Diskriminering

För 11 år sen nästan började jag läsa kurser i Mänskliga Rättigheter. Kurserna omfattade 2år, men jag kunde tyvärr bara ta 22,5poäng (nästan en termin) eftersom jag var tvungen att börja jobba för att få ekonomin att gå runt. Det är min stora sorg. Jag hoppas att jag kan läsa klart kurserna snart.

Intresset för MR, har vaknat ordentligt nu. Vi har ett gäng lagar och regler som gäller vår arbetsmarknad, och det är viktigt att lagar och regler följs. Att hota människor för att få som man vill, att muta människor, eller på andra sätt utöva påtryckningar på människor för att få som man vill är ett hot mot vår Demokrati. Att helt enkelt strunta i att följa dessa lagar är också ett hot mot demokratin.
Jag har nu på olika sätt upplevt båda varianterna.

Ni har säkert läst om människor som anmält diskriminering tex på krogen till DO. De hamnar i kvällstidningarna och är lätta att ta till sig. Det är en tydlig konkret diskriminering, tex pga att man är rullstolsburen, har fel hudfärg etc. Det tillhör det civila samhället.

Den andra delen är rent arbetsrättslig och rör diskriminering på jobbet. Det är min "ruta". Jag blev systematiskt kränkt, trakasserad, hotad och hånad på min förra arbetsplats. Diskrimineringen var uppenbar, men ändå diffus. Det är komplexa mönster som verkligen kräver att journalisten skapar ett intresse och en djup förståelse för den som blivit utsatt, och det är betydligt svårare.

Det är säkert därför vi inte läser så mycket om såna fall i tidningarna. Tyvärr skulle jag vilja säga, för all diskriminering är lika viktig att uppmärksamma och lika fel!

Diskriminering pga psykisk ohälsa och osynliga handikapp är väldigt mycket svårare att bevisa som jag förstår det. Det är oerhört svårt att se en tydlig systematik och struktur i något när man står mitt i, ändå måste man anmäla medans processen håller på. Det kände jag som snudd på övermäktigt. Jag signalerade ett flertal gånger till mitt fackförbund att detta hände, men ingen var beredd att verkligen ta tag i det och hjälpa mig att anmäla.

Jag hade ett fantastiskt fackligt ombud som hjälpte, stöttade, peppade, informerade, tröstade och utbildade mig. Utan honom hade jag aldrig klarat processen med min fd chef alls. Då hade jag fått säga upp mig utan avgångsvederlag och utan a-kassa (3månaders karens om man säger upp sig själv.)

Han gav mig tipset att alltid mejla. Det är min nya strategi också i andra sammanhang för att jag har så otroligt svårt att ta till mig och komma ihåg information per telefon. Ändå svårare att återge informationen jag fått till någon annan. Det gör nu att jag har en omfattande "bevisning" angående mitt "fall".

Medans processen pågick var jag i kontakt med DO vid ett tillfälle och jag har har ringt till nån stödlinje för psykisk ohälsa ett par gånger. DO tyckte att jag skulle fråga mina kollegor om de också behövde gå på möten hela tiden och att om min fd chef var lika otrevlig mot alla så var jag inte diskriminerad. Då kände jag att jag var tvungen att släppa det. Stödlinjen sade att mitt fall inte gick att styrka och därför var det bara att lägga ner.

Nu har det gått 6månader ca sen jag avslutade min anställning i Stockholms stad. Jag fick som jag skrivit tidigare 6månadslöner och ett löfte om jobbcoach. 6månadslöner var 163800kr plus arbetsgivaravgifter och jobbcoachen var värd 10000kr/månad i 6månader dvs 60000kr.

De 6 månadslönerna var för att Staden skulle slippa leta nytt jobb åt mig internt. Hade de blivit tvungna att fullfölja rehabkedjan hade de blivit tvungna att betala 6 månader till mig iallafall. (Detta kan säkert skilja mellan olika kollektivavtal så det är ingen allmän faktauppgift jag nämner här.)

