Arbetsförmedlingen tar priset!

Jag tycker synd om dem. När jag sitter där på deras kala deprimerande fula kontor så tänker jag att ingen människa kan ju må bra av att jobba i den här miljön.

Tyvärr hjälper det bara för stunden mot min ilska och vanmakt över att mitt liv återigen tycks fastna, utsmetat någonstans mellan alla deras paragrafer.

Det kan inte vara lätt att befinna sig i arbetsmarknadspolitikens högborg där spelplanen ändras utifrån vad just den sittande regeringen anser vara den bästa lösningen på att få människor i arbete.

Stora delar av mitt vuxna liv har ju präglats av kontakterna med denna institution. Min känsla har pendlat mellan uppgivenhet och snudd på förakt.

–Här ta det här häftet med jobbcoacher så kan du välja en som du tycker verkar bra och som är inriktad på foto.

Ett tjockt häfte med ändlösa tätt, tätt skrivna rader på diverse jobbcoacher. Jag tittade aldrig på det där häftet. Jag fixade ett jobb istället.

Du kan få gå på starta eget kurs.
Ja! vad bra tänkte jag.
–Vi beviljar inga pengar till kulturell verksamhet om man inte varit verksam där tidigare. Du kan ju skicka in din affärsplan ändå om du vill.

Den ena handen vet inte vad den andra gör...

Arbetsförmedlingen har ju upphandlat den här tjänsten av ett företag som ska tillhandahålla kursen. De kanske hade kunnat meddela de som hade kursen att AF inte godtar kulturverksamhet...

Jag hade en jättebra handläggare ett tag. Hon skickade mig till en jobbcoach för handikappade människor inne i stan.

–Ge inte mig papper i handen för de kommer bort, säger jag till kvinnan på andra sidan bordet som är min coach.

Hon gav mig direkt femton ex av ett brev där det stod att hon var min jobbcoach som jag kunde skicka till potentiella arbetsgivare.
När sökte jag jobb "på papper" senast?! tänkte jag i mitt huvud.

Jag frågade henne om de hade alla de där andra pappren hon gav mig på datorn så att hon kunde skicka de till mig. Hon såg väldigt besvärad ut och sade att de inte hade det...
Chockad och genuint förvånad lämnade jag kontoret den dagen med alla papper som sen begravdes i nån hög här hemma.

Vi hade seminarium där vi skulle öva på att ringa på jobbannonser och hon pratade om CV bilder.. Rummet var så litet och så kvavt att jag hade svårt att andas.
Efter gruppseminariet skulle vi skriva CV i grupp. Jag tipsade de andra deltagarna i gruppen på hur de skulle skriva och vart de kunde söka jobb...

Tillslut mejlade jag henne. Jag stod inte ut. Jag förväntar mig att man respekterar min tid även om jag är arbetssökande. Det gör man inte genom att behandla mig som ett får i en fårskock. Jag jämförde hennes verksamhet med ett vuxendagis. Hon blev inte glad.

– Om du inte tar det här fotojobbet kan vi lätt ordna jobb till dig på salladsbaren här på hörnet, coachens chef blänger surt på mig.

När de slutligen ville tvinga iväg mig på studentfotografering i en annan stad över dagen slog jag tillbaka och fick dispens från AF från att åka dit.

Jag står där vid disken och frågar efter mina papper bakåt. Jag får en utskrift av det senaste året. Längre tillbaka har AF i sitt arkiv. Vart det är och vem man ska ringa är inte helt klarlagt.

–Det finns ingen rapport från jobbcoachen...

De skickade nog inte in någon rapport för att de insåg att slaget var förlorat. Jag hade inte kommit ut i arbete och de fick nog inga pengar för mig. Det var därför chefen var så desperat att få ut mig i jobb.

Jag anpassar mig inte om jag inte tycker att det finns fog för det. Så är det och så har det alltid varit. Hets fungerar inte heller eller hot.

Min braiga handläggare blev handplockad till huvudkontoret och jag fick en ny handläggare som var lika karismatisk som en död sill.

En handläggare blandade ihop sitt privatliv med mitt.
–Starta inte eget företag! Jag har haft eget och det gick åt skogen. Det är jättemycket jobb.

