Första dagen på nya jobbet.

Genombrott! (Bilden tog jag i Rågsved på Nyårsafton)

Idag jobbade jag första dagen på Dalarnas tidnings redaktion. Lite nervöst var det såklart, men jag har faktiskt knappt känt mig stressad över att börja på ett nytt jobb. Lite stressad har jag såklart varit över allt som skulle fixas innan, med boende flytt av post, dammsugning, matlagning, val av kläder, skor, vattning av orkidéer, disk och allt annat som man behöver styra upp innan man ger sig iväg.

Jag är ju alltid mycket av allt och det inkluderar såklart även packningen. Två stora resväskor, kamera, dator, handväska... och så täcket såklart! Ändå glömde jag lite hemma, men det har löst sig det med. Jag kan väl erkänna att ordningen i resväskorna lämnar en del övrigt att önska, men det är en petitess i sammanhanget. ;-)

Ja, ja, men nu skulle jag inte snöa in på allt sånt utan faktiskt komma till kärnan- FÖRSTA DAGEN i mitt nya yrkesliv!

Det känns så himla rätt!!! Jag kan inte skriva det tillräckligt många gånger. Det här är grejen. Det här är totalt grejen!!

Redaktionen är ganska stor, massor med datorer, skrivbord, och stolar i långa rader i ett stort vitt rum. Lunchrummet är superfräscht med mikrovågsugnar och kylskåp och nåde den som lämnar omärkta lådor i kylen! de åker ut.

Innan jag ens hade börjat hade jag fått ett välkomstmejl med ALL information jag behöver för att kunna börja jobba på ett smidigt sätt direkt. Jag fick alltså bättre introduktion här redan innan jag börjat än vad jag någonsin fått på förskolorna jag jobbat på.

Människor är TREVLIGA och tar sig tid att förklara så gott de kan om det behövs och väldigt tålmodigt. Man kan ju lätt känna att man stör när man frågar alla möjliga frågor om allt möjligt hela tiden, men tack vare bra intro så har jag inte behövt fråga så mycket i onödan utan kunnat fixa mycket själv.

Här är det en tydlig ansvarsfördelning och man har stöd av sin chef. Det är meningen att man ska diskutera saker med sin chef.  Det är precis som natt och dag från min sista arbetsplats!

Min egen analys av varför förskolan inte fungerar är den sjukt otydliga ansvarsfördelningen. Alla gör lite av varje och alla ska bestämma allt. Chefen har alldeles för mycket att göra och kan knappast ändra hela organisationen över en natt.

Idag mejlade jag lönekontoret om att siffror i mitt bankkontonr hade flyttat på sig, och fick svar på mindre en timme!! Jag är fortfarande förbluffad över att det går så smidigt. Appar till alla nödvändiga informationskanaler är redan nedladdade.

Här är det tydligt avgränsat vad vi ska fokusera på. Vi ska göra bra journalistik till våra läsare om nyheter som händer i vårt område.

I förskolan ska man fokusera på allting samtidigt. Äta, sova, duka, städa, beställa soppåsar som försvann ur sista upphandlingen, leta försvunna strumpor, säga hej till föräldrar, skriva veckobrev, laga lunch, diska efter mellis, tvätta- just det! vi ska ju tvätta, men nu kommer det massor av barn som vill måla så tvätten får vänta. Planeringen försvann ju den här veckan eftersom två var sjuka och en vabade, och nej det finns ju inga vikarier...

Förresten stämmer ändå inte telefonlistan. Den har ju ingen uppdaterat på de senaste fem åren...

De barn som fått extra stödpengar kanske har nån slags resursperson som måste handledas, eftersom det absolut inte finns pengar att anställa kvalificerade utbildade människor... men nu hinner jag inte tänka på det för nu måste jag servera mellanmål.

Å NEJ, det laktosfria smöret är slut, och kalkonkorven är restad hos leverantören så vi får äta nåt annat till mellanmål.

Inskolningen- hade jag glömt bort-
-Hej och välkommen! Ditt barn kan hänga sina kläder här på den här extrahyllan, eller kan barnet händelsevis dela med sitt syskon...

Vi viker oss dubbla för att inte stressen ska gå ut över barnen. Vi tar in ett extra barn, avstår att äta så mycket så att barnen ska få mat...Vi glömde anmäla barnantalet till köket just den här morgonen eftersom vi var en person kort och några barn behövde lite extra stöd att släppa sina föräldrar. Eller så är kocken bara ovanligt snål.

Dokumentationen... Vad var det vi skulle dokumentera egentligen? Bilderna är ju gamla nu. Kameran var ju upptagen sist jag hade nån slags aktivitet.

