Arbetsförmedlingen och jobbcoachångest!

Arbetsförmedlingen är arbetsmarknadspolitikens absoluta spjutspets. Det är på Arbetsförmedlingen som alla åtgärder och politiska visioner ska förvandlas till konkreta åtgärder som vi som är arbetssökande ska in i.

Jag har haft min beskärda del av absurda förslag såklart. Jag har varit inskriven på AF liiite för många gånger för att det ska vara hälsosamt. Adhd diagnos och fel bransch har inte varit den bästa kombon för att fixa ena lyckad karriär direkt.

Det värsta med arbetslösheten är stressen som arbetslösheten medför. Det är tärande att leva i nåt slags ständigt ekonomiskt haveri läge med risken att bli utan pengar helt vid varje budgetförhandling eller vid minsta snedsteg inom systemet.

Nu skulle jag faktiskt vilja påstå att läget har gått från dåligt till ändå sämre. Arbetsförmedlingens uppdrag totalhavererade när Centern drev igenom "Januariavtalet" våren 2019. Nu ska allt arbetsförmedlande ske av privata aktörer och allt annat skulle ske digitalt- typ.

Förut skulle man alltid träffa en handläggare och skriva en handlingsplan. Varje gång står det i princip att jag ska söka jobb och att jag ska söka brett även utanför min nya branch.

En period lyckades jag till och med passera nålsögats nålsöga och bli inskriven på kulturförmedlingen. Det betydde faktiskt mycket att äntligen få känna en tillhörighet. Jag fick en siuskonsulent som undrade om jag bodde i hyresrätt och lyckades fixa en praktik på en tidning jag aldrig hört talas om och som aldrig kom igång.

Siuskonsulent är nån slags särskild stödperson som hjälper till att stötta i jobbsöket.

I höstas när AF:s haveri blev riktigt tydligt var jag inte välkommen tillbaka. Min utbildning duger inte! Men jag var välkommen tillbaka om några år när jag fått mer erfarenhet... Eh mitt mål är knappast att skriva in mig på AF: kultur. Mitt mål är att jobba...

Det onormala har blivit normalt i mitt liv. Det normala är att förhålla mig till en ständigt krympande budget, sjukt stressande aktivitetsrapportering, och att få nej från arbetsgivare. (Ibland blir det också ja såklart.)

Den här gången hörde ingen av sig från AF och vi har inte skrivit någon ny plan. I höstas fick jag åka över halva stan för att överhuvudtaget skriva in mig. (TUR att jag startade i god tid. Annars hade jag åkt ur hela ersättningssystemet! STRESSEN från Helvetet!)

Under våren hörde jag av mig till AF och undrade om vi inte skulle skriva en ny plan och nu några månader senare hör en kvinna av sig.

– ... stöd och matchning. Du kanske vet vad det är? Jag skickar en länk så kan du läsa.
Alternativen är Stöd och matchning (läs jobbcoach) eller Introduktion till arbete (för den som står väldigt, väldigt långt från arbetsmarknaden).
– Söker du jobb även utanför din bransch?
– Har du något bra förslag kan jag söka det. Jag kan söka allt!

Det blir tyst en kort stund i luren.

– Du hade en SIUS konsulent på förra stället. Varför avslutades den insatsen?
– För att jag blev portad! Jag fick ju inte komma tillbaka.

Jag svarar raskt att valet av insats beror helt på vad syftet är. Om syftet är att jag ska byta bransch helt igen så krävs det mer stöd och kartläggning än om jag kan fortsätta i min nuvarande bransch.

Jag ville ha ett svar på vad syftet är med åtgärderna. Svaret jag fick speglar min känsla. Det finns inget syfte, mer än att jag ska in i min åtgärd som "jag har rätt till".

"Jag skriver in dig i Stöd och matchning. Det är viktigt att du söker jobb brett och inte bara i din egen bransch. Välj en utförare och återkom snarast möjligt till mig."

AF ska numera fokusera sig på de människor som står längst från arbetsmarknaden. De människorna som har ett funktionshinder och eller de människorna som har andra svårigheter tex språket.

Jag är en pjäs i arbetsmarknadspolitiken. Ett problem som ska lösas. En person i en kvotgrupp. En människa med ett funktionshinder. Men jag är också så mycket mer än det.

I hela den här "hjälp-branchen" finns det ett inbyggt maktförhållande. Jag är en person någon annan ska hjälpa. Ett problem som den andra personen ska hjälpa till att lösa. Jag förväntas vara glad och tacksam och ta emot hjälpen med öppna armar.

Den andra personen får betalt för att hjälpa mig, jag fortsätter att leva på bidrag. – OM inte hjälparen kan knäcka hela arbetsmarknadsproblemet vilket ju såklart är en omöjlig uppgift.

Ibland skulle jag önska att vi kunde byta plats. Byta sida på skrivbordet. Jag tror att det skulle vara väldigt lärorikt för oss båda.

Kanske blir den här coachen den personen som faktiskt löser gåtan och fixar mig en anställning. Jag har träffat två andra coacher som misslyckades. Det första företaget hade specialiserat sig på människor med funktionsnedsättningar.

Ni kan ju tänka er själva. Alla möjliga olika sorters handikapp i en salig röra. Mig ville de ha ut på ett skolfotojobb i Kumla, dit jag skulle samåka med en tjej som jobbat hela dagen och tänkte köra på natten... Det blev det inget av. Jag var ingen självmordskandidat.

Jobbcoachföretaget försökte då hota mig att om jag inte tog skolfotojobbet kunde de fixa in mig på en salladsbar runt hörnet. Det blev det heller inget av.

Jag är inte en människa som "rättar mig i ledet" jag går ingen människas ärenden om jag inte tycker att det är motiverat. Jag tror inte på hot som ett sätt att få människor att lyda. Den som tror det känner inte mig.

Nästa coach fick jag som en del av ett avgångsvederlag från mitt jobb i Stockholms stad. Tjänsten var värd 60000kr. Skattepengar. Coachen var inte så intresserad av att coacha. Hon var mest intresserad av att ta ut en schyst lön så att hon kunde åka till London med sin dotter vid Jul. Därför skulle vi bara hinna ses i början på december. Sen var det ju Jul och Nyår och då gick det ju bort ytterligare dagar, så vi kunde nog ses i mitten av januari igen.

Dessa teckningar ritade min förra jobbcoach. 

 Jag skrev till coachen och begärde en planering för våra möten och en fast tid vi skulle ses varje vecka. Inga orimliga krav.

Jag mejlade Stockholms stad och coachchefen för att försöka få ett grepp om vad jag kunde förvänta mig och ställa för krav på den tjänsten jag fått i mitt avgångsvederlag.

Jag fick aldrig nån planering. Jag fick en akut stressreaktion istället. Jag klarade helt enkelt inte av att återigen vara del av den här "charaden". Jag ville ha det som jag blev lovad i mitt avgångsvederlag.

Det kändes så oerhört provocerande att hon skulle åka till London för skattepengar istället för att sköta sitt jobb och hjälpa mig till ett nytt jobb.