Jag lutade mig bakåt i stolen och frågade helt sonika:
–Vad tycker du jag ska göra då?

Det hade han såklart inget förslag på.

Nu gör jag ett hopp fram tills i somras. När jag hade avslutat min utbildning och inte fått något jobb skrev jag in mig på AF. Den 5:e juni.
– Hon är född den 15:e så hon hamnar på "Lennarts" bord, säger handläggaren bakom disken till sin "ny på jobbet" kollega och pekar på en lista som hon har fastklistrad på disken.

Det är en av specialhandläggarna.
–Du får komma tillbaka om en vecka på ett möte.
Ok.

I kön fram till disken hade mannen med döskallar på snusnäsduken och skinnjacka framför mig berättat alla detaljer om sin besvärliga prostata som gjorde att han var tvungen att kissa hela tiden och att han hade pluggat på universitetet det här året med a-kassa och att det var tufft med att ta alla poäng i tid. Han var visst samhällskunskapslärare.

"Lennart" lyssnade mycket noga och uppmärksamt på min historia om diagnos och alla jobb. Tyvärr dokumenterade han aldrig besöket i datorn och skrev ingen handlingsplan.

–Du har ingen handlingsplan. Du måste ta kontakt med din handläggare och skriva en handlingsplan, säger damen i telefonen när jag kontaktar kundtjänst.

ORKA!!! Jag orkar inte sköta alla andra människors jobb! Jag får fan inte betalt för att sköta deras jobb känner jag bara.

Jag byter till Nacka AF. Jag har ju gått där tidigare och jag bor ju i Nacka. Ok jag byter i augusti.

–Journalist är ju inte världens bästa arbetsmarknad säger handläggaren bakom disken. Supertrevlig, varm och inkännande, men tyvärr tillhör hon inte "rätt team". Jag ska gå till "team utreda".
–Du kan få gå på möte med specialhandläggarna. Det är tyvärr ganska lång väntetid så du vet.

Ok tänkte jag. Jag får ta det. Nu ska jag vänta ut AF och göra saker rätt, så att det blir bra.

Jag gick på mötet och efter mötet väntade jag ändå längre tid och fick träffa arbetsterapeuten som ni säkert läst om. i inlägget Lönebidrag trots allt.

Det var i oktober. Vi skulle haft ett uppföljningsmöte, men det har ju också ramlat ner i nån pappershög eller tappats bort i nåt obegripligt datasystem så det har inte blivit av.

Ok mejla handläggaren igen. Både om möte och om lönebidrag. Uppföljningsmötet kunde ske 17jan. Lönebidrag måste hon göra en utredning om och praktik måste föregås av en arbetsmarknadspolitisk bedömning.
–Vad betyder arbetsmarknadspolitisk bedömning? Frågade jag.
Inget svar.

Jag ORKAR INTE MER NU!!!

Handläggaren svarar istället med detta: 

Handläggaren: Efter att jag fått information av arbetsterapeut resultat av utredande samtal görs en bedömning om det är aktuellt med arbetsträning. Arbetsträning förutsätter att det finns en funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga.

Jag skickar enbart mejl, för att allt ska finnas svart på vitt. Jag har slutat lita på diverse myndigheter och chefer efter det som hände på mitt jobb och med försäkringskassan. Ord i telefonen är inget. Mejl är allt. 

Mejl: 

Jag: Måste det inte finnas grund för sjukpenning om jag ska arbetsträna? 

Handläggaren: Om du t ex fått beviljad sjukpenning 50% kan Arbetsförmedlingen bevilja arbetsträning den andra delen 50% med aktivitetsstöd

Jag: Jag är inte sjukskriven och eftersom min sjukpenning blev indragen för flera år sedan så tror jag inte heller att jag har någon grund för sjukpenning nu.

Det vore väldigt positivt för mig om du kunde titta på alla de papper som jag givit dig/er. Jag vet inte riktigt vilka mer utredningar du behöver göra för att jag ska kunna komma tillbaka i arbete så snabbt som möjligt.

Jag träffade arbetsterapeuten i oktober och kan tidigast få ett uppföljningsmöte i slutet av januari...

För mig är det ytterst viktigt att komma tillbaka i arbete så snabbt som möjligt, men jag är beroende av er.

