Sista striden mot Försäkringskassan!

Vackra höstfärger 

Min kamp mot Försäkringskassan har pågått i många år och nu ska jag knyta ihop all min kamp mot Försäkringskassan och försöka lägga det här som hänt bakom mig. Inte så lätt, men man måste ändå försöka.

Bakgrunden är kort att jag blev nekad sjukpenning, efter att jag klappat ihop psykiskt efter min överviktsoperation hösten 2015. Jag sökte om sjukpenning, men handläggaren tog tre månader på sig att handlägga ärendet och gav mig avslag. Jag blev så ARG!

Det känns som att hon blev skraj av min ton i telefonen när hon ringde för att meddela beskedet, för sen "gick hon på semester" eller så var hon "på möte" eller så gömde hon sig helt enkelt bakom gardinen för att slippa svara i telefonen.

"Snälla ring inte mig och mejla inte mig, för jag orkar inte med mitt jobb just nu."

Jag brukar visualisera hur det kan se ut. Hon ser ut som en en sån där skådespelare som skojar om att de är rädda för telefonen. Som hoppar högt varje gång telefonen ringer.

Kampen mot Stockholms stad om mitt jobb lärde mig att ENBART mejla! Aldrig prata i telefonen!! Tyvärr gillar FK att man pratar i telefonen, för då kan man inte styrka något av det som sagts i efterskott.

Jag fick i alla fall tag på handläggarens mejl och mejlade henne om att jag ville ha ut mina handlingar. Hennes svar:
"Jag tror att du har de flesta handlingarna, vänligen återkom med mer specifikt vad du vill ha för handlingar."

Inte ok! JO gav mig rätt. FK nekade mig partsinsyn. Det får man inte göra. Jag har rätt till full insyn i mitt eget ärende.

Jag vill hela tiden röra mig uppåt. ta ett nytt steg mot nya mål varje dag. 

Det som inte FK saboterade, saboterade mitt sk "juridiska ombud". Det juridiska ombudet menade på att hon hade skickat in en överklagan till omprövningsenheten, med email. Det var en lögn. Hon hade skickat in ett brev till min handläggare - (hon som gömde sig bakom gardinen), och hon hade inte nåt att göra med ärendet längre.

Hade jag fått ut mina papper hade jag kunnat fimpa henne tidigare. Nu var jag tvungen att begära ut alla papper från Förvaltningsrätten istället, och insåg denna lögn när det var försent.

Allting anmäldes till JO som gav FK smisk på fingrarna- en enorm upprättelse för mig, men inga pengar. Jag ville ha svar från JO som jag kunde använda för att söka skadestånd. Nu är det alltså dags för den sista striden.

– Bara för att JO anser att vi på Försäkringskassan har gjort fel betyder inte det att att du har rätt till skadestånd. Vi får in kanske 400 ansökningar per år och beviljar ungefär 40, säger den supertrevliga juristen på Försäkringskassan. Du måste kunna påvisa vilken ekonomisk skada som du fått på grund av vår handläggning.

Min kompis frågade mig häromdagen varför jag driver den här kampen. Vi diskuterade om det inte tar nödvändig energi från annat?

Varför är det viktigt? För att jag är en idealist, och att jag fortfarande vill tro på rättsstaten och att mans ska följa lagen.

FK utsatte mig för ett rättsvidrigt förfarande. Handläggaren har skrivit konstiga saker i min journal och fördröjt ärendet i flera månader. Då är det väl rimligt att jag försöker få tillbaka "mina pengar" på andra sätt.

Faktiskt så måste jag lägga till att jag tycker det är intressant att testa systemet. Jag har fått anstränga mig till max för att försöka förstå hur saker hänger ihop, och vem som egentligen gör vad.

Tyvärr tror jag inte att det blir några pengar. Alltså betyder det att jag måste konfrontera mig själv med mina egna känslor. Jag måste acceptera att det inte blir som jag önskar. Det är en HÅRD utmaning för min hjärna. Min hjärna och min själ har enormt svårt att acceptera att jag inte får rätt när jag ju besvisligen har rätt.men det går bättre och bättre. Även om känslan av svek är enormt stark fortfarande.

Jag är en idealist och är beredd att kämpa snudd på in i döden för det jag tror på. Jag kämpar för alla som inte orkar. Då kan jag berätta här på bloggen och känna mig stolt över det jag faktiskt gjorde. Jag lade mig inte platt, jag tog striden.

När jag måste ha upp min kämparanda lite brukar jag lyssna på Björn Afzelius. Han är ju en politisk sångare, och väldigt vänster, men det han skriver kan också tolkas ganska brett. I låten Europa skriver han om kampen för rättvisa, på ett sätt som tilltalar min själ...

Här är länken till låten, med Björn Afzelius. 

"Det är en sanning, bland många andra, att i varje form av kamp
finns det några som, när man lyckas, alltid råkar gå längst fram.
Men om stridslyckan plötsligt vänder, och när viljan är allt man har,
och man söker dom främstas händer finns dom inte längre kvar.

Men skillnaden är go' vänner, att den som alltid springer bort
bär också nederlagen med sej i sin grav.
Men den som stridar om den så stupar, och därmed häcklas av smitarna,
bär segerhuvan alla sina da'r." citat Björn Afzelius

Den ultimata upprättelsen är ju att hela den här processen visar på hur fel systemet är. Det hade varit MYCKET billigare att ge mig sjukpenning än att betala för Överklagningsenhetens, sjukvårdens, förvaltningsrättens, JO:s, Försäkringskassans juridikavdelning, flera omgångar och nu JK:s arbetstid.

Samhällsekonomiskt har säkert processen kostat mer än en miljon. Mot kanske 100000kr i sjukpenning....

Alliansens fullständiga slakt av vårt gemensamma välfärdssystem drabbar sjuka och funktionsnedsatta på en skala som vi knappast kunde föreställa oss. Det nya systemet skapar också ett a-lag och ett b-lag, där den som inte har kunskaperna eller orken att sätta sin i lagstiftningen och överklaga blir utan pengar.

Sån tur är har jag en diagnos som gör mig enormt uthållig om det är saker som intresserar mig och om jag anser att jag har rätt. Utan diagnos hade jag garanterat givit upp för länge sen!

Det är ett hårt liv att vara idealist och ha ett högt rättspatos, men det går ganska bra om jag bara bestämmer mig för att det är jag som styr och inte omständigheterna. Jag kan ju inte låta hela mitt liv styras av puckade handläggare på FK. Jag är luspank, men jag har i alla fall tagit ansvar för mitt liv och mina handlingar.