Jag avsade mig också alla mellanhavanden mellan mig och Stockholms stad i samband med att jag godtog uppgörelsen. Konsekvenserna av det förstod jag inte när jag skrev på pappret.

Efter min överviktsoperation i höstas rasade jag ner i ett svart hål. Utmattningsdepression, Kris, posttraumatiskt stress... Jag har köpt näringsdrycker på Apoteket som jag kompletterat med när jag inte orkat äta. Har ni någonsin reflekterat över hur mycket koncentration det krävs för att sätta sig ner, sitta kvar vid matbordet och faktiskt äta maten? Det har gått åt mycket energi åt det dessa senaste månaderna.

Pärmen med all dokumentation som rör mitt jobb har jag inte ens orkat öppna förrän nu. Nu när jag börjar repa mig så har jag också fått svart på vitt att ingen kan driva mitt fall. Facket och DO har meddelat att de inte kan ta i mitt fall eftersom jag skrivit på en uppgörelse.

Det känns som ett sånt fruktansvärt knäckande bakslag. Det känns som att allt mitt lidande inte var värt nåt. Mitt påskrivna avtal är en juridisk handling. Om jag hade kunnat visa ett papper på att jag skrev på avtalet av tvång så kunde de driva det. Inte annars. Hur skulle jag kunnat veta det och vem skulle jag lämnat det pappret till?

Eftersom jag alltid vrider och vänder på saker och ofta drar saker till sin spets så måste jag även vrida och vända på den här situationen.

Den juridiska termen av tvång utgörs av två delar där det ena är Compulsivt eller Psykiskt tvång. Dvs genom att hetsa, hota och håna en människa påverka människans vilja så att man gör det som den som utövar tvångshandlingen vill. Hur DO ser på den biten håller jag på att undersöka.

Ett avtal är en juridisk handling. Alltså måste det ju finnas någon som formulerat och godkänt formuleringarna i avtalet. Det måste ju också finnas ett syfte med ett sånt avtal. Vad syftet är kan jag ju bara spekulera i men ett antagande skulle kunna vara att slippa betala skadestånd tex...
Om någon har en annan tolkning så får ni gärna berätta!

Rent teoretiskt hade jag även kunnat få min anställning ogiltigförklarad enligt Las, OM jag lämnat in ett sånt papper inom två veckor efter att min anställning upphört. Jag ville inte ha tillbaka min tjänst. Jag vill inte ha någonting mer med de att göra. Jag vill ha en upprättelse för mina tre år med trakasserier, kränkningar och ren diskriminering.

Jag har varit ett totalt vrak de senaste månaderna. Fullständigt utmattad i hjärnan pga allt som hänt i mitt vuxna liv där de senaste åren förhoppningsvis var kulmen på åratal av misslyckanden och utnyttjande av mig som människa.

ADD betyder i realiteten ett på eller av läge i hjärnan typ: det går, det går, det går-- det går inte... Jag är extremt motivationsberoende, har ett stort rättspatos, är en i grunden väldigt snäll, klok och omtänksam person som helst vill vara ifred och sköta mitt jobb...

När det är saker som intresserar mig och engagerar mig finns det väldigt mycket mer energi än om det är saker som är tråkiga eftersom de tråkiga sakerna kräver så oerhört mycket energi för att kunna bibehålla min uppmärksamhet.

Jag har ett oändligt driv om jag upplever "vet" att jag har rätt. Det är svårt att förklara, men så är det iallafall. Jag har otroligt svårt att respektera människor som inte respekterar mig, samt oerhört svårt att anpassa mig i system, eller följa regler som jag upplever som meningslösa.

I det här läget så kan jag inte bara acceptera att en människa kan göra en annan människa så fruktansvärt illa, och sen bara kunna rycka på axlarna och gå vidare som att man bara viftat bort en irriterande fluga från axeln.

