Musik som helar!

Häromdagen var en sån där riktig skitdag när jag kände mig misslyckad och stressad över det mesta i livet. Huvudvärken
från h-e typ hela dagen, som vägrade att släppa, förmodligen pga stress och dålig sömn. På kvällen åkte jag in och träffade min körkompisar på en aw. Såklart hade jag stressat upp mig över det också eftersom jag har svårt med "ostrukturerade situationer".

På vägen in till stan satte jag på mina lurar och spelade Sarah Klangs låt There's a new day coming, eller egentligen hela skivan. Så vacker och vemodig med så fina texter. Det slog mig plötsligt att musik helar människor. Oavsett om man skriver, sjunger eller spelar musik eller bara lyssnar.

När jag mådde som sämst gjorde jag en "efter strecket" lista på Spotify. Det är nog den enda listan jag någonsin skapat på Spotify och definitivt den enda som är medvetet strukturerad. Hahahaha

Varför döpte du den till "efter strecket" kanske ni funderar över?

Well, jag hatar att må skit. Jag står inte ut! Jag har för mig att jag läst nånstans att Adhd människor har svårt att vara i sina känslor och jag är definitivt en av dem. I alla fall när jag mår skit. Lite upp och ner går det ju alltid såklart, men ni fattar.

Det kändes liksom naturligt att dra ett streck. Som ett sätt att summera bokföringen i plus och minus och sen lämna det och gå vidare. Jag samlade pepp låtar och låtar som jag kände speglade mig i en lista och det fungerade faktiskt.

Hösten 2017 såg jag en annons på Facebook om att Joyvoice skulle starta en kör i Skarpnäck. Jag älskar att sjunga så jag anmälde mig och gick dit. Asnervöst, jag kände ju ingen och visste inget om upplägget.

En timme och en kvart en gång i veckan, utan paus. Först kändes det konstigt att inte hinna prata med de andra, men sen kändes det skönt att inte behöva berätta hela sitt livs historia igen, med alla misslyckanden och skit som jag hade i ryggsäcken.

Det räckte med ett ord här och några meningar där. Aha är du också lärare... ok har du stora barn... små barn... aha är du sjukskriven... aha rektor... administratör... semesterresa... hund... katter...

Lite i taget började jag känna att jag faktiskt är bra på att sjunga våra låtar och min stämma. Låtarna och stämmorna flyter in i huvudet lite i taget och plötsligt sitter de ganska bra, utan att man egentligen vet hur det gick till.

Att öva på låtarna är inte riktigt min grej... har liksom inte så mycket tålamod för det. ;-)

Självförtroendet och självkänslan ökar lite i taget och även sammanhållningen i stämman.

Självfallet hade jag inte behövt vara så nervös i går och jag känner mig sååå nöjd att jag kämpade emot impulsen och hjärnan som skrek att det absolut tryggaste och säkraste var att sitta hemma och titta på tv.

Jag har tidigare "outat" mig själv och min historia av jobb och misslyckanden för tusentals personer känns det som. Arbetsförmedlare, psykologer, kuratorer, läkare, jobbcoacher... det är de som är värst, kanske för att de har sån stor makt över ens liv och ska "hjälpa" på olika sätt. Därför brukar jag testa lite om det finns ett genuint intresse från den som lyssnar för att slippa känna mig så blottad.

Det blir aldrig nåt mer än nåt gott råd om att "strukturera vardagen" eller "bara göra en matplanering" eller nåt annat som man inte klarar/har svårt med. Vänner, familj och en och annan granne känns ju känns lite mer naturligt att berätta sina ups and downs för, även om det också kan kännas jobbigt ibland.

Känslan den här kvällen var helt annorlunda! Ingen "tog över" samtalet, utan alla pratade och blev lyssnade på.

Den här kvällen sökte jag ingen "lösning" på något problem, ingen skulle "hjälpa mig" och därmed försvann också känslor av maktövertag och maktlöshet. Istället var jag ju här för att bara ha en trevlig stund helst förutsättningslöst. Det blev en kväll som präglades av respekt för varandra och en varm känsla av spirande vänskap.

Kanske är det så att lösningen för många egentligen inte alls ryms inom vården. Utanförskap och fattigdom skapar depressioner. Känslan av att ständigt misslyckas knäcker självkänslan. Vi förstärker ju oftast det som går dåligt istället för att heja på det som går bra för barnen tex.

