Jag är politik!

Miljoner tankar, idéer och föreställningar finns mitt huvud. 

 Idag var första dagen på Statsvetenskap A på Södertörns högskola. Jag hade förberett mig noga, men pirret finns ju alltid. Hittar jag länken till föreläsningen? Har jag koll på tiderna? Är datorn laddad? 

Allt var på plats kl 10.00 när föreläsningen började. Idag var det lite mjukstart med genomgång av kursens innehåll och lite ytligt om ideologier kontra statsvetenskap. 

Statsvetenskap är det vetenskapliga, teoretiska studiet av politik. Ideologin ger politiken en politiken en åsiktsinramning som grund för det praktiska handlandet, som sen leder till utveckling och förändring ute i samhället. Statsvetenskapen är teorin som förklarar, analyserar och utvecklar tänkandet kring de politiska handlingarna. Hänger ni med?!

Någonstans i mitten av allt detta är jag. Jag är politiskt intresserad, men inte egentligen så intresserad av den praktiska handlingen. Jag är mer intresserad av den teoretiska tanken som formar politiken. MEN- det finns såklart alltid ett MEN. Jag är också intresserad av att göra skillnad, vara med och driva utvecklingen framåt och skapa förändringar. 

Svår nöt att knäcka. I mitt arbete som journalist är jag väldigt noga med att inte blanda in mina egna åsikter i det jag skriver. Det har ingen som helst relevans. Jag är bara en kanal som hämtar upp information, bearbetar den, och sen lägger ut den för allmän reflektion och beskådan. 

Jag är på sätt och vis med och gör skillnad. Jag tror att jag gör skillnad för de människorna vars historier jag berättar, men frågan är ju vad jag vill göra med mitt liv. Frågar nån vad jag tycker om att skriva om blir det svårt, för att jag helt uppriktigt inte har ett konkret svar. 

Man får liksom inget sommarjobb om man säger makt och politiska teorier, applicerade på verkligheten. Dessutom tycker jag verkligen att det är kul med variationen jag får på sommarjobben på lokalredaktionerna. Alla de människorna jag får möta och berätta om lämnar ju ett avtryck hos mig. Frågan som jag funderar på är om det jobbet är rätt för mig på längre sikt? 

Under hösten var jag tvungen att prata med en jobbcoach. Arbetsförmedlingen och coachen måste säga att det är "frivilligt" fastän alla vet att det inte är det. Prata eller så blir du utan pengar. Det ger i alla fall inte någon känsla av frivillighet. 

Personligen hatar jag det. Jag hatar det för att det är fullständigt meningslöst; och jag hatar det för att det finns en inbyggd maktordning, som helt berövar mig makten över mitt eget liv. Jag har ingen makt att säga nej, jag vill inte. Den här hösten hade jag dock en enorm tur och fick en riktig vinstlott i jobbcoachlotteriet, vilket gjorde det mer uthärdligt. Särskilt om jag inte tänkte på våra samtal som jobbcoachsamtal.

Coachen heter Linda Holmgren, och hon är verkligen superbra. Vi har pratat om allt möjligt under de tre månader som passerat, och hon har kunnat runda min negativa trotshjärna, på ett väldigt skickligt sätt så att jag alltid känt mig gladare i slutet av samtalet än i början. 

Linda är på något sätt alltid positiv- utan att det slår över i konstlad käckhet. Jag har sluppit alla "goda råd" om tillvaron som mesta bara känns "jag säger nåt som låter bra bara för att lätta upp stämningen lite". 

Hon lägger ner sin själ i de människorna hon ska hjälpa och går verkligen all in. Mig lät hon vara som jag är. Hon bekräftade de tankar och idéer och de frågeställningar som kom upp och lite i taget kunde jag lägga ett pussel av tidigare erfarenheter och mer aktuella erfarenheter av jobbcoacher för att få konturerna av en bild. Bilden av hur saker och ting hänger ihop och bekräftar att jag är på rätt väg.

Nu har jag börjat plugga statsvetenskap och det känns som att jag kommer att kunna få svar på många av mina tankar och funderingar under kursens gång, och det känns även som att jag kommer tvingas reflektera över saker jag känner som sanningar i mitt huvud. 

