Arbetsförmedlingen och jobbcoachångest!

Arbetsförmedlingen är arbetsmarknadspolitikens absoluta spjutspets. Det är på Arbetsförmedlingen som alla åtgärder och politiska visioner ska förvandlas till konkreta åtgärder som vi som är arbetssökande ska in i.

Jag har haft min beskärda del av absurda förslag såklart. Jag har varit inskriven på AF liiite för många gånger för att det ska vara hälsosamt. Adhd diagnos och fel bransch har inte varit den bästa kombon för att fixa ena lyckad karriär direkt.

Det värsta med arbetslösheten är stressen som arbetslösheten medför. Det är tärande att leva i nåt slags ständigt ekonomiskt haveri läge med risken att bli utan pengar helt vid varje budgetförhandling eller vid minsta snedsteg inom systemet.

Nu skulle jag faktiskt vilja påstå att läget har gått från dåligt till ändå sämre. Arbetsförmedlingens uppdrag totalhavererade när Centern drev igenom "Januariavtalet" våren 2019. Nu ska allt arbetsförmedlande ske av privata aktörer och allt annat skulle ske digitalt- typ.

Förut skulle man alltid träffa en handläggare och skriva en handlingsplan. Varje gång står det i princip att jag ska söka jobb och att jag ska söka brett även utanför min nya branch.

En period lyckades jag till och med passera nålsögats nålsöga och bli inskriven på kulturförmedlingen. Det betydde faktiskt mycket att äntligen få känna en tillhörighet. Jag fick en siuskonsulent som undrade om jag bodde i hyresrätt och lyckades fixa en praktik på en tidning jag aldrig hört talas om och som aldrig kom igång.

Siuskonsulent är nån slags särskild stödperson som hjälper till att stötta i jobbsöket.

I höstas när AF:s haveri blev riktigt tydligt var jag inte välkommen tillbaka. Min utbildning duger inte! Men jag var välkommen tillbaka om några år när jag fått mer erfarenhet... Eh mitt mål är knappast att skriva in mig på AF: kultur. Mitt mål är att jobba...

Det onormala har blivit normalt i mitt liv. Det normala är att förhålla mig till en ständigt krympande budget, sjukt stressande aktivitetsrapportering, och att få nej från arbetsgivare. (Ibland blir det också ja såklart.)

Den här gången hörde ingen av sig från AF och vi har inte skrivit någon ny plan. I höstas fick jag åka över halva stan för att överhuvudtaget skriva in mig. (TUR att jag startade i god tid. Annars hade jag åkt ur hela ersättningssystemet! STRESSEN från Helvetet!)

Under våren hörde jag av mig till AF och undrade om vi inte skulle skriva en ny plan och nu några månader senare hör en kvinna av sig.

– ... stöd och matchning. Du kanske vet vad det är? Jag skickar en länk så kan du läsa.
Alternativen är Stöd och matchning (läs jobbcoach) eller Introduktion till arbete (för den som står väldigt, väldigt långt från arbetsmarknaden).
– Söker du jobb även utanför din bransch?
– Har du något bra förslag kan jag söka det. Jag kan söka allt!

Det blir tyst en kort stund i luren.

– Du hade en SIUS konsulent på förra stället. Varför avslutades den insatsen?
– För att jag blev portad! Jag fick ju inte komma tillbaka.

Jag svarar raskt att valet av insats beror helt på vad syftet är. Om syftet är att jag ska byta bransch helt igen så krävs det mer stöd och kartläggning än om jag kan fortsätta i min nuvarande bransch.

Jag ville ha ett svar på vad syftet är med åtgärderna. Svaret jag fick speglar min känsla. Det finns inget syfte, mer än att jag ska in i min åtgärd som "jag har rätt till".

"Jag skriver in dig i Stöd och matchning. Det är viktigt att du söker jobb brett och inte bara i din egen bransch. Välj en utförare och återkom snarast möjligt till mig."

