Ett Franskt slott!

"Vid regnbågens slut finns en kruka av guld."
Eftersom jag inte har någon bild på ett Franskt slott så får den här bilden symbolisera känslan av att ingenting är omöjligt om man bara följer sin dröm.

Någon mer än jag som fastnat framför programmet "Escape to the Chateau" på Tv4? Jag är helt såld! Kan inte sluta titta. En engelsk småbarnsfamilj som bestämmer sig för att flytta till Frankrike. De inser att pengarna räcker längre än en mysig liten stuga och bestämmer sig för att köpa -ett SLOTT!

Det är ett rent vansinnesprojekt. Ett ekonomiskt slukhål eller som mannen i programmet säger:
– 240 eller 420 (jag kommer inte ihåg siffran) till varför man inte ska köpa just det här slottet. Slottet är byggt på 1870-talet och har stått tomt i 40år. Allt måste göras om eller göras nytt. Eller, värme, avlopp och bredband... allt sånt där som man vill ha som en modern människa.

Jag vill också bo i ett slott! Vem vill bo i en liten lägenhet när man kan bo i ett slott!

Mycke av allt är just myckeavallt. Jag är en obotlig romantiker och just nu längtar jag bort. Jag längtar efter frihet, efter yta och efter nya lösningar efter att kunna leva ut mina drömmar.

Det är befriande häftigt att se två människor faktiskt göra det helt galna och vansinniga som att faktiskt köpa ett slott som är dessutom är ett mastodontprojekt att göra iordning. Naturligtvis utan pengar. (Själva dramaturgin bygger på det omöjliga.)

Det känns faktiskt lockande just nu att skita i det här landet och den här trångsynta arbetsmarknaden som tycks vara i mediebranschen. Ta en paus på soligare breddgrader. Jobb efter jobb månad efter månad och ingenting händer. "Mitt jobb" kanske inte ens finns i det här landet?!

Begränsningarna finns ju faktiskt oftast bara i våra egna hjärnor. I min hjärna. Jag kanske måste fundera mer på vilken typ av journalistik jag vill jobba med. Bostadsfrågor känns lockande faktiskt. Det är så centralt och så viktigt och ganska torrt men ändå känslosamt... Förutsägbart och styrt av massor av regler, men ändå totalt oförutsägbart i den bemärkelsen att man aldrig vet vad som döljer sig bakom fasaden.

Ni kommer att förstå vad jag menar när jag säljer min grävartikel. Jag måste bara ha ett job först innan jag kan sälja den.

"Tack för din ansökan tjänsten gick till en annan sökande den här gången. Vi behåller ditt CV så kanske vi kontaktar dig längre fram."

Hur menar du nu har jag lust att fråga! Jag har sökt jobb på din tidning tre gånger! Eller jag fick just ett mejl om att just ni söker en reporter på den redaktionen som jag sökte till...  Det är faktiskt svårt att inte ta det personligt. Jag har svårt att hantera dubbla budskap jsut nu. Det känns inte schyst.

Nu hoppas jag på förskolan. Barnen vill ha mig. Jag behövs för barnen. Jag behöver barnen... Kanske får jag så många timmar att jag kan börja frilansa. Jag har inte särskilt lång uthållighet och sex månader utan en endaste intervju får mig att känna att jag måste tänka om.

Det känns rätt meningslöst att söka mängder av jobb som jag inte kommer att få. Jag har varit "bortskämd" med att bara behöva söka ett fåtal jobb och sen får det. Jag agerar och det blir en direkt återkoppling.

"Talar man inte om att man finns så kan ingen veta vilken kompetens man har." Det stämmer ju förvisso, men hur ska man någonsin få visa vad man går för om man inte får visa vad man kan?!

Idioti på arbetsmarknaden! Perfekt är tråkigt är min åsikt. Världen behöver fler människor som den engelska småbarnsfamiljen. Som vågar satsa på sina drömmar. Som vågar vara o-perfekta.

