Succé för ny journalist på Dalarnas Tidningar "Jag har väldens bästa jobb"

När jag möter Sofia Myhrman är hon hemma igen i Älta efter att ha jobbat tre månader i Dalarna. Framgångarna har staplats på varandra, men det har inte bara varit en dans på rosor avslöjar hon i dagens intervju. 

– Det var slitigt med alla flyttar, men ändå sååå roligt! säger hon.

Första jobbet i en helt ny bransch, i två nya städer, där hon aldrig varit förut. En månads förberedelse för att fixa boende, och transport till Dalarna.

– Jag fick väldigt mycket hjälp av mina föräldrar, säger hon. Utan dem hade det varit väldigt tufft.

Vart handlar man mat? Vart går bussen? Vart köper man bussbiljetter? Vart ligger redaktionen? Hur kommer man in genom dörren? Vart hämtar man kaffe? Vart ligger toaletten?

– Ja gud det var sjukt mycket energi som gick åt att orientera sig de första dagarna, säger hon med ett skratt. Jag kan ju skratta åt det nu, men då var jag väldigt stressad.

Första artikeln jag skrev handlade om "ABB-familjen" som blev utvisade. Det som kallas för kompetensutvisning, berättar hon...

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Min första löpsedel

Framsidan

Alltså jag måste bryta formatet nu. Jag måste berätta hur sjukt nervös jag var när jag skulle göra min första intervju. Jag började jobba i Falun på måndagen och på onsdagen satt jag i en bil på väg till Ludvika.

– Eftersom du ska jobba i Ludvika tänkte vi att du kunde skriva om den här familjen. Han har visst skrivit nåt på Facebook som blivit stort, sade min chef.


Jag bestämde intervjutid på eftermiddagen och hade precis låst dörren på torpet som jag hyrde.




Jag var så fruktansvärt nervös att jag tappade nyckel- som for rakt ner mellan springorna i trädäcket utanför dörren...

Min första publicerade artikel.

Jag kom i alla fall fram till Ludvika hittade huset och plingade på. Mitt första möte, min första

intervju... gick som en dans... Vi pratade engelska och svenska när orden inte räckte till.

– Å vi var så glada att du tog det där jobbet sade mina kollegor på Ludvikaredaktionen.

Jag förstår dem. De gör ett ENORMT jobb med vardagsbevakningen och att jag tog det här jobbet var nog en välkommen avlastning.

Artikeln har jag ju berättat om tidigare, men jag är så sjukt stolt över den artikeln så jag måste skryta lite mer. Den genererade både framsida och löp både på första artikeln som jag skrev i maj och sen igen när familjen fick det definitiva beskedet att de måste lämna Sverige.

Vid det tillfället var det en av mina kollegor som skrev en artikel.

Övre rubriken är min kollegas artikel, och den undre är min bild på ett annat jobb.

Tillbaka till första artikeln; Min kollega som jobbar med redigeringen på Ludvikatidningen kom bara in och lade löpsedeln på mitt skrivbord...

Jag vet inte ens om jag kan beskriva känslan som infann sig. Just då kändes det så overkligt, men ändå så as-häftigt.. Jag tog bara upp den där löpsedeln och tittade på den innan jag jobbade vidare med nästa artikel.

En sån där endorfinkick, fast det var så overkligt. Så svårt att ta in.

Har man haft ett omslag, och ett löp vill man ha fler. I alla fall vill jag ha fler. Många fler. En dagstidning lever ju bara en dag, sen kommer det nytt.

Kickarna i hjärnan lever tyvärr inte så länge- särskilt inte om man har en adhd- hjärna som alltid vill ha mer och bättre... hahaha

... men journalistik är sååå mycket mer än att bara jaga omslag och löpsedlar för mig... Det handlar om att fånga de där små nyanserna och berätta för mina läsare på ett sätt som balanserar saklighet och fakta med känslan av familjens "atmosfär" eller hur jag ska uttrycka det.