Problemen med jobb kvarstår dock. Jag har valt att illustrera den här texten med bilden på det fina trädet, för att kunna åskådliggöra hur jag känner mig just nu. Varje löv är tankar, tankarna kan överlappa, och de kan också vara totalt motsatta. Det är jobbigt stundtals eftersom det är så enormt svårt att försöka bena upp vad som är vad i hjärnan. Den stora frågan är ju egentligen "Vad är meningen med mitt liv"? Vart finns det en plats för mig? 

Professorn som är kursansvarig pratade idag om vikten av att välja ingångsvinkel i våra texter som vi ska lämna in. Om avgränsningar och ramar. Väljer vi inte en avgränsning eller ingångsvinkel blir det kaos i texten. I journalistiken pratar man om vinkel. Det känns som att jag skulle tjäna en del på att applicera tankemodellen på mitt liv- men hur sjutton gör man då?! 

Nu har jag i alla fall tagit tillbaka lite av makten över mitt eget liv, och den här terminen kommer bli både rolig, krävande och spännande! Det vet jag redan nu. :-)

Politiken är grejen

Tiden har rusat och jag har inte ens haft tid att skriva om hur det var!  
Jag fick förmånen att följa Mathias Tegnér en hel dag i hans uppdrag som riksdagsledamot.
Eller- jag orkade inte riktigt hela dagen. Jag orkade åtta till fem ungefär.

Mathias Tegnér

Vad är grejen är en återkommande röd tråd på min utbildning. Fånga läsaren redan i ingressen. Vad är grejen med Riksdagen? Med Mathias? 

-Det är du som är Sofia väl? Mathias kände igen mig när vi klev av bussen på väg till 1:a Maj demonstrationen i Fisksätra i våras. Han kände igen mig sedan vår SSU tid. Han var ordförande i Tyresö och jag var ordförande i Nacka. Att bli igenkänd efter tjugo år är en väldigt omvälvande känsla. Vi pratade lite och jag tyckte han verkade trevlig, så jag lade till honom på fb.

 När vi nu skulle skriva ett reportage om en person genom att följa personen en dag på jobbet så frågade jag Mathias om jag fick följa honom. Jag fick snabbt ett ja. 

Jag mötte en oerhört tålmodig, snäll och omtänksam person som försökte svara på alla mina frågor så gott det nu gick. Det var inte någon vanlig intervju så det var tre ord här, fyra där och många tappra försök från oss båda att hinna prata färdigt om det politiska engagemanget som knyter oss samman. 

Riksdagshuset är enormt stort med många vindlande korridorer. Upp i en hiss, ner i en annan. Några snabba ord med en partikollega innan dörrarna går upp och scenen ändras.

–Kom vi ska hitåt. Mathias visar vägen. Han kan huset innan och utan. Jag gav ganska snabbt upp alla försök att hålla koll på vart vi skulle. ;-)

Vi började morgonen på Sveavägen 68 med ett möte om äldrefrågor i samma rum som alla Socialdemokratiska giganter en gång suttit. Det är en mäktig känsla. Det var ett väldigt fint möte och det kändes tydligt att ämnet både engagerar och berör, men att det har varit svårt att ens få upp äldrefrågorna på dagordningen. Min känsla är att detta bara var ett möte av många som ska komma. 

Efter lunch var det EU-nämnd. Vad gör ens en EU-nämnd i Riksdagen?! Det hann jag inte tänka på innan. Det var bara att försöka hänga med i svängarna. Jag hade sån tur att Statsministern skulle vara med på mötet och att det därför var öppet. Ändå mer tur hade jag eftersom han glömde att svara på några frågor från Jonas Sjöstedt för att han lagt sina papper i fel hög. Då fick jag "min bild"! 

Stefan Löfvén

Politiken är mycket formell. Alla gruppledare fick säga sitt, statsministern svarade på frågor och sen var mötet över. 

–Men bestämde de nåt på mötet då? frågade jag Mathias. 

–Mötet beslutade att det fanns meningsskiljaktigheter, men att Regeringen har stöd för sin EU-politik. 

Jag trodde att jag hade koll på politiken, men det är så oerhört mycket att greppa! Fråga, fråga, fråga är grejen. Annars kan man ju aldrig lära sig. 

