Big Bang

Jag känner mig så himla trött på min egen hjärna ibland. Samtidigt som jag gillar att vara jag skulle jag önska att det ibland fanns en avstängningsknapp för hjärnan. Just nu är jag inne i en jätteintensiv och jättespännande period i mitt liv.

Jag har efter mycket om och men äntligen blivit en fri människa. Det känns faktiskt som att jag blivit fri! Jag blev väldigt illa behandlad av min förra chef. Tillslut fick jag till en lösning med avgångsvederlag och hjälp av en jobbcoach att hitta ett nytt jobb.

Jag har berättat förut här på min blogg att jag inte klarar av att jobba i förskolan. Jag har alltid vetat det, men jag har aldrig vetat vad jag skulle göra istället. Nu har jag som ett stort Big Bang moln i huvudet. Tusen miljoner tankar och idéer om vad som är spännande, vilka förutsättningar jag behöver för att göra ett bra jobb, vad jag tycker är viktigt, vad mina bästa egenskaper är etc, etc.

Det finns ju så oändligt många spännande utmaningar i livet. Den största utmaningen är att välja. Add människor som jag saknar ofta fokus, vilket gör att man helt enkelt fastnar. Det blir FÖR omfattande att det blir övermäktigt. Det är där jag befinner mig just nu. Jag har jättesvårt att sortera och strukturera tankar och idéer och särskilt om jag är stressad.

Det är svårt att hålla kvar uppmärksamhet och fokus över längre tid vilket leder till att jag gärna byter fokus när det börjar bli krävande, svårt och kännas jobbigt. Det som kändes som världens bästa idé igår kanske totalt förkastas idag...

Nu har jag hållit kvar vid idén om att berätta om ADD med mig själv som utgångspunkt länge. Helt enkelt för att det är så kul! Vad är roligare än att få berätta om sig själv och att dessutom få ett sånt gensvar som jag får av er läsare känns helt fantastiskt!

Idag var jag och träffade min jobbcoach för första gången och det blev en lyckträff direkt! Sååå himla skönt. Jag berättade även för henne om min ADD problematik och hon förstod precis. Alternativet att inte berätta för en arbetsgivare eller jobbcoach finns inte. Det är som att man ska hemlighålla en megastor del av sin personlighet. Det går inte. Det märks. JAG märks. Det är "mycket av allt" för det mesta.

Jag har också varit på Arbetsförmedlingen och pratat jobb med dem. Trots en jättetrevlig och mycket respektfull och förstående handläggare så kan jag inte se att de skulle kunna hjälpa mig vidare. Arbetsförmedlingen är ett helt system och jag passar inte in i något system.

12 års kamp med mig själv mina egna svårigheter och att få någons slags vettig hjälp till ett drägligt arbetsliv har gjort mig HYPER känslig för att träffa människor som tex arbetsförmedlare. Jag insåg för MÅNGA år sen att jag inte får någon hjälp. Jag måste klara mig själv. Jag passar inte in bland alla paragrafer och regler. Det går inte att mäta mina svårigheter i ett färdigt formulär.

Om man tvingas berätta sin historia om alla misslyckanden tusen gånger så blir det tillslut så att man inte orkar släppa in någon mer människa. De kan ju ändå inte hjälpa till att ändra situationen. Jag har ju inte ens förstått vad problemet har varit. Det blir en anonym ström av människor som jag ju hamnar i beroendeställning till, men som inte ser mig som person och inte kan hjälpa mig vidare. Det är enormt slitsamt psykiskt. Tillslut stängde jag av för att orka.

Jag har febrilt funderat, gjort diverse tester sökt upp alla möjliga människor för att försöka få något slags svar på vad jag ska göra istället för att jobba i förskolan, men det går inte att hitta ett svar som inte finns!

Nu har jag äntligen insett att min väg är att vända allt skit som jag har i min ryggsäck, alla svårigheter, all skam, alla misslyckanden och alla erfarenheter jag gjort på vägen  till min egen framgång. Det känns som den enda rätta vägen. Jag tror inte att det finns en färdig plats för mig. Jag orkar och kan inte informa mig "i ledet" på en arbetsplats så som det varit. Även om det varit min innersta önskan många gånger.

Jag citerar min arbetsförmedlare som slog huvudet på spiken när hon och jag pratade om mig och mitt arbetsliv.
-"Det svåra för människor med adhd/add verkar inte vara att FÅ ett jobb utan att BEHÅLLA jobbet." Det stämmer på pricken. Jag tror att jag är uppe i någonstans kring 15-16 arbetsplatser på 13 år. Jag har blivit uppsagd från en del av dessa arbetsplatser, andra har varit provtjänstgöringar och vik som löpt ut.

Nu är det dags för mig att skapa mig en plats i arbetslivet. Exakt hur det ska gå till kan jag såklart inte säga exakt idag, men ni som nu följer min blogg kommer såklart att få reda på det också så småningom. Jag känner en enorm kraft i mitt beslut att lämna låtsasläget, nu lägger jag ut alla kort på bordet och är stolt över mig själv! Jag är jag, och jag är bra- typ.