Tanken slog mig häromdagen att många pressfotografers bilder ser ganska lika ut. Olika mina bilder. Grymt snyggt men också lite tråkigt, för att det blir lite för perfekt... Kanske är det för att många har gått i samma skola och lärt sig hur det ska vara- hur bilderna ska se ut. Jag har inte gått i den skolan och därmed inte lärt mig hur bilderna "ska se ut". Eller så är det bara ett försvar för mig själv och min egen prestationsångest. Jag duger fast jag inte har gått i "pressfotografskolan".

En o-perfekt bild som jag ändå gillar väldigt mycket! 

Med mitt förnuft kan jag inse att jag inte ska bo i ett gigantiskt hus som kräver massor av underhåll eftersom jag helst inte vill ägna min tid åt sånt. Jag är ju inte heller överförtjust i att städa... hahaha, men min känsla säger att jag såklart ska bo i ett stort hus som rymmer massor av människor!

Kanske det går att hitta någon slags kompromiss? Ett självgående stort hus typ herrgård där jag och min hund kan bo och dit jag kan bjuda in intressanta människor att intervjua och skriva om...?

Där skulle det även finnas utrymme för barnen. En plats där de får ge utlopp för sin kreativitet och fantasi.

Jag kan hänga en lapp på dörren:
"Du finner mig i biblioteket." Jag har alltid velat ha ett bibliotek ända sedan jag var barn.

Känn på skillnaden i bibliotek och arbetsrum. Arbetsrum låter så fruktansvärt tråkigt och förutsägbart. Ett bibliotek rymmer på något sätt hela världens fantasier och drömmar utan att bli förutsägbart eller tråkigt. Det känns så mycket mer inspirerande.

Vem vet vad som händer?! Om inte ett franskt slott så i alla fall ett jobb.

Ge aldrig upp står det på lappen på väggen i mitt sovrum. Kanske är dags att skriva en större lapp och hänga upp på ytterdörren. Ge aldrig upp drömmen om ett bättre och roligare liv! Det liv som jag är ämnad att leva.

Livet blir sällan som man tänkt sig, men det kan ju bli bra ändå!

Första veckan på Haparandabladet

Ut och fota Björkar i snöstorm

Idag promenerade jag lite längs älvstranden och fotade den här blomman. :-)

Första veckan är typ "klar". Som vanligt svänger alla känslorna från botten till toppen i någon slags ständig vågrörelse. Jag har blivit så otroligt väl mottagen av redaktionen på Haparandabladet. Alla medarbetare har gjort sitt absolut yttersta för att jag ska känna mig välkommen. 

De har visat mig runt i staden och i huset, de har svarat på samma fråga tio gånger om hur dataprogrammet funkar och tagit med mig på uppdrag. Jag har grävt ner mig i arkivet i jakt på spännande historier och jag har också vågat ge mig iväg på ett eget uppdrag till Torneå i Finland. (Jag var så sjukt nervös att jag höll telefonen med gps:en i ett järngrepp, medan jag styrde med andra handen.) Det är inte så dramatiskt som det låter att åka över till Finland på jobb. Städerna sitter i princip ihop, så det tar bara fem minuter att passera över till Finland. Lite häftigt är det ändå för en Stockholmare! 

Ändå har den här veckan varit sjukt svårt mellan varven. Lokaljournalistik på en helt främmande plats ÄR svårt! Sjukt svårt. Mest för att jag inte har någon ingång i samhället här. 

Jag kom hit i fredags kväll och var helt speedad hela helgen och måndag kväll släppte en del av "hypen" och jag laddade jag ur och ramlade ner i ett hål. Resa, massor med frisk luft och alla nya intryck ihop med för lite sömn är en utmanande kombo. Lite uppmuntrande pepp från mina vänner så var jag hyfsat på banan igen. Ändå kändes hjärnan som trögflytande sirap på tisdagen, det var bara att gå ut och fota lite istället för att få lite frisk luft. Att sitta framför datorn och stressa upp sig för att man inte får nåt ur händerna är ju ingen poäng. 

Tre steg från redaktionen ligger älven- Torne älv som är så vacker att jag inte kan se mig mätt. 