"Politiker" blir ofta de där borta. En stor massa människor som byts ut lite med jämna mellanrum, och det är "politikerna" som är skyldiga till allt dumt. Jag vill bryta den bilden lite. 

Mathias Tegnér och Lawen Redar byter några ord efter EU-nämndens slut

Just den dagen jag var i Riksdagen var det votering. 349 ledamöter från hela Sverige deltog (tror jag) var där just då för att ta beslut om vilken väg som Sverige ska ta i olika frågor. Alla de olika ledamöterna är som kuggar i ett perfekt väloljat maskineri. Ändå är alla kuggarna lite olika. Vilken väg Sverige väljer beror på vilka människor vi valt att representera oss. 

Även Mathias är en vanlig människa. Det tycker jag känns viktigt att lyfta fram. En ödmjuk person som vill åstadkomma förändring och förbättring av vårt samhälle. Det blir av förklarliga skäl mycket fokus på partiledarna, men varje ledamot har sin roll att fylla och utan dem blir det ingen demokrati.

Votering i Riksdagen

Hur demokratin fungerar eller inte fungerar kan jag ju ägna resten av mitt liv att skriva om för det är så fantastiskt intressant, men i korthet så tycker jag att det är en mäktig känsla att sitta där på läktaren och tänka att alla de där människorna är som folk är mest, och att det är meningen att vi medborgare ska kunna vara med i utformandet av vårt gemensamma samhälle. 

Det måste onekligen vara en stor utmaning att kunna ta till sig den oehörda mängd information som ska bearbetas varje minut, att kunna zooma in och ut hela tiden. Hur blir det om vi tar det här beslutet? Ja eller nej? Avstå? 

Jag gjorde också en personlig reflektion över mitt politiska engagemang när jag satt där på läktaren, om hur det blev då för tjugo år sen. Jag var väldigt "politisk" när jag var ung, men jag blev inte riksdagspolitiker. Efter en dag och över 13000 steg känner jag mig så otroligt nöjd med att få vara med på mina villkor. Jag hade aldrig orkat vara riksdagsledamot. 

Även om jag ibland kan göra blixtsnabba analyser av det jag ser och upplever så behöver jag också mycket tid att bearbeta alla intryck och återhämta mig. Behovet av tid för återhämtning verkar vara större om man har adhd än inte. I vilket fall så har jag nu en sån unik ingång där jag får vara med för att jag är jag, på mina villkor. Med mitt politiska engagemang, med min kamera och mitt skrivande. 

Jag var lite orolig att jag inte skulle kunna vara en bra journalist för att jag är med i partiet, men nu blev det precis tvärtom! Hur häftigt är inte det! 

Politiken är liksom grejen i mitt liv.

Vem ska anpassa sig?

Adhd/add är en koncentrations och uppmärksamhets störning. Det är hjärnan som fungerar på ett annat sätt än hos "vanliga" människor.

Det betyder i vardagslivet att jag har svårt att rikta mitt fokus, jag har svårt att ta till mig instruktioner och regler och jag har extremt svårt att följa dem om jag inte tycker de känns meningsfulla, och ibland bara MÅSTE jag bara driva saker och ting till sin spets. Vilket såklart inte är så populärt varken för en arbetsgivare eller kollega tex, men är egentligen ett mindre problem om jag känner att jag blir bemött med respekt.

Jag är extremt lättdistraherad, jag måste använda mycket energi till att koncentrera mig och rikta mitt fokus; dels till att sortera ut vem det är jag ska lyssna på, att blockera ut all allt annat som pågår i rummet, att lyssna färdigt på den andra personen som pratar, att ta till mig informationen som den personen säger och att slutligen ta till mig den informationen och komma ihåg den.

Har ni någonsin tänkt på hur ofta man får papper i handen? Information om allt möjligt. Allt ifrån bankpapper, till möten, regler, kvitton och blanketter som ska fyllas i och skickas iväg.

Jag får också alla de där papprena. Oftast hamnar de nerknölade i handväskan tillsammans med allt annat som också samlats där. Om de mot förmodan kommer hela vägen hem och blir uppackade så hamnar de i en hög. Som jag ska ta tag i sen.

