Det blir inte som jag vill ha det!

Livet blir ju sällan som man tänkt det, men det kan ju bli bra ändå!
Jag försöker upprepa det som ett mantra tillsammans med "ge inte upp".

Ibland är det bara så extra jobbigt.

"Tack för din ansökan. Vi hade många kvalificerade sökande och har valt att gå vidare med andra kandidater. Vi tackar för din tid och välkomnar dig att söka igen."

Nej, nej, nej. Nej. 

Jag tror jag har tappat räkningen på hur många jobb jag har sökt bara i år. Jag hade faktiskt inte trott att det skulle vara så här svårt att byta karriär mitt i livet. 

Jag vet inte vad jag hade tänkt egentligen... om livet, om jobbet och om allting annat. Man går väl knappast och funderar ut en livsplan när man är barn, tonåring eller vuxen och gör delmål för att komma dit man skrev i sin plan som tonåring.

Jag gjorde inte det iallafall. Det här yrket liksom fann mig istället för att jag sökte upp yrket om ni fattar vad jag menar.

Igår var min vän Siss och jag ute i naturen och fotade Vitsippor och Blåsippor "som vanligt". Vi har lite rutin nu, jag gissar på att det är fjärde året vi är ute och fotar.

– Det blir inte som jag vill ha det! Men jag vet inte hur jag vill ha det...

 Igår var det Siss och förra gången var det jag.

Hur vill jag egentligen ha bilderna? Hur vill jag egentligen ha livet?

Kan man översätta "bildtänket" till livet?
Det känns som att jag måste göra nån slags plan för att komma dit jag vill innan livet är slut- men-  vart vill jag komma?
Vad är mitt mål?

Jag har gjort en hel del intervjuer under våren och alla frågar vad jag gillar att skriva om. Ja vad gillar jag att skriva om? Har du en bra story är jag öppen för det mesta...

Jag tittade på alla blommorna och kände knappt nån inspiration. De är så otroligt vackra, men hur ska jag göra för att få nåt nytt, extra, speciellt?

Vi var ute i söndags också och då hade jag ändå mindre inspiration. Tillslut bestämde jag mig för att bara strunta i resultatet och tryckte in kameran bland blommorna. Ställde inte ens in skärpan. Plötsligt blev det bilder jag verkligen gillar, som jag vill ha dem.

Jag visste ju på ett ungefär vad jag ville ha, men det var mest en känsla. Jag ville ha en känsla av vår och mängden blommor det är som blommar samtidigt. Lite underifrån, lite från sidan. Nått nytt, en känsla av en Vitsippa.

Kanske är det nånstans där bland alla sippor som jag egentligen har svaret? Släppa taget och bara följa med... inte vara så rädd för att misslyckas, inte kunna. Vrida och vända på saker har jag redan gjort.

Om jag ska vara riktigt genuint ärlig mot mig själv så längtar jag ut, bort. Jag vill bestämma själv. Jag vill ta bilderna och skriva texterna som berör människor. Jag vill förmedla viktiga historier. Människors historier. Jag vill vara en individ i flocken, men ändå vara själv.
Helst av allt skulle jag vilja vara frilans och styra mer själv vilka historier jag ska berätta.

Jag vill vara respekterad och erkänd, men jag vill inte vara nån "kändis".

Frågan som kvarstår är hur jag ska komma till mitt mål.

Livet är bra mycket svårare än att fota Vitsippor...

Avgränsning är inte min starkaste sida...

Häromveckan var jag ute med min kamera och mina vänner i skogen igen. En lång härlig dag med massor av nya schysta bilder. Kameran är GRYM! Jag har sagt det förut men jag kan säga det hundra gånger till!

Första bilden på Siss. 

Vi gick upp till Strålsjön, i Älta, som är en badsjö och ett naturreservat i Nacka kommun utanför Stockholm.