Det kändes extra provocerande eftersom det är samma skattepengar som tex ska gå till bra mat, leksaker och upplevelser för "mina" förskolebarn. Eller att kunna ta in vikarier vid sjukdom för den delen.

Nästa gång vi sågs kopierade hon dem...
För 60000kr...

Jag är så sanslöst trött på att vara en spelpjäs i nåns system. En klient, en patient, en pinne i nåns statistik. Jag är så sanslöst trött på att aldrig känna känslan av att nån faktiskt förstår på riktigt.

Jag äger inte problemet nu. Allt detta coachande och utredande tar på min självkänsla. Varje ny människa som ska "hjälpa mig" vill också ha sin beskärda del av bekräftelsen. Min erfarenhet är att det är väldigt få som är beredda på att möta en person som kan lite för mycket om "systemet" och som är lite för bra för sitt eget bästa på att prata om allt som rör sig genom huvudet.

Jobbcoachtjänsterna är inte anpassade för högutbildade akademiker. Med eller utan problem vill jag påstå.

Mitt liv skulle vara så mycket lättare om jag bara anpassade mig. Om jag bara kunde fatta vad jag ska säga till vem för att få nån slags rätsida på livet.

Medan jag jobbar på att fatta det måste jag kämpa med att stå upp för mig själv. Äga mina känslor. Säga ifrån. Vara tydlig med mina behov. Vara tydlig med vart jag vill komma. Vara tydlig med vad som funkar och inte.

Allt det där som är så satans svårt om man har ADD/ADHD.

Vad är det ens för mening att berätta om sina behov när de inte går att uppfylla?!
För att kunna lösa ett problem måste man ju först göra en analys av problemet. Vad är egentligen problemet i den här situationen?

Jag ser problemet. Jag har valt ett yrke som har en arbetsmarknad som är kass, snudd på omöjlig. Jag har också för många års utbildning för att få ett lågkvalificerat jobb. Ovanpå det har jag en diagnos som gör livet mer utmanande.

Ändå är det som att yrket har valt mig. Det är världens bästa jobb!

För mycket stress för mig sjuk. Är saker för förutsägbara blir det outhärdligt tråkigt och jag blir stressad pga det. Är det för svårt blir jag stressad. Är det för mycket intryck blir jag stressad. Är det för många andra att förhålla mig till blir jag stressad. Egentligen föredrar jag att både fota och skriva själv- för då blir det som jag vill ha det.

Blir jag uttråkad ser jag till så att jag hittar stimulans. Jag ser saker och hör saker och lägger ihop saker, som jag sen drar slutsatser ifrån. Jag tenderar att tänka i femton steg på en gång och har väl lite svårt att inte prata om mina analyser och teorier. Tänker man i femton stag samtidigt känns också många saker så jobbiga att jag aldrig börjar... Det är add sidan av mig.

Adhd sidan av mig kan tänka utanför boxen och kastar mig gärna ut på spännande uppdrag... Allt det där är min främsta tillgång i journalistiken men är min största motståndare på en annan arbetsplats där de egenskaperna inte premieras.

Hur förklarar man allt detta för en jobbcoach?

Add sidan av mig är ganska sävlig, observerar och analyserar. Den kan vara som en surdeg som jäser i flera år. Adhd sidan av mig är impulsiv, snabbtänkt, högpresterande. Jag har ett otroligt starkt rättspatos som faktiskt kan vara ångestladdat jobbigt att hantera ibland, men som också är en enorm tillgång.

Jag kan prata med de flesta och människor gillar att prata med mig. Jag BEHÖVER prata med människor om allt möjligt hela tiden. Utom när jag behöver vara ifred.

Att hjälpa människor tar tid. Det krävs att man är engagerad i sitt jobb. Att man är en människokännare. Det krävs tid för att man ska kunna känna tillit. Hur ska jag kunna lita på någon om jag vet/tror att vi bara ses en gång, två gånger, tre gånger?

Varje ny människa jag träffar vill höra vad "problemet är". Jag berättar om mitt liv. Man känner sig så utsatt, som att man blottar sitt innersta på nåt sätt. Många av dessa människor jag möter kommer också med diverse plumpa kommentarer, som för mig belyser att de inte har någon kunskap om mina problem. Detta skapar tillslut ett förakt för hela samhället.

Jag har äntligen hittat världens bästa yrke, som passar mig som handen i handsken, men det finns inga jobb. Nu ska jag träffa en ny jobbcoach som ska hjälpa mig att hitta ett jobb. En ny människa som vet vad som är bäst för mig och som ska tala om för mig hur jag ska leva mitt liv.

När jag var liten frågade jag min mamma om saker jag kunde göra om jag inte just då hade nåt att göra. Hon kom med några förslag och sedan gick jag iväg och gjorde nåt helt annat.

Jag vill också ägna mitt liv åt att berätta om vad adhd är och vad det kan innebära att leva med en diagnos. Att föreläsa om mitt liv med adhd vore en dröm. Jag har redan börjat. Jag berättar mer om det i ett annat inlägg.

Ett samtal räckte för att jag skulle få en ny akut stressreaktion och piska upp en storm av känslor och minnen som jag inte riktigt kan hantera mer än att skriva ett nytt inlägg här på min blogg...

Nu har den akuta stressreaktionen lagt sig, jag har valt en coach och hoppas fortfarande på att hitta ett vettigt jobb. Tills dess fortsätter jag att skriva här på min blogg.

Arbetsförmedlingen erbjuder "praktik i staten"!

Arbetsförmedlingen, en ständig källa till djupsinniga analyser, akuta stressreaktioner och befängda skratt.
Vad menar ni nu? Vad är det här? Jag blir så trött.


I våras blev jag kallad till ett informationsmöte om "skogsnära jobb". Det var ett möte på ca en timme om hur vi som är arbetslösa kulturarbetare nu kunde få möjlighet att jobba med att röja sly, laga staket och röja ekbackar från oönskad växtlighet.

En vacker skog från Gravendal, en liten by i Ludvika kommun.

Kvinnan som informerade om projektet var väldigt entusiastisk och meddelade att hon hade läst skogsvård på universitetet i Zagreb och att hon nu fått sitt drömjobb på Skogsvårdsstyrelsen. Samtidigt meddelade ansvarig arbetsförmedlare att AF Kultur hade blivit tilldelad en kvot som de skulle fylla.

Stop! tänkte jag genast säga till kvinnan.

Du står där och meddelar glatt att du har ditt drömjobb. Kul för dig verkligen! Mitt drömjobb är att få jobba med journalistik. När du uttrycker dig på det sättet blir det rent förnedrande för mig som måste lyssna.

Vi är inte alls på samma plan. Vi möts inte alls. För du förstår inte att jag som sitter här och lyssnar  på din föreläsning inte alls har för avsikt att bli arbetsledare i skogen och ta motorsågs och röljsågskort.

Den mer allvarliga biten var att ersättningen räknades som lön. Bara väldigt, väldigt mycket lägre än vad jag skulle få om jag jobbade på ett riktigt jobb.

Sjön Väsman i Ludvika.