Eftersom jag VET att det är så i mitt liv så har jag anpassat mig efter det och hittat strategier för att hantera det. Jag är en extremt lösningsfokuserad person som gillar att tänka ut lösningar på mina problem. Allting går inte att lösa såklart, men men kan hitta strategier för det mesta.

Min strategi för informationshantering är mejl. Jag mejlar och vill helst ha information på mejlen. Då kan jag gå tillbaka och läsa när jag har behov av det och kan koncentrerar mig. Då kan jag också rådfråga andra människor om de läser samma saker som jag. Informationen är daterad och lagrad på ett ställe där jag alltid kan komma åt den och den är sökbar. Dessutom slipper jag översvämmas av papper i min lägenhet.

Alla människor fungerar på olika sätt och livet är ett givande och tagande, det känns viktigt att poängtera och det ÄR extra knepigt att möta adhd människor. Därför känns det viktigt att öka kunskapen och förståelsen för hur jag och andra människor med adhd fungerar i relation till de specifika svårigheter jag/vi har.  

Det är roligare om jag också får känna att jag blir bemött med respekt och får känna att någon annan kan möta mig och hjälpa mig med de saker jag har svårt med än att jag alltid ska behöva känna att jag ställer orimliga krav.

För några år sen hade jag en jobbcoach. Det var ett företag som hade inriktat sig på människor med funktionsnedsättningar. (Behöver jag ens säga att det inte fungerade.) Jag var tvungen att gå på vissa seminarier och ett av dessa seminarier handlade om cv-foto. Vad hon pratade om har jag ingen aning om eftersom jag redan hade börjat leta efter platser i lokalen med snyggt ljus där jag kunde ta cv-bilder...

Är inte ämnet tillräckligt intressant letar hjärnan efter saker som gör att den kan upprätthålla koncentrationen. Problemet är bara att koncentrationen riktas på fel sak. Då upplevs det av andra som att jag inte lyssnar, fast jag lyssnar, fast genom något slags filter...

Jag sade även till min jobbcoach att jag inte ville ha några papper i handen eftersom att de kommer bort. Några minuter senare hade hon tryckt ut 15ex av ett papper där det stod att hon var min jobbcoach... (redan då hade jag dessutom slutat att söka jobb genom att skicka iväg brev. Jag mejlade in mina ansökningar.) Vart gick det fel liksom? Var jag inte tillräckligt tydlig?

Jag frågade också om jag kunde få vissa av de blanketter som hon ville att jag skulle fylla i på mejlen, men hon hade de inte ens på datorn. Ibland känner jag mig som ett ufo som landat på fel planet. Jag tänker att det kan inte vara möjligt att de inte har ett gemensamt datoriserat underlag för sitt arbete!

Jag har numera ALLTING på datorn. Jag har laddat ner en scanningsapp Scanner Pro som synkar med Evernote. Anteckningarna ska vara sökbara, men det har jag inte testat ännu.

I mitt privatliv så är dessa situationer inga större problem. Det handlar sällan om att kunna prestera på det sättet som man gör på ett jobb eller i kontakt med en myndighet eller ett företag. Problemet ställs på sin spets när man tex inte får några pengar för att man glömmer bort att skicka in ansökan eller glömmer att aktivitetsrapportera. Eller så blir inte räkningarna betalda för att de kommer bort på vägen från brevlådan till datorn...

Jag kan inte skärpa mig, eller rycka upp mig eller koncentrera mig mera. Jag kämpar stenhårt med strategier som möjliggör att jag kan ha ett fungerande liv. Jag vägrar att vara bitter, men det finns många känslor kring hur mitt liv har varit som jag måste ha fatt i. Annars BLIR jag arg och bitter. Jag försöker tex att inte bli arg när jag känner mig missförstådd utan försöker att lösa missförstånden istället. För barn är det mycket svårare. De kan inte formulera varför de blir arga. Vi vuxna behöver hjälpa barnen att sätta ord på känslorna.

Min lilla systerdotter som är tre år blev jättearg på mig häromdagen och började nästan gråta, men tvärvände när jag frågade om hon hon ville att jag skulle leka med henne. (istället för att prata med hennes mamma. ;-)) Det är fullt jämförbart med hur jag ofta känner mig. Därför tränar jag stenhårt på att sätta ord på känslostormarna och formulera ner det på papper för att få ur det ur hjärnan istället för att hugga på nån människa i nån helt annan situation. Det är svårt med fokuset även i känslostormarna.