AF ska numera fokusera sig på de människor som står längst från arbetsmarknaden. De människorna som har ett funktionshinder och eller de människorna som har andra svårigheter tex språket.

Jag är en pjäs i arbetsmarknadspolitiken. Ett problem som ska lösas. En person i en kvotgrupp. En människa med ett funktionshinder. Men jag är också så mycket mer än det.

I hela den här "hjälp-branchen" finns det ett inbyggt maktförhållande. Jag är en person någon annan ska hjälpa. Ett problem som den andra personen ska hjälpa till att lösa. Jag förväntas vara glad och tacksam och ta emot hjälpen med öppna armar.

Den andra personen får betalt för att hjälpa mig, jag fortsätter att leva på bidrag. – OM inte hjälparen kan knäcka hela arbetsmarknadsproblemet vilket ju såklart är en omöjlig uppgift.

Ibland skulle jag önska att vi kunde byta plats. Byta sida på skrivbordet. Jag tror att det skulle vara väldigt lärorikt för oss båda.

Kanske blir den här coachen den personen som faktiskt löser gåtan och fixar mig en anställning. Jag har träffat två andra coacher som misslyckades. Det första företaget hade specialiserat sig på människor med funktionsnedsättningar.

Ni kan ju tänka er själva. Alla möjliga olika sorters handikapp i en salig röra. Mig ville de ha ut på ett skolfotojobb i Kumla, dit jag skulle samåka med en tjej som jobbat hela dagen och tänkte köra på natten... Det blev det inget av. Jag var ingen självmordskandidat.

Jobbcoachföretaget försökte då hota mig att om jag inte tog skolfotojobbet kunde de fixa in mig på en salladsbar runt hörnet. Det blev det heller inget av.

Jag är inte en människa som "rättar mig i ledet" jag går ingen människas ärenden om jag inte tycker att det är motiverat. Jag tror inte på hot som ett sätt att få människor att lyda. Den som tror det känner inte mig.

Nästa coach fick jag som en del av ett avgångsvederlag från mitt jobb i Stockholms stad. Tjänsten var värd 60000kr. Skattepengar. Coachen var inte så intresserad av att coacha. Hon var mest intresserad av att ta ut en schyst lön så att hon kunde åka till London med sin dotter vid Jul. Därför skulle vi bara hinna ses i början på december. Sen var det ju Jul och Nyår och då gick det ju bort ytterligare dagar, så vi kunde nog ses i mitten av januari igen.

Dessa teckningar ritade min förra jobbcoach. 

 Jag skrev till coachen och begärde en planering för våra möten och en fast tid vi skulle ses varje vecka. Inga orimliga krav.

Jag mejlade Stockholms stad och coachchefen för att försöka få ett grepp om vad jag kunde förvänta mig och ställa för krav på den tjänsten jag fått i mitt avgångsvederlag.

Jag fick aldrig nån planering. Jag fick en akut stressreaktion istället. Jag klarade helt enkelt inte av att återigen vara del av den här "charaden". Jag ville ha det som jag blev lovad i mitt avgångsvederlag.

Det kändes så oerhört provocerande att hon skulle åka till London för skattepengar istället för att sköta sitt jobb och hjälpa mig till ett nytt jobb.

Det kändes extra provocerande eftersom det är samma skattepengar som tex ska gå till bra mat, leksaker och upplevelser för "mina" förskolebarn. Eller att kunna ta in vikarier vid sjukdom för den delen.

Nästa gång vi sågs kopierade hon dem...
För 60000kr...

Jag är så sanslöst trött på att vara en spelpjäs i nåns system. En klient, en patient, en pinne i nåns statistik. Jag är så sanslöst trött på att aldrig känna känslan av att nån faktiskt förstår på riktigt.

