Första veckan på Haparandabladet

Ut och fota Björkar i snöstorm

Idag promenerade jag lite längs älvstranden och fotade den här blomman. :-)

Första veckan är typ "klar". Som vanligt svänger alla känslorna från botten till toppen i någon slags ständig vågrörelse. Jag har blivit så otroligt väl mottagen av redaktionen på Haparandabladet. Alla medarbetare har gjort sitt absolut yttersta för att jag ska känna mig välkommen. 

De har visat mig runt i staden och i huset, de har svarat på samma fråga tio gånger om hur dataprogrammet funkar och tagit med mig på uppdrag. Jag har grävt ner mig i arkivet i jakt på spännande historier och jag har också vågat ge mig iväg på ett eget uppdrag till Torneå i Finland. (Jag var så sjukt nervös att jag höll telefonen med gps:en i ett järngrepp, medan jag styrde med andra handen.) Det är inte så dramatiskt som det låter att åka över till Finland på jobb. Städerna sitter i princip ihop, så det tar bara fem minuter att passera över till Finland. Lite häftigt är det ändå för en Stockholmare! 

Ändå har den här veckan varit sjukt svårt mellan varven. Lokaljournalistik på en helt främmande plats ÄR svårt! Sjukt svårt. Mest för att jag inte har någon ingång i samhället här. 

Jag kom hit i fredags kväll och var helt speedad hela helgen och måndag kväll släppte en del av "hypen" och jag laddade jag ur och ramlade ner i ett hål. Resa, massor med frisk luft och alla nya intryck ihop med för lite sömn är en utmanande kombo. Lite uppmuntrande pepp från mina vänner så var jag hyfsat på banan igen. Ändå kändes hjärnan som trögflytande sirap på tisdagen, det var bara att gå ut och fota lite istället för att få lite frisk luft. Att sitta framför datorn och stressa upp sig för att man inte får nåt ur händerna är ju ingen poäng. 

Tre steg från redaktionen ligger älven- Torne älv som är så vacker att jag inte kan se mig mätt. 

Mörkret är svårt att hantera. Inte för att jag blir deprimerad utan för att hjärnan tycker att det är natt klockan tre och att dagen är slut klockan fyra, så nu måste jag skynda mig hem! 

Hem är Svefi vandrarhem typ fem minuter från redaktionen, precis bakom stadshuset vid torget. Kanonbra! När jag väl vant mig att vara här istället för hemma. Det är ju alltid en omställning att bli nedsläppt på en helt ny plats. 

Haparandaborna har krossat alla mina fördomar om norrlänningar. De är otroligt trevliga och snälla, glada och sociala. I och för sig pratar ju de flesta med mig och jag med dem, men jag var ju såklart ändå nervös... ;-)

Varför Haparanda och har jag någon koppling hit är det ju såklart många som undrar. 

Svaret på varför frågan är helt enkelt ett galet infall. Jag sökte sommarjobb här trots att ansökningstiden var passerad, saknade utbildning och inte pratar finska eller meänkieli! 

Jag fick nej, men chefredaktören skulle behålla mitt CV, och när det nu blev läge för praktik passade jag på att åka hit. Skillnaden i pris mellan Haparanda och typ Örebro är ju bara kostnaden för flygbiljetten, och om man nu ska åka bort är det ju roligare att åka till ett ställe dit man inte skulle åka annars. 

Min största utmaning är att vara "bunden" till en arbetsplats och att jobba i kontorslandskap. Det funkar inte särskilt bra något av dem. Även om kontorslandskapet är extremt litet så har jag stora svårigheter att skärma av andra människor, fläktljud, och särskilt knattret när kollegorna skriver. Alla ljud gör mig stressad. Kanske är det därför jag jobbar som bäst på sena kvällar och nätter när alla andra sover... inte känna igen sig själv,

Kanske jag ska inrikta mig på att göra bildreportage som jag skriver till, det funkar i alla fall bättre. dessutom gillar jag att vara ute- "där det händer". Jag får nog rikta in mig på frilansjobb så jag kan jobba hemifrån. 

Tittar man på bilder från norra Sverige är det nästan uteslutande sommarbilder i solljus. Jag har varit ute och fotat i många minusgrader, i snöstorm när det är solsken och när det är molnigt, och upptäckt att solljus såklart har sin charm, men det är gråvädret som är grejen. Så galet vackra bilder jag fått i gråljuset här får jag knappast i Stockholm. Särskilt snöstormen, bjöd på galet vackra bilder. 

