sitta bredvid mig när jag övade, men det gick ju inte. Så jag sjukskrev mig. 

Körkortet gick framåt men oerhööört långsamt. Inte för att jag är mer korkad utan för att jag helt enkelt hade oerhört svårt att BARA koncentrera mig på att köra bil! Jag funderade sannolikt på vad jag skulle äta till middag, vilka julklappar jag skulle köpa, vilka fotouppgifter jag behövde göra, att jag behövde läsa in teorin etc samtidigt.

En situation som jag kommer ihåg extra bra var när min lärare bad mig att köra mot Nynäshamn. När vi närmar oss rondellen frågar han om jag tänker blinka. Jag hade inte en aning om vart jag skulle åka! Det fanns tre avfarter och när jag hade chansat två gånger bad han mig att svänga tillbaka för att titta på skylten. Den var stoor. Som vägskyltar är. Själva poängen är ju att man ska se dem, men jag hade missat den. Helt! Jag såg den inte. Mina tankar var på något helt annat ställe än i bilen...

Jag vill berätta om min funktionsnedsättning med glimten i ögat, men också för att få dig som läser att förstå hur det är. En funktionsnedsättning går inte över, men man lär sig hitta strategier som gör att det fungerar bättre. 

Man känner sig som en idiot ibland när man "bara misslyckas" och inte förstår varför. Jag "fattar inte" ändå har jag egentligen inga problem att lära mig nya saker. Varför? 

Kan du inte bara anpassa dig? Du är alltid så krånglig och omständlig, varför kan du inte bara göra som alla andra?, Nu står alla andra och väntar på dig!, plötsligt är du bara försvunnen, du är så oerhört impulsiv, lyssnar du på mig nu? Måste du alltid göra tvärtemot? Kan du inte vara lite spontan? Varför kan inte jag bara vara som alla andra? Alla andra klarar ju... Eller?

Är det verkligen alltid jag som äger problemet?! Jag är stundtals så otroligt less på att det alltid är mitt "fel". 

Jag ska berätta om alla dessa saker i kommande inlägg, men just nu måste jag avgränsa mig, vilket är knepigt ibland. Därav bloggnamnet mycket av allt. 

Det krävs ett visst mått av förståelse från omgivningen. Med en förståelse och en lyhördhet hur jag och människor med adhd/add fungerar så kan vi bidra med enormt mycket positiva saker! 

Nyckelordet är nog ändå tålamod! Oändligt mycket tålamod tills vi båda har hittat en bra strategi. 

Funktionsuppsättning

Det här blir en ny blogg. En blogg som ska handla om mitt liv. Ett liv som präglats av att ha en annan funktionsuppsättning i min hjärna än vad de flesta andra har.

De flesta kallar det ju nedsättning, men min kompis myntade begreppet uppsättning häromdagen och det tycker jag låter mycket trevligare. Själv brukar jag kalla det problemet. Det handlar om ADD. Tre korta bokstäver som innefattar en hel rad med både positiva och negativa egenskaper.

Jag väljer att se det som två sidor av samma mynt eftersom det som är en svårighet eller en nackdel i vissa sammanhang kan vara en tillgång i andra.

Jag vill dock avliva myten om att dessa egenskaper inte skulle finnas om jag levde i ett annat samhälle. Det är helt fel. ADD/ADHD finns i alla kulturer och i världens alla länder. Skillnaden består möjligen i hur man bemöter dem.

En annan myt är att man inte ska utreda barn för att de inte ska få en "stämpel i pannan". Jag kommer att återkomma till detta senare i min blogg.

Jag ser fram emot detta projekt och jag ser fram emot att dela detta med er läsare!