Jag vill berätta och väcka empati utan att det välter över och bara blir sensationsjournalistik.
Sista veckan träffade jag familjen igen. Deras historia har verkligen nått ut. Mellan våra två träffar gick det nästan tre månader och det första jag möts av är…

– Vilken fin artikel du skrev om familjen. Det är verkligen bedrövligt det hrä som händer med familjen... (kanske inte exakt citerat, men känslan i rösten var sån att tolkningen blir korrekt)

Min dåvarande chef hade nog inte förstått hur stor historien skulle växa sig, så beslutet att intervjua dem igen var faktiskt mitt eget. Min egensinnighet och mitt eget driv fick ta plats- äntligen, och det gav resultat.

Jag står precis på Storgatan i Ludvika och fotar Gustav Fridolin som kommit till Ludvika för att prata med väljarna, när min kollega plötsligt står bredvid mig.

– Sofia du måste komma tillbaka till redaktionen och skriva klart artikeln om familjen. Chefen har ringt dig flera gånger...
– Ah shit. Jag har ju alltid telefonen på ljudlös, för att inte bli så störd av allt plingande och plongande.

Jag springer tillbaka till redaktionen och ringer chefen, men andan i halsen.

– Läget är HELT annorlunda nu. Han (Ali Omumi som artikeln handlade om) har uppdaterat sin Facebook och nu har riksmedia hängt på. Vi måste publicera nu!

För bara några månader sen hade jag blivit fruktansvärt stressad och hjärnan kanske hade gått i baklås, men självkänslan har verkligen vuxit under sommaren och stressen för oväntade händelser minskat.

Helt avgörande är naturligtvis även vilket stöd och hjälp man får av sin chef. Min chef hjälpte mig att fixa de sista detaljerna i artikeln och sen publicerade vi.

– Artikeln kommer gå på (någon förkortning som jag inte minns).
– Vad betyder det?
– Att den kommer att gå i alla tidningar...

Den dagen hade jag MINST fyra löp med samma artikel! Givetvis har jag tagit bilderna också.

Succé! Jag är så sjukt glad och så stolt!!

Många löp på min sista artikel om familjen. 

Det finaste är ändå att Ali med familj verkligen tyckte om min artikel, att den var den bästa. Även den sista artikeln blev väl emottagen både av familjen och av läsarna.

– Wow vad starkt! skrev Ali Omumi till mig när han läst den sista artikeln.

Han sade flera gånger att jag skrivit den bästa artikeln om honom och familjen. Sammanlagt skrev jag fem artiklar om familjen och olika aspekter på problemet med kompetensutvisningar. Jag intervjuade både Sverige- chefen för ABB och VD:n för Stockholms handelskammare.

Jag fick mejl från en läsare i Hedemora där läsaren tyckte att jag skrivit en bra artikel som gärna fick följas upp.

Jag är såå glad att jag fick träffa familjen, även om det var väldigt tråkiga omständigheter. Mitt jobb känns så viktigt. Det känns också otroligt viktigt och fint att kunna lyfta fram en stark berättelse utan att ta till överdrivet starka ord för att nå igenom bruset.

Det räcker med att beskriva små detaljer, en känsla, en stämning eller kanske flera för att läsaren ska bli berörd. Det passar mig som handen i handsken!

 Jag har på allvar bytt karriär och fått världens bästa jobb.

Vill du läsa dessa artiklar eller andra som jag skrivit måste du vara pluskund på Dalarnas tidningar.

Mycket moster!

Jag har haft en lång svacka nu när jag inte skrivit något. Jag har tyckt att allt känns så förutsägbart, tråkigt och meningslöst- det är så kämpigt med detta jobbsökande som aldrig ger någon utdelning känns det som. 

Häromdagen bestämde jag mig i alla fall för att söka timvik på en förskola som jag gick förbi när jag var ute med Oskar i barnvagnen. Märkligt nog sökte just den förskolan vikarier... jag funderade länge på om det var rätt men nu har jag bestämt mig för att försöka i alla fall och det gav utdelning direkt! Jag ska på intervju imorgon. Håll tummarna för att det blir bra, jag behöver det nu!

Barnen är ju en väldigt stor del av mitt liv- och mina syskonbarn är ju helt underbara. Att vara moster är en både stort och viktigt därav rubriken- mycket moster. ;-)) Häromveckan följde jag med Oskar till Moderna Museet här i Stockholm på babymåleri. 

Det är fantastiskt roligt att se alla de där små bebisarna utforska sig själva och "färgen". Museeipedagogerna är så otroligt duktiga och engagerade också. Babymåleriet var en "kurs" på några gånger med olika färgteman tror jag och med olika sorters material som har olika konsistens. 

