Musik som helar!

Häromdagen var en sån där riktig skitdag när jag kände mig misslyckad och stressad över det mesta i livet. Huvudvärken
från h-e typ hela dagen, som vägrade att släppa, förmodligen pga stress och dålig sömn. På kvällen åkte jag in och träffade min körkompisar på en aw. Såklart hade jag stressat upp mig över det också eftersom jag har svårt med "ostrukturerade situationer".

På vägen in till stan satte jag på mina lurar och spelade Sarah Klangs låt There's a new day coming, eller egentligen hela skivan. Så vacker och vemodig med så fina texter. Det slog mig plötsligt att musik helar människor. Oavsett om man skriver, sjunger eller spelar musik eller bara lyssnar.

När jag mådde som sämst gjorde jag en "efter strecket" lista på Spotify. Det är nog den enda listan jag någonsin skapat på Spotify och definitivt den enda som är medvetet strukturerad. Hahahaha

Varför döpte du den till "efter strecket" kanske ni funderar över?

Well, jag hatar att må skit. Jag står inte ut! Jag har för mig att jag läst nånstans att Adhd människor har svårt att vara i sina känslor och jag är definitivt en av dem. I alla fall när jag mår skit. Lite upp och ner går det ju alltid såklart, men ni fattar.

Det kändes liksom naturligt att dra ett streck. Som ett sätt att summera bokföringen i plus och minus och sen lämna det och gå vidare. Jag samlade pepp låtar och låtar som jag kände speglade mig i en lista och det fungerade faktiskt.

Hösten 2017 såg jag en annons på Facebook om att Joyvoice skulle starta en kör i Skarpnäck. Jag älskar att sjunga så jag anmälde mig och gick dit. Asnervöst, jag kände ju ingen och visste inget om upplägget.

En timme och en kvart en gång i veckan, utan paus. Först kändes det konstigt att inte hinna prata med de andra, men sen kändes det skönt att inte behöva berätta hela sitt livs historia igen, med alla misslyckanden och skit som jag hade i ryggsäcken.

Det räckte med ett ord här och några meningar där. Aha är du också lärare... ok har du stora barn... små barn... aha är du sjukskriven... aha rektor... administratör... semesterresa... hund... katter...

Lite i taget började jag känna att jag faktiskt är bra på att sjunga våra låtar och min stämma. Låtarna och stämmorna flyter in i huvudet lite i taget och plötsligt sitter de ganska bra, utan att man egentligen vet hur det gick till.

Att öva på låtarna är inte riktigt min grej... har liksom inte så mycket tålamod för det. ;-)

Självförtroendet och självkänslan ökar lite i taget och även sammanhållningen i stämman.

Självfallet hade jag inte behövt vara så nervös i går och jag känner mig sååå nöjd att jag kämpade emot impulsen och hjärnan som skrek att det absolut tryggaste och säkraste var att sitta hemma och titta på tv.

Jag har tidigare "outat" mig själv och min historia av jobb och misslyckanden för tusentals personer känns det som. Arbetsförmedlare, psykologer, kuratorer, läkare, jobbcoacher... det är de som är värst, kanske för att de har sån stor makt över ens liv och ska "hjälpa" på olika sätt. Därför brukar jag testa lite om det finns ett genuint intresse från den som lyssnar för att slippa känna mig så blottad.

Det blir aldrig nåt mer än nåt gott råd om att "strukturera vardagen" eller "bara göra en matplanering" eller nåt annat som man inte klarar/har svårt med. Vänner, familj och en och annan granne känns ju känns lite mer naturligt att berätta sina ups and downs för, även om det också kan kännas jobbigt ibland.

Känslan den här kvällen var helt annorlunda! Ingen "tog över" samtalet, utan alla pratade och blev lyssnade på.