Därför skulle jag uppskatta om vi kunde snabba på processen och träffas tidigare och att du läser de papper som jag har givit dig innan det mötet.

Då blir det så effektivt som möjligt. Med vänlig hälsning, Sofia

Handläggaren: Nu har jag fått en ny möjlig tid från arbetsterapeuten den 29 december kl 9.00. Fungerar det för dig?
Jag: Ja det funkar! Tack så mycket.

AF pratade om att de kunde bevilja praktik fram till Nyår i oktober. Fixa praktik och praktisera några veckor fram till jul... Utan att veta vart jag ska börja. Jag blev helt blockerad av stressen. Det går inte att stressa fram beslut eller forcera insatser med mig.

Jag har ett behov av att veta spelreglerna av att ha kontroll. Gör jag/har jag det funkar det kanonbra, men med AF undrar jag om det någonsin kommer funka eftersom jag inte styr själv. Mitt liv är inte mitt. hur ska man någonsin få ordning på sitt liv om man aldrig får äga sitt liv?!

Det går inte att spela ett spel om alla reglerna ändras hela tiden. Om hela spelplanen dessutom ändras med varje slag som någon gör med tärningen blir jag helt sönderstressad.

Tänk dig själv att någon möblerar om bland alla dina pärmar, pennor, skrivbord och datorer hela tiden, chefen byts ut, kanske arbetsuppgifter och kollegor också. Det är som att kliva på ett gungfly.

Jag blir galen på att vara beroende av en människa som inte ens har läst mina papper och som inte svarar på de frågor jag ställer. Jag har gjort så oändligt många utredningar, både på psykiatrin och på AF, och alla papper finns ju där i datorn. Det är ju bara att läsa. Eller att läsa frågan i mejlet så man svarar på rätt sak!

Ingen kan allting. Ingen har alla paragrafer i huvudet eller alla utredningar, men man kan anstränga sig för att kolla upp saker och återkomma istället för att vräka ur sig vad som helst i stunden.

NIO månader har gått, och jag måste ha ett jobb. NU! Jag behöver inte fler käppar i mina hjul. Jag vill ha ett jobb som jag trivs med och en inkomst jag kan leva på. Tyvärr verkar AF jobba i motsatt riktning. Det är som ett kvävande nät som klämmer ihjäl mig psykiskt.

Vimsiga handläggare som vräker ur sig vad som helst och mumlar i skägget går fett bort nu. Blir det inte ett resultat av mötet den 29:e dec byter jag handläggare till någon som kan sköta sitt jobb.

Det kan inte vara rimligt att behöva vänta nio månader på beslut om en insats som gör att jag kommer tillbaka i jobb.

Kanske är det kraven och förväntningarna på att insatser faktiskt ska leda till något vettigt för mig som är problemet. Jobbcoacher tex kan ju inte besluta om insatser och om man inte delar upp människor efter vilken bakrund de har utbildningsmässigt eller efter förutsättningar på arbetsmarknaden blir det väldigt svårt att nå ett kvalificerat resultat. Möjligen kan man ju tänka att de betalar skatt eftersom de har ett jobb... Det kan ju vara positivt för samhället, men JAG gynnas knappast av det om inte jag också blir jobbcoach.

Jag är inte intresserad av att ingå i någon slags meningslös "sitta av tiden verksamhet". Det leder mig knappast framåt. Det suger snarare ändå mer energi ur mig. Det måste hända saker nu som leder mig till ett fritt och självständigt liv. Jag förväntar mig också att diverse tjänstemän faktiskt sköter det de är anställda att göra. Tyvärr verkar det vara ett överkrav numera.

Arbetsförmedlingen!

– Jaha varför har du hamnat på min signatur? det var öppningsrepliken från min senaste handläggare på Arbetsförmedlingen.

– För att jag har ADHD!

– Jaha, förmedlaren går bort till datorn och tittar, jag ser inte att vi har några papper på dig trots att du varit kodad som "special" sen 2010.

Jag fick ett smärre utbrott! Jag orkar inte mer nu.

– Om ni kunde BEHÅLLA alla papper så skulle det spara mig så enormt mycket arbete! Nu har jag ju inte tagit med mig några papper eftersom tanten i inskrivningsdisken sade att ni hade alla papper.