Jag måste erkänna att jag skolkat lite från praktiken i veckan, för jag har varit så trött och ofokuserad, men det tar jag igen i helgen när jag ska fota integrationsworshop och friidrottstävlingar. 

Friidrottstävlingen blev jag inbjuden att fota i tisdags, och sen dess har min hjärna funderat non-stop på inställningar på kameran, hur jag ska hålla isär människorna, hur jag ens ska kunna fota "rätt" människor och om jag ska använda blixt. Det är skönt med fotograferandet, för nu känner jag verkligen en tillit i att det alltid blir bra bilder. 

Kanske är det därför jag känt mig så sjukt improduktiv. Det är jobbigt att känna att jag borde göra mer, och göra bättre, och känna att jag inte duger. Min handledare tycker tvärtom; att jag gjort många bra saker! Jag kanske har lagt ribban alldeles för högt för mig själv. Hm. Övning är inte min starkaste sida. Jag vill ju gärna kunna allting direkt... 

Jag fick mitt livs första "etta" dvs omslag idag. Det känns så grymt stort!!! Även om det är en liten redaktion så betyder det ju att jag är på rätt spår. Jag fick lite beröm från grafikern att bilderna hade rätt färger också. Det känns grymt bra!!!

Jag har tagit bilden underst. :-)

Jag har såklart otroligt mycket mer att berätta, men lite måste jag ju spara tills imorgon också! :)

Haparanda vinner skönhetstävlingen

Gnistrande vit snö, lagom många minusgrader och solen som kastar guldglittrande ljusstrålar över landskapet och gör det hela magiskt! Jag är i Haparanda, Sveriges östligaste stad längst upp i Bottenviken för att göra praktik på tidningen Haparandabladet. I ett föregående inlägg skrev jag att tidningen utkommer dagligen. Det gör den inte utan den utkommer 2ggr/vecka.

Idag var jag ute och fotade dagens fråga, ni vet såna där frågor som olika människor får svara på i tidningen. Mer om det kan jag berätta i morgon.

Jag kan i alla fall avslöja att jag hade med kameran och passade på att fota medan jag letade intervjupersoner. (Människorna fotade jag med mobilen... )

Landskapet är så sagolikt vackert, människorna glada och väldigt trevliga dessutom är hela staden stressfri! Jag berättar mer i morgon. :-)

Om det är för kallt för att gå ut kan man lätt roa sig inne!

Björkarna kommer ni garanterat få se mer av!

Haparanda centrum

Till vänster i bild ligger Tingsrätten och på gatorna åker man spark.

Torne älv. På andra sidan ligger Finland. Torneå kyrka sticker upp ovanför trätopparna.

Björkar inklädda med rimfrost blir som konstverk

Gångvägen utmed Torne älv

SNÖ är väldigt exotiskt för en Stockholmare nuförtiden

gångvägen utmed Torne älv

En misstagsbild som blev så vacker att jag måste visa den för er!
(påminner inte trädet om någon sån där tjusig peruk som de hade på 1700-talet?)

Haparanda är en pittoresk småstad

Häftiga spår efter snöröjningen

Glitterfasad

På gränsen kiosken bakom Björken 

Kom hit och njut själva! Verkligheten är ändå vackrare än bilderna. ;-)

På gränsen i Haparanda

Äntligen är jag här!

Efter flera månader av förväntningar och funderingar har jag nu äntligen anlänt till Haparanda. Det första jag konstaterade var att det är sjukt svårt att begripa sig på hur jag bäst skulle ta mig hit. Slutligen valde jag att åka med Finnair via Kemi i norra Finland. Därifrån tog jag flygtaxi hit till vandrarhemmet Svefi där jag bor.

Alternativet hade varit att åka till Luleå och sen ta flygtaxi därifrån för bara några hundra. Från Luleå hit till Haparanda tar det ungefär två timmar och då hamnar man vid busstationen. Knappast ett alternativ om man inte har någon som kan köra sista biten. Vill man ha skjuts fram till dörren kostar det ungefär 1700kr från Luleå.

Flygtaxi från Kemi kostar 600kr. Flygbiljetterna kring 3000kr med Finnair från Arlanda. Är man ute i väldigt god tid kan man åka med Norweigan som flyger för bara 550kr, men då ingår i princip inget bagage så det är inget alternativ för mig.

