Yeeyeee!! Äntligen jobb!

Här är min hundkompis Teddy. :-)

Äntligen, äntligen, äntligen!! Äntligen har jag fått jobb!

Trägen vinner. Ge aldrig upp, och plötsligt händer det.
Jag sökte massor med jobb. Sista ansökningsdatum hade egentligen passerat, men jag skickade in min ansökan ändå. Jag kände att jag struntar i att det är försent, jag får det ändå inte...

Jag fick erbjudande om en anställningsintervju på ett företag i Norrköping och åkte dit på intervju över dagen och på hemvägen när jag kollade mina mejl fanns det plötsligt ett mejl från Mittmedia. Vi bestämde intervju två dagar senare, och efter en kort intervju så var det klart.

Jag har fått ett långt vikariat i Dalarna, from mitten på maj till mitten av augusti. Såååååå himla häftigt!! Sjukt kul, spännande, lite läskigt, och ja bara så kul!

Först Falun en vecka introduktion, sen fyra veckor i Ludvika, sen tillbaka till Falun tre veckor och sen avsluta i Ludvika fyra veckor...

Håll tummarna för att det blir så lyckat som jag tror att det kommer att bli!

"Det är dags nu"

Jag kliver in på tomten och följer den lilla stenlagda, men nu isiga gången, fram till ett litet hus som ligger bakom det stora huset. Jag är på hemmaplan nära hem, men ändå ska jag för första gången ta steget in i en ny värld.

Huset har en stor altan på framsidan, där det står stolar uppfällda med fårfällar på. Det står några människor där och pratar i det gassande solskenet. Jag söker mig lite trevande fram till hon som leder kursen.

– Hej va' roligt att du ville komma! Säger hon och ger mig en kram.

Kursen, eller rättare sagt workshopen handlar om andlighet och kursledaren som heter Ammis Reiman och är medium.

Vi går in och sätter oss och får berätta om våra förväntningar på helgen.
– Jag vill mer än jag kan säger jag. Jag vill kunna bestämma när jag ska känna saker och inte.

De andra berättar om sina förväntningar och Ammis skriver.

Vi är en liten grupp. Inte mer än sex personer. några yngre och några äldre och några mittemellan.
Jag känner mig sjukt taggad och förväntansfull.

Vi börjar med meditationer.
– Blunda och var stilla. Om ni känner att ni måste röra på er så försök att strunta i det.

Ahmen hej! Jag kan inte vara stilla. Det börjar genast klia överallt och kroppen känns så otroligt rastlös... Men det går ganska bra.

– Nu ska vi göra några övningar. Vi börjar med att tre personer sitter med ansiktet mot de fönstren som täcker hela fasaden, och de andra tre lägger sina händer på de första personernas axlar. Nu ska ni som sitter känna in på personen som står bakom.

Jag blir genast jättestressad, jag kan ju inte!.

–Jag väntar gärna till efter lunchen, säger jag.

När det blir min tur att känna av den andra personen går det över förväntan. Jag ser färger, djur och några andra detaljer om personen.

Sen fortsätter vi med föremål- jag kan ju inte...

– Jag ser eld, och grill... uppenbarligen kunde jag...

Vi fortsätter med bilder som vi klippt ur tidningar. Det är ju min grej. Det bara lossnade totalt. Jag kände mig supernöjd över mina tolkningar kring bilderna.

Dag två började vi med meditationer igen.

– Tänk på era chakran som energifält, som ni ökar energin i en i taget. Fokusera på andningen och när ni tappar bort andningen tar ni bara tillbaka fokuset till andningen igen.

Shit vad svårt att hålla fokus. Jag kan inte... eller jo det går ju ganska bra idag.

Nu ska ni samtala med er guider.

Guider? Jag kan ju inte samtala med någon guide.

Eller jo... vänta... han sitter ju där, i gläntan i skogen, under trädet. Precis bredvid mig. Han sitter precis bredvid mig. Jag ser honom fast på insidan om ni förstår. Han är ganska liten, aningen rund med grått yvigt lockigt hår. Lagom solbränd. Han har en väska i linnetyg som hänger rakt över bröstet med ett bröd i som vi delar.

