Viktresan

Den 29:e september i år gjorde jag en Sleeve Gastrectomy på Ersta sjukhus i Stockholm. Då vägde jag ca 104kg här hemma. Som mest vägde jag 112kg tror jag. Jag blev då remitterad till operation av min mamma som är läkare (trodde vi iallafall). I själva verket hade remissen kommit till Överviktscentrum på Karolinska Sjukhuset.

Jag blev kallad till gruppmöte med lite info om hur de jobbar. Den överläkaren som höll i gruppinformationen berättade lite om de fysiologiska faktorerna kring vikt och viktminskning. 

Det som framförallt fastnade i min hjärna är "de fysiologiska faktorerna".

Kroppen är ett snillrikt och oerhört komplext system, det blev tydligt när hon berättade att en person som en gång varit överviktig konstant måste ligga på 20% mindre energiintag än om samma person aldrig varit överviktig. 

En operation är ett stort ingrepp och den information jag fick var att man skulle gjort flera seriösa försök innan att gå ner. En operation ska vara sista utvägen. Jag har säkert berättat detta förut här på min blogg, men jag vill berätta detta igen för det känns viktigt. 

 För att få göra operationen skulle man gå ner 10kg från sin ursprungsvikt, det gjorde jag med hjälp av Överviktscentrums fantastiska dietist. Jag blev sjukskriven från mitt jobb våren 2013 på grund av utmattning och stress. För att jag inte bara skulle sitta hemma och kolla på fb och spela Candy Crusch så började promenera med Simba, som nu blivit min hundkompis. (Jag ska berätta mer om honom i ett senare inlägg.)

Jag gick ner 10kg och fick en remiss för op. Jag och min kompis var där på info mötet och jag var där och träffade kirurgen. De vägde och mätte och godkände mig, men jag sade att jag inte ville. Han blev lite ställd eftersom de flesta brukar reagera tvärtom. De blir arga för att de inte blir godkända. Jag kände att behövde mer betänketid, och jag känner nu i efterhand att det var ett väldigt bra beslut. 

Nu har det gått 3 månader. Vikten har gått ner till 90kg, och jag känner mig väldigt smal. ;-)

Min plan är att gå ner ca 25kg till. Det märkligaste är att siffrorna på vågen som förut var så centrala, nu inte känns så viktiga, så länge jag inte går upp. 

Kan jag äta allt? 

JA! jag kan äta allt, men vissa saker är jag dels inte sugen på tex godis och choklad etc, godissuget försvann när jag började äta min centralstimulerande medicin så det var inget nytt egentligen. 

Hårdsmälta, eller väldigt feta saker, som lax (ibland) och bacon eller blodpuddning kan vara lite jobbiga för magen, men det behöver man ju inte äta så ofta. Skillnaden mot förut är att jag måste vara extremt noga med vad jag äter och att jag nu måste äta många små mål istället för färre stora och att jag måste äta 3tsk rapsolja/per dag- kall -(jag tror att fettsyrorna förstörs på nåt sätt när de värms upp) för att få i mig de viktiga omega 3 fettsyrorna. 

Jag måste tänka på att få i mig all vätska. Helst upp emot två liter per dag, men det kanske är inräknat vätskan i maten. Man ska inte dricka några större mängder till maten, några klunkar går bra, men inte för mycket så man inte orkar äta. 

Jag äter all mat men inte alltid precis som innan. Jag känner inte hunger på samma sätt som innan, men ändå känner jag hunger, fast på ett annat sätt. Jag känner när det är dags att äta. Det känns som att jag har mindre marginaler än förut att skjuta upp måltider. När jag väntar för länge eller slarvar så börjar jag frysa jättemycket, när jag sen äter blir det som att nån sätter på kranen på det varmaste och öppnar för fullt. Det är ganska obehagligt så jag brukar försöka se till att äta mellanmål när det behövs.  

Rent fysiskt har jag även fått något slags problem med blodförsörjningen till fingrar och tår. De blir iskalla och liksom drar ihop sig så fingrarna blir alldeles skrynkliga ibland. Särskilt om jag ätit dåligt och om jag är trött. Min kompis myntade begreppet kaloribrist. Äter jag för lite blir det energibrist i kroppen och då går inte vikten ner, plus att jag mår skräp. Jag blir trött och orkeslös, deprimerad och på oerhört dåligt humör. Blodsockret svänger hit och dit och jag mår som sagt verkligen inte bra. 

Äter jag för mycket, vilket inte är så sannolikt, så går jag upp i vikt. Jag tror att jag börja fatta lite mer hur jag ska tänka nu iallafall. Såhär är min teori.