Jag gillar att jämföra saker och den bästa jämförelsen mellan den här nya kameran och den gamla, är att plötsligt sitta bakom ratten på en exklusiv sportbil från att ha kört en vanlig vardagsbil av äldre modell.

Så himla vackert med överstrålningen från solen.

Nu måste jag öva för att trimma ihop mig med nya kameran. Sagt och gjort- jag fotar allt. Det medför dock ett annat problem. Hur hanterar man 500 bilder som innefattar precis allt möjligt? Hur prioriterar man vilka som ska visas upp och för vem?

Fotar jag för ett jobb är det betydligt enklare eftersom det finns en väldigt tydlig avgränsning i artikeln jag skriver. Nu har jag delat upp mina bilder från den senaste promenaden i sju kategorier. Varje kategori skulle kunna bli ett eget inlägg.

Allt det där skapar rätt mycket stress. En sorts prioriteringsstress och när jag blir stressad kan jag inte ta tag i det. Lusten och glädjen försvinner. - Men eftersom jag älskar mina bilder vill jag ju visa upp dem!

Lite av en olöslig ekvation som ändå måste lösas. Som alltid går det ju fint fint när man väl sätter igår. Bortsett från att jag fortfarande har massor av bilder som jag får spara till senare. ;-)

På vår promenad var det jättestark sol, och jag har sett coola siluettbilder som nån fotograf på DN tagit, så jag passade på att öva på att ta siluettbilder på mina coola vänner Mimmi och Siss.

En kul utmaning, och roligare än att fota svampar och blommor faktiskt! ;-)

Supersnygg bild på Mimmi.

Siss sträcker armarna mot solen.

Efter lite experimenterande insåg jag att jag måste sitta ner för att personen jag fotar ska synas ordentligt mot himlen. Annars flyter personen ihop med skogen, å då blir det ju inte alls lika coolt. 

Supercool bild på Siss och Mimmi!

Den här gången är jag också med på bild.

Siluetter är mitt nya utvecklingsområde. Jag kör ofta på känsla och den här gången chansade jag lite, men det är ju roligt om man kan styra lite mer själv. Jag älskar tex hur solen liksom smiter runt benen och huvudet på mig.

Nackdelen med siluetter är möjligen att bilderna på ett ganska brutalt sätt visar hur man faktiskt ser ut i profil... ;-)

Jag får fortsätta öva helt enkelt. En tacksam uppoffring... hahahaha

Svamparnas estetik

Nu är jag igång och börjar fota med min nya kamera. Den är GRYM! Häromdagen var jag och min kompis Siss ute och fotade, och jag bestämde mig för att försöka fota svampar. Svampar är bra, för de är snygga och har inga förväntningar på resultatet... ;-)

Just när man är mitt uppe i det så tror man ju inte att det "blir nåt", men erfarenheten är att inte låta sig påverkas av såna tankar när man är ute på plats utan att plåta allt som känns roligt och spännande och göra urvalet framför datorn. 

Jag är ingen svampmänniska så att jag äter inte svampen jag hittar. Jag tycker det är roligare att fota dem. 

Här är resultatet. :-) Om. ni vet vad det är för svampar jag har hittat får ni gärna skriva det i kommentarerna eller mejla mig på myckeavallt@gmail.com.

Det är svårt att få redigeringen att hänga med när jag publicerar mina bilder. När jag löst det blir de ändå snyggare. :-)

En kremla

Svavelticka på en Ek

okänd svamp

Kremla

Kremla

En Kremla som gömmer sig i gräset

En sopp

Så himla läckert med lövet ovanpå svampens hatt!
En sopp.

Små söta röksvampar

Jag gissar på Narrkantarell

Bara så himla snyggt. Svampsort okänd. 

En kremla som ser ut att ha en kjol med plisséer. 

Äntligen ett genombrott!

Stockholm i vinterskrud. Mamma följde med på mötet på AF som extra stöd. 