Jag äger inte problemet nu. Allt detta coachande och utredande tar på min självkänsla. Varje ny människa som ska "hjälpa mig" vill också ha sin beskärda del av bekräftelsen. Min erfarenhet är att det är väldigt få som är beredda på att möta en person som kan lite för mycket om "systemet" och som är lite för bra för sitt eget bästa på att prata om allt som rör sig genom huvudet.

Jobbcoachtjänsterna är inte anpassade för högutbildade akademiker. Med eller utan problem vill jag påstå.

Mitt liv skulle vara så mycket lättare om jag bara anpassade mig. Om jag bara kunde fatta vad jag ska säga till vem för att få nån slags rätsida på livet.

Medan jag jobbar på att fatta det måste jag kämpa med att stå upp för mig själv. Äga mina känslor. Säga ifrån. Vara tydlig med mina behov. Vara tydlig med vart jag vill komma. Vara tydlig med vad som funkar och inte.

Allt det där som är så satans svårt om man har ADD/ADHD.

Vad är det ens för mening att berätta om sina behov när de inte går att uppfylla?!
För att kunna lösa ett problem måste man ju först göra en analys av problemet. Vad är egentligen problemet i den här situationen?

Jag ser problemet. Jag har valt ett yrke som har en arbetsmarknad som är kass, snudd på omöjlig. Jag har också för många års utbildning för att få ett lågkvalificerat jobb. Ovanpå det har jag en diagnos som gör livet mer utmanande.

Ändå är det som att yrket har valt mig. Det är världens bästa jobb!

För mycket stress för mig sjuk. Är saker för förutsägbara blir det outhärdligt tråkigt och jag blir stressad pga det. Är det för svårt blir jag stressad. Är det för mycket intryck blir jag stressad. Är det för många andra att förhålla mig till blir jag stressad. Egentligen föredrar jag att både fota och skriva själv- för då blir det som jag vill ha det.

Blir jag uttråkad ser jag till så att jag hittar stimulans. Jag ser saker och hör saker och lägger ihop saker, som jag sen drar slutsatser ifrån. Jag tenderar att tänka i femton steg på en gång och har väl lite svårt att inte prata om mina analyser och teorier. Tänker man i femton stag samtidigt känns också många saker så jobbiga att jag aldrig börjar... Det är add sidan av mig.

Adhd sidan av mig kan tänka utanför boxen och kastar mig gärna ut på spännande uppdrag... Allt det där är min främsta tillgång i journalistiken men är min största motståndare på en annan arbetsplats där de egenskaperna inte premieras.

Hur förklarar man allt detta för en jobbcoach?

Add sidan av mig är ganska sävlig, observerar och analyserar. Den kan vara som en surdeg som jäser i flera år. Adhd sidan av mig är impulsiv, snabbtänkt, högpresterande. Jag har ett otroligt starkt rättspatos som faktiskt kan vara ångestladdat jobbigt att hantera ibland, men som också är en enorm tillgång.

Jag kan prata med de flesta och människor gillar att prata med mig. Jag BEHÖVER prata med människor om allt möjligt hela tiden. Utom när jag behöver vara ifred.

Att hjälpa människor tar tid. Det krävs att man är engagerad i sitt jobb. Att man är en människokännare. Det krävs tid för att man ska kunna känna tillit. Hur ska jag kunna lita på någon om jag vet/tror att vi bara ses en gång, två gånger, tre gånger?

Varje ny människa jag träffar vill höra vad "problemet är". Jag berättar om mitt liv. Man känner sig så utsatt, som att man blottar sitt innersta på nåt sätt. Många av dessa människor jag möter kommer också med diverse plumpa kommentarer, som för mig belyser att de inte har någon kunskap om mina problem. Detta skapar tillslut ett förakt för hela samhället.

Jag har äntligen hittat världens bästa yrke, som passar mig som handen i handsken, men det finns inga jobb. Nu ska jag träffa en ny jobbcoach som ska hjälpa mig att hitta ett jobb. En ny människa som vet vad som är bäst för mig och som ska tala om för mig hur jag ska leva mitt liv.

