Arbetsförmedlingen erbjuder "praktik i staten"!

Arbetsförmedlingen, en ständig källa till djupsinniga analyser, akuta stressreaktioner och befängda skratt.
Vad menar ni nu? Vad är det här? Jag blir så trött.


I våras blev jag kallad till ett informationsmöte om "skogsnära jobb". Det var ett möte på ca en timme om hur vi som är arbetslösa kulturarbetare nu kunde få möjlighet att jobba med att röja sly, laga staket och röja ekbackar från oönskad växtlighet.

En vacker skog från Gravendal, en liten by i Ludvika kommun.

Kvinnan som informerade om projektet var väldigt entusiastisk och meddelade att hon hade läst skogsvård på universitetet i Zagreb och att hon nu fått sitt drömjobb på Skogsvårdsstyrelsen. Samtidigt meddelade ansvarig arbetsförmedlare att AF Kultur hade blivit tilldelad en kvot som de skulle fylla.

Stop! tänkte jag genast säga till kvinnan.

Du står där och meddelar glatt att du har ditt drömjobb. Kul för dig verkligen! Mitt drömjobb är att få jobba med journalistik. När du uttrycker dig på det sättet blir det rent förnedrande för mig som måste lyssna.

Vi är inte alls på samma plan. Vi möts inte alls. För du förstår inte att jag som sitter här och lyssnar  på din föreläsning inte alls har för avsikt att bli arbetsledare i skogen och ta motorsågs och röljsågskort.

Den mer allvarliga biten var att ersättningen räknades som lön. Bara väldigt, väldigt mycket lägre än vad jag skulle få om jag jobbade på ett riktigt jobb.

Sjön Väsman i Ludvika.

Som arbetssökande blir man något av en expert på villkoren i arbetslöshetsförsäkringen. För mig  är den viktigaste grundprincipen är att ALDRIG ta ett jobb med sämre betalt än föregående jobb och ALDRIG gå ner i tid. Gör man det är ekonomin körd. Då får man ut så lite pengar att vräkningshotet snart blir verklighet.

Handläggaren hade inte koll. Han hänvisade vagt till Försäkringskassan. Det vet vi alla hur pålitliga de är.

PHU. Jag hade tur, fixade ett jobb, och tog kommando över mitt eget liv och min egen framtid.

Tre månaders respit från arbetsmarknadspolitiska projekt som ska säljas in med ett leende och milt tvång.

Nu har regeringen- det bär mig emot att skriva det, men så är det- hittat på att funktionsnedsatta människor och människor som är nyanlända i Sverige ska får göra praktik i staten. Vi ska alltså få göra praktik på de statliga myndigheterna. Bra tanke, men det känns inte särskilt väl förankrat i verkligheten.

Jag har fått två "erbjudanden" om praktik. Ett på Tillväxtverket och ett på Brottsförebyggande rådet.

Båda som kommunikatör/internkommunikatör. Jag har aldrig arbetat som kommunikatör.

Båda platserna kräver akademisk utbildning i tex media och kommunikationsvetenskap.

Jag har uppfattat kriterierna/arbetsuppgifterna som väldigt vaga, men generellt:

ska man lätt kunna skriva långa texter på svenska
lätt för samarbete
lätt fånga upp behov av internkommunikation inom organisationen
kunna Photoshop, Indesign
hantera webben
gärna ha arbetat med internkommunikation tidigare.
korrekturläsa beroende på nivå på engelska
viss rådgivning till den som funderar på att starta eget
deltagande på mässor
sitta med på möten
skriva en text om hur det var att komma till Sverige
Officepaketet

Utsikt genom fönstret på Hammarkullen i Ludvika.

Jag ifrågasatte om detta verkligen skulle gagna mig, med tanke på min framtid som journalist och om jag var tvungen att söka.

Det var jag. "Det är nödvändigt att bredda sig idag" fick jag som svar.

Ok jag söker tänker jag.

Det är något som skaver. Jag har funderat på vad det är och kommit fram till att hela grejen känns så otroligt fel- för MIG. Ingen har frågat MIG om detta är en bra lösning för MIG. Jag förväntas bara vara tacksam och anpassa mig. Jag är inte särskilt tacksam av mig och jag gillar inte att anpassa mig till saker som jag tycker är onödiga eller känns meningslösa.

Jag vänder mig enormt starkt emot att man klumpar ihop funktionshindrade/funktionsvarierade människor i en klump och hittar på ett projekt till "oss". Jag vill inte bli ihopklumpad med någon.

Såklart kan jag  ju inte låta bli att fundera på kriterierna sett i relation till målgruppen också, men de kanske hittar nån nyanländ som är grym på svenska, eller nån funktionshindrad som är grym på alla de där andra kriterierna. Det känns bara så absurt.

Handläggaren skriver sök det här jobbet, och det står i "annonsen" att arbetsplatsen har kollektivavtal. Jag började fundera på om jag kanske har fått alltihop om bakfoten. Det kanske är ett jobb?