Världens snällaste pappa skjutsade mig och alla mina väskor till Arlanda

Jag ska ju vara borta länge, så givetvis krävs det mycket bagage! Myckeavallt gäller alltså även bagage. ;-)

I den ljusblåa bagen ligger mitt 12kg:s täcke. Det räknas som hjälpmedel och därför får man ta med sig det gratis på flyget. Egentligen ska man meddela flygbolaget innan, men det hade jag missat. Det gick dock bra ändå. Kvinnan i incheckningsdisken ringde ett samtal och sen var det klart.

Den subventionerade flygtaxin från Luleå har tydligen blivit ett stort uppsving för Haparanda taxi. Förhoppningsvis kan det bli min första artikel på praktiken nästa vecka!

Jag är alltså här för att göra praktik på Haparandabladet. Det är Sveriges enda trespråkiga dagstidning! Tyvärr pratar jag varken finska eller tornedalsfinska, men det blir nog bra ändå. Det blir spännande att prata med de duktiga journalisterna som arbetar på flera språk dagligen. Imponerande!

Haparanda kom egentligen till 1809 när Sverige var tvungen att avträda stora arealer med mark till Ryssland efter finska kriget. Jag måste läsa in mig mer på historien nästa vecka så kan jag berätta mer för er om den då. Det är en handelsstad och inte en utpräglad industri eller gruvstad. Det får jag berätta mer om i ett annat inlägg.

Min största oro kring praktiken har varit av typen:

Tänk om jag inte hittar några nyheter att skriva om?!
Tänk om ingen vill prata med mig!?
Tänk om jag får hjärnstrejk?!

Prestationsångest helt enkelt. Nu när jag är här så känns det inte som att det kommer att bli ett problem! Jag har bara mött vänliga "stressfria" människor och jag tror nog att jag kommer hitta saker att skriva om. Jag är ju trots allt här för att öva mig, se och lära.

Idag har jag varit helt slut! Jag "glömde bort" att jag rest jättelångt och sovit jättelite de senaste nätterna. Jag hade ju tänkt att dra iväg på utflykt! Typiskt mig och typiskt adhd- människa som har dålig koll på energinivån. Hahaha

Jag beklagade mig lite för min kompis som genast påminde mig om att det är fullt normalt att vara svintrött dagen efter en jättelång resa!

Jag gick ut ett varv runt stan sen var jag så slut att jag inte ens orkade ta mig iväg och handla mat! Kanske har kylan ett finger med i spelet också, det krävs mer energi att hålla värmen när det är riktigt kallt. Kylan är härlig tycker jag. Inte så kall så man fryser ihjäl trots bra kläder, men ändå så kall så det biter lite i kinderna och snön ligger kvar på marken.

Matinköp känns så fruktansvärt tråkigt att det finns en överhängande risk att det inte blir av imorgon heller! Det är ju all den där planeringen...  sen måste man åka dit och hem och betala massor av pengar både för maten och taxin. ;-/

Jag MÅSTE verkligen ta mig iväg i morgon, för jag kan omöjligt äta ute hela tiden om jag vill ha några pengar kvar att betala räkningar med apropå pengar!

Knepigast att tackla är mörkret, även om snön lyser upp. Solen går upp vid 9 och ner vid två och vid tre fyra är det riktigt mörkt. Då signalerar ju kroppen att det är dags att gå och lägga sig, men jag kan ju inte gå och lägga mig redan klockan tre...

Idag var himlen alldeles grå och snön vit. Det var så vackert!! Även om det låter tråkigt så är det inte alls samma "grått och trist" som det är i Stockholm. Den här gråa himlen var så mycket vackrare, mer som en Lars Lerin målning.

Imorgon ska jag försöka ta mig ut och fota lite så jag kan bjuda på några fina bilder på himmel och snö. EFTER jag har varit och handlat mat. Det är nog en bra belöning. På återseende alltså! ;-)

Man slipper iallafall myggen!

Hur beskriver man en plats där man aldrig har varit och som man inte känner till någonting om?
När jag var barn fick vi en sån där katalog om "sommar- Sverige" hem i brevlådan. Jag tittade i broschyren och såg att det fanns ett nöjesfält av något slag i Haparanda.

-Pappa vart ligger Haparanda?
-Långt åt helvete uppe i Norrland.

Det var nog en ganska bra beskrivning...

Andra veckan i januari åker jag dit två veckor för att göra praktik på Haparandabladet. Visste ni att det är Sveriges enda trespråkiga dagstidning!
Svenska, Finska och Tornedalsfinska- Meänkieli.
Hur coolt som helst!