Som arbetssökande blir man något av en expert på villkoren i arbetslöshetsförsäkringen. För mig  är den viktigaste grundprincipen är att ALDRIG ta ett jobb med sämre betalt än föregående jobb och ALDRIG gå ner i tid. Gör man det är ekonomin körd. Då får man ut så lite pengar att vräkningshotet snart blir verklighet.

Handläggaren hade inte koll. Han hänvisade vagt till Försäkringskassan. Det vet vi alla hur pålitliga de är.

PHU. Jag hade tur, fixade ett jobb, och tog kommando över mitt eget liv och min egen framtid.

Tre månaders respit från arbetsmarknadspolitiska projekt som ska säljas in med ett leende och milt tvång.

Nu har regeringen- det bär mig emot att skriva det, men så är det- hittat på att funktionsnedsatta människor och människor som är nyanlända i Sverige ska får göra praktik i staten. Vi ska alltså få göra praktik på de statliga myndigheterna. Bra tanke, men det känns inte särskilt väl förankrat i verkligheten.

Jag har fått två "erbjudanden" om praktik. Ett på Tillväxtverket och ett på Brottsförebyggande rådet.

Båda som kommunikatör/internkommunikatör. Jag har aldrig arbetat som kommunikatör.

Båda platserna kräver akademisk utbildning i tex media och kommunikationsvetenskap.

Jag har uppfattat kriterierna/arbetsuppgifterna som väldigt vaga, men generellt:

ska man lätt kunna skriva långa texter på svenska
lätt för samarbete
lätt fånga upp behov av internkommunikation inom organisationen
kunna Photoshop, Indesign
hantera webben
gärna ha arbetat med internkommunikation tidigare.
korrekturläsa beroende på nivå på engelska
viss rådgivning till den som funderar på att starta eget
deltagande på mässor
sitta med på möten
skriva en text om hur det var att komma till Sverige
Officepaketet

Utsikt genom fönstret på Hammarkullen i Ludvika.

Jag ifrågasatte om detta verkligen skulle gagna mig, med tanke på min framtid som journalist och om jag var tvungen att söka.

Det var jag. "Det är nödvändigt att bredda sig idag" fick jag som svar.

Ok jag söker tänker jag.

Det är något som skaver. Jag har funderat på vad det är och kommit fram till att hela grejen känns så otroligt fel- för MIG. Ingen har frågat MIG om detta är en bra lösning för MIG. Jag förväntas bara vara tacksam och anpassa mig. Jag är inte särskilt tacksam av mig och jag gillar inte att anpassa mig till saker som jag tycker är onödiga eller känns meningslösa.

Jag vänder mig enormt starkt emot att man klumpar ihop funktionshindrade/funktionsvarierade människor i en klump och hittar på ett projekt till "oss". Jag vill inte bli ihopklumpad med någon.

Såklart kan jag  ju inte låta bli att fundera på kriterierna sett i relation till målgruppen också, men de kanske hittar nån nyanländ som är grym på svenska, eller nån funktionshindrad som är grym på alla de där andra kriterierna. Det känns bara så absurt.

Handläggaren skriver sök det här jobbet, och det står i "annonsen" att arbetsplatsen har kollektivavtal. Jag började fundera på om jag kanske har fått alltihop om bakfoten. Det kanske är ett jobb?

Jag mejlade handläggaren och frågade och bad om ett förtydligande. Också för att kraven som ställs på mig antagligen är mycket högre om jag ska jobba, än om jag praktiserar.

Då ringer den andra handläggaren jag har kontakt med (som ändå är bra generellt sett), och säger att X skickar mig förslag på praktikplatser och att det är jätteviktigt att jag söker dem. Om jag nu vägrar att söka dessa praktikplatser så får de försöka hitta på något annat. Suck.

Jag kände direkt vibben att de tycker att jag är krävande och jobbig som måste ifrågasätta saker och vill ha svar på "omöjliga frågor".

– Om det nu skiter sig i kommunikationen på den här arbetsplatsen kommer ni ut och hjälper till då? frågade jag handläggaren.
– Ja visst. Då får X rycka ut och ha ett samtal med er.

Fredriksberg, Ludvika kommun

Ridå.
Jag kände igen bara att de inte fattar. Ska man kunna medla mellan mig och någon annan krävs att man har en djupgående förståelse för problemet och på ett pedagogisk sätt kunna förklara det för mig och arbetsgivaren samtidigt som man tänker ut förslag till lösningar.

Jag litar inte på handläggarna att de har den kompetensen. I synnerhet inte eftersom det känns som att handläggaren som ska medla har tröttnat på mig redan innan vi har börjat. Det gör mig ganska ledsen på nåt sätt att man inte kan se mig för den jag är.

Jag funderade på om jag skulle publicera det här inlägget, men så kände jag att det är det här som är JAG! Jag granskar, ifrågasätter, analyserar saker och har åsikter om det mesta. Ibland kan jag också ge uttryck för det jag tycker på ett ganska spetsigt sätt. Gillar man inte det så kan jag bara beklaga, för jag föddes sån.

Såklart kan jag också se det från handläggarnas perspektiv. De har fått ett uppdrag, som de är tillsatta för att försöka ordna så att det blir nåt vettigt av det. I slutänden är det arbetsmarknadspolitik i sin yttersta spets- och politik råkar ju vara ett av mina favoritområden...

Solnedgången från min balkong över ABB Ludvika. 

Nej det är inte lätt, varken att vara arbetsförmedlare eller arbetssökande. Vi är ju båda två delar av samma system, bara på olika sidor av skrivbordet. Fast egentligen är det ju ganska lätt. Behandla mig med värdighet och respekt så får du det tillbaka.

Frågan är väl bara om det går att kräva att bli behandlad med värdighet och respekt av ett politiskt system. ;-)

Tack vare er fantastiska läsare så har jag nu ett nytt yrke som jag tänker maxa, eftersom jag ju vet att det är världens bästa jobb för mig. Jag ska bara parera Arbetsförmedlingen på vägen.

Äntligen ett genombrott!

Stockholm i vinterskrud. Mamma följde med på mötet på AF som extra stöd. 

Äntligen har jag krossat betongväggen! Ja alltså det är så det känns.

Jag fick ett samtal häromdagen från Arbetsförmedlingen kultur. Samtalet kändes inte jättepeppande jag kände mig ifrågasatt av handläggaren om mina svårigheter och i mitt yrkesval. Hon beslutade i alla fall att ta över mig och idag var jag där på möte.

Det kändes såååå bara!!! Bra i meningen försiktigt hoppfull om att bitarna nu kommer ramla på plats.

Handläggaren beklagade att jag inte kontaktat dem direkt efter att jag gått ut från högskolan, men hur skulle jag veta att de accepterar min utbildning fast det inte står på deras hemsida?!

Man kan ju inte veta det man inte vet...

Nu kommer jag att få stöd av en SIUS konsulent och det fanns även möjlighet att få hjälp av en arbetspsykolog som kan hjälpa till att överbrygga eventuella kommunikationssvårigheter mellan mig och en eventuell arbetsgivare.