Jag tog striden, och den dagen jag dör kan jag vara stolt över mig själv och säga att jag gjorde allt jag kunde för att stå upp för mig själv, och det jag anser vara rätt. Det känns så himla bra i själen!!

Nu ser jag fram emot att använda mina kunskaper i mitt jobb!

Arbetsförmedlingen tar priset!

Jag tycker synd om dem. När jag sitter där på deras kala deprimerande fula kontor så tänker jag att ingen människa kan ju må bra av att jobba i den här miljön.

Tyvärr hjälper det bara för stunden mot min ilska och vanmakt över att mitt liv återigen tycks fastna, utsmetat någonstans mellan alla deras paragrafer.

Det kan inte vara lätt att befinna sig i arbetsmarknadspolitikens högborg där spelplanen ändras utifrån vad just den sittande regeringen anser vara den bästa lösningen på att få människor i arbete.

Stora delar av mitt vuxna liv har ju präglats av kontakterna med denna institution. Min känsla har pendlat mellan uppgivenhet och snudd på förakt.

–Här ta det här häftet med jobbcoacher så kan du välja en som du tycker verkar bra och som är inriktad på foto.

Ett tjockt häfte med ändlösa tätt, tätt skrivna rader på diverse jobbcoacher. Jag tittade aldrig på det där häftet. Jag fixade ett jobb istället.

Du kan få gå på starta eget kurs.
Ja! vad bra tänkte jag.
–Vi beviljar inga pengar till kulturell verksamhet om man inte varit verksam där tidigare. Du kan ju skicka in din affärsplan ändå om du vill.

Den ena handen vet inte vad den andra gör...

Arbetsförmedlingen har ju upphandlat den här tjänsten av ett företag som ska tillhandahålla kursen. De kanske hade kunnat meddela de som hade kursen att AF inte godtar kulturverksamhet...

Jag hade en jättebra handläggare ett tag. Hon skickade mig till en jobbcoach för handikappade människor inne i stan.

–Ge inte mig papper i handen för de kommer bort, säger jag till kvinnan på andra sidan bordet som är min coach.

Hon gav mig direkt femton ex av ett brev där det stod att hon var min jobbcoach som jag kunde skicka till potentiella arbetsgivare.
När sökte jag jobb "på papper" senast?! tänkte jag i mitt huvud.

Jag frågade henne om de hade alla de där andra pappren hon gav mig på datorn så att hon kunde skicka de till mig. Hon såg väldigt besvärad ut och sade att de inte hade det...
Chockad och genuint förvånad lämnade jag kontoret den dagen med alla papper som sen begravdes i nån hög här hemma.

Vi hade seminarium där vi skulle öva på att ringa på jobbannonser och hon pratade om CV bilder.. Rummet var så litet och så kvavt att jag hade svårt att andas.
Efter gruppseminariet skulle vi skriva CV i grupp. Jag tipsade de andra deltagarna i gruppen på hur de skulle skriva och vart de kunde söka jobb...

Tillslut mejlade jag henne. Jag stod inte ut. Jag förväntar mig att man respekterar min tid även om jag är arbetssökande. Det gör man inte genom att behandla mig som ett får i en fårskock. Jag jämförde hennes verksamhet med ett vuxendagis. Hon blev inte glad.

– Om du inte tar det här fotojobbet kan vi lätt ordna jobb till dig på salladsbaren här på hörnet, coachens chef blänger surt på mig.

När de slutligen ville tvinga iväg mig på studentfotografering i en annan stad över dagen slog jag tillbaka och fick dispens från AF från att åka dit.

Jag står där vid disken och frågar efter mina papper bakåt. Jag får en utskrift av det senaste året. Längre tillbaka har AF i sitt arkiv. Vart det är och vem man ska ringa är inte helt klarlagt.

–Det finns ingen rapport från jobbcoachen...

De skickade nog inte in någon rapport för att de insåg att slaget var förlorat. Jag hade inte kommit ut i arbete och de fick nog inga pengar för mig. Det var därför chefen var så desperat att få ut mig i jobb.

Jag anpassar mig inte om jag inte tycker att det finns fog för det. Så är det och så har det alltid varit. Hets fungerar inte heller eller hot.

Min braiga handläggare blev handplockad till huvudkontoret och jag fick en ny handläggare som var lika karismatisk som en död sill.

En handläggare blandade ihop sitt privatliv med mitt.
–Starta inte eget företag! Jag har haft eget och det gick åt skogen. Det är jättemycket jobb.

Jag lutade mig bakåt i stolen och frågade helt sonika:
–Vad tycker du jag ska göra då?

Det hade han såklart inget förslag på.

Nu gör jag ett hopp fram tills i somras. När jag hade avslutat min utbildning och inte fått något jobb skrev jag in mig på AF. Den 5:e juni.
– Hon är född den 15:e så hon hamnar på "Lennarts" bord, säger handläggaren bakom disken till sin "ny på jobbet" kollega och pekar på en lista som hon har fastklistrad på disken.

Det är en av specialhandläggarna.
–Du får komma tillbaka om en vecka på ett möte.
Ok.

I kön fram till disken hade mannen med döskallar på snusnäsduken och skinnjacka framför mig berättat alla detaljer om sin besvärliga prostata som gjorde att han var tvungen att kissa hela tiden och att han hade pluggat på universitetet det här året med a-kassa och att det var tufft med att ta alla poäng i tid. Han var visst samhällskunskapslärare.

"Lennart" lyssnade mycket noga och uppmärksamt på min historia om diagnos och alla jobb. Tyvärr dokumenterade han aldrig besöket i datorn och skrev ingen handlingsplan.

–Du har ingen handlingsplan. Du måste ta kontakt med din handläggare och skriva en handlingsplan, säger damen i telefonen när jag kontaktar kundtjänst.

ORKA!!! Jag orkar inte sköta alla andra människors jobb! Jag får fan inte betalt för att sköta deras jobb känner jag bara.

Jag byter till Nacka AF. Jag har ju gått där tidigare och jag bor ju i Nacka. Ok jag byter i augusti.

–Journalist är ju inte världens bästa arbetsmarknad säger handläggaren bakom disken. Supertrevlig, varm och inkännande, men tyvärr tillhör hon inte "rätt team". Jag ska gå till "team utreda".
–Du kan få gå på möte med specialhandläggarna. Det är tyvärr ganska lång väntetid så du vet.

Ok tänkte jag. Jag får ta det. Nu ska jag vänta ut AF och göra saker rätt, så att det blir bra.