Kören har blivit en sån otroligt viktig aktivitet som har skänkt mig både en känsla av ett socialt sammanhang och en energiboost varje vecka till ett överkomligt pris även när jag är arbetslös och fattig. Där kan man vara sig själv.

Det fina med min kör är också att där spelar livets problem ingen roll. När man kliver in där är man plötsligt del av något större än bara sig själv. Hur duktig man är spelar egentligen inte heller så stor roll. Vi är tillräckligt duktiga tillsammans för att det ska låta bra.

Musik kan vara politik, konst, andliga upplevelser, ett sätt att bearbeta smärtsamma minnen, uppbrott, eufori, lycka, sorg eller konst. Det kan vara ett sätt att skärma av omvärlden eller ett sätt att hämta inspiration när man skriver.

Allt det där kom liksom ihop häromdagen, på en resturang på Södermalm i Stockholm, med mina körkompisar.

För den som vill lyssna på vår vinterkonsert 2019 kan ni lyssna här:

Avslag i förvaltningsrätten.

Såhär kände jag mig efter förvaltningsrättens dom. Ensam och nästan knäckt! 

Äntligen fick jag svaret från Förvaltningsrätten på min överklagan om sjukpenning från Försäkringskassan.
Avslag.

Bara sådär.
Motiveringen- efter att ha väntat NIO månader är att min arbetsförmåga inte är ordentligt utredd och att det därför inte går att dra några slutsatser om huruvida jag var sjuk eller inte. Alltså får jag avslag.

Jag känner mig helt tom. Tom, utmattad, sönderstressad. Hjärnan funkar inte. Gråtfärdig, arg och uppgiven om vartannat.

Jag orkar inte mer nu. Jag behöver lugn och ro. Jag behöver få känna lite medvind nu.

"Patienten har svårt att hantera sin känslosamhet i förhållande till sin egen grandiositet". Det är min "behandlare" på psykiatrin som skrivit det i journalen. (En behandlare är en person som gått någon slags eftergymnasial utbildning men inte gått på universitetet.)

Jag har dryftat just den meningen många gånger med mina vänner. Hur ska jag tolka den meningen?
Som att jag har en grandios personlighetsstörning? Som att jag är storslagen, men har svårt att hantera min egen känslosamhet?

Anledningen till att jag skriver just den meningen är för att på något sätt tydliggöra hur utsatt jag känner mig i det här sjuka samhället jag lever i. Journalanteckningarna är den enda röda tråden i min kontakt med psykiatrin.

Dagens anteckning bygger på det som skrevs förra gången som sen resulterar i sjukintyg och utredningar. Sjukintygen och utredningarna är sen det som ligger till grund för Försäkringskassans beslut och nu förvaltningsrättens beslut.

Det är lite som att bygga ett hus utan ritningar och med sned grund. 150 personer som alla bygger på sitt eget sätt som de tycker är bra. När kunden sen blir missnöjd vägrar man lägga på taket! Det är ungefär så det känns.

Vad får de här människorna för bild av mig? Jag har begärt ut alla mina journaler för att försöka ha någon slags kontroll och överblick. Jag måste ju kunna berätta för nästa människa vad som gjorts förut eftersom ingen vet någonting om det som skett tidigare i processen.

Jag måste ju också kunna förklara för tex ett juridiskt ombud VAD som är problemet. Jag tog in ett "juridiskt" ombud i våras. Woxzia. Jag läste om företaget i SVD, och bestämde mig för att pröva. Det var ett mycket dåligt val.

Det står på hemsidan att man får sig tilldelat en myndighetslots som handhar ens ärende. Man kan få hjälp med alla myndighetskontakter och få juridisk hjälp. Det är bara en hake. Nanda Holm som driver det här företaget tillsammans med sin man är inte utbildad jurist och det finns bara max tre personer i företaget. Nanda hennes man och någon mer som ingen riktigt vet vem det är.

Hon kan inte ens den grundläggande terminologin inom juridiken. Jag konfronterade henne med detta  i höstas, och blev direkt hänvisad till VD som är hennes man. Jag ville veta vad hon gjort i mitt fall, för alla de pengar jag betalat.

Nu vet jag resultatet svart på vitt. Typ ingenting. Hon skickade in ett brev som beskriver vad adhd är ungefär och mejlade det till Försäkringskassan den 30:e juni. Försäkringskassan har vägrat att godta det brevet. Trots att Nandas påtryckningar.