Mörkret är svårt att hantera. Inte för att jag blir deprimerad utan för att hjärnan tycker att det är natt klockan tre och att dagen är slut klockan fyra, så nu måste jag skynda mig hem! 

Hem är Svefi vandrarhem typ fem minuter från redaktionen, precis bakom stadshuset vid torget. Kanonbra! När jag väl vant mig att vara här istället för hemma. Det är ju alltid en omställning att bli nedsläppt på en helt ny plats. 

Haparandaborna har krossat alla mina fördomar om norrlänningar. De är otroligt trevliga och snälla, glada och sociala. I och för sig pratar ju de flesta med mig och jag med dem, men jag var ju såklart ändå nervös... ;-)

Varför Haparanda och har jag någon koppling hit är det ju såklart många som undrar. 

Svaret på varför frågan är helt enkelt ett galet infall. Jag sökte sommarjobb här trots att ansökningstiden var passerad, saknade utbildning och inte pratar finska eller meänkieli! 

Jag fick nej, men chefredaktören skulle behålla mitt CV, och när det nu blev läge för praktik passade jag på att åka hit. Skillnaden i pris mellan Haparanda och typ Örebro är ju bara kostnaden för flygbiljetten, och om man nu ska åka bort är det ju roligare att åka till ett ställe dit man inte skulle åka annars. 

Min största utmaning är att vara "bunden" till en arbetsplats och att jobba i kontorslandskap. Det funkar inte särskilt bra något av dem. Även om kontorslandskapet är extremt litet så har jag stora svårigheter att skärma av andra människor, fläktljud, och särskilt knattret när kollegorna skriver. Alla ljud gör mig stressad. Kanske är det därför jag jobbar som bäst på sena kvällar och nätter när alla andra sover... inte känna igen sig själv,

Kanske jag ska inrikta mig på att göra bildreportage som jag skriver till, det funkar i alla fall bättre. dessutom gillar jag att vara ute- "där det händer". Jag får nog rikta in mig på frilansjobb så jag kan jobba hemifrån. 

Tittar man på bilder från norra Sverige är det nästan uteslutande sommarbilder i solljus. Jag har varit ute och fotat i många minusgrader, i snöstorm när det är solsken och när det är molnigt, och upptäckt att solljus såklart har sin charm, men det är gråvädret som är grejen. Så galet vackra bilder jag fått i gråljuset här får jag knappast i Stockholm. Särskilt snöstormen, bjöd på galet vackra bilder. 

Jag måste erkänna att jag skolkat lite från praktiken i veckan, för jag har varit så trött och ofokuserad, men det tar jag igen i helgen när jag ska fota integrationsworshop och friidrottstävlingar. 

Friidrottstävlingen blev jag inbjuden att fota i tisdags, och sen dess har min hjärna funderat non-stop på inställningar på kameran, hur jag ska hålla isär människorna, hur jag ens ska kunna fota "rätt" människor och om jag ska använda blixt. Det är skönt med fotograferandet, för nu känner jag verkligen en tillit i att det alltid blir bra bilder. 

Kanske är det därför jag känt mig så sjukt improduktiv. Det är jobbigt att känna att jag borde göra mer, och göra bättre, och känna att jag inte duger. Min handledare tycker tvärtom; att jag gjort många bra saker! Jag kanske har lagt ribban alldeles för högt för mig själv. Hm. Övning är inte min starkaste sida. Jag vill ju gärna kunna allting direkt... 

Jag fick mitt livs första "etta" dvs omslag idag. Det känns så grymt stort!!! Även om det är en liten redaktion så betyder det ju att jag är på rätt spår. Jag fick lite beröm från grafikern att bilderna hade rätt färger också. Det känns grymt bra!!!

Jag har tagit bilden underst. :-)

Jag har såklart otroligt mycket mer att berätta, men lite måste jag ju spara tills imorgon också! :)

Kvinna med rätt att välja!

Ok avgränsa dig nu! Jag KAN inte skriva allting som hör ämnet till för då hinner jag inte...
Hinner inte vaddå?
Leva till exempel...