Plötsligt får jag ett ord:
Samhörighet.

Ammis vägleder och frågar om det är samhörighet med gruppen?
Jag frågar min guide, och svaret blir JA!

Sen tittar han mig med en intensiv blick rakt i ögonen. Lugnt och intensivt tittar han på mig och säger:
– Det är dags nu!
– Det är dags nu!

Vad är det som är dags?
–Det är dags nu.

Sen går han i väg in i skogen.
Det är så märkligt, för jag hör ingen röst. Jag hör bara ett budskap...

Wow, känner jag. Vilken grej! Jag kunde få kontakt med min guide!

– Nu ska ni vägleda en annan deltagare i en specifik fråga.

Lite stresspåslag igen. Jag kan ju inte...

Eller jo, jag måste bara fokusera lite, och lugnt och stilla bara ta in personens guide... Jag ska vägleda om jobb.

Ja just det. Där är han, - guiden... Också en man, men helt olik den första. Han visar verkstadsmiljö för personen jag ska vägleda. Bilar, tändstift, sånt där trassel man torkar händerna på... Sen visar ha en bok med tomma blad. Väldigt ivrigt pekar han med fingret på de tomma bladen i boken. Vad vill han egentligen?

Jag växlar mellan verkstadsmiljön och boken i mitt huvud. Sen kommer det en sån där gammaldags telefonsladd.
– Du ska ringa. Vara lite på, inte ge dig...

Jag hade svårt att koncentrera mig, eftersom det var andra personer där som också tränade på varandra, men det räckte med att Ammis bara ställde sig bredvid mig för att skärma av lite så gick det bra igen.

Personen visar sig ha koppling redan nu till verkstadsmiljö, men det verkar som att personen kommer att byta verkstad. Redan innan vi börjat övningen hade det dykt upp motorcyklar i mitt huvud.
– Jag får in motorcyklar. Känner du igen det?
– Ja visst! jag kör motorcykel.

Sen byter vi. Personen mitt emot mig fick in lekande glada barn, en brun byggnad, och en kajkant. Nordväst och positiv energi.

– Nu är det sista övningen under helgen. Den ska vi ägna åt att prata med våra släktingar och vänner på andra sidan.

– Jag kan ju inte sånt...

Eller jo jag har ju en dam här. En pigg, glad, kort, lite rund och satt dam i 70års åldern som gillar att steka pannkakor och har en gul klänning på sig. Brunt, matt hår som är lite lagom lockigt.
Fascinerande hur man kan se en människa så tydligt som man inte känner eller vet vem hon var.

Hon säger ingenting. Förmedlar bara massor av värme och kärlek.

Min kurskamrat fick förmedla budskap till mig från en kvinna i 20 års åldern eller yngre.
Kvinnan visade att hand tog en dockvagn med ett rött skynke i. Hon visade en stor trädgård med ett stort hus och att det fanns en stor  mörk häck runt huset. Kvinnan hade svårt att andas när hon dog.
Hon ville förmedla:
"Älska medan du kan". Jag lovar. Jag lovar att älska.

Jag tror att kvinnan som visade sig var fröken Lovisa Ulrika Nordstedt, som var en syster till min morfars pappa. Hon dog i maj 1890 sannolikt av lunginflammation endast 13år gammal. :-(

En annan kurskamrat fick kontakt med en annan kvinna.
– Hon visar mig att hon åker skidor, och att hon hjälper barn att födas. Sen visar hon hur hon kavlar... Hon är en reslig kvinna...
– Hon tycker att du ska göra lite som hon.

Det måste vara en kvinna på min mormors sida från 1830-talet som hette Sara Persdotter. Hon var barnmorska i Köla i Värmland och efter att hon blev änka med nio barn samlade byn ihop pengar så att hon kunde starta en krog. Hon lärde alla sina barn att läsa och skriva och hon är känd i vår släkt som "Sara på Trekanten".
(Jag måste kolla äktheten i historien för att veta om den verkligen är sann eller om det är en släktskröna. ;-))
Det som går att verifiera är att hon hade fem barn och att hon och hennes man levde tillsammans tills de blev gamla och dog i början på 1900-talet.