Sån tur var hade jag utredningen scannad i mobilen, och sån tur var fanns det mesta lagrat i I-cloud så att jag kunde hämta upp utredningspappret och mejla det till handläggaren som sen ska skriva ut pappret och scanna in det en gång till.

Han var bra på att lyssna på delar av min historia. Jag kan inte komma ifrån känslan av att jag hela tiden börjar om från början. Det känns stundtals som ett enormt slukhål som suger ut min energi.

Jag skulle önska att jag kunde träffa SAMMA människa nån gång. Som VET hur jag funkar och som kan planera åtgärder tillsammans med mig.

Jag sade till honom att jag inte har så stora problem om jag får arbeta på rätt arbetsplats med ett yrke som passar mig. Det kanske var dumt.

Jag pratade om lönebidrag, praktik och "starta eget bidrag". Starta eget bidrag är inte egentligen något bidrag, utan betyder bara att jag får behålla min a-kassa sex månader medan jag startar upp min firma.

Jag berättar att jag precis avslutat en journalistutbildning och att jag fotograferar.
– Jaha vad hade du tänkt starta eget inom då?
– Journalistik...

Jag blir så trött. Det är svårt att veta om människan på andra sidan bordet är allvarlig när han frågar en sån fråga. Jag känner mig tillslut korkad. Jag fattar inte. Är det orealistiskt kanske att tänka att jag ska starta eget som journalist?

En arbetsförmedlare jag hade tyckte absolut att jag skulle bli arbetsförmedlare. Det hade han blivit efter att han separerat från sina barns mamma och var tvungen att försörja barnen och sig själv.

En annan avrådde mig å det bestämdaste från att starta eget eftersom han haft egen firma och det inte alls gått så bra som han hoppats.

Jag lutade mig bara lugnt tillbaka i stolen och bollade helt lugnt tillbaka frågan till honom.
–Vad tycker du att jag ska jobba med då?

Han hade nog inte räknat med att få en motfråga för han hade inget svar och blev väldigt övertrevlig när han ringde för att meddela att jag glömt mina papper där.

Ytterligare någon annan skickade mig på starta eget kurs.

När jag kom tillbaka upplyste handläggaren jag mötte, mig om att de inte beviljade pengar till "kulturell verksamhet" om man inte varit verksam i den branschen tidigare.

ORKA! Den ena handen vet inte vad den andra gör...

Den bästa handläggaren jag hade blev handplockad till huvudkontoret. Hon sade att hon absolut trodde på mig och att hon skulle hålla ett öga på min andra blogg:

www.stockholmsmyransfoto.blogspot.com.

En annan kanonbra handläggare slog huvudet på spiken och sade att problemet med adhd-människor är att de har lätt att få jobb men svårt att behålla det. Hon sade det med respekt och jag kände att hon trodde på mig. Tyvärr blev jag sjuk och hon fick barn, men jag hoppas att hon är tillbaka nu och att jag kan byta till henne.

Det är slitsamt att möta nya människor hela tiden som man ska dra hela sitt livs historia för och som hittar på lösningar som DE tycker är bra. Problemet är att det inte är någon som tar ett helhetsgrepp och faktiskt löser problemen tillsammans med mig.

Alla älskar en underdog och alla älskar en bra story. Jag kanske är för mycket av båda bitarna. För stark för mitt eget bästa och lite för bra på att berätta saker... well jag hade tänkt använda båda de egenskaperna som tillgångar i mitt framtida liv!

– Alltså du skulle ju kunna praktisera typ två månader så att du inte känner dig utnyttjad.

Bra tänkt tänkte jag.
— Ja jag har också tänkt på praktik.

Vi avslutade mötet efter typ en timme med att jag skulle höra av mig om jag hittade nåt. Jag har funderat mycket på hur man rent konkret gör när man söker praktik genom AF och tänkte att jag måste ta upp det på nästa möte.

Häromdagen skulle jag aktivitetsrapportera. Följ din handlingsplan eller nåt ditåt stod det på skärmen.   Jag försökte komma ihåg vad vi skrivit i handlingsplanen. Jag tyckte det var konstigt att vi inte kommit överens om nån uppföljning eller nån mer konkret plan.

