Yeeyeee!! Äntligen jobb!

Här är min hundkompis Teddy. :-)

Äntligen, äntligen, äntligen!! Äntligen har jag fått jobb!

Trägen vinner. Ge aldrig upp, och plötsligt händer det.
Jag sökte massor med jobb. Sista ansökningsdatum hade egentligen passerat, men jag skickade in min ansökan ändå. Jag kände att jag struntar i att det är försent, jag får det ändå inte...

Jag fick erbjudande om en anställningsintervju på ett företag i Norrköping och åkte dit på intervju över dagen och på hemvägen när jag kollade mina mejl fanns det plötsligt ett mejl från Mittmedia. Vi bestämde intervju två dagar senare, och efter en kort intervju så var det klart.

Jag har fått ett långt vikariat i Dalarna, from mitten på maj till mitten av augusti. Såååååå himla häftigt!! Sjukt kul, spännande, lite läskigt, och ja bara så kul!

Först Falun en vecka introduktion, sen fyra veckor i Ludvika, sen tillbaka till Falun tre veckor och sen avsluta i Ludvika fyra veckor...

Håll tummarna för att det blir så lyckat som jag tror att det kommer att bli!

Filterbubblan...

Idag har varit en sån där skit-dag när man bara vill dra täcket över huvudet och gå i dvala. Överallt möter min hjärna negativa nyheter. Särskilt Facebook är en utmärkt källa till deprimerande nyheter i mitt flöde.

Jag måste ju ändra, men det är väl inte helt det lättaste. Hjärnan vill gärna reagera på alla nyheter om sjuka utförsäkrade människor som krigar mot Försäkringskassan, alla djur som far illa, och alla kampanjer mot någon orättvisa eller nåt måste ändras. Det som nu är känt som filterbubblan. Facebook och Google styr mitt nyhetsflöde med sina algoritmer och får mig att uppleva att allt är skit och att det inte finns något hopp om någonting egentligen.

Problemet är just att ju mer jag reagerar på allt som jag tycker är fel så blir det bara mer, och mer tills jag inte orkar mer. Jag blir deprimerad och ångesten kommer krypande. Tillslut blir även positiva nyheter negativa. Det är FÖR kämpigt att läsa alla inlägg om semestrar på läckra resmål, alla snygga bilder eller nån som faktiskt FÅTT sjukpenning eller blivit uppskattad på jobbet.

Jag måste bryta dödläget akut. Måste ha ett jobb. Måste sluta trycka gilla på alla negativa inlägg på fb. Mitt mående är naturligtvis kopplat till jobbet. Nu har jag suttit hemma i SEX månader! Det är outhärdligt. Man tappar alla sociala kontakter och tappar lusten att ens kliva upp på morgonen. Ekonomin är ett megastort stressmoment. Spara ner på ALLT.

Värst av allt är känslan av att inte riktigt ha en plats. Att inte får plats i samhället.

Häromdagen skulle jag gå på Friskis och Svettis gympa för att få upp lite endorfiner till hjärnan. Träningstajsten är borta. SUCK! Jag orkar inte mer nu.

Ok jag skulle ju ändå köpa nya, googlar in på samma firma som jag köpte från förra gången.
–Tyvärr din storlek är slutsåld.
–Kommer de in igen?
–Nej tyvärr, men storleken under kanske passar?

Alltså nej. Då hade jag beställt den storleken. Sjukt svårt att få tag på träningskläder som passar mig och min kropp. Även om jag försöker vara stolt över min kropp undviker jag gärna att visa upp mig halvnaken på gympapasset. Jag sticker ut tillräckligt mycket ändå känns det som.

Uppslag till en artikel- ja!

Det är något väldigt väsentligt som blir förbisett i detta jag genomlever i detta nu. Jag fick svaret när jag ramlade över "We are the world" videon som kom nån gång på 80-talet. Massor av Amerikanska artister sjöng tillsammans för att samla in pengar för att bekämpa svälten i Afrika.

We are the world

Deras gemensamma nämnare- olikheterna! Alla sjunger, men alla sjunger på sitt sätt. Det finns inget perfekt sätt att sjunga på. Bara glädjen i att göra det tillsammans! Tänk vad många artister som aldrig hade slagit igenom om alla hade behövt låta likadant!

Totalitära stater kan aldrig överleva i längden för att de inte utvecklas. För att de ska utvecklas måste det finnas kreativitet. Jag anar en en likriktning i samhället som jag inte tycker känns kul. Människor som på ett eller annat sätt behöver nåt litet extra åker ut. Eller får aldrig en chans.

SEX månader av bortslösad energi och massor av kompetens som förtvinar. Så känns det. Det går inte längre. Jag har varit på intervju på förskolan jag nämnde i mitt förra inlägg och det kändes smått hoppfullt.

–Vi är absolut inte perfekta! sade chefen Vi jobbar hela tiden med utveckling av oss och verksamheten.

Vilken enorm befrielse att kunna vara den jag är även i förskolan. Jag berättade om min uppfattning att jag gör mig bäst som punktinsatsmänniska i förskolan.