Den här gången var det tema gult. Bebisarna fick måla med mangopuré och plommonpuré, de fick även känna på polentagryn, de är ju gjorda av majs så de passade in i tema gult. 

All färg är ätbar eftersom små barn utforskar hela sin omgivning med munnen. (även mosters mobil och kamera, om chansen ges... ;-))

Tyllen är sträv mot huden...

Fjädern är mjuk och kittlar lite...

"Taktil betyder beröring. Men benämningen det "taktila sinnet" avser inte enbart beröringen i sig, utan omfattar hela känselsinnet, eller hudsinnet som en del föredrar att kalla det. I det taktila sinnet finns receptorer för beröring, tryck, vibrationer, smärta, kyla och värme. Genom att medvetet och strukturerat beröra huden aktiveras flera av dessa receptorer som via sina nervbanor till hjärnan leder fram till det samordnande systemet - oxytocinsystemet." citat från Beröring.se

Utan beröring kan vi inte leva. Många kramar alltså!! Man kan också stimulera känselsinnet med tex fjädrar eller massage. I förskolan brukar man ibland göra massagesagor för att stimulera känselsinnet. 

stora svepande rörelser...

blandas med små koncentrerade rörelser. Mangopuré är alldeles len...

Fokus och koncentration...

Så här glad blir man efter att ha målat med mat... 

Alltså jag älskar barn. Oftast i alla fall. Jag har noterat (genom noggranna observationer på mina små syskonbarn) att de utforskar omvärlden genom pyttesmå fokuserade rörelser blandat med större svepande rörelser. Motoriken utvecklas fort. Händer är så roliga och tacksamma att fota och att kunna fånga den där lilla lilla stunden av intensivt fokus är häftigt. Oskars blick leder betraktarens öga ner mot sin lilla hand där han utforskar färgen med pekfingret. Fingret liksom spänns lite mot pappret när han känner på färgen... 

Hela kroppen stannar liksom i totalt fokus när det där lilla fingret har upptäckt något som kräver total uppmärksamhet och koncentration. 

Jag tycker också att det är så fascinerande att de där pyttesmå människorna har sin egen identitet och driver sin egen utveckling. Alla följer ungefär samma utvecklingskurva men ändå är varje människa unik. Det är otroligt häftigt tycker jag! 

En annan viktig del av bebisars och små barns utveckling är "kladdet". Små barn måste få kladda! Själv älskar jag att måla med barn, men alltför ofta möts jag av ett tänk från vuxna att barnen ska utnyttja hela pappret, att det blir kladd på golvet, på kläder etc... Fullt förståeligt, men också sorgligt på nåt sätt eftersom det liksom hämmar hela den kreativa processen. 

Förskolan jag sökt jobb på är en Reggio Emilia inspirerad förskola, och då brukar konsten få stort utrymme. Det ska bli spännande faktiskt. Hoppas at jag kan hitta någon slags väg där jag inte släpper barnen helt men ändå kan arbeta med journalistiken. I vilket fall så är jag moster åt fyra små underbara människor som jag kan träffa hur mycket som helst och som oftast är välvilliga "fotomodeller". ;-)

Kreativitet och kärlek tror jag hör ihop, så slösa med kreativa uttryck och massor med kärlek på barnen så blir de fina vuxna. Släpp prestationsstressen och måla istället, klipp, klistra, hoppa i en vattenpöl eller titta på alla vackra löv som ramlat ner på marken. 

Håll tummarna för att jag får göra det de kommande veckorna! 

Sam Outlaw- igen!

Sam Outlaw spelar i Lasse i Parken. (Ibland får man ta till kreativa knep för att slippa ha en skog av störande huvuden i nederkanten av bilden.)

Ibland kan man utnyttja andras skärmar om man har en dålig vinkel. Dessutom berättar ju skärmarna nåt eget om vår samtid. :-)

Konsertbesökare

Konsertbesökare

Sam Oulaw och Molly Jensen spelar inför frusna besökare. 

Sam Outlaw- äntligen kom han till Sverige igen. Den här gången hade han tagit med sig sitt band och spelade i Stockholm, i Lasse i Parken för ca 300 fans.