Det blir förövrigt den tredje arbetspsykologen jag träffar isåfall. Bisarrt! Men huvudsaken är att det lossnar nu. Kampen för att hamna på rätt ruta i systemet vid rätt tillfälle verkar äntligen ge utdelning!

Arbetsmarknaden för journalister är väldigt svår, och jag kände av en sorts vanmakt ifrån handläggarens sida över detta.
–Hur tänkte du när du valde den här utbildningen? (Varför valde du journalistik det är ju en sån hopplös arbetsmarknad.)

Jag tänker så här nu när jag processat detta val ett tag.

Ibland väljer man inte yrke utan yrket väljer mig. Själen tar inte alltid hänsyn till försörjningsmöjligheter. Jag älskar att fotografera, och nu kan jag ju skriva också, kanske göra tv och radio. Så himla kul!

Jag tror bestämt att kroppen och själen hör ihop och att det man tycker är roligt att göra blir man bra på och då kan man hålla på med det mycket mer och man klarar större påfrestningar för att man ändå får hålla på med det man känner sig ämnad att göra.

Håll tummarna för att jag får ett jobb snart så att jag slipper leva på a-kassa och kan försörja mig på att skriva grymt bra texter och ta riktigt snygga bilder till.

Arbetsförmedlingen tar priset!

Jag tycker synd om dem. När jag sitter där på deras kala deprimerande fula kontor så tänker jag att ingen människa kan ju må bra av att jobba i den här miljön.

Tyvärr hjälper det bara för stunden mot min ilska och vanmakt över att mitt liv återigen tycks fastna, utsmetat någonstans mellan alla deras paragrafer.

Det kan inte vara lätt att befinna sig i arbetsmarknadspolitikens högborg där spelplanen ändras utifrån vad just den sittande regeringen anser vara den bästa lösningen på att få människor i arbete.

Stora delar av mitt vuxna liv har ju präglats av kontakterna med denna institution. Min känsla har pendlat mellan uppgivenhet och snudd på förakt.

–Här ta det här häftet med jobbcoacher så kan du välja en som du tycker verkar bra och som är inriktad på foto.

Ett tjockt häfte med ändlösa tätt, tätt skrivna rader på diverse jobbcoacher. Jag tittade aldrig på det där häftet. Jag fixade ett jobb istället.

Du kan få gå på starta eget kurs.
Ja! vad bra tänkte jag.
–Vi beviljar inga pengar till kulturell verksamhet om man inte varit verksam där tidigare. Du kan ju skicka in din affärsplan ändå om du vill.

Den ena handen vet inte vad den andra gör...

Arbetsförmedlingen har ju upphandlat den här tjänsten av ett företag som ska tillhandahålla kursen. De kanske hade kunnat meddela de som hade kursen att AF inte godtar kulturverksamhet...

Jag hade en jättebra handläggare ett tag. Hon skickade mig till en jobbcoach för handikappade människor inne i stan.

–Ge inte mig papper i handen för de kommer bort, säger jag till kvinnan på andra sidan bordet som är min coach.

Hon gav mig direkt femton ex av ett brev där det stod att hon var min jobbcoach som jag kunde skicka till potentiella arbetsgivare.
När sökte jag jobb "på papper" senast?! tänkte jag i mitt huvud.

Jag frågade henne om de hade alla de där andra pappren hon gav mig på datorn så att hon kunde skicka de till mig. Hon såg väldigt besvärad ut och sade att de inte hade det...
Chockad och genuint förvånad lämnade jag kontoret den dagen med alla papper som sen begravdes i nån hög här hemma.

Vi hade seminarium där vi skulle öva på att ringa på jobbannonser och hon pratade om CV bilder.. Rummet var så litet och så kvavt att jag hade svårt att andas.
Efter gruppseminariet skulle vi skriva CV i grupp. Jag tipsade de andra deltagarna i gruppen på hur de skulle skriva och vart de kunde söka jobb...

Tillslut mejlade jag henne. Jag stod inte ut. Jag förväntar mig att man respekterar min tid även om jag är arbetssökande. Det gör man inte genom att behandla mig som ett får i en fårskock. Jag jämförde hennes verksamhet med ett vuxendagis. Hon blev inte glad.

– Om du inte tar det här fotojobbet kan vi lätt ordna jobb till dig på salladsbaren här på hörnet, coachens chef blänger surt på mig.

När de slutligen ville tvinga iväg mig på studentfotografering i en annan stad över dagen slog jag tillbaka och fick dispens från AF från att åka dit.

Jag står där vid disken och frågar efter mina papper bakåt. Jag får en utskrift av det senaste året. Längre tillbaka har AF i sitt arkiv. Vart det är och vem man ska ringa är inte helt klarlagt.

–Det finns ingen rapport från jobbcoachen...

De skickade nog inte in någon rapport för att de insåg att slaget var förlorat. Jag hade inte kommit ut i arbete och de fick nog inga pengar för mig. Det var därför chefen var så desperat att få ut mig i jobb.

Jag anpassar mig inte om jag inte tycker att det finns fog för det. Så är det och så har det alltid varit. Hets fungerar inte heller eller hot.

Min braiga handläggare blev handplockad till huvudkontoret och jag fick en ny handläggare som var lika karismatisk som en död sill.

En handläggare blandade ihop sitt privatliv med mitt.
–Starta inte eget företag! Jag har haft eget och det gick åt skogen. Det är jättemycket jobb.

Jag lutade mig bakåt i stolen och frågade helt sonika:
–Vad tycker du jag ska göra då?

Det hade han såklart inget förslag på.

Nu gör jag ett hopp fram tills i somras. När jag hade avslutat min utbildning och inte fått något jobb skrev jag in mig på AF. Den 5:e juni.
– Hon är född den 15:e så hon hamnar på "Lennarts" bord, säger handläggaren bakom disken till sin "ny på jobbet" kollega och pekar på en lista som hon har fastklistrad på disken.

Det är en av specialhandläggarna.
–Du får komma tillbaka om en vecka på ett möte.
Ok.

I kön fram till disken hade mannen med döskallar på snusnäsduken och skinnjacka framför mig berättat alla detaljer om sin besvärliga prostata som gjorde att han var tvungen att kissa hela tiden och att han hade pluggat på universitetet det här året med a-kassa och att det var tufft med att ta alla poäng i tid. Han var visst samhällskunskapslärare.

"Lennart" lyssnade mycket noga och uppmärksamt på min historia om diagnos och alla jobb. Tyvärr dokumenterade han aldrig besöket i datorn och skrev ingen handlingsplan.

–Du har ingen handlingsplan. Du måste ta kontakt med din handläggare och skriva en handlingsplan, säger damen i telefonen när jag kontaktar kundtjänst.

ORKA!!! Jag orkar inte sköta alla andra människors jobb! Jag får fan inte betalt för att sköta deras jobb känner jag bara.

Jag byter till Nacka AF. Jag har ju gått där tidigare och jag bor ju i Nacka. Ok jag byter i augusti.