Den här kvällen sökte jag ingen "lösning" på något problem, ingen skulle "hjälpa mig" och därmed försvann också känslor av maktövertag och maktlöshet. Istället var jag ju här för att bara ha en trevlig stund helst förutsättningslöst. Det blev en kväll som präglades av respekt för varandra och en varm känsla av spirande vänskap.

Kanske är det så att lösningen för många egentligen inte alls ryms inom vården. Utanförskap och fattigdom skapar depressioner. Känslan av att ständigt misslyckas knäcker självkänslan. Vi förstärker ju oftast det som går dåligt istället för att heja på det som går bra för barnen tex.

Kören har blivit en sån otroligt viktig aktivitet som har skänkt mig både en känsla av ett socialt sammanhang och en energiboost varje vecka till ett överkomligt pris även när jag är arbetslös och fattig. Där kan man vara sig själv.

Det fina med min kör är också att där spelar livets problem ingen roll. När man kliver in där är man plötsligt del av något större än bara sig själv. Hur duktig man är spelar egentligen inte heller så stor roll. Vi är tillräckligt duktiga tillsammans för att det ska låta bra.

Musik kan vara politik, konst, andliga upplevelser, ett sätt att bearbeta smärtsamma minnen, uppbrott, eufori, lycka, sorg eller konst. Det kan vara ett sätt att skärma av omvärlden eller ett sätt att hämta inspiration när man skriver.

Allt det där kom liksom ihop häromdagen, på en resturang på Södermalm i Stockholm, med mina körkompisar.

För den som vill lyssna på vår vinterkonsert 2019 kan ni lyssna här:

Stolthet!

Äntligen har jag lyckats klistra ihop två bilder! Jag känner mig sjukt stolt faktiskt. Nu öppnar sig en helt ny värld för mina bilder.

Jag har enormt svårt med arbetsminnet och särskilt att komma ihåg verbala instruktioner i flera steg både verbala instruktioner och skriftliga instruktioner. Har jag ett papper med instruktioner är det dock betydligt lättare eftersom jag kan gå tillbaka och titta många gånger.

Små barn lär sig att hantera instruktioner i samma takt som hjärnan utvecklas och barnet blir äldre. Först i fyra, femårsåldern kan barnen hantera instruktioner i flera led. Tex gå till vagnen med tallriken, skrapa den i papperskorgen och ställ tallriken på vagnen. Sen kan du gå och tvätta dig och sätta dig på mattan och läsa en bok.

Såklart lär barnen sig av upprepningsmomentet också. Minnet sätter sig i kroppen och hela processen automatiseras. Mitt stora problem är att vissa saker aldrig blir automatiserade och att andra saker tar väldigt lång tid att träna in. Uthålligheten är inte den bästa. Inte i stunden och inte över tid. Är det inte tillräckligt intressant så försvinner uppmärksamheten ganska snabbt, och att upprätthålla rutiner över tid fungerar sällan särskilt bra.

Minnet verkar vara otroligt selektivt. Vissa saker kan jag komma ihåg för evig tid, typ vad vi åt på Nyårsafton 2001, andra saker fastnar bara inte hur mycket jag än försöker.

Om de personerna som jag är beroende av inte har kunskap om hur en adhd hjärna fungerar så hamnar vi snabbt på kollisionskurs. Jag blir snabbt sedd som en dryg och nonchalant typ som inte lyssnar och en jag känner mig snabbt som en jobbig typ som stör...

Mest påtagligt blev det på mina fotoutbildningar när vi hade undervisning i Photoshop. Det hade sannolikt varit lättare för mig om jag hade jobbat i mörkrum. Det är så mycket lättare för mig att lära mig om jag gör saker aktivt.

Första fotoutbildningen jag gick var en intensivkurs, som såklart även omfattade Photoshop i lightversion, sen fortsatte jag på GFU där vi hade ett block med Photoshop. Två veckor 6h 2dgr/v. Genomgångar i raketfart på storskärm  i helklass på båda kurserna. Man skulle först följa med på sin egen skärm och sen redigera sina egna bilder.