Jag mejlade handläggaren och frågade och bad om ett förtydligande. Också för att kraven som ställs på mig antagligen är mycket högre om jag ska jobba, än om jag praktiserar.

Då ringer den andra handläggaren jag har kontakt med (som ändå är bra generellt sett), och säger att X skickar mig förslag på praktikplatser och att det är jätteviktigt att jag söker dem. Om jag nu vägrar att söka dessa praktikplatser så får de försöka hitta på något annat. Suck.

Jag kände direkt vibben att de tycker att jag är krävande och jobbig som måste ifrågasätta saker och vill ha svar på "omöjliga frågor".

– Om det nu skiter sig i kommunikationen på den här arbetsplatsen kommer ni ut och hjälper till då? frågade jag handläggaren.
– Ja visst. Då får X rycka ut och ha ett samtal med er.

Fredriksberg, Ludvika kommun

Ridå.
Jag kände igen bara att de inte fattar. Ska man kunna medla mellan mig och någon annan krävs att man har en djupgående förståelse för problemet och på ett pedagogisk sätt kunna förklara det för mig och arbetsgivaren samtidigt som man tänker ut förslag till lösningar.

Jag litar inte på handläggarna att de har den kompetensen. I synnerhet inte eftersom det känns som att handläggaren som ska medla har tröttnat på mig redan innan vi har börjat. Det gör mig ganska ledsen på nåt sätt att man inte kan se mig för den jag är.

Jag funderade på om jag skulle publicera det här inlägget, men så kände jag att det är det här som är JAG! Jag granskar, ifrågasätter, analyserar saker och har åsikter om det mesta. Ibland kan jag också ge uttryck för det jag tycker på ett ganska spetsigt sätt. Gillar man inte det så kan jag bara beklaga, för jag föddes sån.

Såklart kan jag också se det från handläggarnas perspektiv. De har fått ett uppdrag, som de är tillsatta för att försöka ordna så att det blir nåt vettigt av det. I slutänden är det arbetsmarknadspolitik i sin yttersta spets- och politik råkar ju vara ett av mina favoritområden...

Solnedgången från min balkong över ABB Ludvika. 

Nej det är inte lätt, varken att vara arbetsförmedlare eller arbetssökande. Vi är ju båda två delar av samma system, bara på olika sidor av skrivbordet. Fast egentligen är det ju ganska lätt. Behandla mig med värdighet och respekt så får du det tillbaka.

Frågan är väl bara om det går att kräva att bli behandlad med värdighet och respekt av ett politiskt system. ;-)

Tack vare er fantastiska läsare så har jag nu ett nytt yrke som jag tänker maxa, eftersom jag ju vet att det är världens bästa jobb för mig. Jag ska bara parera Arbetsförmedlingen på vägen.

Ett jobb- vilket som helst!

Kan du inte ta ett jobb, vilket som helst?

Svar: Det löser inte mitt problem!

Jag gick ut Lärarhögskolan 2002. Jag älskar politik och politiska system. Jag drömde om att läsa in en politisk magister examen i statsvetenskap, statistik och nationalekonomi.

Tyvärr räckte inte betygen till, men eftersom jag älskar barn så tänkte jag att Lärarhögskolan kunde funka. Jag gillar språk och var duktig i engelska på gymnasiet och kände att om jag skulle komma vidare så skulle jag behöva läsa på språket.

Längst bak i katalogen från Verket för högskoleservice fanns en utbildning som var skriven med jättesmå bokstäver. International programme in early childhood education. Som jag kommer ihåg det så beskrevs den som en utbildning som var betydligt bredare inriktad än vanliga förskollärarprogrammet. Inom ramen för utbildningen ingick 20hp engelska och 10hp management och 10hp uppsats. Vi fick även en akademisk examen fil kand.

Termin 4fick vi åka utomlands på utbyte. Jag hade precis läst böckerna av Vilhelm Moberg om Utvandrarna och Invandrarna så valet var givet. Jag skulle åka till St:Cloud Minnesota. Jag tänkte hela tiden att när jag kommer till termin 4 så ska jag läsa Statsvetenskap.

Saken var ju bara att Lärarhögskolan givetvis hade utbyte med motsvarande institution på det Amerikanska universitetet. Child and Family studies. Eftersom jag inte visste vad jag skulle göra istället så läste jag klart de 4 åren på Lärarhögskolan med fokus på att när jag var klar skulle jag läsa Statsvetenskap.

Praktikdelen i kursen "barn med särskilda behov" förlade jag i Indien. Jag utnyttjade en kontakt till familjen och fick med mig två kurskamrater och vi åkte dit och var där 6v. 3 eller 4v på en blindskola och resten av tiden till förberedelser och att se oss omkring. En omtumlande resa på många sätt. Jag var (inte så förvånande) mer intresserad av skolan som institution och samhället runt omkring än själva pedagogiken med de multihandikappade/blinda barnen.

Termin 6 läste vi Management (ledarskap) och skrev uppsats. Det var kul eftersom jag fick läsa in mig på ämnen som intresserar mig och jag kunde inrikta mig i min uppsats på ett ämne som intresserade mig. Jag var den enda som gjorde en statistisk studie...
Nu när jag skriver det här inlägget ser jag ju kopplingen...