Jag gick på mötet och efter mötet väntade jag ändå längre tid och fick träffa arbetsterapeuten som ni säkert läst om. i inlägget Lönebidrag trots allt.

Det var i oktober. Vi skulle haft ett uppföljningsmöte, men det har ju också ramlat ner i nån pappershög eller tappats bort i nåt obegripligt datasystem så det har inte blivit av.

Ok mejla handläggaren igen. Både om möte och om lönebidrag. Uppföljningsmötet kunde ske 17jan. Lönebidrag måste hon göra en utredning om och praktik måste föregås av en arbetsmarknadspolitisk bedömning.
–Vad betyder arbetsmarknadspolitisk bedömning? Frågade jag.
Inget svar.

Jag ORKAR INTE MER NU!!!

Handläggaren svarar istället med detta: 

Handläggaren: Efter att jag fått information av arbetsterapeut resultat av utredande samtal görs en bedömning om det är aktuellt med arbetsträning. Arbetsträning förutsätter att det finns en funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga.

Jag skickar enbart mejl, för att allt ska finnas svart på vitt. Jag har slutat lita på diverse myndigheter och chefer efter det som hände på mitt jobb och med försäkringskassan. Ord i telefonen är inget. Mejl är allt. 

Mejl: 

Jag: Måste det inte finnas grund för sjukpenning om jag ska arbetsträna? 

Handläggaren: Om du t ex fått beviljad sjukpenning 50% kan Arbetsförmedlingen bevilja arbetsträning den andra delen 50% med aktivitetsstöd

Jag: Jag är inte sjukskriven och eftersom min sjukpenning blev indragen för flera år sedan så tror jag inte heller att jag har någon grund för sjukpenning nu.

Det vore väldigt positivt för mig om du kunde titta på alla de papper som jag givit dig/er. Jag vet inte riktigt vilka mer utredningar du behöver göra för att jag ska kunna komma tillbaka i arbete så snabbt som möjligt.

Jag träffade arbetsterapeuten i oktober och kan tidigast få ett uppföljningsmöte i slutet av januari...

För mig är det ytterst viktigt att komma tillbaka i arbete så snabbt som möjligt, men jag är beroende av er.

Därför skulle jag uppskatta om vi kunde snabba på processen och träffas tidigare och att du läser de papper som jag har givit dig innan det mötet.

Då blir det så effektivt som möjligt. Med vänlig hälsning, Sofia

Handläggaren: Nu har jag fått en ny möjlig tid från arbetsterapeuten den 29 december kl 9.00. Fungerar det för dig?
Jag: Ja det funkar! Tack så mycket.

AF pratade om att de kunde bevilja praktik fram till Nyår i oktober. Fixa praktik och praktisera några veckor fram till jul... Utan att veta vart jag ska börja. Jag blev helt blockerad av stressen. Det går inte att stressa fram beslut eller forcera insatser med mig.

Jag har ett behov av att veta spelreglerna av att ha kontroll. Gör jag/har jag det funkar det kanonbra, men med AF undrar jag om det någonsin kommer funka eftersom jag inte styr själv. Mitt liv är inte mitt. hur ska man någonsin få ordning på sitt liv om man aldrig får äga sitt liv?!

Det går inte att spela ett spel om alla reglerna ändras hela tiden. Om hela spelplanen dessutom ändras med varje slag som någon gör med tärningen blir jag helt sönderstressad.

Tänk dig själv att någon möblerar om bland alla dina pärmar, pennor, skrivbord och datorer hela tiden, chefen byts ut, kanske arbetsuppgifter och kollegor också. Det är som att kliva på ett gungfly.

Jag blir galen på att vara beroende av en människa som inte ens har läst mina papper och som inte svarar på de frågor jag ställer. Jag har gjort så oändligt många utredningar, både på psykiatrin och på AF, och alla papper finns ju där i datorn. Det är ju bara att läsa. Eller att läsa frågan i mejlet så man svarar på rätt sak!

Ingen kan allting. Ingen har alla paragrafer i huvudet eller alla utredningar, men man kan anstränga sig för att kolla upp saker och återkomma istället för att vräka ur sig vad som helst i stunden.

NIO månader har gått, och jag måste ha ett jobb. NU! Jag behöver inte fler käppar i mina hjul. Jag vill ha ett jobb som jag trivs med och en inkomst jag kan leva på. Tyvärr verkar AF jobba i motsatt riktning. Det är som ett kvävande nät som klämmer ihjäl mig psykiskt.

Vimsiga handläggare som vräker ur sig vad som helst och mumlar i skägget går fett bort nu. Blir det inte ett resultat av mötet den 29:e dec byter jag handläggare till någon som kan sköta sitt jobb.

Det kan inte vara rimligt att behöva vänta nio månader på beslut om en insats som gör att jag kommer tillbaka i jobb.

Kanske är det kraven och förväntningarna på att insatser faktiskt ska leda till något vettigt för mig som är problemet. Jobbcoacher tex kan ju inte besluta om insatser och om man inte delar upp människor efter vilken bakrund de har utbildningsmässigt eller efter förutsättningar på arbetsmarknaden blir det väldigt svårt att nå ett kvalificerat resultat. Möjligen kan man ju tänka att de betalar skatt eftersom de har ett jobb... Det kan ju vara positivt för samhället, men JAG gynnas knappast av det om inte jag också blir jobbcoach.

Jag är inte intresserad av att ingå i någon slags meningslös "sitta av tiden verksamhet". Det leder mig knappast framåt. Det suger snarare ändå mer energi ur mig. Det måste hända saker nu som leder mig till ett fritt och självständigt liv. Jag förväntar mig också att diverse tjänstemän faktiskt sköter det de är anställda att göra. Tyvärr verkar det vara ett överkrav numera.

Försäkringskassan ber om ursäkt igen!

Adhd- människor brukar ofta förknippas med stort rättspatos och oräddhet. Det verkar vara så att det har slagit igenom väldigt mycket i mig. Jag HATAR rättsröta och människor som snackar skit och försvarar korkade idiotiska beslut. 

Adhd-människor respekterar inte auktoriteter bara för att de är auktoriteter och följer inte regler som känns meningslösa. Jag har ÖVAT mig på att acceptera att man måste följa vissa regler och att det är bra att sammarbeta med chefen även om man inte tycker att det är superduperbra beslut. 

Det funkar bra om man kan mötas med respekt. Respekt för våra olikheter och respekt för lagen och gemensamma regler. En gemensam överenskommelse liksom. Ni fattar nog vad jag menar. 

Gå inte mot rött för då blir du påkörd- typ. 