Ska man göra något ska man göra det ordentligt. Det kanske är ett adhd drag, ni vet det där med på eller av som jag pratat om tidigare.

Att skicka iväg ett mejl går ju på ett ögonblick, och svaret kom inom ett dygn.
Redaktionen tar gärna emot mig. Det ska bli så otroligt spännande att äntligen få ge sig ut på lite äventyr igen!

När jag sökte jobb/praktik gick jag helt på känsla. Förnuftet har dock kommit ikapp mig.

Hur tar jag mig dit??
Köra bil tar nästan tolv timmar- lika lång tid som att köra till Berlin! Det är uteslutet. Tåg tar nästan ett dygn och kräver FYRA byten så det går inte heller. (Det går bara godståg till Haparanda numera.)

Flyg...
Flyg går till Luleå och sen är det sex timmar med taxi typ. Det går ju inte heller.
Häromdagen slog det mig att jag naturligtvis måste kolla om det går flyg till någon gränsstad i Finland.
-Japp. träff på Kemi. en halvtimme med bil från Haparanda.
Till Kemi tar det bara typ tre timmar, med mellanlandning i Helsingfors- om jag flyger på fredagen...

Haparanda...
Medeltemperatur i januari är minus femton grader, så det finns helt klart risk för rimfrost på linsen...
(Jag hoppas på många vackra bilder!)

Men man slipper iallafall myggen.

Hackspetten i Älta!

Vi har en speciell Hackspett här i Älta. Han har hittat på ett mycket smart sätt att trumma in sitt revir. Han hackar på lampkåporna på lyktstolparna. Om man är smart och hittar kreativa lösningar så behöver man inte vara varken rik eller berömd för att nå ut med sitt budskap.

Jag började skriva här på min blogg för ca ett år sen och har fått ett sånt enormt gensvar att jag blir alldeles rörd!!! Ni mina kära läsare, har fått mig att våga söka ett nytt jobb- som sommarvikarierande journalist. 

Journalist! Det som har varit mitt drömyrke i så många år. Jag vara dock tvungen att bli "färdig" med förskolan först. 

Haparandabladet heter tidningen som söker efter vikarierande sommarvikarier. Det stod i annonsen att man skulle vara utbildad journalist, ha körkort, och helst prata Meänkieli (Tornedalsfinska). Sista ansökningsdatum var 20:e april, det var passerat, jag är inte utbildad journalist och pratar inte Meänkieli... Friskt vågat hälften vunnet tänkte jag, och skickade iväg ett mejl och frågade om tjänsterna var tillsatta. Det var de inte. 

Bara att ha vågat känns så enormt stort. Med 16 anställningar ca på 13år, så har jag ju både övat en del på att skriva ansökningsbrev och gå på intervjuer, men vad skriver man i ett ansökningsbrev till ett jobb man aldrig jobbat med?! 

Jag skrev om mig själv och min blogg såklart. Jag skrev att jag förhoppningsvis har andra egenskaper som kan kompensera bristen på formella meriter. Glad, nyfiken, orädd och alltid på språng är nog en bra sammanfattning av mig som person. 

-Sofia du är som en Hackspett, du är så oerhört intensiv. Det är både positivt och negativt. Hackandet finns i min egen hjärna om jag blir väldigt stressad, och eftersom jag har varit så sjukt stressad så har jag varit intensiv både utåt och inåt. Det sliter på hjärnan att vara så intensiv, så man måste lära sig strategier att koppla av. 

Jag satte tex upp en påminnelselapp i sovrummet där det står att jag ska vila hjärnan nu. Små saker kan funka bättre än man tror. :-)

Den positiva sidan av att vara en hackspett är att jag faktiskt inte ger upp i första taget om jag upplever att jag har rätt, och att det finns något dolt som faktiskt måste grävas upp. Man får inte ge upp. Aldrig någonsin ge upp. Ju mer en person slingrar sig och kommer med lama ursäker ju mer på blir jag. De gömmer ju uppenbarligen något och känner sig väldigt obekväma med min granskning pga det. 

Processen mot tjänstemännen på min fd Stadsdelsförvaltning och min fd chef pågår fortfarande. Eller rättare sagt den fick nytt bränsle när det framkom att en av tjänstemännen jobbar på HR faktiskt läser min blogg! Hon ansåg alltså att jag är så pass viktig att hon hade googlat mitt namn och läst min blogg i flera månader efter att jag slutat. 