–Journalist är ju inte världens bästa arbetsmarknad säger handläggaren bakom disken. Supertrevlig, varm och inkännande, men tyvärr tillhör hon inte "rätt team". Jag ska gå till "team utreda".
–Du kan få gå på möte med specialhandläggarna. Det är tyvärr ganska lång väntetid så du vet.

Ok tänkte jag. Jag får ta det. Nu ska jag vänta ut AF och göra saker rätt, så att det blir bra.

Jag gick på mötet och efter mötet väntade jag ändå längre tid och fick träffa arbetsterapeuten som ni säkert läst om. i inlägget Lönebidrag trots allt.

Det var i oktober. Vi skulle haft ett uppföljningsmöte, men det har ju också ramlat ner i nån pappershög eller tappats bort i nåt obegripligt datasystem så det har inte blivit av.

Ok mejla handläggaren igen. Både om möte och om lönebidrag. Uppföljningsmötet kunde ske 17jan. Lönebidrag måste hon göra en utredning om och praktik måste föregås av en arbetsmarknadspolitisk bedömning.
–Vad betyder arbetsmarknadspolitisk bedömning? Frågade jag.
Inget svar.

Jag ORKAR INTE MER NU!!!

Handläggaren svarar istället med detta: 

Handläggaren: Efter att jag fått information av arbetsterapeut resultat av utredande samtal görs en bedömning om det är aktuellt med arbetsträning. Arbetsträning förutsätter att det finns en funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga.

Jag skickar enbart mejl, för att allt ska finnas svart på vitt. Jag har slutat lita på diverse myndigheter och chefer efter det som hände på mitt jobb och med försäkringskassan. Ord i telefonen är inget. Mejl är allt. 

Mejl: 

Jag: Måste det inte finnas grund för sjukpenning om jag ska arbetsträna? 

Handläggaren: Om du t ex fått beviljad sjukpenning 50% kan Arbetsförmedlingen bevilja arbetsträning den andra delen 50% med aktivitetsstöd

Jag: Jag är inte sjukskriven och eftersom min sjukpenning blev indragen för flera år sedan så tror jag inte heller att jag har någon grund för sjukpenning nu.

Det vore väldigt positivt för mig om du kunde titta på alla de papper som jag givit dig/er. Jag vet inte riktigt vilka mer utredningar du behöver göra för att jag ska kunna komma tillbaka i arbete så snabbt som möjligt.

Jag träffade arbetsterapeuten i oktober och kan tidigast få ett uppföljningsmöte i slutet av januari...

För mig är det ytterst viktigt att komma tillbaka i arbete så snabbt som möjligt, men jag är beroende av er.

Därför skulle jag uppskatta om vi kunde snabba på processen och träffas tidigare och att du läser de papper som jag har givit dig innan det mötet.

Då blir det så effektivt som möjligt. Med vänlig hälsning, Sofia

Handläggaren: Nu har jag fått en ny möjlig tid från arbetsterapeuten den 29 december kl 9.00. Fungerar det för dig?
Jag: Ja det funkar! Tack så mycket.

AF pratade om att de kunde bevilja praktik fram till Nyår i oktober. Fixa praktik och praktisera några veckor fram till jul... Utan att veta vart jag ska börja. Jag blev helt blockerad av stressen. Det går inte att stressa fram beslut eller forcera insatser med mig.

Jag har ett behov av att veta spelreglerna av att ha kontroll. Gör jag/har jag det funkar det kanonbra, men med AF undrar jag om det någonsin kommer funka eftersom jag inte styr själv. Mitt liv är inte mitt. hur ska man någonsin få ordning på sitt liv om man aldrig får äga sitt liv?!

Det går inte att spela ett spel om alla reglerna ändras hela tiden. Om hela spelplanen dessutom ändras med varje slag som någon gör med tärningen blir jag helt sönderstressad.

Tänk dig själv att någon möblerar om bland alla dina pärmar, pennor, skrivbord och datorer hela tiden, chefen byts ut, kanske arbetsuppgifter och kollegor också. Det är som att kliva på ett gungfly.

Jag blir galen på att vara beroende av en människa som inte ens har läst mina papper och som inte svarar på de frågor jag ställer. Jag har gjort så oändligt många utredningar, både på psykiatrin och på AF, och alla papper finns ju där i datorn. Det är ju bara att läsa. Eller att läsa frågan i mejlet så man svarar på rätt sak!

Ingen kan allting. Ingen har alla paragrafer i huvudet eller alla utredningar, men man kan anstränga sig för att kolla upp saker och återkomma istället för att vräka ur sig vad som helst i stunden.

NIO månader har gått, och jag måste ha ett jobb. NU! Jag behöver inte fler käppar i mina hjul. Jag vill ha ett jobb som jag trivs med och en inkomst jag kan leva på. Tyvärr verkar AF jobba i motsatt riktning. Det är som ett kvävande nät som klämmer ihjäl mig psykiskt.

Vimsiga handläggare som vräker ur sig vad som helst och mumlar i skägget går fett bort nu. Blir det inte ett resultat av mötet den 29:e dec byter jag handläggare till någon som kan sköta sitt jobb.

Det kan inte vara rimligt att behöva vänta nio månader på beslut om en insats som gör att jag kommer tillbaka i jobb.

Kanske är det kraven och förväntningarna på att insatser faktiskt ska leda till något vettigt för mig som är problemet. Jobbcoacher tex kan ju inte besluta om insatser och om man inte delar upp människor efter vilken bakrund de har utbildningsmässigt eller efter förutsättningar på arbetsmarknaden blir det väldigt svårt att nå ett kvalificerat resultat. Möjligen kan man ju tänka att de betalar skatt eftersom de har ett jobb... Det kan ju vara positivt för samhället, men JAG gynnas knappast av det om inte jag också blir jobbcoach.

Jag är inte intresserad av att ingå i någon slags meningslös "sitta av tiden verksamhet". Det leder mig knappast framåt. Det suger snarare ändå mer energi ur mig. Det måste hända saker nu som leder mig till ett fritt och självständigt liv. Jag förväntar mig också att diverse tjänstemän faktiskt sköter det de är anställda att göra. Tyvärr verkar det vara ett överkrav numera.

Försäkringskassan ber om ursäkt igen!

Adhd- människor brukar ofta förknippas med stort rättspatos och oräddhet. Det verkar vara så att det har slagit igenom väldigt mycket i mig. Jag HATAR rättsröta och människor som snackar skit och försvarar korkade idiotiska beslut. 

Adhd-människor respekterar inte auktoriteter bara för att de är auktoriteter och följer inte regler som känns meningslösa. Jag har ÖVAT mig på att acceptera att man måste följa vissa regler och att det är bra att sammarbeta med chefen även om man inte tycker att det är superduperbra beslut. 

Det funkar bra om man kan mötas med respekt. Respekt för våra olikheter och respekt för lagen och gemensamma regler. En gemensam överenskommelse liksom. Ni fattar nog vad jag menar. 

Gå inte mot rött för då blir du påkörd- typ. 

Försäkringskassan och jag är inte överens om hur man ska tolka lagstiftningen kring beslutsprocesser och huruvida jag har rätt till sjukpenning eller inte. Mitt sjukpenningärende är avgjort till min nackdel men processen som lett fram till avslaget är fortfarande en tvist. 