Försäkringskassan och jag är inte överens om hur man ska tolka lagstiftningen kring beslutsprocesser och huruvida jag har rätt till sjukpenning eller inte. Mitt sjukpenningärende är avgjort till min nackdel men processen som lett fram till avslaget är fortfarande en tvist. 

Först var det handläggaren som gömde sig bakom gardinen eller under skrivbordet för att slippa sköta sitt jobb. Hon vägrade att lämna ut mina handlingar. Detta anmälde jag till JO och Försäkringskassan bad om ursäkt och skickade handläggaren på kurs i förvaltningsjuridik. 

Nu är jag inne på del två av handläggningen av mitt ärende. När min handläggare avslog min begäran om sjukpenning gick ärendet vidare till omprövningsenheten. De sitter isolerade från resten av myndigheten (är min slutsats) och fram till förra året skötte de alla ärenden på PAPPER! 2016 skötte de alltså alla ärenden på papper. Bara en sån sak! 

Kommuniceringstiden- dvs den tid man har på sig att inkomma med kompletterande handlingar för att stärka sin sak gick ut 30:e juni 2016. 30:e juni var på en torsdag. Jag fick ett beslut som var daterat den 5:e juli. Alltså har myndigheten tagit emot min handling delat ut den och registrerat den OCH tagit ett beslut om avslag på FEM dagar med en helg emellan. Det ger handläggaren tre arbetsdagar att ta emot min handling och noggrant ta ställning till om det föreligger nya skäl till att eventuellt bevilja mig sjukpenning. 

Med tanke på försäkringskassans generella arbetstakt där ett ärende lätt tar ett par månader att avgöra så förefaller detta ärende orimligt snabbt handlagt. Sagt och gjort jag anmälde till JO för att få en opartisk granskning. -Fast först ringde jag och pratade med en av deras förvaltningsjurister. 

Han bekräftade min tanke om att det handlagts för fort och därmed var egentligen fallet avgjort. 

Försäkringskassan bad återigen om ursäkt och medgav att ärendet hade handlagts för snabbt för att kunna ta hänsyn till inkomna handlingar. 

Jag har också synpunkter på att det inte går att nå omprövningsenhetens handläggare via email, men det tillbakavisade Försäkringskassan och sade att det visst gick alldeles utmärkt. Så nu vet ni det. Det gäller bara att hitta den "magiska adressen" för den har inte de vanliga handläggarna.

Juristerna på FK skriver i sitt yttrande att de ska vänta FYRA arbetsdagar- minimum för att ta emot och ta ställning till inkomna handlingar. Nu vet ni det. Titta noga på alla papper och bedöm rimligheten i tid och är ni det minsta tveksamma så anmäl! 

Varför är detta viktigt? För att det handlar om rättssäkerhet och transparens. Det är inte ok att forcera igenom beslut. Man måste ge människor en chans att försvara sitt ärende! Det handlar om väldigt mycket pengar och dessa tjänstemän jobbar faktiskt på medborgarnas uppdrag.

Det verkar dock som att de har glömt bort det. Det är lätt att skriva fina ord i ett dokument som man skickar till JO, men jag hoppas verkligen att JO också följer upp att FK verkligen följer förvaltningslagen. FKs jurist skriver i sitt svar till JO att de brustit grovt i sin handläggning och att det har kommunicerats till handläggaren via dennes chef. 

Mitt ärende må vara en droppe i havet, men tillsammans kan vi faktiskt göra skillnad. Jag känner i alla fall en stor tillfredställelse att ha knäppt dessa handläggare på näsan och fångat dem med fingrarna i sylburken. Gör om gör rätt är min önskan och mitt krav! 

Man kan inte välja när man ska följa lagen, inte ens när man har adhd, och ändå mindre om man arbetar på en myndighet med människors liv i sin hand.  

Min personliga fundering är hur människor kan dra saker till domstol för att försvara beslut som alla vet är helt fel! Socialförsäkringen är en sak men jag har många andra kvar att avslöja. För de blir avslöjade. Förr eller senare blir de avslöjade. 

Det går, det går, och det går inte. Så är det i mitt liv- och nu har jag kommit till punkten "det går inte".  Jag är glad att att JO valde att inleda en utredning av detta ärende nu, men tyvärr har jag inget hopp om pengar.  

Jag kämpar med att acceptera att det är kört. Att jag inte får några pengar. Det är svårt, men det går. Rent principiellt tycker jag ju att de borde göra om hela ärendet pga handläggningen (och komma fram till att de hade fel.) Det kommer ju knappast att hända dock. 

Det värsta är att jag har en känsla av att FK satt slafset i system för att kunna kuppa igenom beslut. Forcera igenom ärenden och strunta i att svara i telefonen, vägra lämna ut handlingar... det är få som har orken och kunskapen att stå på sig och ta strid mot en myndighet. 

Nu vill jag fokusera framåt på andra människor som i sin profession sätter andra människors liv och hälsa på spel- och jag vill göra det i min egen profession. Jag tror att jag skulle bli bra på det faktiskt. Jag drivs av en genuin önskan att förstå. Varför?! Varför gör de som de gör? Tyvärr finns det saker som inte går att förstå med sitt förnuft, men det är i alla fall en bra drivkraft. 

Envis om jag är så ger jag inte upp om jag anser att jag har rätt eller om jag märker att någon vill dölja något. Vad är mer spännande än att avslöja något som kan göra det bättre för den som är drabbad?! 

Rättspatos och stor integritet är två egenskaper som jag är väldigt stolt över, även om det kostar på ibland att leva med det. Varför gör människor fel, när man kan göra rätt? Och hur kan de göra fel varje dag och liksom strunta i det? I mig blir det en väldig vånda om jag upplever mig själv "göra fel". 

Jag önskar en uppriktig ursäkt från denna myndighet som orsakat mig och många andra människor så oerhört mycket skada. Gör om gör rätt! Det är svårt att acceptera att jag inte kommer att få den ursäkt som jag vill ha. Det handlar ju tyvärr inte om oss som privatpersoner utan som samhällsmedborgare där den ena har makt över den andra. Det hatar jag egentligen också. Jag vill vara fri och äga mitt eget liv. 

Makten över mitt eget liv kan jag i alla fall äga och den måste jag kämpa med att behålla när jag nu ska ge mig in i mitt nya yrke. Rättspatoset kanske mildras lite när livet nu kommer på bättre kurs, men det kommer inte att försvinna- sån tur är. 