Tusen järn i elden verkar alltså vara en ärftlig egenskap då från föregående generationer. :-9

Känslan efter den här helgen är overklig och smått magisk. Äntligen finns den utrymme för själen att ta plats. Äntligen får intuitionen en ram att arbeta inom och jag har verkligen lärt mig att jag kan så oerhört mycket mer än jag tror. Istället för att försöka gömma undan kan jag visa upp och vara stolt.

Mitt förnuft tror fortfarande inte att jag kan, men känslan säger nåt annat. Jag har också lärt mig att släppa prestationsångest och hur kul och trevligt det är att lära sig nya saker i en miljö som känns trygg och säker. Det är meningen att vi ska utmanas i våra tankesätt och att vi ska öva och göra fel.

Övar man inte för att man är rädd att göra fel kan man ju inte lära sig nånting. Det här är så himla kul och spännande att jag definitivt ska öva mer. Prestationsångest är en ständig följeslagare i livet, men det gäller att inte låta den ta över. Jag kan ju allt möjligt. Nu måste jag vara kvar i den känslan. Jag kan och och jag vill! och jag tänker inte låta prestationsångesten kapa min hjärna.

Det är dags nu. Dags att jag visar vägen i mitt eget liv. Tar mig själv på allvar...

Därför har jag redan bokat in nästa kurs! Det ska bli såååå kul, svårt och spännande... 

Hej på er!

Där é ni ju!
Det går lite trögt med skrivandet just nu, det är mycket annat som händer just nu. Konflikten med F-kassan suger såklart väldigt mycket energi, Jag har också äntligen orkat börja skriva på en arbetsskadeanmälan med hjälp av en väldigt god vän.

Jag är en väldigt lyckligt lottad människa som äger en kamera. Min kamera är verkligen min förlängda arm, eller öga kanske. ;-) Häromdagen tog jag en sväng runt i Älta där jag bor för att fota fjärilar. Jag hittade knappt några fjärilar, men desto fler vackra blommor och konstiga småkryp.

Även om jag inte är någon insektsfantast så tycker jag att de skänker mer liv åt bilderna, det blir lite mer spännande än bara blommor. Jag hade en intensiv "Humlefas" men den har gått över lite nu. Humlorna är så vackra när de flyger i kvällssolen eller sitter på nån blomma och suger nektar. De gillar INTE att bli störda dock! De blir sura och bränns.

Det fick jag erfara när jag råkade förivra mig och mosade rakt in i en stor tistel med massor av Humlor för att få en bättre vinkel. Märkligt hur hjärnan funkar ibland. Jag hade ägnat säkert 5minuter åt att fota Humlorna i Tisteln innan jag plötsligt glömde bort att de var överallt!

Med ett ilsket surrande försökte de försvara sig, men jag hade ju redan fått panik över att de var PÅ MIG! Tyvärr var det nån som dog, men de flesta klarade sig.

När jag kom hem från min härliga promenad hade jag nog uppåt 600bilder i kameran. Om man inte har något tydligt uppdrag är det lite extra svårt att prioritera. Jag har ju liksom kommit förbi "suddigt och fult" fasen. Det blir för många bra bilder tycker jag; (Det är ju ett positivt problem ändå. Det vore ju väldigt mycket värre om det hade varit tvärt om.)

När det blir en så överbelastning i hjärnan händer helt enkelt ingenting. Det är ju både svårt och roligt att välja ut sina bästa bilder, och sen kanske det inte alls är de bilderna som passar bäst i sammanhanget som jag ska illustrera. Väntar man några dagar brukar det dock ordna sig, och ibland behöver man ge sig själv tid att titta igenom materialet ett par gånger innan man bestämmer sig.