När jag sen kontaktade facket igen för att skriva en anmälan "informerade" hon mitt fackliga ombud om att jag skrivit vissa för dem olämpliga saker i inlägget Hetsa hota håna. Plötsligt vände vinden och jag gick från att känna mig totalt utelämnad som ett skepp i storm på öppet hav- till att känna total förvirring- till att känna en viss segervittring. 

Jag och min blogg har plötsligt blivit en maktfaktor- bara genom att berätta om mig själv och min egen historia och koppla det till tex olika maktsystem. Allting finns på Google. Är man osäker kan man alltid fråga någon som vet eller Googla. 

Den här tjänstemannen valde tex att strunta i att utreda mobbningen som min chef utsatte mig för. Hon hetsade snarare på det genom att vara otroligt nonchalant och dryg mot mig. Jag har givetvis frågat både henne och hennes chef om varför de valde att inte följa den lagstiftning som finns men de har avböjt att kommentera som det heter på journalistspråk. 

Korten på bordet hade varit bättre istället för att försöka gömma sig. Det är lättare att förlåta om någon verkligen är ångerfull och ber om ursäkt än om någon kommer med lama ursäkter om att jag skrivit på ett avtal som säger att jag avslutat mina kontakter med Stockholms stad. Jag har svårt att se att de skulle ha avslutat sina kontakter med den lagstiftning som finns ang diskriminering. Nåväl det kan ju tex JO reda ut eller kanske tom Polisen... 

Eftersom jag nu är en Hackspett som aldrig ger upp så har jag begärt ut min chefs mejl. Chefens mejl i en kommun är offentlig handling, vilket betyder att de måste lämna ut det till den som frågar. Viss sekretessprövning kan dock ske. Min chefs mejl var ingen kul läsning kan jag säga, men det har också tydliggjort synen som hon hade på mig. Jag kommer givetvis att lägga ut valdra delar här på min blogg senare. 

Nämen oj! Nu fick jag visst ut sekretessbelagda handlingar också om andra människor i samma enhet... Mindre kul! Jag ville bara ha ut det som berörde mig. Sekretessbrott. Ajajajaj!! inte bra!! 

Givetvis är förvaltningen informerade om detta också och de har valt att försöka tiga ihjäl det. Mindre lyckat! Det blir en anmälan till till JO. Kanske måste Polisen utreda det också.

Nu har jag dessutom äntligen lyckats trassla ut en bit av min hjärna och lyckats landa i att jag faktiskt vill ha skadestånd. Förhoppningsvis kan mitt försäkringsbolag betala en jurist som kan trassla ut allt det juridiska. 

För er som också har svårt att begripa er på juridiken så har jag nu äntligen lyckat få kläm på att Skadeståndsrätt ryms inom Civilrätten. Dvs en process mellan två personer. (Om jag hade blivit tvungen att driva en process mot Stockholms stad så hade det varit en del av den offentliga rätten som jag förstått det.)

Centralt i skadeståndsrätten är den så kallade allmänna ansvarsregeln som återfinns i 2 kap. 1 § skadeståndslagen och lyder: "Den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar personskada eller sakskada skall ersätta skadan". citat Wikipedia

Precis som Hackspetten så måste man fortsätta att tala om för andra att man finns och har det bästa reviret/bästa bloggen. ;-) Man måste också göra tydligt för diverse maktmissbrukare att de inte kan komma undan eller sätta sig på mig eller någon annan ostraffat. 

Eventuella ursäkter att de har haft mycket att göra, eller haft en dålig dag köper jag inte längre. De får ta ansvar för sitt så tar jag ansvar för mitt. Alla kan göra fel, det är mänskligt, men då ber man om ursäkt, skärper sig och försöker bättra sig. Man fortsätter inte att hetsa mot människor eller struntar i att följa lagar för att man har för mycket att göra på jobbet. Jag har funderat kors och tvärs, hit och dit på just den biten och kommit fram till att min hållning är oresonlig numera. Det finns inga ursäkter för maktmissbruk och arrogans.

Eftersom jag inte vill skapa någon hetskampanj mot någon i onödan eller hänga ut någon så nämner jag inte namnen apropå ansvar. När jag har anmält till tex JO blir det offentlig handling och då kan jag dela det här på min blogg så att den som är intresserad kan läsa. 

Tillbaka till Haparanda... Jag meddelar er när jag får svar... Tillsvidare fortsätter jag att gräva och skriva om mitt eget liv. Den här bloggen är ju faktiskt min starkaste referens i mitt nya liv! 

Stort tack till er igen alla läsare!!!