Jag har Linas Matkasse. En portion är ca 500kcal. Jag kan inte äta en hel portion utan måste dela den på 2 eller 3. Då får jag i mig för lite energi. Därför måste jag äta den andra halvan av maten till mellanmål. Om jag däremot äter mer energirik mat, tex potatisgratäng och kött så behöver jag inte äta så mycket till mellanmålen eftersom jag får i mig mer energi vid själva måltiden. Det är ju inte så jättekonstigt egentligen. 

För att gå ner eller upp i vikt och må bra så måste man fokusera på den totala energimängden över dagen. Det finns inga genvägar. Äter man mer energi än man gör av med går man upp i vikt oavsett vart energin kommer ifrån. Man behöver också äta från alla kostgrupper för att inte få bristsjukdomar. Vitminet B12tex är jätteviktigt för hjärnan och finns uteslutande i animaliskt protein. Järn finns givetvis i grönsaker, men för att få i sig samma mängd järn från tex broccoli och en köttbit kanske man måste äta 5ggr så mycket broccoli, så det gäller faktiskt att ha koll på vad man stoppar i sig.

När jag lämnade sjukhuset så sade de i princip bara att du kan äta allt men i små portioner och oftare. Vi fick order om att äta multivitamintabletter från apoteket Tex Mitt Val Kvinna och ta B12 och D vitamin tabletter. Jag fick också rekommendation att äta 5dl mejeriprodukter per dag för att få i mig fullvärdigt protein, dvs de innehåller de essentiella aminosyror som kroppen behöver för att fungera på ett bra sätt. Där slarvar jag kan jag erkänna, jag är jättedålig på att få i mig så mycket mejeriprodukter. Jag får kanske börja dricka mjölk till mellanmålen... 

Nu kanske ni tänker äh det är väl inte så viktigt, men det är faktiskt viktigt. Äter man bra så mår man bra. Äter man skräp så mår man skräp. Det är ju så uppenbart enkelt, men det är som att vi har glömt bort det. Särskilt viktigt är det nu när jag äter så lite varje dag. 

Ett bra exempel är färdiglagade köttbullar. Jag läste en test i Aftonbladet där de testade ett gäng olika sorters köttbullar. För att en vuxen person skulle få i sig tillräckligt mycket protein vid en måltid så var man tvungen att äta 300gram! köttbullar!, men gör man det så får man i sig alldeles för mycket fett och salt. Plötsligt fattade jag varför jag aldrig blev mätt på maten på jobbet. 300gr köttbullar är 24st om varje "bulle" väger 12gr. "Normalmängden" är nog ca 8st/person... 

Nu seglade jag iväg lite. Tillbaka till vardagen igen. 

Jag tycker att det är superjobbigt med all planering med alla mellanmål. Vad ska jag äta? När ska jag äta och hur mycket? Det blir väldigt många knäckemackor och yoghurt. Ibland är det tröttsamt ibland att behöva äta så himla ofta och ibland känns det jättebra att jag får och ska äta så ofta!

Ett specifikt "problem" som ju blir ganska roligt om man tänker på det utifrån är att jag och många andra med adhd är att jag är periodare. Jag äter gärna samma sak en väldigt lång period tills jag tröttnar tvärt och byter. Jag har haft en "tonfisk, kokta morötter och vitt bröd" period, en "fiskbullar i dillsås period", och en väldigt svår "choklad varje dag period". Om jag tycker någonting är väldigt gott så ger smakupplevelsen hjärnan en kick och det är därför det blir ett missbruk. 

Egentligen är allting precis som förut fast i mindre skala på nåt sätt. Jag är typ lika hungrig som förut och kroppen ser likadan ut. Ändå är det som en ny värld har öppnat sig. Jag kan röra på mig på ett helt nytt sätt. Jag kan gå barfota inne utan att få så ont i fötterna att jag inte kan gå. Jag kan leka en hel dag med mina underbara syskonbarn och verkligen göra allt och när jag går ut och äter med mina vänner är det aldrig något problem att få halva priset eller en matlåda med sig hem! 

Det enda som känns lite surt är att mina supersnygga träningsbyxor från Adidas som jag köpte förra hösten nu är förstora- fast bara runt benen! Magen är fortfarande kvar och den har blivit extremt "klämkänslig". Det blir väldigt snabbt obehagligt med saker som sitter åt kring magen tex mina snygga träningsbyxor. Min farmor hävdade att jag har fått "mormors mage" så det är väl genetiskt helt enkelt. Satans opraktiskt bara eftersom allting åker ner när man inte har nån rumpa och jättesmala lår. Det känns väl inte jättekul att köpa mammakläder när jag inte är gravid, men jag tänker att det är en fas som snart är borta. 

Maten har varit ett missbruk och som alla missbruk så är det egentligen ett psykiskt problem. Det förstärks av hur min hjärna fungerar rent hormonellt, dvs den jagar kickar. Jag har inte ersatt det missbruket med något annat missbruk som jag upplever det-phu!