Nästa gång ska jag intervjua honom... jag tror att jag skrev det förra gången också, men nu när jag har pluggat klart känns det liksom mer "på riktigt".

Den här gången blev jag bjuden av min bästa kompis. Hen är inte lika stort fan som jag, men ändå följde hen med- kul! Upplevelser är ju så mycket roligare om man kan dela den med andra och nu delar jag med er läsare.

Jag hade med mig kameran såklart, men var förberedd på att det kanske inte skulle gå att fota. Jag och min kompis hade satt oss ned vid ett bord och det var fullt med människor precis vid scenen. Första låten är min favoritlåt Kind to me! Då kunde jag inte sitta ner. Jag ville ju se honom.

Som vanligt får man använda sin uppfinningsrikedom om man ska kunna ta några bilder när man hamnat längst bak bakom en vägg av långa människor. Jag försökte först gå mer in mot mitten men då blev folk sura som satt vid borden bakom, så jag följde efter en kvinna som gick mer framåt scenen, och just där stod en bänk- som jag naturligtvis klev upp på. Man får ju inte dum!

Ingen protesterade så jag stod kvar. I pausen bytte jag sida och tog några från andra hållet och några på konsertbesökarna. Tyvärr var det iskallt, bara tolv grader när jag åkte hemåt,  så det var nog många som frös. Särskilt de som trodde att det var sommarvärme.

Jag är ju lite av en statistiknörd och har snöat in på Spotifys lyssnarstatistik. Sam Outlaw från Los Angeles är störst i- Stockholm! Lite roligt är det ju att en countryartist som skriver musik med både country och mexikanska influenser är störst här.

Han har nästan dubbelt så många lyssnare här som i på Manhattan. På tredje plats kommer - Göteborg- av alla städer, och på fjärde plats Los Angeles.

Jag tycker också att det är det roligt med en artist som verkligen satsar på turnéer även om det är så små scener som Lasse i Parken. Att åka så långt för en sån liten publik tycker jag är ganska imponerande, men det kanske är så musikerlivet är, iallafall i början.

Det måste ju såklart också vara roligt att komma hit och få spela här, även om det måste vara slitsamt att vara borta från sin familj i långa perioder. Jag måste ju intervjua honom. Jag är ju ingen musikjournalist, jag är överlag skitdålig på musik och annan kulturell verksamhet, men jag är intresserad av människor och det är ju en bra början. ;-)

Det där ju han som ska berätta om sin musik och jag ska ju bara skriva... Än så länge har jag inte sett någon intervju med honom i nån svensk tidning, så det finns definitivt ett hål att fylla.

Kanske vågar jag till och med nära drömmen om att intervjua honom i LA såsmåningom... DET vore ju verkligen häftigt! Jag får väl börja tänka ut några bra frågor redan nu... ;-)

Internationella Kvinnodagen

Internationella Kvinnodagen ägnade jag åt att fira mig själv. Ibland måste man vara lite ego, och idag var en sån dag. Jag känner mig stolt över att jag har kravlat mig ur en djup grop och faktiskt lyckats göra en nystart i ett liv. Jag har inte uppdaterat här så på ett tag för att det helt enkelt har varit lite mycket annat att hålla reda på.

Jag har skrivit en lista i min mobil där det står vad jag ska skriva om här, då det saknas inte uppslag. Det är bara så att energin har varit lite låg och då spretar tankarna iväg åt alla möjliga håll å då skulle ni inte förstå nånting.

Jag har dealat med både roliga och jobbiga känslor, och tålamodet har inte varit på topp. Jag har pratat med både Metro och Försäkringskassan om mitt förra jobb, vilket rev upp en hel massa känslor som jag inte riktigt var beredd på.

Framförallt frustrationen att "de inte kan skriva" -de jag pratat med alltså. Tänk att det ska vara så svårt att berätta en historia! Mitt problem är att jag gärna börjar i mitten, kör på och berättar allting jag kommer på, huller om buller. Jag klipper gärna av meningar mitt i och liksom drar ihop dem. Fria associationer, parallella scenarios, metaforer... Fungerar inte alltid så bra om inte den andra är tankeläsare, och det händer ju inte så ofta att man träffar på en sån person.