Maskrosor är en passande illustration till detta inlägg tycker jag. De är otroligt livskraftiga och ger aldrig upp. De är vackra var och en för sig men blir riktigt maffiga i "flock". De växer också där ingen tror att något kan växa och gör sig påminda genom sin vackra gula färg. 

De trivs också bäst i frihet. Plockar man dem och sätter dem i en vas vissnar de rätt snabbt... Lite som mig alltså.. ;-)

   §

Lönebidrag trots allt!

Idag var jag på nytt möte på Arbetsförmedlingen här i Nacka. Jag träffade en arbetsterapeut. En arbetsterapeut kan förskriva hjälpmedel av olika slag till mig och andra med olika utmaningar i arbetslivet. Arbetsterapeuten kan också bidra med psykosocialt stöd, som tex att hitta lösningar och förklara om det skulle uppstå låsningar.

Vi pratade lite om lönebidrag, det "magiska" ordet. För er som läste mitt förra inlägg så vet ni att min handläggare sade att "erfarenhetsmässigt beviljas inte lönebidrag till människor med npf". Vad hon grundade den erfarenheten på vet inte jag och ingen annan som jag varit i kontakt med på AF verkar kunna förstå det.

Har man haft och har stora svårigheter att få ett jobb eller att behålla sitt jobb så faller man inom ramen för lönebidrag. Arbetsterapeuten förklarade att man kan få stödet under max fyra år och att det är meningen att man ska trappa ner stödet över tid så att man blir självgående efter fyra år.

Jag har en historia av väldigt många anställningar. Jag har maxat några månader upp till ett år eller ett och ett halvt år, för att sen stämpla och därmed "ta igen mig" för att sen söka nytt jobb. Perioderna med a-kassa är naturligtvis ingen egentlig avkoppling. Man har oceaner av tid, men ekonomin går i fullständig kras varje gång.

Det blir som en tsunamivåg tillslut. Tsunamin resulterade i långvarig sjukskrivning med ersättning från Försäkringskassan i ca 1,5 år tills de ansåg att jag var frisk och drog in sjukpenningen. Eftersom jag inte var frisk blev jag "sjuk" på pappret igen ytterligare 4,5månad. Denna gång utan pengar. Jag har fortfarande inte riktigt hämtat mig från den knäcken. Även om jag vet att många råkar ut för samma sak eller värre så är det en oerhört tung smäll för mig.

Nu försöker jag återigen ta mig ut på den spelplan som arbetslivet är. Den här gången tänker jag inte maxa. Den här gången tänker jag försöka hushålla med energin så att den räcker livet ut utan att krascha igen om ett halvår. Energifördelning är en bitvis knepig utmaning med adhd/add. Jämförelsen med ett gympapass så kan energin vissa dagar räcka för två pass och vissa dagar räcker den bara fem minuter. Jag vill inte och har inte råd att bli sjuk igen om jag kan undvika det.

Oftast tycker jag att det går ganska bra, men det kan ju gå ändå bättre! Jag vill verkligen börja jobba nu, med journalistiken som jag tycker är kul och inspirerande. Jag tycker att jag har mycket att ge om jag bara får en chans att visa det.

Det är där lönebidraget kommer in. Ni vet ju hur det är när man gör nåt som är jättekul och där man vill visa vad man går för så att man blir uppskattad och får bonus- så känns det ju med mitt nya yrke. Kommer man in i ett flow kan det vara väldigt svårt att hålla sig själv tillbaka och gå hem. Men jag måste. Annars kanske jag kraschar igen. Helst vill jag jobba heltid direkt. Helst vill jag skriva grymma reportage och ta massor av fler omslagsbilder direkt! Men det är mer förnuftigt att börja lite lagom ändå.

Vi får se vad framtiden har att erbjuda. Arbetsterapeuten fick mig att känna hopp igen. Stressen minskade något och bara vetskapen om att hon finns och stöttar mig är jätteviktig just nu. Hon skulle även prata med min handläggare och räta ut frågetecknen ang lönebidraget.

Vi pratade om anpassningar, tex undvika kontorslandskap, brusreducerande hörlurar, fickminne där det går att spela in saker på. Egentligen mår ju ingen bra av att arbeta i kontorslandskap. I alla fall inte om man får tro forskningen. Den moderna tidens kontorslandskap där man inte ens har en egen arbetsplats eller där det inte ens finns en arbetsplats åt alla fungerar inte alls för mig. Fungerar det bra ens för någon? undrar man ju.

Den känsligare biten handlade om hur och när jag ska tala om att jag är i behov av anpassningar och extra stöd... Om jag skriver det i ansökan så är ju risken överhängande att jag blir bortsorterad redan innan jag ens har hunnit berätta vem jag är.  Ska jag inte berätta det som jag är mest stolt över i mitt liv? att jag har lyckats komma på fötter och lägga om kursen i livet med alla upp och nedgångar som gjort livet mer utmanande?

Vårt samhälle förlorar mer än det vinner på att alla ska vara likadana och utbytbara med superkort varsel. Att alla ska kunna, vilja och orka jobba som en dåre dygnet runt helst gratis och med ett leende på läpparna. Att ingen någonsin ska vara sjuk eller ha utmaningar "utöver det normala". Journalistiken skulle dö ut om det vore så. Journalistiken söker alltid efter det som står ut och det som erbjuder en extra dimension till historien.

Man söker hela tiden historien som har just det som min hjärna erbjuder mig varje dag: dvs myckeavallt... Med den insikten så tror jag att jag kan ge vissa av mina artiklar en extra dimension eftersom jag vet hur det känns från insidan!

Jag har hela tiden en gnagande känsla av att människor jag möter i olika sammanhang inte tror att jag har de problem jag faktiskt har. Arbetsterapeuten trodde på mig och fattade allt!
– Det blir extra utmanande med ett osynligt funktionshinder. Det är hjärnan som som sitter i rullstol. Inte kroppen.

Vi kom överens om att jag skulle försöka börja med praktik som sen kan övergå i en anställning. Håll tummarna för att den planen fungerar!

Ajabaja Försäkringskassan!

Juridik känns som något slags organiserat kaos. 

Det var det där med lagen. Det måste ju vara lite extra viktigt att följa lagen om man jobbar som verksjurist. Jag antar att det är den högsta ansvariga juristen på Försäkringskassan.
Den personen fick ett brev från mitt juridiska ombud i somras där vi frågade varför de inte följer förvaltningslagen och godtar kommunikation via e-post.

Inget svar. Dödstyst.