Sammanfattningsvis känner mig otroligt nöjd över att jag tog ett beslut att göra operationen och att jag är inne i ett starkt positivt flöde som bara kommer att bli bättre och bättre! 

(Jag ska ladda upp fler bilder så ni får se.):-)

Viktoperationen närmar sig!

Snart är det dags! Snart. Bara 4 dagar kvar nu! Det är fruktansvärt nervöst, men det känns ändå bra. Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva för det är verkligen miljoner tankar i huvudet samtidigt, men en sak är ändå säkert. Känslan av äntligen!

Jag har ju varit överviktig och kämpat i så många år. Detta blir den slutgiltiga lösningen hoppas jag. Ändå har jag våndats så oerhört mycket inför beslutet.

Är det verkligen rätt beslut. Måste jag göra en operation och ta bort en del av magsäcken för att komma tillrätta med min vikt? Går det verkligen inte att lösa på annat sätt?

Tankarna maler i hjärnan, hela tiden. Är det verkligen rätt beslut? Människor i världen svälter, och jag måste göra en operation för att gå ner i vikt! Vad säger det om mig? När jag tänker dessa tankar så har jag lärt mig att tränga undan dem och istället tänka missbruk. Det är ett missbruk!

Alla människor kan hamna i missbruk. Tyvärr är människor med ADD/ADHD särskilt utsatta eftersom hjärnan hela tiden jagar en ny kick. Socker och fett, har för mig varit en lika stark drog som jag gissar att alkoholen är för andra.

Jag har kämpat, och kämpat för att komma tillrätta med min ätstörning. Psykiskt och fysiskt. Funderat och funderat över vad problemen bottnar i och om det verkligen inte finns något alternativ. Operation...

Men nej! Det finns inga alternativ kvar. Jag hanterar inte detta själv. Det krävs tvångsmedel. Tyvärr. Missbruk är missbruk. Övervikt och fetma är inte en karaktärsfråga. Jag har lyckats gå ner i vikt, men går upp igen. Känner ni igen det problemet?!

När jag kom till Överviktscentrum så fick jag på första mötet reda på att om jag ska behålla min målvikt så måste jag ligga kvar på ett energiintag som är 20% lägre än om jag varit normalviktig. Hela livet. 20% av hur mycket?

Hur ska jag kunna veta? Jag gillar att veta. Jag vill veta exakt. Exakt hur många kalorier jag ska äta. Ibland skulle jag vilja att någon levererade all mat i färdiga matlådor särskilt anpassade för mig. Sen tänker jag att det går ju inte. Man kan omöjligt leva sitt liv i fullständig kontroll. Det blir outhärdligt.

Operation. Det är ett stort beslut och ett drastiskt beslut. Ett slutgiltigt beslut. Faktiskt är det nog ett av de största besluten jag tagit i mitt liv. -mitt liv har i mångt och mycket styrts av omständigheterna. Andra människor har genom sina handlingar styrt mitt liv. Nu styr jag själv.

Min ätproblematik förvärras sannolikt av mina ADD relaterade problem. Svårt att sätta igång saker, svårt att hålla kvar uppmärksamheten över längre tid och svårt att avsluta; Impulsivitet och svårt med gränssättning.

ADD problematiken innebär också svårt med struktur och ordning och svårt att sortera intryck. Det gäller inte bara i den fysiska verkligheten utan även i den psykiska världen. Det känns ibland bara som ett enda stort "Big Bang" moln i hjärnan. Alla tankar idéer och funderingar snurrar runt med en väldig fart inne i hjärnan och det är svårt att hitta en struktur.

Det går runt, runt och hjärnan byter hela tiden fokus. För att göra a måste jag ju göra b, men för att göra b måste jag göra c, men för att göra a måste jag göra både b och c först, eller stå struntar jag i att alls kännas vid a, b och c och tänker på d som ju är mycket roligare.

Är det rätt beslut att göra en operation? Kan jag verkligen inte lösa det på annat sätt?
Vad händer om jag inte opererar mig?
Kraftig övervikt ökar ju riskerna för diabetes, hjärt kärl sjukdomar och diabetes. Det är svårare att bli gravid och riskerna vid en graviditet ökar.

Läkarvetenskapen mäter ju inte hur jag känner mig. Jag har slagit på mig själv i så många år. Jag har känt mig så misslyckad för att jag inte klarat av det alla andra klarar. Känslan av misslyckande har lett till matmissbruk. Nu har jag bestämt mig för att ta tag i mina problem istället för att undvika dem och eller skjuta upp dem vilket är en normal ADD strategi.

Träning, träning och åter träning, medicin och en oerhörd beslutsamhet har lett mig fram till att till viss del bryta snurren i hjärnan och göra operationen. Jag ska sluta slå på mig själv och istället vara stolt över mig själv och den jag är. Jag har en diagnos som jag måste leva med, och då får man lov att gilla läget.