När jag fick reda på att F-kassan vägrade godta brevet blev jag arg och ifrågasatte vad hon egentligen gjort i mitt fall.  Då skrev hon att jag kunde be min läkare skicka en remiss till vårdcentralen i  Uppsala, men att det var mellan 6-9 månaders väntetid! Jag trodde det var ett skämt. det var det tyvärr inte. Remiss till en tid på VÅRDCENTRALEN i Uppsala!!

För lite försent svarade jag då. Det känns som ett skämt att säga till mig att jag själv ska göra jobbet, men hon ska få pengarna. Jag anser att det är under all kritik att bete sig på det sättet, när man marknadsför sig som en person som fixar allt. Allt ifrån läkartider till myndighetsadministration till juridisk rådgivning.

Hon har inte skickat in mina papper i tid och inte heller rätt papper, men istället för att erkänna det har hon valt att föra en prestigekamp med Försäkringskassan om hur man ska tolka förvaltningslagen- med MINA pengar! Jag ville inte inte bråka om hur förvaltningslagen ska tolkas också! Jag har fullt upp att klara av att hantera det som redan ligger på bordet.

Häromdagen fick jag beslutet från Förvaltningsrätten. Avslag. Jag kan inte ta in det.

Brevet som Woxzia skickade samt läskvittot är inte registrerat i handlingarna. Det står att jag fått uppskov att inkomma med nya läkarintyg till den 30:e juni 2016. Hon skickade brevet med e-post den 30:e. Efter det meddelade hon mig noggrant om att hon skickat in brevet och kvittot till domstolen eftersom Försäkringskassan inte gjort det.

För mig handlar det mest om att jag känner mig sviken av en person som jag betalat mycket pengar och som svikit ett stort förtroende. Det är ju ett förtroende jag ger någon annan att driva min process.

I handlingarna finns dock diverse olika journaler och utredningar från alla de vårdinstanser och alla de människorna jag träffat på dessa vårdinstanser som alla har tolkat sin del av mig. 98% av mig tolkat av 99 andra människors ögon-typ. 1%av mig är jag som tolkat mig själv. och 1%är F-kassans försäkringsmedicinska rådgivare som tolkat mig genom alla konstiga journalanteckningar som de där 98 människorna gjort.

Avslag. Avslag pga att min arbetsförmåga inte är ordentligt utredd.

Jag måste nu anlita en utbildad jurist/advokat så att jag kan får svar på de frågor jag har och så att jag kan överklaga detta fullständigt absurda beslut. Faktum är att domaren inte egentligen hade behövt läsa alla handlingar och lyssna på nån föredragning, för han har i princip kopierat F-kassans beslutsformulering rakt av. Det hade blivit billigare för staten. Fast det hade ju varit ändå bättre om jag hade fått sjukpenning när jag var sjuk. Då hade staten sparat väldigt mycket pengar.

Adhd människor har ofta behov av en motivering. Jag behöver en motivering som inte är en upprepning. Jag vill ha svar på frågan om VEM kom skulle ha utrett min arbetsförmåga vid den tidpunkten det gällde och VEMS ansvaret var att informera mig om att jag behövde göra en sån utredning. Jag skulle också vilja ha svar på HUR jag förväntas komma i kontakt med psykiatrin och göra någon slags utredning (oklart vilken) på bara två veckor.

Mitt i den här processen blev min läkare sjukskriven, och jag nekades adhd-utredning! Hade utfallet av den här prövningen blivit annorlunda om vården skött sin del? VEM bär i så fall ansvaret för vårdkasoet som nu har kostat mig oerhört mycket lidande och kanske 4,5månaders sjukskrivning i rena pengar! Jag skulle också vilja veta vad jag kunde gjort annorlunda och vad jag kan göra idag för att komplettera mina handlingar.

Dessa myndigheter har satt i system att knäcka människor. Det är inte ok. Det är heller inte ok att ge falska förespeglingar att man kan ge människor i akut kris jurist hjälp, när man inte har kompetensen.

Jag har två månader att överklaga. Jag har givetvis givit Nanda Holm och Woxzia möjlighet att förklara sig, men trots två mejl och över en vecka så har hon inte återkommit. När jag har formulerat mig lite bättre ska jag skriva mer om Woxzia, men först måste jag ta tag i mitt ärende.

Kanske kan jag rädda mitt "hus" dvs mitt ärende. Jag måste försöka i alla fall.