En jurist längre ner i hirerkien på Försäkringskassan skickar istället ut ett raljant brev till mig där det står:
-Om Sofia nu har ett läskvitto borde det ju inte vara något problem att visa upp det!
Svar NEJ. Det är inte svårt för mig att visa upp det. Det ligger hos verksjuristen! Varför hon har valt att ignorera det får jag förhoppningsvis svar på så småningom.

Mitt ärende om sjukpenning som hela den här härvan egentligen handlar om ligger nu hos förvaltningsrätten.

Märkligt nog har juristerna i förvaltningsrätten GODTAGIT läskvittot!
Eeeeehhhh...

Skattepengarna rullar och historien blir alltmer pinsam för Försäkringskassan.

Ändå mer pinsam tycker jag eftersom samma verksjurist bad mig om ursäkt för lång handläggning!
Hon skrev i svaret till JO att de haft hög arbetsbelastning, men att det inte är någon ursäkt. Nåväl hon kanske hade hög arbetsbelastning när just mitt ärende dök upp på skrivbordet. Trist för henne eftersom hon är högsta ansvariga jurist och borde veta att hon är skyldig enligt lag att svara. Ärendet kommer att anmälas till JO. Mitt juridiska ombud har redan varit i kontakt med JO som häpnade när hon berättade om Försäkringskassans agerande!

För alla er som tror att det är hopplöst att kriga mot Försäkringskassan och att även om man vinner blir man bara en siffra i statistiken. Till er kan jag säga att journalister skriver om trender. Trender baseras på statistik. Skriver många om samma sak hamnar det ganska snabbt i nån motion någonstans i systemet och rätt var det är har vi nya lagar.

I vilket fall är en av siffrorna min siffra, och just den siffran betyder att Försäkringskassan har gjort bort sig och tvingats be om ursäkt! Kanske, kanske till och med betala ut skadestånd!
Det hade varit billigare för Sveriges skattebetalare om Försäkringskassan betalat ut sjukpenning när jag var sjuk. Den här processen är minst sagt absurd!

Ajabaja Försäkringskassan!

Juridik känns som något slags organiserat kaos. 

Det var det där med lagen. Det måste ju vara lite extra viktigt att följa lagen om man jobbar som verksjurist. Jag antar att det är den högsta ansvariga juristen på Försäkringskassan.
Den personen fick ett brev från mitt juridiska ombud i somras där vi frågade varför de inte följer förvaltningslagen och godtar kommunikation via e-post.

Inget svar. Dödstyst.

En jurist längre ner i hirerkien på Försäkringskassan skickar istället ut ett raljant brev till mig där det står:
-Om Sofia nu har ett läskvitto borde det ju inte vara något problem att visa upp det!
Svar NEJ. Det är inte svårt för mig att visa upp det. Det ligger hos verksjuristen! Varför hon har valt att ignorera det får jag förhoppningsvis svar på så småningom.

Mitt ärende om sjukpenning som hela den här härvan egentligen handlar om ligger nu hos förvaltningsrätten.

Märkligt nog har juristerna i förvaltningsrätten GODTAGIT läskvittot!
Eeeeehhhh...

Skattepengarna rullar och historien blir alltmer pinsam för Försäkringskassan.

Ändå mer pinsam tycker jag eftersom samma verksjurist bad mig om ursäkt för lång handläggning!
Hon skrev i svaret till JO att de haft hög arbetsbelastning, men att det inte är någon ursäkt. Nåväl hon kanske hade hög arbetsbelastning när just mitt ärende dök upp på skrivbordet. Trist för henne eftersom hon är högsta ansvariga jurist och borde veta att hon är skyldig enligt lag att svara. Ärendet kommer att anmälas till JO. Mitt juridiska ombud har redan varit i kontakt med JO som häpnade när hon berättade om Försäkringskassans agerande!

För alla er som tror att det är hopplöst att kriga mot Försäkringskassan och att även om man vinner blir man bara en siffra i statistiken. Till er kan jag säga att journalister skriver om trender. Trender baseras på statistik. Skriver många om samma sak hamnar det ganska snabbt i nån motion någonstans i systemet och rätt var det är har vi nya lagar.

I vilket fall är en av siffrorna min siffra, och just den siffran betyder att Försäkringskassan har gjort bort sig och tvingats be om ursäkt! Kanske, kanske till och med betala ut skadestånd!
Det hade varit billigare för Sveriges skattebetalare om Försäkringskassan betalat ut sjukpenning när jag var sjuk. Den här processen är minst sagt absurd!

Vart går gränsen?

Vart går gränsen för tjänstefel, och hur mycket skit får man skriva om en människa om man jobbar på en myndighet? Vart går gränsen för förtal och ärekränkning? Blir brottet allvarligare om man har en högre utbildning?

Nu är det Försäkringskassan det handlar om. Försäkringskassan är en politiskt styrd statlig myndighet som anställer tjänstemän för att utföra de beslut som politikerna bestämmer. Precis på samma sätt som en kommun eller ett landsting. Politiken sätter upp ramarna för verksamheten och tjänstemännen utför de mål som verksamheten omfattar.

För mig är det kristallklart att jag som tjänsteman måste följa de regler som gäller för min tjänsteutövning och inte hitta på egna beslut som jag tycker är bättre. Problemet för mig har varit tolkningen av reglerna och när, var hur och på vilket sätt de ska följas.

Jag kan ju läsa regler innantill och förstå rent förnuftsmässigt att jag ska följa dem, men tolkningen av innebörden av reglerna är svårare. Dessutom har jag extremt svårt att följa regler som jag inte tycker känns meningsfulla. Jag har helt enkelt svårt att "rätta mig i ledet" eftersom jag inte ser någon större mening med att rätta mig i ledet. Det behöver inte vara ett problem, men det blir ett problem om man gör det till ett problem.

Att följa lagar och regler är jätteviktigt, oavsett yrke. Tjänstemännen bär faktiskt upp hela myndighets Sverige på sina axlar, och om man börjar tänja på sakligheten, sluta följa den lagstiftning som finns och agera efter eget huvud så befinner vi oss i en farlig utveckling som snabbt kan leda till korruption och kriminalitet. (Tänk in scenariot att du kan köpa ett körkort, mutar polisen, använder dig av hot och utpressning för att få dina tillgångar säkrade...)

Som politiker och privatperson står det helt fritt att tycka och tänka om de lagar vi har. Det är faktiskt nästan en skyldighet att bidra till vår gemensamma demokrati genom att tycka och tänka och komma med förbättringsförslag genom att skriva motioner och jobba politiskt med att ta fram olika dokument som sen ligger till grund för tjänstemännens yrkesutövande.