När jag var liten frågade jag min mamma om saker jag kunde göra om jag inte just då hade nåt att göra. Hon kom med några förslag och sedan gick jag iväg och gjorde nåt helt annat.

Jag vill också ägna mitt liv åt att berätta om vad adhd är och vad det kan innebära att leva med en diagnos. Att föreläsa om mitt liv med adhd vore en dröm. Jag har redan börjat. Jag berättar mer om det i ett annat inlägg.

Ett samtal räckte för att jag skulle få en ny akut stressreaktion och piska upp en storm av känslor och minnen som jag inte riktigt kan hantera mer än att skriva ett nytt inlägg här på min blogg...

Nu har den akuta stressreaktionen lagt sig, jag har valt en coach och hoppas fortfarande på att hitta ett vettigt jobb. Tills dess fortsätter jag att skriva här på min blogg.

Det blir inte som jag vill ha det!

Livet blir ju sällan som man tänkt det, men det kan ju bli bra ändå!
Jag försöker upprepa det som ett mantra tillsammans med "ge inte upp".

Ibland är det bara så extra jobbigt.

"Tack för din ansökan. Vi hade många kvalificerade sökande och har valt att gå vidare med andra kandidater. Vi tackar för din tid och välkomnar dig att söka igen."

Nej, nej, nej. Nej. 

Jag tror jag har tappat räkningen på hur många jobb jag har sökt bara i år. Jag hade faktiskt inte trott att det skulle vara så här svårt att byta karriär mitt i livet. 

Jag vet inte vad jag hade tänkt egentligen... om livet, om jobbet och om allting annat. Man går väl knappast och funderar ut en livsplan när man är barn, tonåring eller vuxen och gör delmål för att komma dit man skrev i sin plan som tonåring.

Jag gjorde inte det iallafall. Det här yrket liksom fann mig istället för att jag sökte upp yrket om ni fattar vad jag menar.

Igår var min vän Siss och jag ute i naturen och fotade Vitsippor och Blåsippor "som vanligt". Vi har lite rutin nu, jag gissar på att det är fjärde året vi är ute och fotar.

– Det blir inte som jag vill ha det! Men jag vet inte hur jag vill ha det...

 Igår var det Siss och förra gången var det jag.

Hur vill jag egentligen ha bilderna? Hur vill jag egentligen ha livet?

Kan man översätta "bildtänket" till livet?
Det känns som att jag måste göra nån slags plan för att komma dit jag vill innan livet är slut- men-  vart vill jag komma?
Vad är mitt mål?

Jag har gjort en hel del intervjuer under våren och alla frågar vad jag gillar att skriva om. Ja vad gillar jag att skriva om? Har du en bra story är jag öppen för det mesta...

Jag tittade på alla blommorna och kände knappt nån inspiration. De är så otroligt vackra, men hur ska jag göra för att få nåt nytt, extra, speciellt?

Vi var ute i söndags också och då hade jag ändå mindre inspiration. Tillslut bestämde jag mig för att bara strunta i resultatet och tryckte in kameran bland blommorna. Ställde inte ens in skärpan. Plötsligt blev det bilder jag verkligen gillar, som jag vill ha dem.

Jag visste ju på ett ungefär vad jag ville ha, men det var mest en känsla. Jag ville ha en känsla av vår och mängden blommor det är som blommar samtidigt. Lite underifrån, lite från sidan. Nått nytt, en känsla av en Vitsippa.

Kanske är det nånstans där bland alla sippor som jag egentligen har svaret? Släppa taget och bara följa med... inte vara så rädd för att misslyckas, inte kunna. Vrida och vända på saker har jag redan gjort.

Om jag ska vara riktigt genuint ärlig mot mig själv så längtar jag ut, bort. Jag vill bestämma själv. Jag vill ta bilderna och skriva texterna som berör människor. Jag vill förmedla viktiga historier. Människors historier. Jag vill vara en individ i flocken, men ändå vara själv.
Helst av allt skulle jag vilja vara frilans och styra mer själv vilka historier jag ska berätta.