Det slutade med att jag sjukanmälde mig på GFU kursen. Jag skämdes så fruktansvärt över att jag inte klarade av uppgifterna. Det är viktigt att poängtera att jag förstår rent intellektuellt vad läraren gör, jag får bara inte ihop det till ett arbetsflöde. Ingen visste om min ADD problematik. Jag fattade inte ens själv vad mina svårigheter var. (Återkommer till utredningen i ett annat kapitel.)

Arbetsminnet fungerar inte. Det blir ett "system overload" direkt. Hjärnan blir dessutom så oerhört stressad av att inte fatta att allting går ändå sämre. ADD människor stänger av, adhd människor blir utåtagerande när saker inte fungerar och tålamodet tar slut lite hårdraget.

Vem vill räcka upp handen 200gånger på 10minuter mitt i lärarens genomgång och säga att man inte hänger med?! Jag tror ni hör lärarnas suckar genom datorn. Läraren har ju inte tid att sitta bredvid mig och förklara om och om och om igen för att det kanske ska fungera.

Det krävs oerhört mycket energi bara att koncentrera sig på att blockera ut E4:an av tankar som hela tiden strömmar genom huvudet och hålla fokus på den personen som pratar, rent visuellt. Sen måste ska jag komma ihåg vad personen sagt, kunna sålla ut det viktiga, och kunna omsätta det i handling på min dataskärm.

Det ser så lätt ut.
TÅÅÅÅLAMOOOD!!!
Magnetisk lasso... paniik den fastnar överallt!!! Jag får inte bort tråden från bilden. Jag har snabbt ett enda stort virrvarr av trådar över hela bilden.

Jag känner mig som en treåring som tappar tålamodet när de ska rita och kluddar över hela teckningen för att det blir fel. Jag får stänga ner bilden och börja om. Koncentration, fokus och uthållighet kräver enormt mycket energi...

-Ni gör bara så här, tryck ner de två tangenterna samtidigt, som ni drar här.
-Sen kan ni justera inställningarna här under den här fliken, och sen avslutar ni med att göra de här momenten.
Klipp.
Klart.
"Visar före och efter bild"
Ungefär som på tv, när kockarna har "förberett lite".

Känslan: Jag fattar inte. Vad gjorde du??

Jag räcker upp handen och frågar. En gång, två gånger, ser hur läraren blir mer och mer stressad... Jag slutar att räcka upp handen, och låtsas som att allt funkar perfekt. De få tillfällena som vi skulle redigera egna bilder lyckades jag få tillräckligt med hjälp av läraren utan att det blev för mycket så att han blev stressad.

Känslan av att inte kunna blir till en känsla av att aldrig duga. Tvivlet nöter ner självkänslan tillslut. Jag struntade i Photoshop, jag har satsat på att fånga känslan i stunden istället. Kameran är inga problem. Jag älskar verkligen min kamera. Ljuset, motivet... Samspelet mellan ljuset, motivet och mig... Jag fattar först nu varför jag hade så otroligt svårt i skolan eller på kurserna. Att be om hjälp för att klara av saker som mina jämnåriga klarar med lätthet tar emot. Lite stolthet vill jag ha kvar.

Gömma undan misslyckandena och trycka undan känslorna... Jag klarar ju massor av andra saker...

Det är faktiskt en seger i dubbel bemärkelse att jag nu har skrivit det här inlägget. Jag har både lyckats klistra ihop två bilder och erkänt för mig själv att jag håller uppe en fasad som bara är skadlig för mig själv. Det är två stora steg i ett svep. Jag känner mig stolt!

En diagnos är inte bara "på pappret". Det har jag förstått nu. Diagnosen är ett namn på hur min hjärna fungerar. Nu när jag förstått det kan jag sluta skämmas och berätta hur jag fungerar och hur andra människor med ADD fungerar istället.

Lite kaos får ni räkna med helt enkelt.