Idag fick jag svaret när jag ringde till AF.
–Du har ingen aktivitetsplan! Ursäkta jag ska kolla med med min kollega för säkerhetsskull, säger den vänliga damen i luren med engelsk accent.

– Nej det stämmer, att du har ingen aktivitetsplan. Du måste ta kontakt med din arbetsförmedlare och säga att du behöver ha en plan. Hon lät lite smått chockad.

(Själv börjar jag bli rätt van att det som är normalt för andra människor är onormalt för mig.)

ORKA! känner jag bara. ORKA sköta alla andras jobb igen. Såklart jag orkar. Jag måste ju orka. Vad har man annars för val? Behöver jag verkligen ha en aktivitetsplan? Jag behöver ju bara fixa ett jobb... Hm kanske bra att ha en plan i alla fall.

Well, jag har ju återigen en bra story. Alla älskar en bra story. Mitt liv är en bra story... fast nu vill jag skriva om andras liv ett tag. Precis det man ska göra om man arbetar med journalistik.

Avslag i förvaltningsrätten.

Såhär kände jag mig efter förvaltningsrättens dom. Ensam och nästan knäckt! 

Äntligen fick jag svaret från Förvaltningsrätten på min överklagan om sjukpenning från Försäkringskassan.
Avslag.

Bara sådär.
Motiveringen- efter att ha väntat NIO månader är att min arbetsförmåga inte är ordentligt utredd och att det därför inte går att dra några slutsatser om huruvida jag var sjuk eller inte. Alltså får jag avslag.

Jag känner mig helt tom. Tom, utmattad, sönderstressad. Hjärnan funkar inte. Gråtfärdig, arg och uppgiven om vartannat.

Jag orkar inte mer nu. Jag behöver lugn och ro. Jag behöver få känna lite medvind nu.

"Patienten har svårt att hantera sin känslosamhet i förhållande till sin egen grandiositet". Det är min "behandlare" på psykiatrin som skrivit det i journalen. (En behandlare är en person som gått någon slags eftergymnasial utbildning men inte gått på universitetet.)

Jag har dryftat just den meningen många gånger med mina vänner. Hur ska jag tolka den meningen?
Som att jag har en grandios personlighetsstörning? Som att jag är storslagen, men har svårt att hantera min egen känslosamhet?

Anledningen till att jag skriver just den meningen är för att på något sätt tydliggöra hur utsatt jag känner mig i det här sjuka samhället jag lever i. Journalanteckningarna är den enda röda tråden i min kontakt med psykiatrin.

Dagens anteckning bygger på det som skrevs förra gången som sen resulterar i sjukintyg och utredningar. Sjukintygen och utredningarna är sen det som ligger till grund för Försäkringskassans beslut och nu förvaltningsrättens beslut.

Det är lite som att bygga ett hus utan ritningar och med sned grund. 150 personer som alla bygger på sitt eget sätt som de tycker är bra. När kunden sen blir missnöjd vägrar man lägga på taket! Det är ungefär så det känns.

Vad får de här människorna för bild av mig? Jag har begärt ut alla mina journaler för att försöka ha någon slags kontroll och överblick. Jag måste ju kunna berätta för nästa människa vad som gjorts förut eftersom ingen vet någonting om det som skett tidigare i processen.

Jag måste ju också kunna förklara för tex ett juridiskt ombud VAD som är problemet. Jag tog in ett "juridiskt" ombud i våras. Woxzia. Jag läste om företaget i SVD, och bestämde mig för att pröva. Det var ett mycket dåligt val.

Det står på hemsidan att man får sig tilldelat en myndighetslots som handhar ens ärende. Man kan få hjälp med alla myndighetskontakter och få juridisk hjälp. Det är bara en hake. Nanda Holm som driver det här företaget tillsammans med sin man är inte utbildad jurist och det finns bara max tre personer i företaget. Nanda hennes man och någon mer som ingen riktigt vet vem det är.

Hon kan inte ens den grundläggande terminologin inom juridiken. Jag konfronterade henne med detta  i höstas, och blev direkt hänvisad till VD som är hennes man. Jag ville veta vad hon gjort i mitt fall, för alla de pengar jag betalat.