Jag vill vara respekterad och erkänd, men jag vill inte vara nån "kändis".

Frågan som kvarstår är hur jag ska komma till mitt mål.

Livet är bra mycket svårare än att fota Vitsippor...

Kanske är det imorgon det händer...

Jag har inte skrivit så mycket här på senaste tiden.
Typ varje dag tänker jag att "det där ska jag skriva om" eller det där var ju bra, det måste jag skriva om.

Sen blir det inte så. Det är så mycket som inte blir. Blir av. Det känns som att jag hela tiden lever i framtiden. När jag var yngre, män ute jag ofta på när jag gifter mig, när jag får barn, när jag skaffar hund, köper hus...

Nu är det mest av allt "när jag får jobb"! Kanske när jag träffar nån jag vill dela mitt liv med.

Dagarna flyter på, och när man inte jobbar, blir det oceaner av tid som ska fyllas med någonting som överhuvudtaget ger en mening att kliva upp på morgonen. Att orka skicka iväg en till ansökan att orka ta ett till "tjänsten är nu tillsatt, tack för ditt intresse", eller nåt liknande.

Det tar på självkänslan och hälsan att bara sitta hemma och känna sig vrålstressad över ekonomin och känslan av att det kanske aldrig blir nåt. Det kan ju vända om en timme, eller en månad, eller nästa år?

Det går inte att försörja sig på att jobba tre månader om året och stå med dubbla boendekostnader under tiden. Den ekvationen går inte ihop.

Nu måste jag sluta känna mig stressad och försöka känna tillit till att det kommer att ordna sig. Det måste ordna sig på något sätt. Jag kan inte tänka på det för mycket aktivt, för då går hjärnan i baklås. Det blir stressblockad.

Adhd medför ju att man har svårt med fokuset och när det blir för mycket är det som att ha hela E4:an i huvudet, med en bil som vill undersöka första bästa avfart, varje gång. Nu har jag i alla fall en aning om vägen som jag ska köra på.

Journalist är världens bästa jobb när jag får skriva om saker som känns meningsfulla. Att träffa människor och prata om livets all möjliga aspekter och nyanser är en ynnest! Eller att kunna erbjuda information om vad som händer till allmänheten.

"Elbolaget vet inte när elen beräknas vara tillbaka, men Bohusläningen vet!" läste jag på Facebook. Då kände jag mig sjukt stolt, eftersom det var jag som pratat med en jättetrevlig person på elbolaget som förklarat vad felet var och hur lång tid det kunde tänkas ta att reparera det.

När jag kan använda mig av mina egna erfarenheter för att på olika sätt hjälpa andra är det också en ynnest. Då känns det liksom extra meningsfullt och jag känner mig jäkligt stolt!

Här är artikeln opm Jessica Feiff Olsson som drabbats av Försäkringskassan. Artikeln är låst, men den är väldigt bra och fick stor spridning på Facebook, så därför jag delar jag den här iallafall.

När allt känns som att man hamnat under en elefant måste jag försöka påminna mig om att det inte behöver vara så här för evigt. Jag är bara så otroligt rädd för det.

Djuren är fina och så viktiga i mitt liv. Här är mina grannar Hasse och Adidas, som lyckligtvis har valt min lägenhet som en del av deras revir. Jag får klappa och mysa lite i utbyte. ;-) De stöttar när det är jobbigt, utan att kräva något tillbaka känns det som, mer än mat, kärlek och omsorg.

Hasse stöttar medan jag ringer jobbiga telefonsamtal. 

Adidas, är ungefär och busig och full med energi. Han kommer in och vräker sig i soffan. :-)

Framåt är det fokus som gäller. Fokus på jobb och att avsluta gamla saker som jag skjutit upp, för att kunna gå vidare in i mitt framtida liv. Kanske är det imorgon det händer, allt det där jag drömt om...