Två sidor av samma mynt som ändå präglas av en gemensam nämnare dvs saklighet. Ni som följt min blogg under våren har läst om kampen för att få min ansökan om sjukpenning godkänd. 4,5månader. 8:e mars fick jag avslag första gången, trots att jag ansökte redan i december om sjukpenning. Mitt ärende är bedömt som ett sammanläggningsärende, och eftersom jag blev utförsäkrad förra sommaren och inte lyckats jobba heltid 3månader innan jag blev sjuk igen med samma problem så blev det avslag.

När min dåvarande handläggare ringde mig i januari så kände jag direkt vi lagt på luren att hon redan bestämt sig för att jag inte skulle ha någon sjukpenning. Jag upplevde att hon ställde kränkande frågor om hur jag mådde, vilka problem jag hade och vad jag "planerade" att göra när sjukskrivningen tog slut. Jag kände inget förtroende för henne så jag bad att få byta. Jag trodde givetvis att Försäkringskassan lyssnat på mig och bytt ut min handläggare, men icke!

Jag fick en chock när jag efter flera månaders tjafsande äntligen fick ut mina papper. Jag fick aldrig någon ny handläggare utan det var samma handläggare som bedömt ärendet hela vägen. Jag kan inte förstå eller acceptera att man från Försäkringskassans sida bara helt enkelt ignorerat min önskan att få byta handläggare inte bara en gång utan flera gånger.

När jag fick ut mina papper så fick jag min uppfattning om kränkande och nedvärderande kommentarer bekräftade. Hon har tex skrivit att jag "inte ens orkar vara arbetssökande". Inte ens orkar är en ren kränkande kommentar för mig. Hon kan aldrig ha varit arbetssökande så många gånger som jag varit i mitt liv för då skulle hon inte uttrycka sig på det sättet.

Försäkringskassan använder sig även av formuleringar som är rent kränkande för mig som människa. Vi förstår att du har alla de problem som framkommer i dina sjukintyg men vi anser ändå att du kan jobba 100%. Jag har verkligen en väldigt stark lust att skriva tillbaka att jag förstår att du måste vara dum i huvudet för att du alls skickar ut ett sånt brev till mig, men att det förändrar inte min åsikt om att jag anser att jag har rätt i sak. Därför blir det nu krig.

Efter alla överklaganden landade ärendet hos omprövningsenheten som jag skrev om i inlägget ""Försäkringskassan erkänner misstag". De har erkänt att de gjort fel och därför har vi bett Förvaltningsrätten att återremittera ärendet till omprövningsenheten så att det inte ska bli dyrare än nödvändigt för mig.

Jag trodde inte att en myndighet kunde göra bort sig mer än vad de gjort hittills, men det kan de tydligen. Brevet från Förvaltningsrätten som berör "processjuridiken" dvs huruvida målet ska återremitteras till Försäkringskassan eller inte innehåller BÅDE kränkningar, har en hånfull ton OCH direkta SAKFEL!!! Det är Försäkringskassans processjuridiska avdelning som fått yttra sig och jag har tom 6:e september på mig att inkomma med synpunkter. Kvinnan som undertecknat brevet är "processförare" dvs jurist! Personligen skulle verkligen skämmas om jag hade uttryckt mig på det sättet som hon gör i brevet efter minst 4,5års universitetsstudier!

Som tjänsteman på en Svensk myndighet MÅSTE man vara saklig! och som jurist borde hon vara ändå mer noggrann att vara saklig, veta vad innebörden av förvaltningslagen är och se till så att hennes klient/arbetsgivare följer lagstiftningen. Annars kan hon ju ta ett jobb i en amerikansk domstolssåpa där allting är ett spel för tv-publiken och där det inte handlar om att ansvara för människors möjligheter till försörjning.

Tonen i brevet antyder att jag är dum i huvudet och att jag ljuger om rena bevis, men det börjar verkligen bli mer och mer uppenbart att det inte är jag som är det korkade parten i det här målet. Tvärtom är det "processföraren" som framstår som det verkliga spånet och som kommer att åka på en anmälan för tjänstefel och ärekränkning redan imorgon. Jag har tröttnat nu. Jag tar ingen mer skit. Det räcker nu. Det räcker faktiskt för resten av mitt liv. Jag har haft mer än min beskärda del av skit nu.

Jobbar man på en myndighet som dagligen sätter människors liv och hälsa på spel genom att dra undan försörjningen med ett penndrag, MÅSTE man lägga sig extra vinn om att det man skriver i en inlaga till en domstol är korrekt och sakligt. Man FÅR inte skriva svamlande diffusa texter som antyder att jag ljuger och som innehåller rena sakfel. Det kan få väldigt allvarliga konsekvenser för mig genom att domaren redan bildat sig en uppfattning om vem jag är redan innan domaren läst min inlaga!

Svaren på min inledning är att gränsen för vad jag uppfattar som förtal och ärekränkning är passerad och JA brottet blir allvarligare när man besitter en så pass hög kompetens som en jurist faktiskt gör. Man kan inte säga att man inte förstod konsekvenserna av sitt handlande när man innehar en maktposition på det sättet som en tjänsteman eller jurist faktiskt har. Med makt tillkommer ansvar och det kan man inte frånsäga sig.

Här hittade jag tom en länk om tjänstemäns opartiskhet!!!

Hur detta kommer att sluta och hur mycket det kommer att kosta är det ingen som vet, men jag skulle inte kriga om jag inte trodde att jag hade en chans att vinna! Det är min största fördel med att ha en adhd hjärna.

Vart går gränsen?

Vart går gränsen för tjänstefel, och hur mycket skit får man skriva om en människa om man jobbar på en myndighet? Vart går gränsen för förtal och ärekränkning? Blir brottet allvarligare om man har en högre utbildning?

Nu är det Försäkringskassan det handlar om. Försäkringskassan är en politiskt styrd statlig myndighet som anställer tjänstemän för att utföra de beslut som politikerna bestämmer. Precis på samma sätt som en kommun eller ett landsting. Politiken sätter upp ramarna för verksamheten och tjänstemännen utför de mål som verksamheten omfattar.

För mig är det kristallklart att jag som tjänsteman måste följa de regler som gäller för min tjänsteutövning och inte hitta på egna beslut som jag tycker är bättre. Problemet för mig har varit tolkningen av reglerna och när, var hur och på vilket sätt de ska följas.

Jag kan ju läsa regler innantill och förstå rent förnuftsmässigt att jag ska följa dem, men tolkningen av innebörden av reglerna är svårare. Dessutom har jag extremt svårt att följa regler som jag inte tycker känns meningsfulla. Jag har helt enkelt svårt att "rätta mig i ledet" eftersom jag inte ser någon större mening med att rätta mig i ledet. Det behöver inte vara ett problem, men det blir ett problem om man gör det till ett problem.