Så ofta som jag har känt mig som ett pucko för att jag inte förstår, för att jag inte kommer ihåg, för att jag inte klarar av, för att det alltid är jag som "måste bråka" etc, etc. Jag kräver egentligen inte mer än någon annan, men jag är definitivt mer på hugget och förväntar mig att motparten levererar det de ska.
Jag har tröttnat på känslan av att jag måste anpassa mig för att passa in och får vara kvar. Nu väljer jag att istället att berätta om hur jag fungerar, vad jag har för strategier och vad personen jag möter kan/behöver göra för att vi ska kunna ha en fungerande relation. Jag väljer att visa vem jag är och vad jag kan. Det känns som en mycket bättre strategi för att få ett roligt liv framöver.

Det är lättare att anpassa kartan efter verkligheten istället för att anpassa verkligheten efter kartan!

Rastlös och uttråkad

Nu har det gått nästan precis 2v sen min viktoperation. Förutom den rent konkreta utmaningen att äta så ofta och väldigt lite har den största utmaningen blivit mitt eget psyke.

ADHD/ADD är förknippat med en oerhörd rastlöshet. Adhd är utåtagerande add är inåtagerande (om det finns ett sånt ord). Rastlöshet är både positivt och negativt beroende på sammanhang. I rätt sammanhang blir det en oerhörd kraft som förknippas med iver och en vilja att hela tiden se mer, upptäcka mer, lära sig mer, i fel sammanhang skapar den ångest.

Rastlösheten går inte att kväva. Den sitter både i hjärnan och i kroppen. Det svåraste med att vara den inåtagerande sorten är att den inte syns. Jag är ju för det mesta väldigt lugn på ytan, men rastlösheten finns där under ytan. Jag tycker nog att det för det mesta är positivt, det är den som driver mig framåt, men den krockar ofta med Add:ns sämsta sidor som det där med att komma igång och få saker gjorda. Rastlösheten botas bäst med att göra saker, fast då krävs det ju att man kommer igång...

Kollisionen kan bli rätt brutal. Det är då ångesten kommer. De värsta perioderna för mig har varit kopplade till mitt jobb. Jag älskar barnen men klarade bara inte av att vara där på förskolan hela dagarna. Mitt jobb gick ju ut på att barnen skulle lära, göra och upptäcka och att jag skulle vara ett stöd. Det räcker inte för att min hjärna ska orka hålla sig fokuserad. Den måste få göra, helst hela tiden.

På en förskola är väldigt mycket rutiner. Rutinerna är viktiga och skapar trygghet. För mig blir det ångest. Samma sak varje dag, år ut och år in. Jag blir så fruktansvärt uttråkad och jag känner mig instängd och kvävd. Det skapade en oerhörd ångest stundtals. Det låter drygt och som att jag inte tycker att mitt jobb var viktigt. Så var det inte alls! Jag hade bara önskat att någon annan hade kunnat kliva i mina skor så att jag fick gå därifrån och göra något annat.

Vad visste jag inte, vet inte riktigt fortfarande. Jag visste/vet bara att jag måste vidare. Jag fick en känsla av panik, att jag bara måste ut! ( mer om mitt yrkesliv i ett annat inlägg) Hela tiden vidare, inte stanna upp och stagnera. Vidare, vidare. Hjärnan söker kickar för att hålla sig vaken och för att bota rastlösheten. Gör man något som man tycker om går hjärnans belöningssystem igång och man mår bättre en stund, men sen är man tillbaka igen...

Nu har det gått två veckor sen operationen och jag börjar känna mig piggare och starkare, och rastlösheten har kommit som ett brev på posten. Operationen har ju självfallet ställt enorma energikrav på min kropp och jag känner mig lite matt. Jag har tagit små promenader varje dag, men jämfört med min tidigare promenadaktivitet så är det nästan ingenting.