Jag kan inte lösa problemet själv, men om allt vore annorlunda så kanske...
Fast då hade ju inte jag varit jag....

Övervikt och ADD

Jag är tjock, eller stor, eller rund, eller mullig, eller... många ord för samma sak.

Övervikt och fetma är skämmigt, men jag tänker inte skämmas. Jag tänker istället berätta om mitt liv i den här bloggen och i mitt liv cirkulerar mycket kring min vikt. Vikten började öka när jag började skolan och när längdkurvan avtog så fortsatte viktkurvan uppåt. Flera försök senare och efter en typ 20 lång kamp har jag nu bestämt mig för att göra en viktop.

Det är ett stort beslut. Det är nog ett av de största besluten jag tagit i mitt liv, och jag känner mig både nervös över op och stolt över att jag faktiskt har tagit ett beslut.

Om man har ADD så har man svårt att sortera. Inte bara bland sina saker utan även i hjärnan. Det är lite som i rondellen vid Årsta. Det finns ju både massor av filer och massor med avfarter. Vad är det som säger att den ena avfarten är bättre än den andra? Särskilt om man inte riktigt är 100% säker på vart man ska.

ADD= problem med de exekutiva funktionerna, dvs man har svårt med själva utförandet. Då blir det lätt att man fastnar i rondellen. Ni vet ju hur det är när man helt enkelt fastnar i rondellen, man kör varv, efter varv, efter varv och känner sig allmänt misslyckad och fånig eftersom man inte kommer ut.

ADD strategin är helt enkelt att inte ta några beslut. Beslutsångesten gör att jag gärna låter omständigheterna styra, men den här gången tog jag ett beslut att styra själv i mitt eget liv.

Om man har ADD/ADHD så dubblas risken för övervikt skriver Expressen här: http://www.expressen.se/halsoliv/halsa/adhd-dubblar-risken-for-att-bli-overviktig/

Jag har varit gravt socker och fett beroende. Jag har varit beroende av Mc Donalds.
Sockerberoendet försvann direkt med medicinen men ätbeteendet finns kvar.

Jag kände mig så trött, så trött jämt. Eftersom hjärnan är underaktiv söker den något som piggar upp och socker piggar ju upp en stund. Sen kommer dippen och man vill ha mer, mer, mer. Bristande förmåga att planera, bristande impulskontroll, bristande uthållighet och att man skjuter upp ALLTING  är också utmärkande för ADD. Alltså väljer man ju helt det som ger en tillfredsställande för stunden och så sköt jag upp problemet till ett annat tillfälle.

Jag tycker det är svårt med nyanser. Jag måste liksom dra saker till sin spets i hjärnan och det blir som på eller av. Antingen blir det ingenting alls eller så blir det mycket av allt. På eller av. Det finns inget mellanting.

Om jag ska handla mat "måste" det ju vara bra mat, och då måste jag ju ha ett recept, men vad ska jag välja? Vad är jag sugen på? Planering, skriva inköpslistor och storhandla har jag aldrig klarat av, och alltså blir det ingen mat inhandlad. Det blir snabbmat eller lösningar för stunden. Jag gillar ju att laga mat och såklart har jag handlat efter recept också, men det blir aldrig någon veckoplanering. Aldrig. Har aldrig hänt. Många gånger har jag handlat "mat" för hundratals kronor bara för att inse att jag mestadels har köpt frukostvaror.

Jag provade att storhandla, och handlade då mat för en månad på en gång. Men jag hade aldrig någon plan för vilka dagar jag skulle äta vad. Dessutom kanske jag inte alls var sugen på det jag hade hemma utan något helt annat. Hjärnan har fastnat i rondellen. Det finns ju så många val...

Ändå älskar jag mat. Jag tycker om att laga mat och att äta god mat. Jag gillar bara inte att planera och att handla den. Då är det suveränt att kunna prenumerera på en matkasse. Någon annan planerar, handlar och levererar den hem till min dörr varannan v. Visst blir det ett visst svinn ändå eftersom planeringen fortfarande inte riktigt fungerar men det är betydligt bättre än innan!

För två år sen kom jag i kontakt med Överviktscentrum på Karolinska sjukhuset i Solna. Jag har träffat två jätteduktiga dietister och lyckats gå ner 10kg. För att inte på eller av läget ska slå till i hjärnan har jag tränat på små förändringar i vardagen. Allt är tillåtet. Jag äter det jag har lust med, och då minskar ju suget efter det förbjudna.

Förbjuden frukt är ju den som är godast eller hur; men nu är ju det förbjudna tillåtet och har jag valt avfart i rondellen. Jag känner mig både nöjd och stolt att jag lyckats övervinna min egen hjärna!