Först var det handläggaren som gömde sig bakom gardinen eller under skrivbordet för att slippa sköta sitt jobb. Hon vägrade att lämna ut mina handlingar. Detta anmälde jag till JO och Försäkringskassan bad om ursäkt och skickade handläggaren på kurs i förvaltningsjuridik. 

Nu är jag inne på del två av handläggningen av mitt ärende. När min handläggare avslog min begäran om sjukpenning gick ärendet vidare till omprövningsenheten. De sitter isolerade från resten av myndigheten (är min slutsats) och fram till förra året skötte de alla ärenden på PAPPER! 2016 skötte de alltså alla ärenden på papper. Bara en sån sak! 

Kommuniceringstiden- dvs den tid man har på sig att inkomma med kompletterande handlingar för att stärka sin sak gick ut 30:e juni 2016. 30:e juni var på en torsdag. Jag fick ett beslut som var daterat den 5:e juli. Alltså har myndigheten tagit emot min handling delat ut den och registrerat den OCH tagit ett beslut om avslag på FEM dagar med en helg emellan. Det ger handläggaren tre arbetsdagar att ta emot min handling och noggrant ta ställning till om det föreligger nya skäl till att eventuellt bevilja mig sjukpenning. 

Med tanke på försäkringskassans generella arbetstakt där ett ärende lätt tar ett par månader att avgöra så förefaller detta ärende orimligt snabbt handlagt. Sagt och gjort jag anmälde till JO för att få en opartisk granskning. -Fast först ringde jag och pratade med en av deras förvaltningsjurister. 

Han bekräftade min tanke om att det handlagts för fort och därmed var egentligen fallet avgjort. 

Försäkringskassan bad återigen om ursäkt och medgav att ärendet hade handlagts för snabbt för att kunna ta hänsyn till inkomna handlingar. 

Jag har också synpunkter på att det inte går att nå omprövningsenhetens handläggare via email, men det tillbakavisade Försäkringskassan och sade att det visst gick alldeles utmärkt. Så nu vet ni det. Det gäller bara att hitta den "magiska adressen" för den har inte de vanliga handläggarna.

Juristerna på FK skriver i sitt yttrande att de ska vänta FYRA arbetsdagar- minimum för att ta emot och ta ställning till inkomna handlingar. Nu vet ni det. Titta noga på alla papper och bedöm rimligheten i tid och är ni det minsta tveksamma så anmäl! 

Varför är detta viktigt? För att det handlar om rättssäkerhet och transparens. Det är inte ok att forcera igenom beslut. Man måste ge människor en chans att försvara sitt ärende! Det handlar om väldigt mycket pengar och dessa tjänstemän jobbar faktiskt på medborgarnas uppdrag.

Det verkar dock som att de har glömt bort det. Det är lätt att skriva fina ord i ett dokument som man skickar till JO, men jag hoppas verkligen att JO också följer upp att FK verkligen följer förvaltningslagen. FKs jurist skriver i sitt svar till JO att de brustit grovt i sin handläggning och att det har kommunicerats till handläggaren via dennes chef. 

Mitt ärende må vara en droppe i havet, men tillsammans kan vi faktiskt göra skillnad. Jag känner i alla fall en stor tillfredställelse att ha knäppt dessa handläggare på näsan och fångat dem med fingrarna i sylburken. Gör om gör rätt är min önskan och mitt krav! 

Man kan inte välja när man ska följa lagen, inte ens när man har adhd, och ändå mindre om man arbetar på en myndighet med människors liv i sin hand.  

Min personliga fundering är hur människor kan dra saker till domstol för att försvara beslut som alla vet är helt fel! Socialförsäkringen är en sak men jag har många andra kvar att avslöja. För de blir avslöjade. Förr eller senare blir de avslöjade. 

Det går, det går, och det går inte. Så är det i mitt liv- och nu har jag kommit till punkten "det går inte".  Jag är glad att att JO valde att inleda en utredning av detta ärende nu, men tyvärr har jag inget hopp om pengar.  

Jag kämpar med att acceptera att det är kört. Att jag inte får några pengar. Det är svårt, men det går. Rent principiellt tycker jag ju att de borde göra om hela ärendet pga handläggningen (och komma fram till att de hade fel.) Det kommer ju knappast att hända dock. 

Det värsta är att jag har en känsla av att FK satt slafset i system för att kunna kuppa igenom beslut. Forcera igenom ärenden och strunta i att svara i telefonen, vägra lämna ut handlingar... det är få som har orken och kunskapen att stå på sig och ta strid mot en myndighet. 

Nu vill jag fokusera framåt på andra människor som i sin profession sätter andra människors liv och hälsa på spel- och jag vill göra det i min egen profession. Jag tror att jag skulle bli bra på det faktiskt. Jag drivs av en genuin önskan att förstå. Varför?! Varför gör de som de gör? Tyvärr finns det saker som inte går att förstå med sitt förnuft, men det är i alla fall en bra drivkraft. 

Envis om jag är så ger jag inte upp om jag anser att jag har rätt eller om jag märker att någon vill dölja något. Vad är mer spännande än att avslöja något som kan göra det bättre för den som är drabbad?! 

Rättspatos och stor integritet är två egenskaper som jag är väldigt stolt över, även om det kostar på ibland att leva med det. Varför gör människor fel, när man kan göra rätt? Och hur kan de göra fel varje dag och liksom strunta i det? I mig blir det en väldig vånda om jag upplever mig själv "göra fel". 

Jag önskar en uppriktig ursäkt från denna myndighet som orsakat mig och många andra människor så oerhört mycket skada. Gör om gör rätt! Det är svårt att acceptera att jag inte kommer att få den ursäkt som jag vill ha. Det handlar ju tyvärr inte om oss som privatpersoner utan som samhällsmedborgare där den ena har makt över den andra. Det hatar jag egentligen också. Jag vill vara fri och äga mitt eget liv. 

Makten över mitt eget liv kan jag i alla fall äga och den måste jag kämpa med att behålla när jag nu ska ge mig in i mitt nya yrke. Rättspatoset kanske mildras lite när livet nu kommer på bättre kurs, men det kommer inte att försvinna- sån tur är. 

Maskrosor är en passande illustration till detta inlägg tycker jag. De är otroligt livskraftiga och ger aldrig upp. De är vackra var och en för sig men blir riktigt maffiga i "flock". De växer också där ingen tror att något kan växa och gör sig påminda genom sin vackra gula färg. 

De trivs också bäst i frihet. Plockar man dem och sätter dem i en vas vissnar de rätt snabbt... Lite som mig alltså.. ;-)

   §

Arbetsförmedlingen!

– Jaha varför har du hamnat på min signatur? det var öppningsrepliken från min senaste handläggare på Arbetsförmedlingen.

– För att jag har ADHD!

– Jaha, förmedlaren går bort till datorn och tittar, jag ser inte att vi har några papper på dig trots att du varit kodad som "special" sen 2010.

Jag fick ett smärre utbrott! Jag orkar inte mer nu.