Nu vet jag resultatet svart på vitt. Typ ingenting. Hon skickade in ett brev som beskriver vad adhd är ungefär och mejlade det till Försäkringskassan den 30:e juni. Försäkringskassan har vägrat att godta det brevet. Trots att Nandas påtryckningar.

När jag fick reda på att F-kassan vägrade godta brevet blev jag arg och ifrågasatte vad hon egentligen gjort i mitt fall.  Då skrev hon att jag kunde be min läkare skicka en remiss till vårdcentralen i  Uppsala, men att det var mellan 6-9 månaders väntetid! Jag trodde det var ett skämt. det var det tyvärr inte. Remiss till en tid på VÅRDCENTRALEN i Uppsala!!

För lite försent svarade jag då. Det känns som ett skämt att säga till mig att jag själv ska göra jobbet, men hon ska få pengarna. Jag anser att det är under all kritik att bete sig på det sättet, när man marknadsför sig som en person som fixar allt. Allt ifrån läkartider till myndighetsadministration till juridisk rådgivning.

Hon har inte skickat in mina papper i tid och inte heller rätt papper, men istället för att erkänna det har hon valt att föra en prestigekamp med Försäkringskassan om hur man ska tolka förvaltningslagen- med MINA pengar! Jag ville inte inte bråka om hur förvaltningslagen ska tolkas också! Jag har fullt upp att klara av att hantera det som redan ligger på bordet.

Häromdagen fick jag beslutet från Förvaltningsrätten. Avslag. Jag kan inte ta in det.

Brevet som Woxzia skickade samt läskvittot är inte registrerat i handlingarna. Det står att jag fått uppskov att inkomma med nya läkarintyg till den 30:e juni 2016. Hon skickade brevet med e-post den 30:e. Efter det meddelade hon mig noggrant om att hon skickat in brevet och kvittot till domstolen eftersom Försäkringskassan inte gjort det.

För mig handlar det mest om att jag känner mig sviken av en person som jag betalat mycket pengar och som svikit ett stort förtroende. Det är ju ett förtroende jag ger någon annan att driva min process.

I handlingarna finns dock diverse olika journaler och utredningar från alla de vårdinstanser och alla de människorna jag träffat på dessa vårdinstanser som alla har tolkat sin del av mig. 98% av mig tolkat av 99 andra människors ögon-typ. 1%av mig är jag som tolkat mig själv. och 1%är F-kassans försäkringsmedicinska rådgivare som tolkat mig genom alla konstiga journalanteckningar som de där 98 människorna gjort.

Avslag. Avslag pga att min arbetsförmåga inte är ordentligt utredd.

Jag måste nu anlita en utbildad jurist/advokat så att jag kan får svar på de frågor jag har och så att jag kan överklaga detta fullständigt absurda beslut. Faktum är att domaren inte egentligen hade behövt läsa alla handlingar och lyssna på nån föredragning, för han har i princip kopierat F-kassans beslutsformulering rakt av. Det hade blivit billigare för staten. Fast det hade ju varit ändå bättre om jag hade fått sjukpenning när jag var sjuk. Då hade staten sparat väldigt mycket pengar.

Adhd människor har ofta behov av en motivering. Jag behöver en motivering som inte är en upprepning. Jag vill ha svar på frågan om VEM kom skulle ha utrett min arbetsförmåga vid den tidpunkten det gällde och VEMS ansvaret var att informera mig om att jag behövde göra en sån utredning. Jag skulle också vilja ha svar på HUR jag förväntas komma i kontakt med psykiatrin och göra någon slags utredning (oklart vilken) på bara två veckor.

Mitt i den här processen blev min läkare sjukskriven, och jag nekades adhd-utredning! Hade utfallet av den här prövningen blivit annorlunda om vården skött sin del? VEM bär i så fall ansvaret för vårdkasoet som nu har kostat mig oerhört mycket lidande och kanske 4,5månaders sjukskrivning i rena pengar! Jag skulle också vilja veta vad jag kunde gjort annorlunda och vad jag kan göra idag för att komplettera mina handlingar.

Dessa myndigheter har satt i system att knäcka människor. Det är inte ok. Det är heller inte ok att ge falska förespeglingar att man kan ge människor i akut kris jurist hjälp, när man inte har kompetensen.