Alltså blev både artikeln och Försäkringskassans utredning röriga och spretiga. Metro hoppade jag över och Försäkringskassan hade jag 1,5 timmes textgenomgång med. Hon var tapper den handläggaren som inte blev det minsta irriterad (nästan).

Det som är lätt för en person är svårt för någon annan.

Sedan jag skrev här förra gången har jag blivit moster för fjärde gången! Till en helt perfekt underbar liten Oskar. Tänk att man kan älska någon så mycket när den människan är helt ny i den här världen... Jag är en mycket lycklig moster.

Sen är det ju förstås Bar Brasil! Jag var såklart och fotade karnevalen i år också. Det är 6:e året i rad nu som jag är där. I år hade jag förmånen att ha gjort en lång intervju med en av dansöserna, som både blev ett radioreportage och grunden till en artikel. Inte den formellt valda drottningen, men en kvinna med drottninglik utstrålning!

När jag skrivit färdigt den lägger jag ut den här så får ni läsa. Om jag listar ut hur jag laddar upp ljudfiler här så gör jag det. Annars får jag hitta på nåt annat sätt. Jag kan lugnt säga att jag fått mersmak på att intervjua och skriva om karnevalen och dansöserna. Ett urval av bilder kommer jag att ställa ut på Älta Bibliotek från och med 1:a april. Hoppas ni vill komma och titta.

Här är ett litet smakprov på vilka läckra bilder jag kommer att ställa ut. Detta är årets Karnevaldrottning direkt Rio de Janeiro -Dandan Firmo. Både hon och de andra dansöserna gjorde en fantastisk show som tog slut alldeles för fort! Jag har i alla fall läckra bilder som jag kan trösta mig med till nästa år. ;-)

Nu kanske ni tycker att jag spretade iväg från ämnet- min blogg ska ju handla om livet med add, men ni får helt enkelt se det som att detta är add. Det är spretigheten som är grejen. Den röda tråden är inte alltid linjär, den kan också anta formen av ett ihoptrasslat garnnystan som ni vet, men det här inlägget är ganska strukturerat tycker jag. Därför avslutar jag nu innan jag kommer på alla möjligt annat som jag skulle kunna skriva om. Det är bättre att spara till nya inlägg, så ni har nåt att läsa även framöver. ;-)

Andra veckan på Haparandabladet

Sanslöst vackert vinterlandskap. Det var ju inte riktigt så mörkt när jag skulle åka hem, men bilden blev vackrare så här... ;-)

Sanslöst vackert vinterlandskap del 2. 

Kukkolaforsen är fortfarande öppen. Här kan man fiska lax på sommaren. 

Jag och min kamera var på uppdrag häromdagen. Jag skulle skriva personporträtt om "sikhåvaren". Mannen jag skulle skriva om bor i Korpikylä som ligger ca 30 min härifrån Haparanda utmed väg 99. Just den här morgonen vaknade jag upp till ett gnistrande vinterlandskap och riktigt, riktigt kallt. 

Jag var ju givetvis nervös över allt möjligt innan jag åkte iväg, men jag kom fram och tillbaka i ett stycke, och fick helt sanslöst vackra vinterbilder med mig tillbaka. Eftersom jag var ute på uppdrag frö redaktionen så kunde jag inte gå ut och och fota, det var lite för kallt för det också, så jag fotade genom vindrutan på bilen och bilden på forsen tog jag helt sonika genom att dra ner sidorutan på bilen. 

Alla sätt är bra utom de dåliga sägs det ju, och för mig har det varit ett rent lyckokast att komma hit. Första veckan var lite trög, jag fattade ju inte hur nånting funkade och kände mig stressad och osäker och var till och med tveksam på att det skulle gå! 

Nu har jag fått minnen för livet och åker faktiskt hem med känslan av att jag snart är tillbaka! 

-journalist- det är ju synd att det inte finns några jobb...

-pressfotograf- alla vill ju vara fotografer nuförtiden (och det krävs ju tonvis med fina utbildningar och massor av gratisarbete för att komma in nånstans...) 

Jag har haft TUR, som har kunnat fotografera så mycket på jobbet, och haft så snälla vänner som ställt upp på alla möjliga projekt. Kombinationen mycket övning och mycket målmedvetenhet har fört mig hit till Haparanda. Vilket verkligen tydliggör att det går att lyckas även utan jättemycket utbildning om man bara hittar rätt sammanhang. Jag älskar ju att fotografera, och nu har jag verkligen fått fota allt möjligt och fått TRE ettor!!! Jag har också fått massor med utrymme i tidningen!!!