Kameran gör nog ändå att det blir lite lättare med avgränsningen. Den skapar liksom naturliga avgränsningar å ena sidan, å andra sidan finns det ju bilder överallt som liksom bara väntar på att fångas in. Ibland blir jag lite stressad av att veta att det finns så sjukt mycket snygga bilder som jag borde ta men inte tar, men jag kan ju omöjligt ta alla bilder som finns. Jag kan ju inte ens veta vilka bilder som finns innan jag tagit dem...

Min hjärna är nog att likna vid en trål. Den tar in allt och sparar på det mesta ifall det skulle behövas vid ett senare tillfälle. Det visade sig vara en utmärkt förutsättning för att klara inträdesprovet till journalistprogrammet jag ska läsa i höst. Det ska bli riktig både kul och spännande!

En känsla av balans...

Känslan! Känner ni känslan av en härlig sommaräng? 

Att vara på landet är sååå underbart, men så kommer den där rastlösheten. Jag måste göra nåt. Nånting som är spännande. Jag kan inte bara ligga still. Det går inte. Det är inte alls min "grej". 

Jag är ständigt på språng. Ständigt med kameran i handen. 

Att fotografera är min passion, min glädje och mitt förlängda öga. Det blir som ett sätt att hantera omvärldens alla intryck som ibland blir överväldigande. Add- hjärnan har inget filter. Den sorterar inte bort onödig och nödvändig information. Den prioriterar inte heller vad som är viktigt. Den tar in allt. Huller om buller. Det är faktiskt också lite av en förutsättning för kreativitet. Att fotografera och att ta riktigt bra bilder är som en drog eller ett rus. Känslan när man "sätter bilden" ger världens endorfinkick. Fördelen är att det inte finns några negativa bieffekter. ;-) Möjligen att man blir aningen osocial när man smyger på fjärilar... :-))

Tillbaka på landet. Det händer ju inte sådär värst mycket spännande saker när man är i sommarstugan. Det är liksom det som är hela poängen. Man ska vila sig och koppla av. Aktiv avkoppling funkar bäst för människor med add/adhd. 

Alltså får man hitta på nåt som är tillräckligt spännande för att jag ska stilla min rastlöshet. Fotografera alltså. Jag har ett jättefint macroobjektiv till min kamera. 

Med ett macroobjektiv kan man avbilda saker i skala 1:1 dvs lika stort som i verkligheten. Man kan också få in en detaljrikedom som inte är möjlig med andra objektiv. Det är just möjligheten att byta objektiv för olika ändamål som är finessen med en systemkamera. 

Förra sommaren upptäckte jag fjärilarna och humlorna. Det är så vansinnigt spännande och kul att smyga sig på dem. Man måste gå tillräckligt nära för att få bra bilder, men man måste vara försiktig så att man inte skrämmer bort dem. 

Öva, öva, öva. Mååååånga bilder. Smyga lagom nära, lagom fort... Skärpa, ljus och komposition... Allt i ett delikat samspel. Allt ska sitta precis när jag tycker på knappen. Ju större bländare (hål i linsen för ljusinsläpp) desto svårare att få skärpa precis på rätt ställe eftersom det också betyder ett ett väldigt kort skärpedjup. 

Efter ett tag började jag märka att olika arter var olika skygga. Bara en sån upptäckt är helt fascinerande tycker jag. Fler bilder kommer såklart. 

Jag gillar just den här bilden just nu för att den avspeglar nån slags känsla av behovet av balans i tillvaron. Humlans tyngd mot blommans skirhet. I perfekt balans. Dessutom är bilden perfekt balanserad för att den ska vara dynamiskt och vilsam för ögat. 

Känslan för ljuset, motivet, kompositionen. Det är det som är min passion! 

Kaos och kreativitet

Jag är en kreativ person. Kreativiteten har tagit sig olika uttryck genom åren. I början av mellanstadiet höll jag på väldigt mycket med lera på fritidsgården. Det var verkligen fantastiskt att jag kunde gå dit och få utlopp för all min kreativitet. När jag blev vuxen och började jobba målade jag med barnen, senare fotograferade jag dem, först med jobbets kameror och senare med mina egna kameror. Jag blev ihågkommen av kollegor och föräldrar som en duktig fotograf snarare än en förskollärare. :-) Resten kan ni se på min fotoblogg.