2002 var jag färdig "förskollärare" och var ju tvungen att söka jobb. Det var ju bara att gilla läget. Jag var ju tvungen att försörja mig. Jag har ju alltid vetat vad som intresserar mig, men jag har aldrig kunnat se vägen dit.

Istället har jag varit tvungen att försöka passa in i rollen som "förskollärare". Jag har berättat tidigare att det funkar på ett teoretiskt plan men inte i praktiken. Hur mycket jag än kämpar går det inte. Det går inte!

Alla förskollärarjobb har faktiskt varit "vilket jobb som helst". Kalla det för brödjobb eller vad som helst. Jag har så mycket kompetens som i slutänden leder till frågan:
- Har ni varit ute idag? (Jag ville ju prata om teorier kring små barns lärande. Varför vi gör som vi gör i förskolan, varför leken är så viktig, hur små barn utvecklar sitt språk, hur språk och motorik hänger ihop etc.)

Det är naturligtvis att hårddra det att säga att mina förskollärare har varit "vilket jobb som helst", men det är faktiskt så det känns. Planering och genomförande var ju mitt ansvar, men jag klarade inte av det. Känslan av skam och misslyckande är det som präglat mitt yrkesliv mest och jag är naturligtvis jätterädd att det ska upprepa sig igen. Är man jätterädd att något ska hända skickar man ju omedvetet ut signaler om osäkerhet och man blir ett lätt offer för det man var mest rädd för skulle hända.

Många chefer har varit min diagnos på spåren men ingen har kunnat sätta fingret på vad som inte fungerar.

Det jag varit bäst på och tyckt varit roligast har jag fått lämna hemma för att försöka passa in i min yrkesroll. Det är som att försöka trycka ner en fyrkantig kloss i ett runt hål. Med tiden kanske kanterna blir lite avskavda men klossen kommer aldrig att ändra form och passa in i hålet.

Jag kunde ju naturligtvis inte undertrycka min personlighet och kan ändå mindre nu. Är man impulsiv så är man det i många situationer. Är man analytiskt lagd så är man det hela tiden. Jag gillar intellektuella utmaningar att vrida och vända på saker och jag ifrågasätter det mesta hela tiden...

Jag har oerhört svårt att följa i mitt tycke meningslösa regler. Jag avskyr när människor har synpunkter på vad jag gör, hur jag gör saker eller för den delen hur jag väljer att lägga upp mitt arbete och jag hatar minutpassning. Jag känner mig fångad, kvävd, instängd och bevakad. Tillslut blir man "den där jobbiga typen" som alltid måste göra tvärtemot. Det är som att psyket gör revolt!

Det som räddat mig har varit min kreativitet! Jag är så oerhört glad och tacksam att jag har haft möjlighet att öva mig på min hobby på mitt jobb! Det har räddat mig från att gå under tidigare. Fotograferandet har fungerat som min ventil och min flykt på jobbet. Kameran har varit och är fortfarande mitt "förlängda öga".

Jag älskar verkligen min kamera och är så oerhört glad att jag har haft möjligheten att köpa en så fin kamera som jag har nu och att jag har haft möjligheten att få ta med den till jobbet och använda den där.

Tillslut blev fotograferandet dock destruktivt eftersom jag inte var anställd som fotograf. Jag fick så enormt många fina bilder på barnen som jag bara fick slänga bort. Idag har man i princip ingen planeringstid och på de få minuter jag hade kunde jag knappast sitta och välja ut bilder och sätta ihop till power point presentationer.

Jag hamnade också i knepiga situationer om upphovsrätt etc till bilderna och vissa tveksamheter i min roll som förskollärare respektive fotograf. Vt 2014 gick det inte längre. En ovanligt dålig arbetsplats även för normalfungerande, med en ovanligt dålig chef satte saker och ting på sin spets. Mer om det i ett annat inlägg.

Jag har en funktionsnedsättning. När jag var yngre kunde jag i viss mån överkompensera. När man är yngre så har man heller inte samma krav på sig att fungera som andra på en arbetsplats.

Det fungerar inte längre. Jag orkar inte längre heller försöka låtsas som att allting fungerar, för det gör inte det. Det syns inte på utsidan och det är svårt att förstå att en person kan vara högpresterande inom vissa områden för att inom andra områden falla igenom totalt.

Därför känns det ändå viktigare att berätta om den här diagnosen och vad det egentligen betyder att leva med den här typen av funktionsnedsättning. Det går så lätt att skriva och känns meningsfullt och roligt även om det hittills mest handlat om alla problem.

Vi pratar mycket om individens val just nu. På frågan om jag ångrar något av mina val skulle jag säga att jag inte hade något val. Går det att ångra något om man inte hade ett alternativ?

Om jag går tillbaka till titeln på det här inlägget; "ett jobb vilket som helst" så tror jag inte att det är särskilt lyckat eftersom det inte löser problemet.