Typiskt mig att öppna med en sån dialog. Typiskt min hjärna. Jag skulle ju skriva om valfrihet...
Just idag har jag retat upp mig på fransmännens agerande gentemot muslimska kvinnor i Burkini eller sjal, eller slöja.

Tanken är ju att koppla ihop det jag läser med mitt eget liv, och den här gången handlar det om kvinnors rätt att själva få bestämma över sina liv och sina kroppar. Personligen anser jag att det är för många män som tar sig friheten att bestämma hur kvinnor ska se ut, vara, vad de ska tycka, vad de ska ha på sig, och om de får älska vem de vill, och en massa andra saker som jag inte kan gå in på nu.

Just i det här sammanhanget har bilden av 4! män som tvingar 1! kvinna att klä av sig en extra laddning.
Här är en annan länk om denna nyhet från: Göteborgsposten

Vart finns kopplingen mellan en kvinna i sjal och en man som skjuter ner oskyldiga civila i terrordåd?
Om kvinnor bär någon slags kollektiv skuld för mäns idiotbeteende vad bär då männen för kollektiv skuld?

Det är faktiskt ofrånkomligt att se det som att man igen skjuter över ansvaret för massor av saker som de inte alls rår på på kvinnorna. Om man på något sätt tror att problemen med terrorism tex genom att förbjuda kvinnor att klä sig som de vill så har man ju verkligen missat en stor poäng. Fattigdom och social isolering är långt mycket större problem än kvinnor med sjal.

Som alltid tror jag att det handlar om politik och pengar.

Kvinnor ska inte utmana mäns maktpositioner.

Det var ju en kvinna som hittade på Burkinin, det kan ju inte tolereras. Naturligtvis är detta bara en ren spekulation från min sida. Det finns nog inte heller en kristallklar "sanning". Det finns dock en hel massa underliggande uppfattningar om hur kvinnor ska vara, men det finns sannolikt ingen politiker som skulle gå ut och säga det öppet. Istället fokuserar man sig på symboler för terrorism, eller symboler som kan tolkas att ha koppling till terrorism...

I slutänden handlar det ju givetvis om att bli omvald. Terrorism eller rättare sagt åtgärder för att "bekämpa" terrorismen är ju så mycket lättare att vinna ett val på än att arbeta långsiktigt med integration och social rättvisa.

Jag har ju nu fått möjlighet att plugga igen, och den här gången blir det journalistik. När jag sökte ett skolfoto jobb för några år sen var det en manlig fotograf som intervjuade mig. Jag berättade sanningsenligt att jag helst ville jobba som pressfotograf.

Hans svar var:
-Det kommer du aldrig att klara för du är ju kvinna! Pressfoto är ju ett apberg och det klarar bara män. Det visste han eftersom han jobbat som pressfotograf en period i sitt liv.

Jaha det var ju en ovanligt korkad kommentar tänkte jag. Det var så korkad att jag fortfarande kommer ihåg den! Det kommer ju bli väldigt jobbigt för honom och andra män som känner sig hotade av kvinnor när jag säljer mina första reportage.

Kvinnliga pressfotografer är tyvärr i minoritet och verkar ha svårt att göra sig hörda i mediabruset. (Här kan ni läsa mer om kvinnliga pressfotografer.) OM nu pressfotot är ett apberg får man väl gå runt berget så man kommer in bakvägen tänker jag. Det är där de bästa reportagen gömmer sig i vilket fall.

Jag vill berätta om kvinnorna i mina reportage och jag tror tyvärr att jag kommer att behöva skriva om män som kränker kvinnors självbestämmanderätt även i framtiden; i demokratins namn i religionens namn eller genom att skära sönder den sociala välfärden så att kvinnor tvingas bära den på sina axlar också.

Min favoritgren råkar vara att ifrågasätta saker, och nu är ju en brännande het fråga om vart gränsen går för vilka typer av klädsel man får ha på sig på en strand tex. Burkini är förbjuden, men hur är det med våtdräkt? Mössa? Eller om jag som icke-muslimsk kvinna sätter på mig plagg som kan tolkas som religiösa, är det också förbjudet?

Fortsättning följer!