Äntligen har jag krossat betongväggen! Ja alltså det är så det känns.

Jag fick ett samtal häromdagen från Arbetsförmedlingen kultur. Samtalet kändes inte jättepeppande jag kände mig ifrågasatt av handläggaren om mina svårigheter och i mitt yrkesval. Hon beslutade i alla fall att ta över mig och idag var jag där på möte.

Det kändes såååå bara!!! Bra i meningen försiktigt hoppfull om att bitarna nu kommer ramla på plats.

Handläggaren beklagade att jag inte kontaktat dem direkt efter att jag gått ut från högskolan, men hur skulle jag veta att de accepterar min utbildning fast det inte står på deras hemsida?!

Man kan ju inte veta det man inte vet...

Nu kommer jag att få stöd av en SIUS konsulent och det fanns även möjlighet att få hjälp av en arbetspsykolog som kan hjälpa till att överbrygga eventuella kommunikationssvårigheter mellan mig och en eventuell arbetsgivare.

Det blir förövrigt den tredje arbetspsykologen jag träffar isåfall. Bisarrt! Men huvudsaken är att det lossnar nu. Kampen för att hamna på rätt ruta i systemet vid rätt tillfälle verkar äntligen ge utdelning!

Arbetsmarknaden för journalister är väldigt svår, och jag kände av en sorts vanmakt ifrån handläggarens sida över detta.
–Hur tänkte du när du valde den här utbildningen? (Varför valde du journalistik det är ju en sån hopplös arbetsmarknad.)

Jag tänker så här nu när jag processat detta val ett tag.

Ibland väljer man inte yrke utan yrket väljer mig. Själen tar inte alltid hänsyn till försörjningsmöjligheter. Jag älskar att fotografera, och nu kan jag ju skriva också, kanske göra tv och radio. Så himla kul!

Jag tror bestämt att kroppen och själen hör ihop och att det man tycker är roligt att göra blir man bra på och då kan man hålla på med det mycket mer och man klarar större påfrestningar för att man ändå får hålla på med det man känner sig ämnad att göra.

Håll tummarna för att jag får ett jobb snart så att jag slipper leva på a-kassa och kan försörja mig på att skriva grymt bra texter och ta riktigt snygga bilder till.

Sam Outlaw- igen!

Sam Outlaw spelar i Lasse i Parken. (Ibland får man ta till kreativa knep för att slippa ha en skog av störande huvuden i nederkanten av bilden.)

Ibland kan man utnyttja andras skärmar om man har en dålig vinkel. Dessutom berättar ju skärmarna nåt eget om vår samtid. :-)

Konsertbesökare

Konsertbesökare

Sam Oulaw och Molly Jensen spelar inför frusna besökare. 

Sam Outlaw- äntligen kom han till Sverige igen. Den här gången hade han tagit med sig sitt band och spelade i Stockholm, i Lasse i Parken för ca 300 fans.

Nästa gång ska jag intervjua honom... jag tror att jag skrev det förra gången också, men nu när jag har pluggat klart känns det liksom mer "på riktigt".

Den här gången blev jag bjuden av min bästa kompis. Hen är inte lika stort fan som jag, men ändå följde hen med- kul! Upplevelser är ju så mycket roligare om man kan dela den med andra och nu delar jag med er läsare.

Jag hade med mig kameran såklart, men var förberedd på att det kanske inte skulle gå att fota. Jag och min kompis hade satt oss ned vid ett bord och det var fullt med människor precis vid scenen. Första låten är min favoritlåt Kind to me! Då kunde jag inte sitta ner. Jag ville ju se honom.

Som vanligt får man använda sin uppfinningsrikedom om man ska kunna ta några bilder när man hamnat längst bak bakom en vägg av långa människor. Jag försökte först gå mer in mot mitten men då blev folk sura som satt vid borden bakom, så jag följde efter en kvinna som gick mer framåt scenen, och just där stod en bänk- som jag naturligtvis klev upp på. Man får ju inte dum!