Många i min omgivning uppmanar mig till att vara försiktig med vad jag skriver här. Jag kan bli dömd för ärekränkning om jag skriver ut namn och värderingar om människor. Ärekränkningen är tydligen viktigare om det rör en chef eller högre tjänsteman i Stockholms stad än mig som simpel förskollärare. De har såklart rätt i att det är olika arenor, men attityden förvånar mig.

Mitt syfte med den här bloggen är INTE att hänga ut enskilda människor med namn och skriva ut alla deras fel och brister i våra kontakter.

Mitt syfte med min min blogg är att berätta om hur livet med osynligt handikapp kan vara. Både upp och nergångar. Jag råkar älska att gräva ner mig i statsskick, makt-teorier, rättvisa- alla ska vara lika inför lagen. Jag vill utnyttja mina politiska kunskaper, mitt nätverk och driv till att skapa förändring och förbättring.

Jag måste vara sann mot mig själv nu och faktiskt berätta det jag har upplevt. Det blir aldrig någon förändring om vissa får fortsätta att skrämma andra till tystnad. Därför kommer jag fortsätta att skriva min blogg om hur mitt liv är med ett dolt funktionshinder som gör livet både extra spännande och extra utmanande.

Jag hoppas att jag inspirera andra att våga berätta sina historier och sina åsikter. Fler måste våga berätta för att det ska bli ändring för oss alla. Det kan kännas läskigt, men det är egentligen inte alls farligt så länge man inte tar ut svängarna och hittar på saker som inte är sanna eller hänger ut människor med namn.

Enligt mitt sätt att se den här historien har Stockholms Stad har köpt sig förbi hela diskrimineringslagstiftningen för kaffepengar. Jag hamnar inte ens i statistiken eftersom jag inte kan anmäla. Jag kan omöjligt vara den enda och därför blir ju hela diskrimineringsstatististiken totalt missvisande. Enligt mitt sätt att se det riskerar också diskrimineringslagstiftningen bli verkningslös om man inte får hjälp att anmäla.

Det finns lite hjälp man kan få men jag måste återkomma om det, för jag behöver läsa in mig lite mer på det.

Det måste jag fråga vidare om. Jag håller er uppdaterade här på min blogg.

Äntligen!

Äntligen, äntligen, äntligen får jag hjälp att komma vidare. Vidare in på positiva spår. Jag borde kanske inte egentligen skriva äntligen eftersom det har varit en lång process som nu får ett genombrott.

Jag träffade en arbetspsykolog på Arbetsförmedlingen första gången i tisdags och idag träffades vi igen. En MYCKET professionell och duktig psykolog. Hon gav mig ett test som heter Vägvisaren. Det är ett häfte med massor av frågor som på ett väldigt enkelt sätt kartlägger vart man har sina styrkor och intressen. Mina två största områden är kreativitet och vetenskap.

Jag har brottats sååååå mycket med känslan av svek. Jag har känt mig missförstådd och tyckt att människor jag mött varit dumma och oförstående. Nu när jag börjar landa i mig själv ser jag ju att jag bara befunnit mig i fel sammanhang.

Igår gjorde jag ett sånt där test som finns på fb: Vad är ditt ultimata yrke? tror jag att det hette. Svaret var ju givet men det var ändå så roligt att se det på skärmen. Det stod politiker. Psykologen och jag pratade om potentiella yrken och eventuella studier.

Plötsligt kom ett minne upp från ca 2007. Jag hade bestämt mig för att läsa Statsvetenskap på distans och träffarna var i Sundsvall. Jag var tvungen att jobba heltid och hade en timmes resväg åt varje håll. Barngruppen på förskolan var väldigt krävande och båda mina kollegor var nya för barngruppen...

När jag kom till Sundvall och tagit mig ut till universitetet, in i lektionssalen och mannen som skulle hålla lektionen presenterade sig var det verkligen en väldigt märklig känsla som infann sig. Jag var ju som de andra där i lektionssalen. Han som höll föreläsningen forskade till och med i det här magiska ämnet. De andra som satt där var också intresserade av politiken och dess mekanismer.