En retorisk fråga: är det rimligt att vi ska använda våra privata mobiltelefoner på jobbet?
Oavsett yrke anser jag att den uppdelningen måste bli mycket tydligare. Jag vill ogärna blanda ihop mitt privatliv med jobbet.

-Datorn, behöver du datorn eller kan jag använda den? Vart är minneskortsläsaren?

På min senaste arbetsplats hade vi pärmar med papper viktiga papper. Miljarder pärmar med papper.
–Du kan ju börja med att titta igenom pärmarna här när du hinner.
Absurt! När skulle jag hinna det?!

I den senaste upphandlingen försvann förskolornas "dataspace". Jag skulle alltså förvara alla bilder, dokument etc på usb-minnen! Kanske var det också där som intranätet försvann. Jag lyckades i alla fall inte hitta det.

Varför ägna timmar åt att skriva ut papper som blir inaktuella på nolltid och sätta in dem i pärmar som ingen läser istället för att göra informationen sökbar på intranätet så att man lätt och smidigt kan hitta det man behöver?!

Det är fanimej absurt att så många människor ska behöva ha det såhär på sina arbetsplatser. Absurt att JAG var tvungen att plåga mig igenom detta skit i flera år innan jag nu har kommit ut på andra sidan.

Ändå gör det på nåt sätt segern lite sötare, lite starkare, lite häftigare. Nu är det på riktigt. Jag har lämnat min förskollärarbana bakom mig och får bejaka lusten inom mig.

Lusten att få vara där det händer, lusten att få vara först med den bästa nyheten, ta de grymmaste bilderna, och jaga minuter som läsare läser mina artiklar! Jag vill skriva om saker som engagerar, upprör och berikar, och det bästa är att min chef tycker likadant.

Jag saknar såklart alla fina barn jag träffat, men barnen och djuren är ju ständigt närvarande i mitt liv på andra sätt än att behöva jobba med dem 40h i veckan. Det har varit och är någonstans pågående samvetskamp inom mig att faktiskt erkänna att jag inte vill jobba i förskolan och att jag faktiskt älskar potentialen i det här yrket.

När det var som jävligast på mitt jobb hade jag ångest och längtade ut och bort. Jag försökte desperat hitta tid som inte fanns, hitta en fungerande dator och några minuter att få sätta mig ner och tänka. Eller bara att gå på toaletten!

När jag jobbade i hemtjänsten fanns det överhuvudtaget inga toaletter! Mina kollegor avstod från att dricka för att slippa bli kissnödiga! Nu behöver jag inte "be om lov" att gå på toaletten.

Nu längtar jag efter att få gå till jobbet imorgon. Jag måste öva mig på att göra tv, helst live tv. Usch känns läskigt! Men man växer med utmaningarna. Vem hade trott att jag skulle dra iväg hemifrån tre månader utan att ens ha ett riktigt ordnat boende förrän i sista minuten?!

Det är ju det här som är jag! Jag börjar sakta men säkert hitta tillbaka till mig själv. Till kärnan av mig själv. Det är kärlek. Sann kärlek!

PS. För den som undrar hur det går med kombinationen adhd och kontorslandskap så kan jag bara konstatera att det funkar alldeles utmärkt. Lite störande med alla ljud, men det är ju saker som går att lösa. :-) DS

Arbetsförmedlingen!

– Jaha varför har du hamnat på min signatur? det var öppningsrepliken från min senaste handläggare på Arbetsförmedlingen.

– För att jag har ADHD!

– Jaha, förmedlaren går bort till datorn och tittar, jag ser inte att vi har några papper på dig trots att du varit kodad som "special" sen 2010.

Jag fick ett smärre utbrott! Jag orkar inte mer nu.

– Om ni kunde BEHÅLLA alla papper så skulle det spara mig så enormt mycket arbete! Nu har jag ju inte tagit med mig några papper eftersom tanten i inskrivningsdisken sade att ni hade alla papper.

Sån tur var hade jag utredningen scannad i mobilen, och sån tur var fanns det mesta lagrat i I-cloud så att jag kunde hämta upp utredningspappret och mejla det till handläggaren som sen ska skriva ut pappret och scanna in det en gång till.

Han var bra på att lyssna på delar av min historia. Jag kan inte komma ifrån känslan av att jag hela tiden börjar om från början. Det känns stundtals som ett enormt slukhål som suger ut min energi.

Jag skulle önska att jag kunde träffa SAMMA människa nån gång. Som VET hur jag funkar och som kan planera åtgärder tillsammans med mig.