Att följa lagar och regler är jätteviktigt, oavsett yrke. Tjänstemännen bär faktiskt upp hela myndighets Sverige på sina axlar, och om man börjar tänja på sakligheten, sluta följa den lagstiftning som finns och agera efter eget huvud så befinner vi oss i en farlig utveckling som snabbt kan leda till korruption och kriminalitet. (Tänk in scenariot att du kan köpa ett körkort, mutar polisen, använder dig av hot och utpressning för att få dina tillgångar säkrade...)

Som politiker och privatperson står det helt fritt att tycka och tänka om de lagar vi har. Det är faktiskt nästan en skyldighet att bidra till vår gemensamma demokrati genom att tycka och tänka och komma med förbättringsförslag genom att skriva motioner och jobba politiskt med att ta fram olika dokument som sen ligger till grund för tjänstemännens yrkesutövande.

Två sidor av samma mynt som ändå präglas av en gemensam nämnare dvs saklighet. Ni som följt min blogg under våren har läst om kampen för att få min ansökan om sjukpenning godkänd. 4,5månader. 8:e mars fick jag avslag första gången, trots att jag ansökte redan i december om sjukpenning. Mitt ärende är bedömt som ett sammanläggningsärende, och eftersom jag blev utförsäkrad förra sommaren och inte lyckats jobba heltid 3månader innan jag blev sjuk igen med samma problem så blev det avslag.

När min dåvarande handläggare ringde mig i januari så kände jag direkt vi lagt på luren att hon redan bestämt sig för att jag inte skulle ha någon sjukpenning. Jag upplevde att hon ställde kränkande frågor om hur jag mådde, vilka problem jag hade och vad jag "planerade" att göra när sjukskrivningen tog slut. Jag kände inget förtroende för henne så jag bad att få byta. Jag trodde givetvis att Försäkringskassan lyssnat på mig och bytt ut min handläggare, men icke!

Jag fick en chock när jag efter flera månaders tjafsande äntligen fick ut mina papper. Jag fick aldrig någon ny handläggare utan det var samma handläggare som bedömt ärendet hela vägen. Jag kan inte förstå eller acceptera att man från Försäkringskassans sida bara helt enkelt ignorerat min önskan att få byta handläggare inte bara en gång utan flera gånger.

När jag fick ut mina papper så fick jag min uppfattning om kränkande och nedvärderande kommentarer bekräftade. Hon har tex skrivit att jag "inte ens orkar vara arbetssökande". Inte ens orkar är en ren kränkande kommentar för mig. Hon kan aldrig ha varit arbetssökande så många gånger som jag varit i mitt liv för då skulle hon inte uttrycka sig på det sättet.

Försäkringskassan använder sig även av formuleringar som är rent kränkande för mig som människa. Vi förstår att du har alla de problem som framkommer i dina sjukintyg men vi anser ändå att du kan jobba 100%. Jag har verkligen en väldigt stark lust att skriva tillbaka att jag förstår att du måste vara dum i huvudet för att du alls skickar ut ett sånt brev till mig, men att det förändrar inte min åsikt om att jag anser att jag har rätt i sak. Därför blir det nu krig.

Efter alla överklaganden landade ärendet hos omprövningsenheten som jag skrev om i inlägget ""Försäkringskassan erkänner misstag". De har erkänt att de gjort fel och därför har vi bett Förvaltningsrätten att återremittera ärendet till omprövningsenheten så att det inte ska bli dyrare än nödvändigt för mig.

Jag trodde inte att en myndighet kunde göra bort sig mer än vad de gjort hittills, men det kan de tydligen. Brevet från Förvaltningsrätten som berör "processjuridiken" dvs huruvida målet ska återremitteras till Försäkringskassan eller inte innehåller BÅDE kränkningar, har en hånfull ton OCH direkta SAKFEL!!! Det är Försäkringskassans processjuridiska avdelning som fått yttra sig och jag har tom 6:e september på mig att inkomma med synpunkter. Kvinnan som undertecknat brevet är "processförare" dvs jurist! Personligen skulle verkligen skämmas om jag hade uttryckt mig på det sättet som hon gör i brevet efter minst 4,5års universitetsstudier!

Som tjänsteman på en Svensk myndighet MÅSTE man vara saklig! och som jurist borde hon vara ändå mer noggrann att vara saklig, veta vad innebörden av förvaltningslagen är och se till så att hennes klient/arbetsgivare följer lagstiftningen. Annars kan hon ju ta ett jobb i en amerikansk domstolssåpa där allting är ett spel för tv-publiken och där det inte handlar om att ansvara för människors möjligheter till försörjning.

Tonen i brevet antyder att jag är dum i huvudet och att jag ljuger om rena bevis, men det börjar verkligen bli mer och mer uppenbart att det inte är jag som är det korkade parten i det här målet. Tvärtom är det "processföraren" som framstår som det verkliga spånet och som kommer att åka på en anmälan för tjänstefel och ärekränkning redan imorgon. Jag har tröttnat nu. Jag tar ingen mer skit. Det räcker nu. Det räcker faktiskt för resten av mitt liv. Jag har haft mer än min beskärda del av skit nu.

Jobbar man på en myndighet som dagligen sätter människors liv och hälsa på spel genom att dra undan försörjningen med ett penndrag, MÅSTE man lägga sig extra vinn om att det man skriver i en inlaga till en domstol är korrekt och sakligt. Man FÅR inte skriva svamlande diffusa texter som antyder att jag ljuger och som innehåller rena sakfel. Det kan få väldigt allvarliga konsekvenser för mig genom att domaren redan bildat sig en uppfattning om vem jag är redan innan domaren läst min inlaga!

Svaren på min inledning är att gränsen för vad jag uppfattar som förtal och ärekränkning är passerad och JA brottet blir allvarligare när man besitter en så pass hög kompetens som en jurist faktiskt gör. Man kan inte säga att man inte förstod konsekvenserna av sitt handlande när man innehar en maktposition på det sättet som en tjänsteman eller jurist faktiskt har. Med makt tillkommer ansvar och det kan man inte frånsäga sig.

Här hittade jag tom en länk om tjänstemäns opartiskhet!!!

Hur detta kommer att sluta och hur mycket det kommer att kosta är det ingen som vet, men jag skulle inte kriga om jag inte trodde att jag hade en chans att vinna! Det är min största fördel med att ha en adhd hjärna.