–Vad bara att du kommit till insikt om vad som passar dig! fortsatte hon.

Det börjar med oss. Anställ inte bara perfekta människor. Anställ mig. Jag kan massor och kan lära mig mycket mer. Jag skriver, fotar och pratar med de som pratar med mig. Anställ andra "o-perfekta människor".

Ge mig en chans att visa vad jag går för. Det börjar med oss. Med mig. Jag måste fortsätta söka jobb och våga TA plats. Jag vill skicka signalen till barnen som kommer efter mig att alla får plats. Alla storlekar, sorter, och med diverse olika utmaningar. Alla får plats om vi tillåter det.

Kvinna med rätt att välja!

Ok avgränsa dig nu! Jag KAN inte skriva allting som hör ämnet till för då hinner jag inte...
Hinner inte vaddå?
Leva till exempel...

Typiskt mig att öppna med en sån dialog. Typiskt min hjärna. Jag skulle ju skriva om valfrihet...
Just idag har jag retat upp mig på fransmännens agerande gentemot muslimska kvinnor i Burkini eller sjal, eller slöja.

Tanken är ju att koppla ihop det jag läser med mitt eget liv, och den här gången handlar det om kvinnors rätt att själva få bestämma över sina liv och sina kroppar. Personligen anser jag att det är för många män som tar sig friheten att bestämma hur kvinnor ska se ut, vara, vad de ska tycka, vad de ska ha på sig, och om de får älska vem de vill, och en massa andra saker som jag inte kan gå in på nu.

Just i det här sammanhanget har bilden av 4! män som tvingar 1! kvinna att klä av sig en extra laddning.
Här är en annan länk om denna nyhet från: Göteborgsposten

Vart finns kopplingen mellan en kvinna i sjal och en man som skjuter ner oskyldiga civila i terrordåd?
Om kvinnor bär någon slags kollektiv skuld för mäns idiotbeteende vad bär då männen för kollektiv skuld?

Det är faktiskt ofrånkomligt att se det som att man igen skjuter över ansvaret för massor av saker som de inte alls rår på på kvinnorna. Om man på något sätt tror att problemen med terrorism tex genom att förbjuda kvinnor att klä sig som de vill så har man ju verkligen missat en stor poäng. Fattigdom och social isolering är långt mycket större problem än kvinnor med sjal.

Som alltid tror jag att det handlar om politik och pengar.

Kvinnor ska inte utmana mäns maktpositioner.

Det var ju en kvinna som hittade på Burkinin, det kan ju inte tolereras. Naturligtvis är detta bara en ren spekulation från min sida. Det finns nog inte heller en kristallklar "sanning". Det finns dock en hel massa underliggande uppfattningar om hur kvinnor ska vara, men det finns sannolikt ingen politiker som skulle gå ut och säga det öppet. Istället fokuserar man sig på symboler för terrorism, eller symboler som kan tolkas att ha koppling till terrorism...

I slutänden handlar det ju givetvis om att bli omvald. Terrorism eller rättare sagt åtgärder för att "bekämpa" terrorismen är ju så mycket lättare att vinna ett val på än att arbeta långsiktigt med integration och social rättvisa.

Jag har ju nu fått möjlighet att plugga igen, och den här gången blir det journalistik. När jag sökte ett skolfoto jobb för några år sen var det en manlig fotograf som intervjuade mig. Jag berättade sanningsenligt att jag helst ville jobba som pressfotograf.

Hans svar var:
-Det kommer du aldrig att klara för du är ju kvinna! Pressfoto är ju ett apberg och det klarar bara män. Det visste han eftersom han jobbat som pressfotograf en period i sitt liv.

Jaha det var ju en ovanligt korkad kommentar tänkte jag. Det var så korkad att jag fortfarande kommer ihåg den! Det kommer ju bli väldigt jobbigt för honom och andra män som känner sig hotade av kvinnor när jag säljer mina första reportage.

Kvinnliga pressfotografer är tyvärr i minoritet och verkar ha svårt att göra sig hörda i mediabruset. (Här kan ni läsa mer om kvinnliga pressfotografer.) OM nu pressfotot är ett apberg får man väl gå runt berget så man kommer in bakvägen tänker jag. Det är där de bästa reportagen gömmer sig i vilket fall.

Jag vill berätta om kvinnorna i mina reportage och jag tror tyvärr att jag kommer att behöva skriva om män som kränker kvinnors självbestämmanderätt även i framtiden; i demokratins namn i religionens namn eller genom att skära sönder den sociala välfärden så att kvinnor tvingas bära den på sina axlar också.

Min favoritgren råkar vara att ifrågasätta saker, och nu är ju en brännande het fråga om vart gränsen går för vilka typer av klädsel man får ha på sig på en strand tex. Burkini är förbjuden, men hur är det med våtdräkt? Mössa? Eller om jag som icke-muslimsk kvinna sätter på mig plagg som kan tolkas som religiösa, är det också förbjudet?

Fortsättning följer!