Tyvärr fungerade det inte att jobba så mycket och plugga vid sidan av. Jag var bara i Sundsvall en enda helg. Jag var så ledsen och besviken och jag tyckte det kändes så orättvist att jag skulle behöva gå till ett jobb som jag inte ville ha bara för att kunna försörja mig när andra fick läsa massor av spännande litteratur i ämnet som jag alltid känt mig kallad till.

Boken om demokratifilosofi står fortfarande kvar i min bokhylla; bredvid böckerna om olika perspektiv på Mänskliga rättigheter.

Idag känner jag mig stolt över att det faktiskt är jag som styr mitt liv och vågar vara tydlig med mina styrkor och resurser. När jag nu faktiskt vågar stå på mig och säga till mig själv och min omgivning att jag inte klarar av mer förskolejobb och att jag inte kan eller vill gå tillbaka så har också nya vägar öppnats till andra yrken.

När jag nu mött en sån professionell person så kan jag också slappna av. Jag slipper hela tiden vara på helspänn redo att försvara mig eller hävda mig. Då kommer alla undanträngda känslor upp. Så mycket sorg och ilska över allt som hänt och om hur allt hade kunnat vara annorlunda.

Samtidigt så tänker jag att den processen som lett fram till idag har varit viktig. Jag träffade en annan jobbpsykolog för snart 5år sen som också var jätteduktig, men jag visste inte vad jag ville. Det är svårt att hjälpa någon när personen inte vet vad den vill.

Idag var det också Nobelprisutdelning. Mannen som fick ekonomipriset beskrev sin väg fram till priset som allt annat än rak, men att det hade gynnat honom i hans forskning eftersom han kunnat ta in andra perspektiv och släppa alla krav på hur det borde vara. 

För några år sen var det en annan Nobelpristagare som observerade sina 4:a åriga barns sätt att komma fram till nya lösningar på problem och bestämde att på fredagar så testade han och hans medforskare helt förutsättningslöst nya idéer på samma sätt som barnen gör.

Så slutligen är jag ändå glad över mina år i förskolan. Barn ÄR underbara. Även när de är "jobbiga". De är oerhört kreativa och har ett sånt självklart sätt att ta för sig av livet. I deras värld finns det inget "det borde vara såhär" tänk.

Min stora systerdotter och jag pratade om Lucia igår när jag hämtade henne på förskolan. Jag frågade om farmor och farfar skulle komma på Luciatåget på måndag.
Hon svarade direkt
-Ja det tror jag.
-Ja, för de har ju faktiskt inget annat att göra!

Självklart kommer de och tittar på henne när hon går i Luciatåget och självklart kan jag använda mina stup och uppförsbackar på ett konstruktivt sätt. Hur vet jag ju inte exakt ännu, men skriva här på min blogg är ett sätt.

Jag känner mig inspirerad att dagens Nobelpristagare i ekonomi INTE hade läst alla grundkurser och fortsättningskurser i ekonomi. Plötsligt så känns allting möjligt. Jag måste bara fortsätta att vara mig själv. Ändå mer. Då kommer bitarna falla på plats inom en inte allt för avlägsen framtid.

Nu struntar jag i hur det borde vara. Jag gör det som känns rätt och känns roligt och meningsfullt. När kampen i huvudet släpper kan jag bara slappna av och glida med. Livet är ju faktiskt väldigt kul!

Psykologen och jag har fortfarande inte hittat exakt rätt yrke, vi måste nog träffas fler gånger först, men nu har vi i alla fall pekat ut en väldigt tydlig riktning. Jag har fått en "formell bekräftelse" på att jag är på rätt väg. Även om jag känner det så otroligt tydligt i min själ och i mitt hjärta med tanke på all fin respons jag får här på min blogg så är det väldigt skönt att få bekräftelse från en sån person som faktiskt kan hjälpa mig så konkret som en arbetspsykolog kan, att jag är på rätt spår!

Nu kan det bara gå uppåt!