Kreativiteten är inte linjär och kaos är en förutsättning för kreativitet. "Alla kaotiska system är icke-linjära, men alla icke-linjära system är inte kaotiska" källa Wikipedia. När man inte kan sortera intrycken man får, har svårt med struktur ordning och planering så upplevs det nog ofta både av individen och omgivningen som ett kaos. 

Jag upplever att mitt liv just nu är smått kaotiskt. Jag har bestämt mig för att definitivt säga nej till mitt yrke som förskollärare. Jag klarar inte av att vara arbetsledande på det sättet jag ska vara. Jag saknar barnen. Det jag älskar mest med barn är just kreativiteten, kaoset. Människor är aldrig helt förutsägbara. De rör sig i enligt ett förutbestämt mönster i ett förutbestämt sammanhang men är alla sina egna. Det är verkligen fantastiskt!

Mitt sätt att vara ÄR mer kaotiskt än andra. Om jag ska röra mig från punkt a till punkt b är det inte alls givet att jag kommer dit i tid. Det är inte säkert att jag kommer dit alls. Det beror alldeles på vad som händer på vägen. Om det som händer på vägen är tillräckligt spännande försvinner tid och rum och målet försvinner ur sikte. Städningen är ju ett bra exempel på detta. Jag kommer på så många sidospår att jag aldrig blir färdig förrän det är dags att börja om... 

Det finns till och med ett matematisk begrepp för detta!!! Hur spännande är inte det!!

Det kallas helt sonika för "fjärilseffekten" (läs mer på Wikipedia). Teorin är att om en liten fjäril fladdrar med vingarna i Amazonas så kan det skapa orkan i Sverige. Oförutsägbara saker kan hända även om det ingår i ett förutsägbart system. Även om systemet är totalt förutsägbart kan det uppstå kaos. 

Jag är en filosofiskt och väldigt analytiskt lagd person som älskar att se samband, mönster i saker som först bara tycks bestå av ett kaos. Jag är en teoretiker som behöver vara fysisk. Jag har en hjärna som är hal som en ål och snabb som blixten. Jag är en starter som ger aldrig ger upp och äger ett enormt stort rättspatos... Tänk vad mycket jag skulle kunna bidra med om jag bara hamnade på rätt plats! 

Jag kan ju aldrig vara tyst någon längre period ;-). Har jag kommit på nåt nytt bra, så MÅSTE jag berätta det. Har jag kommit på något som inte stämmer med hur det borde vara så måste jag berätta om det också. Eller en känsla jag har, eller nåt som har hänt... Som den väldigt kreativa person jag är kan jag också bli VÄLDIGT myckeavallt i perioder, för att sen behöva dra mig tillbaka en period för att återhämta mig. 

Även om jag önskar och vill att spänningen minskar så att jag slipper befinna mig i extremlägena hela tiden så vill och kan jag aldrig "bara befinna mig i mitten". Det är en fysisk omöjlighet eftersom det styrs av hormonerna i hjärnan inte bara mitt medvetna jag. 

En annan del av min kaoshjärna handlar om att det i alla situationer som hamnar i och man möjligen skulle kunna hamna i, har en hel mängd alternativa scenarios. Jag tror att det är samma sak som ett fasrum i fysiken. Det finns en oändlig mängd variabler för varje punkt på en kurva som alla är beroende av varandra. (Jag är ju ingen matematiker så detta är en fri tolkning av ett matematiskt begrepp)

Min kreativa kaoshjärna suger upp alla möjliga detaljer vid alla möjliga tillfällen och lagrar dem på "hårddisken" till ett senare tillfälle. Tänk dig hemsidorna på internet. Varje hemsida lagrar en liten fil på din dator. En cookie. De finns där och tar upp plats och arbetsminne på din hårddisk, men är samtidigt en förutsättning för att kunna ladda hemsidorna på nätet. 