 Det känns nästan overkligt för att det är så bra! 

Jag tycker verkligen att ni ska köpa en digitalprenumeration. Det kostar bara 429kr för sex månader för nya prenumeranter.  Här är länken: Haparandabladet. Då får ni alla mina artiklar inklusive artikeln om Sikhåvaren!!! Bara den är nästan värt 429kr. ;-0

Nu till saken: dessa två veckor har verkligen varit helt fantastiska, även om det varit kämpigt ibland! För första gången på många år har jag känt att jag egentligen inte vill gå hem, men att jag inte riktigt orkar jobba mer nu. Jag kan dock inte riktigt slita mig helt så jag ska fota en grej imorgon kväll också. ;-)

Min kollega sade lite på skoj och nog lite på allvar:  

 – "Du kan ju inte åka hem nuu... du kanske ska stanna" ;-) Hon pushade också på att jag skulle fota imorgon för det blir så mycket fina bilder! 

Min handledare har givit mig så fint beröm också och verkligen lyft fram mig som bildjournalist. 

Summan av min praktik är att bra bilder säljer och att mina bilder blir väldigt bra! Jag lämnar nu redaktionen med en känsla av att ha gjort mig själv oumbärlig...

Sam Outlaw är tillbaka!

Sam Outlaw

Sam Outlaw

Reverend Baron/Danny Garcia

Reverend Baron/David Garcia

Molly Parden

Molly Parden

Sam Outlaw, cowboyen från South Dakota som tog Stockholm och mig med storm med sitt album Angeleno våren 2016. Han gjorde en gratiskonsert i våras som jag var på och nu kom han tillbaka igen på ny turné.

Den här gången spelade han på Kägelbanan på Södra Teatern som är ett betydligt lyft jämfört med Scandic Grand Central Hotel där han spelade förra gången. Han verkar också ha gjort ett lyft på det personliga planet och kommit till Stockholm som en gladare och mer publikvänlig version av sig själv.
-Jag har blivit pappa till en underbar liten son berättar han en stund in i konserten. Aha! Undra på att han skiner som en sol!

Musiken strömmar ut genom högtalarna till publikens lycka. Mig själv inkluderat. ;-)

Sam Outlaw konstaterade att det är lite paradoxalt att han har slagit igenom störst i Stockholm och att det snart ska anordnas någon slags Svensk musikfestival i Kalifornien, Nöjesguiden skriver om den som ett sätt att öka Svensk musikexport. Vi exporterar musik till varandra...

Det kanske känns extra paradoxalt nu när han blivit pappa. Ändå har han ju "världens bästa jobb". Det konstaterade han redan  våras.

Med sig på scenen hade han två andra skickliga musiker, Molly Parden och Danny Garcia alias Reverend Baron.

Jag var som vanligt på jakt efter läckra bilder och fick också många med mig hem. Konserter är ju speciellt att fota eftersom det inte händer så värst mycket i form av rörelse på scenen. I alla fall inte med dessa tre personer. Eftersom jag vill ha lite känsla i mina bilder får jag ju hitta vinklar och köra på lite längre tid så att man ser att de spelar och så att man får lite känsla i bilderna.

Rakt på skarpt och perfekt upplyst... blir rätt tråkigt. Nä myckeavallt gäller även ljus och färg.

Jag tycker det är fascinerande att se hur dessa skickliga musiker hanterar sina instrument. Danny Garcia behandlade sin gitarr som att den vore något väldigt ömt och fint, och var djupt koncentrerad på att spela.

Ändå noterade han att jag fotograferade... Jo jag blev en aning knäsvag av att få sån uppmärksamhet och missade helt att fråga om han ville ha några av bilderna...

Danny Garcia är även skateboard proffs med eget märke... Det skulle ju vara en spännande utgångspunkt för en intervju...

Jag var väldigt djupt koncentrerad på mitt fotograferande. När jag kom hem var jag helt uppe i varv och jättehungrig! Hyperfokus är bra när man ska fotografera konserter. ;-)

Ett är iallafall säkert; jag måste jobba upp modet att be om en intervju så småningom!