Jag har två månader att överklaga. Jag har givetvis givit Nanda Holm och Woxzia möjlighet att förklara sig, men trots två mejl och över en vecka så har hon inte återkommit. När jag har formulerat mig lite bättre ska jag skriva mer om Woxzia, men först måste jag ta tag i mitt ärende.

Kanske kan jag rädda mitt "hus" dvs mitt ärende. Jag måste försöka i alla fall.

Diagnos eller inte diagnos?

-Nuförtiden har ju alla ADHD!
-Jag har nog också ADHD!

Har alla ADHD nuförtiden? Såklart inte! mellan 3-5% av befolkningen har adhd. Det är lite högre siffror i vissa länder och i vissa, beroende på hur man gör utredningar. Om vi utgår från att det bor  9000000 människor i Sverige så är det är mellan 270000 och 450000 människor. Av dessa har ca 25% ADD alltså mellan 67500 och 112500 människor. Det är inte alla.

Det finns inget egenvärde att göra en utredning eller att få en diagnos. En diagnos är ju ett samlingsnamn på en rad problem. När livet krånglar eller inte funkar är det ju naturligt att söka hjälp. ADHD är alltså INTE en modediagnos!

Utmärkande för diagnosen är tre huvudområden:

uppmärksamhetsstörning och hyper/hypoaktivitet och impulsivitet. För att få diagnos måste problemen yttra sig i minst två olika sammanhang tex både på jobbet och hemma och de måste orsaka stora problem i det dagliga livet. Om man jobbar i en väldigt stökig och högljudd miljö tex så kan ju det i sig skapa problem, men det räcker alltså inte för en diagnos.

Tyvärr finns inget enkelt blodprov man kan ta för att upptäcka adhd. Istället så baseras det på frågeformulär, intervjuer med patienten och med föräldrarna.

-Ja, du har samarbetssvårigheter!
eeeh....
Alltså det var ju inte jag som hade problemen egentligen utan alla andra.... eller...?

Det var öppningsrepliken på min utredning. Min mamma hade skrivit en remiss för utredning efter flera års misslyckanden i mitt yrke som förskollärare.
Jag fick fylla i ett frågeformulär med massor av frågor, de intervjuade mig och min mamma. Jag fick också göra ett test på datorn. Jag tror att det heter QBT test. De mäter både huvudrörelserna och koncentrationen och mängden feltryckningar.

Testet gick ut på att klicka när det kom två likadana symboler efter varandra. Varje symbol visades bara typ 2 sekunder. Testet på gick 20 minuter och när det var klart kunde man se på "uppmärksamhetskurvan" att det dippar ganska snabbt i koncentrationen, då försöker jag "rycka upp mig" varpå mönstret upprepas. Hjärnan är "vaken" men tankarna far och flyger lite hur som helst.

Då är vi tillbaka i symboliken med en lysande smartphone skärm. Den lyser, men slocknar ganska fort, tills du trycker på knappen igen så den börjar lysa tills den slocknar igen. Apparna är däremot aktiva även om skärmen är släckt.

Ett test pågår 20 minuter, men livet pågår ju i flera år och dygnet runt såklart. Koncentrationsförmågan i testet är ju en spegling av livet. För att orka hålla koncentrationen fokuserad eller om vi jämför med telefonen -skärmen lysande- så krävs oerhört mycket energi. Alltså dör batteriet ganska snabbt. Särskilt eftersom alla apparna är öppna och jobbar på med sitt samtidigt.

Jag var den där snälla flickan som inte gjorde så mycket väsen av sig när jag var liten, men desto äldre jag blir desto mer och högre krav ställs ju på mig i yrkeslivet och privat. Jag jämförde mig och jämför mig fortfarande med mina kurskamrater från Lärarhögskolan eller andra jämnåriga, och jag insåg ju att jag hade problem som de inte hade, men jag förstod aldrig varför! Varför? Varför? Varför? När jag äntligen fick diagnosen var det en befrielse men såklart också en sorg.

Nu visste jag vad som var fel men jag visste fortfarande inte hur det påverkar mig.