Är arbetsminnet utspritt eller för dåligt så blir datorn överbelastad och hänger sig. En typisk sån situation i verkligheten är när jag besökte Hemköp under Åhléns vid Skanstull. De har satt upp en miljard röda skyltar som sticker ut i gången som alla ropar "KÖP MIG"!! Jag är jättebra. Extrapris just i dag eller alltid lågt pris. 

Ett annat exempel är schackspelet. Alla pjäser har en förutbestämd roll, alla pjäser är beroende av varandras inbördes ordning och ska flyttas enligt ett givet mönster och ändå blir det aldrig förutsägbart. 

Politiken är egentligen ett enda jättestort schackbräde som jag ser det. Politiken blir aldrig förutsägbar, det är nog därför jag älskar politiken och samhällsvetenskapen så mycket. Om man bara ser bakom alla de där "köp mig" budskapen och ser igenom strukturen så öppnar sig en helt ny värld av filosofiska aspekter av vårt samhälle. 

Problemet för mig är att det är så vansinnigt mycket att "se igenom". Det är så många flöden att analysera och oerhört komplext när man börjar gräva lite. Det gör mig så trött ibland. Det ÄR tröttsamt att inte kunna rikta sitt fokus för att det är för mycket som är intressant. 

Det är som att alla de där skyltarna i gången på Hemköp innehåller olika oerhört spännande frågor som känns angelägna. Det är enormt svårt stundtals att sortera och prioritera vad som är viktigast. Dessutom går det ju att analysera problemet utifrån massor av olika aspekter... Ibland funkar det riktigt bar och ibland kommer jag inpå så många sidospår att jag inte ens vet vad det var jag tyckte var så spännande från början... 

Paradoxalt nog är det just dessa processer som även bidrar till min kreativitet. Styr man förutsättningarna för mycket så att allt blir förutsägbart dör min kreativitet. Om kreativiteten dör känns allting tråkigt och meningslöst och jag blir deprimerad.

Kanske blir det så att jag omedvetet börjar agera på ett sätt så att det då ges utrymme för lite kaos, eftersom det genererar kreativitet och jag mår bättre igen. Jag vet inte riktigt om det är så eftersom jag ju inte kan se mig själv utifrån (fast ibland skulle jag vilja kunna titta ner på mig själv och situationen från ett högre perspektiv så kanske jag skulle förstå mig själv lite bättre. :-) 

Även om jag tycker att dessa situationer är påfrestande i stunden är det ändå är det just dessa situationer som gör att jag kan visualisera exempel för er här just nu. Det ena förutsätter det andra hela tiden. Hur många låtar har vi inte hört om olycklig kärlek?! ;-9 

Hela detta inlägg handlar om kreativitet. Kreativiteten måste få flöda fritt men fri kreativitet kräver också en ram, eller ett sammanhang att förhålla sig till. Det är därför jag jag älskar att fotografera. Min specialitet är porträtt i miljö. Det blir aldrig förutsägbart. Alla människor är olika och ljuset faller olika hela tiden i olika miljöer. Dessutom kräver olika situationer olika saker av mig som fotograf. Kameran är ett väldigt konkret verktyg att jobba med. Det är en ultimat kombination av vetenskap och kreativitet. 

Tänk om jag kunde få jobba i ett sammanhang där jag får fotografera och intervjua människor om spännande saker som jag sen kunde använda  i ett större sammanhang. 

Jag gillar min kreativitet och jag förstår nu att kaoset i hjärnan är en del av den. Min kreativitet är inte linjär. Den är myckeavallt, överallt och på många plan samtidigt. Det jag behöver hitta är ett sammanhang ett förhålla mig till; en ram som kan omvandla kreativiteten och kaoset så att det blir mer konstruktivt och får större genomslagskraft. 

Tillsvidare är detta min kreativa kanal och jag är så himla glad över att så många vill dela den med mig!