Ingen protesterade så jag stod kvar. I pausen bytte jag sida och tog några från andra hållet och några på konsertbesökarna. Tyvärr var det iskallt, bara tolv grader när jag åkte hemåt,  så det var nog många som frös. Särskilt de som trodde att det var sommarvärme.

Jag är ju lite av en statistiknörd och har snöat in på Spotifys lyssnarstatistik. Sam Outlaw från Los Angeles är störst i- Stockholm! Lite roligt är det ju att en countryartist som skriver musik med både country och mexikanska influenser är störst här.

Han har nästan dubbelt så många lyssnare här som i på Manhattan. På tredje plats kommer - Göteborg- av alla städer, och på fjärde plats Los Angeles.

Jag tycker också att det är det roligt med en artist som verkligen satsar på turnéer även om det är så små scener som Lasse i Parken. Att åka så långt för en sån liten publik tycker jag är ganska imponerande, men det kanske är så musikerlivet är, iallafall i början.

Det måste ju såklart också vara roligt att komma hit och få spela här, även om det måste vara slitsamt att vara borta från sin familj i långa perioder. Jag måste ju intervjua honom. Jag är ju ingen musikjournalist, jag är överlag skitdålig på musik och annan kulturell verksamhet, men jag är intresserad av människor och det är ju en bra början. ;-)

Det där ju han som ska berätta om sin musik och jag ska ju bara skriva... Än så länge har jag inte sett någon intervju med honom i nån svensk tidning, så det finns definitivt ett hål att fylla.

Kanske vågar jag till och med nära drömmen om att intervjua honom i LA såsmåningom... DET vore ju verkligen häftigt! Jag får väl börja tänka ut några bra frågor redan nu... ;-)

Naturlyx!

Lördagsutflykten gick till Erstaviks herrgård som ligger precis mitt emellan Solsidan och Älta. Märkligt nog har jag aldrig varit nere vid gården trots att jag bott precis bredvid under stort sett hela mitt liv.

Nu gick jag i alla fall dit med en god vän. Promenerar man från Älta tar det ca en timme från bommen längst upp på Erstaviksvägen i Älta. Jag kan verkligen starkt rekommendera er alla att göra en utflykt dit. Det är så vackert!

Solen är som mest välkommen nu på våren. Tycker ni inte? Vi hittade en perfekt solvarm glänta där vi plockade upp termosen och mackorna och njöt av solen. Precis just där och då kände jag hur jag njöt och slappnade av hela vägen från hjärtat och ut till den yttersta fingertoppen och ner ända längst ut i tårna.

Det här är livet alltså, kände jag när jag satt där. Jag promenerade över en mil den dagen och var riktigt mör i kroppen- men jag var pigg! Det var en helt ny känsla att känna mig pigg efter en så lång promenad.

Besöket i Nacka Forum häromdagen kändes precis tvärtom. Efter två timmar var jag så slut att jag inte orkade laga mat!

Jag har aldrig förstått det där med shopping som något slags nöje. Kanske är det för att det inte går att fotografera shopping... ;-) Tror i och försig att det är alla intryck som blir så jobbiga att hantera. Hela kroppen blir överstimulerad, och därmed stressad. Kanske har det också att göra med det kroniska läget "extremt pressad ekonomi".

Åker jag till ett shoppingcentrum är det ju meningen att jag ska handla och om jag åker dit kommer jag att handla. Det kräver enormt mycket energi att stoppa impulserna som säger "köp det där för det kan vara bra att ha". Därför brukar jag undvika shoppingcentra.

Sen är det ju det där med fotograferingen. Det är ju så himla roligt! Det är till och med så roligt att det är själva huvudsaken med det mesta jag tar mig för och då passar det helt klart bättre med träd i skogen än dyra handväskor i butiken... ;-)

Lite naturlyx helt enkelt. :-)