– Om ni kunde BEHÅLLA alla papper så skulle det spara mig så enormt mycket arbete! Nu har jag ju inte tagit med mig några papper eftersom tanten i inskrivningsdisken sade att ni hade alla papper.

Sån tur var hade jag utredningen scannad i mobilen, och sån tur var fanns det mesta lagrat i I-cloud så att jag kunde hämta upp utredningspappret och mejla det till handläggaren som sen ska skriva ut pappret och scanna in det en gång till.

Han var bra på att lyssna på delar av min historia. Jag kan inte komma ifrån känslan av att jag hela tiden börjar om från början. Det känns stundtals som ett enormt slukhål som suger ut min energi.

Jag skulle önska att jag kunde träffa SAMMA människa nån gång. Som VET hur jag funkar och som kan planera åtgärder tillsammans med mig.

Jag sade till honom att jag inte har så stora problem om jag får arbeta på rätt arbetsplats med ett yrke som passar mig. Det kanske var dumt.

Jag pratade om lönebidrag, praktik och "starta eget bidrag". Starta eget bidrag är inte egentligen något bidrag, utan betyder bara att jag får behålla min a-kassa sex månader medan jag startar upp min firma.

Jag berättar att jag precis avslutat en journalistutbildning och att jag fotograferar.
– Jaha vad hade du tänkt starta eget inom då?
– Journalistik...

Jag blir så trött. Det är svårt att veta om människan på andra sidan bordet är allvarlig när han frågar en sån fråga. Jag känner mig tillslut korkad. Jag fattar inte. Är det orealistiskt kanske att tänka att jag ska starta eget som journalist?

En arbetsförmedlare jag hade tyckte absolut att jag skulle bli arbetsförmedlare. Det hade han blivit efter att han separerat från sina barns mamma och var tvungen att försörja barnen och sig själv.

En annan avrådde mig å det bestämdaste från att starta eget eftersom han haft egen firma och det inte alls gått så bra som han hoppats.

Jag lutade mig bara lugnt tillbaka i stolen och bollade helt lugnt tillbaka frågan till honom.
–Vad tycker du att jag ska jobba med då?

Han hade nog inte räknat med att få en motfråga för han hade inget svar och blev väldigt övertrevlig när han ringde för att meddela att jag glömt mina papper där.

Ytterligare någon annan skickade mig på starta eget kurs.

När jag kom tillbaka upplyste handläggaren jag mötte, mig om att de inte beviljade pengar till "kulturell verksamhet" om man inte varit verksam i den branschen tidigare.

ORKA! Den ena handen vet inte vad den andra gör...

Den bästa handläggaren jag hade blev handplockad till huvudkontoret. Hon sade att hon absolut trodde på mig och att hon skulle hålla ett öga på min andra blogg:

www.stockholmsmyransfoto.blogspot.com.

En annan kanonbra handläggare slog huvudet på spiken och sade att problemet med adhd-människor är att de har lätt att få jobb men svårt att behålla det. Hon sade det med respekt och jag kände att hon trodde på mig. Tyvärr blev jag sjuk och hon fick barn, men jag hoppas att hon är tillbaka nu och att jag kan byta till henne.

Det är slitsamt att möta nya människor hela tiden som man ska dra hela sitt livs historia för och som hittar på lösningar som DE tycker är bra. Problemet är att det inte är någon som tar ett helhetsgrepp och faktiskt löser problemen tillsammans med mig.

Alla älskar en underdog och alla älskar en bra story. Jag kanske är för mycket av båda bitarna. För stark för mitt eget bästa och lite för bra på att berätta saker... well jag hade tänkt använda båda de egenskaperna som tillgångar i mitt framtida liv!

– Alltså du skulle ju kunna praktisera typ två månader så att du inte känner dig utnyttjad.

Bra tänkt tänkte jag.
— Ja jag har också tänkt på praktik.

Vi avslutade mötet efter typ en timme med att jag skulle höra av mig om jag hittade nåt. Jag har funderat mycket på hur man rent konkret gör när man söker praktik genom AF och tänkte att jag måste ta upp det på nästa möte.

Häromdagen skulle jag aktivitetsrapportera. Följ din handlingsplan eller nåt ditåt stod det på skärmen.   Jag försökte komma ihåg vad vi skrivit i handlingsplanen. Jag tyckte det var konstigt att vi inte kommit överens om nån uppföljning eller nån mer konkret plan.

Idag fick jag svaret när jag ringde till AF.
–Du har ingen aktivitetsplan! Ursäkta jag ska kolla med med min kollega för säkerhetsskull, säger den vänliga damen i luren med engelsk accent.

– Nej det stämmer, att du har ingen aktivitetsplan. Du måste ta kontakt med din arbetsförmedlare och säga att du behöver ha en plan. Hon lät lite smått chockad.

(Själv börjar jag bli rätt van att det som är normalt för andra människor är onormalt för mig.)

ORKA! känner jag bara. ORKA sköta alla andras jobb igen. Såklart jag orkar. Jag måste ju orka. Vad har man annars för val? Behöver jag verkligen ha en aktivitetsplan? Jag behöver ju bara fixa ett jobb... Hm kanske bra att ha en plan i alla fall.

Well, jag har ju återigen en bra story. Alla älskar en bra story. Mitt liv är en bra story... fast nu vill jag skriva om andras liv ett tag. Precis det man ska göra om man arbetar med journalistik.

Försäkringskassan ber om ursäkt!

I juni anmälde jag min handläggare på Försäkringskassan till JO. Jag hade återigen fått ett returmejl där det stod att hon var på semester. Då ledsnade jag helt på hennes totala nonchalans för mig. 

Jag hade tjafsat med henne i flera månader om att få ut mina handlingar, tex sjukintyg. 

Jag är som ni som läst min blogg en längre tid oerhört känslig för arrogans eller det som jag uppfattar som arrogans eller nonchalans. Jag tycker helt enkelt att man behandlar sina medmänniskor med respekt, oavsett "rang" eller vilken sida av skrivbordet man sitter på. 

Svaret från JO innehöll ett yttrande från Försäkringskassan. De ber om ursäkt!!! 

Fattar ni att deras högsta jurist ber mig om ursäkt för att en av handläggarna har misskött sitt arbete!

En myndighet är skyldiga att utlämna handlingar skyndsamt. Hur snabbt skyndsamt är är ju en tolkningsfråga, men det är iallafall inte flera månader. 

Det är så enormt stort så att det nästan känns overkligt. "Man får ju inte rätt mot en myndighet liksom", men jag fick rätt, eller jag hade ju rätt hela tiden- egentligen. Rätt att se MINA handlingar i MITT ärende! 

De meddelade även att de tagit handläggaren i örat och skickat henne på kurs om lagen.

När jag läste yttrandet så blev jag först lite knäsvag, och sen kom lugnet- de erkänner ju att de gjort fel. Jag behöver inte överbevisa någon om att de faktiskt HAR gjort fel.  

Alltså har jag vunnit en delseger i kampen mot maktmissbruk. 