Fysisk aktivitet är ett sätt att få ur sig rastlösheten, men för mig räcker inte bara den fysiska aktiviteten- tyvärr. Hjärnan måste få sitt också. Min ventil är kameran. Jag älskar att fotografera! Då får jag ju "göra" hela tiden, det krävs att jag fokuserar mig, och är närvarande, men jag får ändå vara den observatör som jag trivs med att vara. (Dessutom får jag ju massor av positiv respons från min omgivning!)

Jag älskar att fota barn. De är oförutsägbara fast på ett förutsägbart sätt. Jag kan aldrig störa dem i det de gör utan måste hitta vinklar och ljus som gör att det blir bra bilder ändå. Annars gillar jag att fota sånt som är förknippat med fart och fläkt eller någon annan spännande utmaning. Fjärilar tex. Fjärilar måste man ju smyga sig på för att inte skrämma iväg dem.

Nu när jag är hemma heeela tiden och inte har så mycket fysisk ork så blir det mycket rastlöshet. Ätandet tar sjukt lång tid, och kräver också ett visst fokus och det finns inte så mycket fart och fläkt här att fota. Jag blir så sjukt uttråkad! Uttråkad= rastlös.

I min ADD hjärna blir det lätt en negativ rundgång. det finns hundra miljoner skäl till varför det inte går. Nu har jag lärt mig att känna igen den signalen och tvingar mig själv att bryta den. Sjukt jobbigt när ena hjärnan säger Jag har ingen lust, eller jag vill inte, eller det går inte till typ allting och den andra hjärnan säger du måste gå ut, du måste göra saker, du måste för att du vet att du mår bättre om du gör saker!

Dialogen i hjärnan fortsätter: Men tänk om... Nja, jag vet inte, det är nog bäst om jag låter bli...
mm fast du vet ju att det är mycket bättre att våga utmana dig själv att våga göra saker!

Utan medicin fastnar jag i dialogen. Den är ständigt pågående och medför att jag lätt blir sittande i soffan oförmögen att ta mig för någonting. Särskilt eftersom jag inte vet vad jag ska göra eller hur jag ska börja.

Nu har jag tränat in min hjärna i ett slags "tänk inte- gör bara" tänk. Varje gång jag gör något som jag har bestämt mig för så kan jag ge mig själv lite beröm. Som att skriva det här blogginlägget tex. Det är betydligt svårare med fysisk aktivitet. Det är oerhört svårt att komma över tråkighetströskeln. Även om jag vet att jag mår bättre.

Jag måste koppla ihop det med något som är milt tvingande och ger en belöning. Att gå ut med en hund tex. Friskis och svettis gympa fungerar bättre än gym men kan vara en utmaning stundtals.

Så fort det blir förutsägbart blir det tråkigt och jag blir rastlös och vill vidare. Tv: program bygger ju på format och formatet blir förutsägbart. Då gäller det att innehållet är tillräckligt lockande för att hålla kvar mig, annars måste jag vidare.

Det börjar bli extra jobbigt nu eftersom jag egentligen vill ut och "utforska världen" men fortfarande måste ta det relativt lugnt och faktiskt vila. Den psykiska orken börjar dock äntligen återvända och det börjar bli läge att hitta på något som kan stimulera min hjärna tillräckligt mycket för att jag inte ska bli knäpp.

Men mest av allt längtar jag efter ett jobb där mina svagheter kan bli till styrkor! Ett jobb med lagom mycket krav och lagom mycket rutiner.

Det ÄR svårt att förstå att en adhd hjärna inte fungerar på samma sätt som en icke adhd hjärna gör. Det är svårt att förstå att en adhd- hjärna gör fler misstag om det är för lätt (eftersom man blir uttråkad och därmed brister i koncentrationen) Det är svårt att förstå för mig som har diagnosen och lever med mig själv varje dag, och då är det ju såklart ändå svårare att förstå för någon som inte vet så mycket om adhd/add.

Jag har en stark önskan om att mitt nästa jobb får röra sig kring någon forma av informations uppdrag kring adhd/add. Jag älskar att analysera saker, att se samband och att informera, och jag tycker att jag lär mig nya saker om mig själv och min egen problematik varje dag.

Naturligtvis blir jag sjukt trött på mig själv ibland när det bara blir missförstånd och inget fungerar, men jag är ju jag, så då är det ju bättre att berätta hur jag och andra människor med add fungerar så blir det ju förhoppningsvis bättre för alla. :-)