Jag sade till honom att jag inte har så stora problem om jag får arbeta på rätt arbetsplats med ett yrke som passar mig. Det kanske var dumt.

Jag pratade om lönebidrag, praktik och "starta eget bidrag". Starta eget bidrag är inte egentligen något bidrag, utan betyder bara att jag får behålla min a-kassa sex månader medan jag startar upp min firma.

Jag berättar att jag precis avslutat en journalistutbildning och att jag fotograferar.
– Jaha vad hade du tänkt starta eget inom då?
– Journalistik...

Jag blir så trött. Det är svårt att veta om människan på andra sidan bordet är allvarlig när han frågar en sån fråga. Jag känner mig tillslut korkad. Jag fattar inte. Är det orealistiskt kanske att tänka att jag ska starta eget som journalist?

En arbetsförmedlare jag hade tyckte absolut att jag skulle bli arbetsförmedlare. Det hade han blivit efter att han separerat från sina barns mamma och var tvungen att försörja barnen och sig själv.

En annan avrådde mig å det bestämdaste från att starta eget eftersom han haft egen firma och det inte alls gått så bra som han hoppats.

Jag lutade mig bara lugnt tillbaka i stolen och bollade helt lugnt tillbaka frågan till honom.
–Vad tycker du att jag ska jobba med då?

Han hade nog inte räknat med att få en motfråga för han hade inget svar och blev väldigt övertrevlig när han ringde för att meddela att jag glömt mina papper där.

Ytterligare någon annan skickade mig på starta eget kurs.

När jag kom tillbaka upplyste handläggaren jag mötte, mig om att de inte beviljade pengar till "kulturell verksamhet" om man inte varit verksam i den branschen tidigare.

ORKA! Den ena handen vet inte vad den andra gör...

Den bästa handläggaren jag hade blev handplockad till huvudkontoret. Hon sade att hon absolut trodde på mig och att hon skulle hålla ett öga på min andra blogg:

www.stockholmsmyransfoto.blogspot.com.

En annan kanonbra handläggare slog huvudet på spiken och sade att problemet med adhd-människor är att de har lätt att få jobb men svårt att behålla det. Hon sade det med respekt och jag kände att hon trodde på mig. Tyvärr blev jag sjuk och hon fick barn, men jag hoppas att hon är tillbaka nu och att jag kan byta till henne.

Det är slitsamt att möta nya människor hela tiden som man ska dra hela sitt livs historia för och som hittar på lösningar som DE tycker är bra. Problemet är att det inte är någon som tar ett helhetsgrepp och faktiskt löser problemen tillsammans med mig.

Alla älskar en underdog och alla älskar en bra story. Jag kanske är för mycket av båda bitarna. För stark för mitt eget bästa och lite för bra på att berätta saker... well jag hade tänkt använda båda de egenskaperna som tillgångar i mitt framtida liv!

– Alltså du skulle ju kunna praktisera typ två månader så att du inte känner dig utnyttjad.

Bra tänkt tänkte jag.
— Ja jag har också tänkt på praktik.

Vi avslutade mötet efter typ en timme med att jag skulle höra av mig om jag hittade nåt. Jag har funderat mycket på hur man rent konkret gör när man söker praktik genom AF och tänkte att jag måste ta upp det på nästa möte.

Häromdagen skulle jag aktivitetsrapportera. Följ din handlingsplan eller nåt ditåt stod det på skärmen.   Jag försökte komma ihåg vad vi skrivit i handlingsplanen. Jag tyckte det var konstigt att vi inte kommit överens om nån uppföljning eller nån mer konkret plan.

Idag fick jag svaret när jag ringde till AF.
–Du har ingen aktivitetsplan! Ursäkta jag ska kolla med med min kollega för säkerhetsskull, säger den vänliga damen i luren med engelsk accent.

– Nej det stämmer, att du har ingen aktivitetsplan. Du måste ta kontakt med din arbetsförmedlare och säga att du behöver ha en plan. Hon lät lite smått chockad.

(Själv börjar jag bli rätt van att det som är normalt för andra människor är onormalt för mig.)

ORKA! känner jag bara. ORKA sköta alla andras jobb igen. Såklart jag orkar. Jag måste ju orka. Vad har man annars för val? Behöver jag verkligen ha en aktivitetsplan? Jag behöver ju bara fixa ett jobb... Hm kanske bra att ha en plan i alla fall.

Well, jag har ju återigen en bra story. Alla älskar en bra story. Mitt liv är en bra story... fast nu vill jag skriva om andras liv ett tag. Precis det man ska göra om man arbetar med journalistik.