Striden om rätten till sjukpenning återstår, det är alltså inte det ärendet som JO prövat utan bara frågan om Försäkringskassan följt lagen. Krångligt är bara förnamnet, tur att jag har fina vänner som kan tipsa mig om vart man vänder sig när allt kör ihop sig!

Medan jag väntar på beslutet om sjukpenning undersöker jag om möjligheten till skadestånd och tillåter mig att drömma lite om vad jag skulle göra OM jag faktiskt fick sjukpenningpengarna retroaktivt... 

Fördelen med adhd är helt klart att jag är extremt uthållig om jag är motiverad.

Försäkringskassan erkänner misstag

Grattis! Mitt juridiska ombud gratulerade mig till ett juridiskt bindande bevis på att Försäkringskassans omprövningsenhet har gjort fel.
Tack säger jag.
Det blir bra att skicka in till JO. Jag ser fram emot förklaringen från Försäkringskassan till varför de inte följde lagen.

Bakgrunden har jag skrivit lite om tidigare men jag kan skriva igen.
Enligt förvaltningslagen ska en myndighet gå att kontakta genom e-post. Det är särskilt viktigt nu när man måste överbevisa allting för att ens ha en chans att få sin sak prövad.

Posten fungerar inte längre som den ska och då är det säkrare att skicka in det med e-post och begära läs-kvitto. Exakt Det gjorde mitt juridiska ombud. Jag har det läskvitto där min fd handläggare skriver att hon mottagit handlingen den sista dagen som var giltigt och vidarebefodrat den till omprövningsenheten via post.

Handlingen kom in till Omprövningsenheten den 6:e juli och det råkade ju vara dagen efter som handläggaren skickat ut brevet att hon avslagit min begäran om sjukpenning.

Sista dagen var den 30:e juni som var en torsdag. Brevet från Omprövningsenheten är daterat den 5:e juni det är tisdagen veckan efter. Med tanke på den höga arbetsbördan som man får anta att omprövningsenheten har så måste det vara rekord att kunna ta ett väl underbyggt beslut på 2dagar. Dessutom ska ju handläggaren hinna skriva ett välformulerat brev, hinna trycka ut det och kuvertera det och skicka det till mig på dessa 2dagar.

När vi har påtalat detta för handläggaren och omprövningsenheten så har de valt att inte ta ställning till min inkomna handling. Istället valde de att skicka ut ett brev där de erkänner sitt misstag. Det är en väldigt märklig historia eftersom den person som skrivit brevet inte är samma person som tog beslutet i förtid.

Nu är det alltså flera olika processer som pågår samtidigt. Processer som kostar både mig och samhället stora pengar. Hoppas, hoppas att jag kan få ett slut på den här absurda situationen snart så jag kan ägna mig år roligare saker.

I en önskevärld fick jag på skadestånd pga den här processen, men jag vågar inte hoppas på det.
Forsättning följer...

Försäkringskassan igen!

Jag är så arg!!! Jag är så jävla arg på den oerhörda nonchalans som min handläggare visar mot mig!!
Jag kan ta mycket, men nonchalans och arrogans är som ett rött skynke.

Hur kan hon ha kvar sitt jobb när hon så uppenbart missköter det.

Hon mörkar. Det är någonting som hon inte vill att jag ska se. Eller veta. Eller hur ska jag annars tolka mejlen från henne där hon frågar mig om jag verkligen måste ha ut alla papper eller om det räcker med några. Jag borde ju ha den mesta dokumentationen redan.

Vad jag har för papper och vad jag ska göra med dem är väl ändå min ensak?! Jag mejlade henne för första gången för över 1,5månader sen. Idag mejlade jag henne igen och fick besked om att hon är på SEMESTER fram till 3:e aug.

Det tar låååååååång tid för mig att bli arg. Ibland blir jag inte ens arg fast jag borde. Nu är det som att allt kommer upp på en gång. Jag har fått SPARKEN fler gånger än jag ens orkar räkna ut just nu för att jag inte klarat av mitt jobb. När andra människor missköter sina jobb så ska jag bara ha förståelse för att de kanske är underbemannade, trötta, att jag fått ett måndagsexemplar av en pryl som gått sönder etc.

Jag förväntas vara snäll och glad och inte vara jobbig och ställa krav. Varför??? Varför är det igen chef som sagt till mig att jag förstår att du inte klarar av ditt jobb, men vi tycker att du är så pass värdefull att vi gärna vill ha dig kvar ändå!

Jag blir både ledsen och såklart avensjuk på alla fina semesterbilder på facebook. Det spelar liksom ingen roll att jag vet att alla kämpar med att hålla uppe sina snygga fasader. Jag vill ju också åka på semester, gå fotokurser, skrivkurser, gå på personalfest och ha hund. Jag vill också ha en bil, ett hus och en familj med små söta barn.

Framförallt vill jag ha tillbaka ett samhälle där det faktiskt går att lita på att myndighetsutövare typ Försäkringskassan gör sitt jobb. Det måste gå att lita på att jag kan vara sjuk utan att förlora allt jag äger och har. Dyra privata försäkringar är inte ett alternativ. I synnerhet inte om man inte har något jobb.

Jag förväntar mig inte att någon ska ha konstant jour för att jag ska kunna nå dem. Jag förväntar mig bara att den person som handlägger mitt ärende ska ta ett beslut utifrån de dokument jag skickar in dvs sjukintyg, att handläggaren tar ett beslut inom en rimlig tid, typ en månad max och att handläggaren ska vara nåbar via mejl.

Eftersom jag har en funktionsnedsättning med nedsatt arbetsminne och sjukt svårt att hålla tråden och formulera mig kort när jag är stressad så måste jag kunna kommunicera med mejl.

Jag förväntar mig också att handläggaren återkopplar när jag behöver ha kontakt med handläggaren ang mitt ärende.

Jag mejlade min handläggare och bad henne skicka dokumentationen för över en månad sen. Jag hade behövt ha dokumentationen för att lättare kunna begära omprövning av mitt ärende. Nu är det försent.

Det nitiska sparkravet som Alliansen hittade på för att kunna sänka skatten har orsakat både mig och många andra människor otroligt stort lidande. Ångest och stress över ett totalt myndighetshaveri håller på att göra Sverige till en Vilda Västern stat.

Varför ska jag betala massor av skattepengar till människor som ändå bara skriver korkade brev om min arbetsförmåga till mig när jag är sjuk?! Jag är inte sjuk för att det är så kul att sitta hemma och skriva arga och förtvivlade inlägg på min blogg.

Nu har jag tröttnat på arrogansen. Nu anmäler jag handläggaren till JO, det blir offentlig handling och då kan jag dela det här på min blogg.

Sen ska jag söka skadestånd från Försäkringskassan för allt det lidande de orsakat mig. Usch!!!
Efter det ska ägna resten av mitt liv åt att skriva om maktmissbruk och vilket lidande det skapar för enskilda människor.

Det här var inte den bilden jag hade i mitt huvud när jag var i början av mitt vuxenliv. Det kan jag verkligen säga. Jag hoppas att denna krampaktiga stressblockering i hjärnan släpper snart. Jag vill ha ett roligt liv nu.