Det oerhört svåra, kluriga och roliga med mig och min hjärna är att den hela tiden söker nya utmaningar, nya problem att lösa och saker man kan ändra och förbättra. Nu har jag den största utmaningen i mitt liv framför mig. Det är att samla ihop allt det jag kan, (jag kan massor av bra saker) allt det jag vet (jag vet ganska mycket om mycket som intresserar mig), att välja bort saker jag inte kan (såklart finns det massor av saker jag inte kan), och lägga ihop resten till ett nytt CV till en ny karriär.

Fördelen med add:ns på-läge är att om jag väl har bestämt mig för något finns det inte mycket som kan stoppa mig från att nå mitt mål, men jag behöver hjälp nu att hitta rätt väg. Tur att jag har en grymt bra jobbcoach som kan hjälpa till i den processen!

Viktoperationen närmar sig!

Snart är det dags! Snart. Bara 4 dagar kvar nu! Det är fruktansvärt nervöst, men det känns ändå bra. Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva för det är verkligen miljoner tankar i huvudet samtidigt, men en sak är ändå säkert. Känslan av äntligen!

Jag har ju varit överviktig och kämpat i så många år. Detta blir den slutgiltiga lösningen hoppas jag. Ändå har jag våndats så oerhört mycket inför beslutet.

Är det verkligen rätt beslut. Måste jag göra en operation och ta bort en del av magsäcken för att komma tillrätta med min vikt? Går det verkligen inte att lösa på annat sätt?

Tankarna maler i hjärnan, hela tiden. Är det verkligen rätt beslut? Människor i världen svälter, och jag måste göra en operation för att gå ner i vikt! Vad säger det om mig? När jag tänker dessa tankar så har jag lärt mig att tränga undan dem och istället tänka missbruk. Det är ett missbruk!

Alla människor kan hamna i missbruk. Tyvärr är människor med ADD/ADHD särskilt utsatta eftersom hjärnan hela tiden jagar en ny kick. Socker och fett, har för mig varit en lika stark drog som jag gissar att alkoholen är för andra.

Jag har kämpat, och kämpat för att komma tillrätta med min ätstörning. Psykiskt och fysiskt. Funderat och funderat över vad problemen bottnar i och om det verkligen inte finns något alternativ. Operation...

Men nej! Det finns inga alternativ kvar. Jag hanterar inte detta själv. Det krävs tvångsmedel. Tyvärr. Missbruk är missbruk. Övervikt och fetma är inte en karaktärsfråga. Jag har lyckats gå ner i vikt, men går upp igen. Känner ni igen det problemet?!

När jag kom till Överviktscentrum så fick jag på första mötet reda på att om jag ska behålla min målvikt så måste jag ligga kvar på ett energiintag som är 20% lägre än om jag varit normalviktig. Hela livet. 20% av hur mycket?

Hur ska jag kunna veta? Jag gillar att veta. Jag vill veta exakt. Exakt hur många kalorier jag ska äta. Ibland skulle jag vilja att någon levererade all mat i färdiga matlådor särskilt anpassade för mig. Sen tänker jag att det går ju inte. Man kan omöjligt leva sitt liv i fullständig kontroll. Det blir outhärdligt.

Operation. Det är ett stort beslut och ett drastiskt beslut. Ett slutgiltigt beslut. Faktiskt är det nog ett av de största besluten jag tagit i mitt liv. -mitt liv har i mångt och mycket styrts av omständigheterna. Andra människor har genom sina handlingar styrt mitt liv. Nu styr jag själv.

Min ätproblematik förvärras sannolikt av mina ADD relaterade problem. Svårt att sätta igång saker, svårt att hålla kvar uppmärksamheten över längre tid och svårt att avsluta; Impulsivitet och svårt med gränssättning.

ADD problematiken innebär också svårt med struktur och ordning och svårt att sortera intryck. Det gäller inte bara i den fysiska verkligheten utan även i den psykiska världen. Det känns ibland bara som ett enda stort "Big Bang" moln i hjärnan. Alla tankar idéer och funderingar snurrar runt med en väldig fart inne i hjärnan och det är svårt att hitta en struktur.

Det går runt, runt och hjärnan byter hela tiden fokus. För att göra a måste jag ju göra b, men för att göra b måste jag göra c, men för att göra a måste jag göra både b och c först, eller stå struntar jag i att alls kännas vid a, b och c och tänker på d som ju är mycket roligare.

Är det rätt beslut att göra en operation? Kan jag verkligen inte lösa det på annat sätt?
Vad händer om jag inte opererar mig?
Kraftig övervikt ökar ju riskerna för diabetes, hjärt kärl sjukdomar och diabetes. Det är svårare att bli gravid och riskerna vid en graviditet ökar.

Läkarvetenskapen mäter ju inte hur jag känner mig. Jag har slagit på mig själv i så många år. Jag har känt mig så misslyckad för att jag inte klarat av det alla andra klarar. Känslan av misslyckande har lett till matmissbruk. Nu har jag bestämt mig för att ta tag i mina problem istället för att undvika dem och eller skjuta upp dem vilket är en normal ADD strategi.

Träning, träning och åter träning, medicin och en oerhörd beslutsamhet har lett mig fram till att till viss del bryta snurren i hjärnan och göra operationen. Jag ska sluta slå på mig själv och istället vara stolt över mig själv och den jag är. Jag har en diagnos som jag måste leva med, och då får man lov att gilla läget.

Jag kan inte lösa problemet själv, men om allt vore annorlunda så kanske...
Fast då hade ju inte jag varit jag....