Jag har nästan 38 år bakom mig som präglats av ett odiagnostiserat funktionshinder. Allting har såklart påverkats, men mest måste jag ju säga att skolan och betygen påverkats, eftersom de sen låg till grund för vilka utbildningar jag kunde söka på universitetet. Jag kom inte in på den utbildningen jag ville utan tog en annan utbildning som jag tyckte verkade intressant.

Den utbildningen ledde dock ut i ett yrke jag aldrig tänkt att jobba med och som jag inte klarar av. Jag har haft ett yrkesliv som kantats av uppsägningar och motgångar. Det onormala har blivit normalt. Misslyckad förskollärare har blivit synonymt med mig i mina egna ögon. Det skulle ju vara så mycket roligare att kunna säga att jag är en grymt duktig och eftertraktad fotograf tex.

Jag hör ofta att man inte vill utreda sitt barn i risk för att det skulle få en stämpel i pannan. Jag ber er att tänka på vad alternativet blir om man inte utreder. Utredning är bara aktuell om det finns problem. Problem skapar motgångar, problem skapar känslor av misslyckanden!

Stämpeln MISSLYCKAD är oerhört svår att tvätta bort! Faktiskt snudd på omöjlig. Tänk på det..

ADHD/ADD är ingen hobbydiagnos, den är inte heller påhittad av läkemedelsbolagen, medicinen gör bara att jag äntligen fick ett liv, tyvärr inte utan misslyckanden, men jag jobbar hårt på att tvätta bort stämpeln. Hoppas det går.

Lite bakgrund

Vad är ADD? Vad betyder det?

ADD är en förkortning av Attention Deficit Disorder. ADHD är en förkortning av Attention Deficit Hyperactive Disorder. Skillnaden är helt enkelt att en ADD hjärna är underaktiv medan en ADHD hjärna är överaktiv.

Jag blev utredd för ADD hösten 2010. Det var omtumlande att få veta vad som "var fel" men ändå en lättnad. Både jag och min familj hade länge anat att det var nåt som var "fel". Det som var avgörande för att jag påbörjade en utredning var att jag fick sparken från ytterligare ett jobb.

Jag har en fil kand i barn och ungdomsvetenskap och pedagogik från Lärarhögskolan i Stockholm. Jag har jobbat som förskollärare sen 2002. Jag har jobbat på 10 olika förskolor på 13år och varvat med studier i Mänskliga rättigheter och foto. Jag har även jobbat extra i äldreomsorgen för att försörja mig.

Jag tänkte hela tiden att orsaken till att jag inte trivdes eller kunde vara kvar på förskolorna låg utanför mig. Det var kollegorna, chefen, miljön etc. Jag fick dock jobb på en förskola där jag ändå trivdes och hade kollegor som jag gillade, men det fungerade ändå inte. Jag insåg då att jag hade del i det som hände. Min mamma skickade in en remiss för utredning och tillslut fick jag svaret. JA du har ADD.

Jaha tänkte jag. Jag tar tag i det sen. Jag lade det i facket med alla andra saker som jag skulle ta tag i senare. Jag var mitt uppe i en fotoutbildning och hade absolut inte tid att fundera över detta nya. Problemet är ju bara att livet pågår ju här och nu. Det är svårt att skjuta upp livet.

Just detta att skjuta upp allting är ett av de mest signifikanta aspekterna av ADD. Jag skjuter upp allting till en annan dag, en annan vecka, månad år ett annat liv. Allt som är tråkigt dvs. Det som är roligt går ju fort och lätt.

Jag började nysta och försöka förstå vad ADD är och hur det påverkade mig. Jag hittade inte så mycket info då och fick ingen info från psykiatrin märkligt nog. Nu har det gått 4,5år och jag börjar äntligen landa i vad min diagnos betyder och hur jag fungerar. Det är en sak att förstå på ytan, ungefär som att man läser en bok, och en annan sak att förstå på djupet, ungefär som att man verkligen jobbar med en text och analyserar den på djupet. Kanske t o m flera gånger.

Nästa steg är att förklara för andra hur man fungerar och vad man behöver för att må bra. Den här bloggen hoppas jag kan underlätta för mig och människor runt omkring mig att förstå hur jag fungerar och jag hoppas ju också att andra ska slippa en del av alla prövningar jag varit igenom i mitt liv.

Fortsätt följa min blogg så får ni veta!