Dejting.

Dejting... hör väl inte egentligen ihop med add/adhd, men när jag fick dessa bilder serverade var jag ju tvungen att hitta på ett bra inlägg för att få visa upp dem för er. ;-0

-Kommer du ofta hit?
-Jag kanske måste följa dig hem?

Jag har lagt ner mitt dejtande för tillfället, om det nu någonsin kommit igång.
Jag har skrivit många profiler genom åren. Lagt ut både bilder och text om vem jag är och vad jag söker. Gensvaret har varit svalt eller möjligen ljummet.

Match tycker att jag ska fylla i en hel mängd frågor om min blivande man, alltifrån nationalitet till favoritmaträtt. HUR ska jag kunna veta hur min blivande man ser ut innan jag har träffat honom?! Match vill ha flera hundra kronor i månaden för att förmedla kontakt och det går ju inte ihop med en "överlevnadsbudget". Det finns ju heller ingen garanti att man faktiskt träffar nån och hur länge ska man då betala för att behålla möjligheten...?

Elitsinglar har jag inte provat, men känner väl knappast att jag passar in i nåt elitgäng så som jag föreställer mig en elitkvinna. (Ni vet smal, lång, vältränad, säga de rätta sakerna vid rätt tillfällen å allt det där som jag inte är världsbäst på. ;-))

Å så Happy Pancake... GRATIS. Nice. Jag lade upp en profil där och började så smått hoppas på prinsen med stor P. Vad ska jag säga... jag väntar fortfarande.

Jag har väl liiiite större förväntningar än att vara nån slags gratis telefonsexlinje om jag ska prata klarspråk. Jag har faktiskt lite svårt att greppa att vissa män är så desperata att de ringer vem som helst bara för att få ligga eller prata om sitt sexliv. (Egentligen borde jag ju inte vara förvånad över nånting längre, men man blir ju ändå det.)

Jag är en oerhört romantisk människa, som verkligen tror på den stora kärleken, men uthålligheten för att verkligen söka efter nån att dela livet med är inte så stor. Eftersom vi hittills sällan har varit intresserade av samma saker så dyker ju intresset rakt ner i botten ganska snabb. Det blir för jobbigt i längden att gå omkring och hoppas på att nån man faktiskt vill träffa ska ska höra av sig. Det är FÖR tufft för psyket att hela tiden bli bortvald. Tillslut måste man skydda sig själv och vara den som väljer bort. Annars orkar man inte fortsätta leva.

Uthållighetsövningar över lag är ju inte riktigt mitt starka kort om jag inte får en snabb start och tycker att det är tillräckligt roligt och meningsfullt att fortsätta. Hittills har den känslan inte riktigt velat infinna sig. Att söka en livspartner är ju lite mer komplicerat än att söka ett jobb men i båda fallen tror jag att om det ska bli lyckat så måste man vara i harmoni med sig själv och vara ärlig mot sig själv och dit är jag verkligen på väg.

Drömmarna om mitt otroligt romantiska bröllop finns ju kvar i huvudet och lyckligtvis så har jag stor lagringskapacitet så de får plats många år till. ;-)

Övervikt och ADD

Jag är tjock, eller stor, eller rund, eller mullig, eller... många ord för samma sak.

Övervikt och fetma är skämmigt, men jag tänker inte skämmas. Jag tänker istället berätta om mitt liv i den här bloggen och i mitt liv cirkulerar mycket kring min vikt. Vikten började öka när jag började skolan och när längdkurvan avtog så fortsatte viktkurvan uppåt. Flera försök senare och efter en typ 20 lång kamp har jag nu bestämt mig för att göra en viktop.

Det är ett stort beslut. Det är nog ett av de största besluten jag tagit i mitt liv, och jag känner mig både nervös över op och stolt över att jag faktiskt har tagit ett beslut.

Om man har ADD så har man svårt att sortera. Inte bara bland sina saker utan även i hjärnan. Det är lite som i rondellen vid Årsta. Det finns ju både massor av filer och massor med avfarter. Vad är det som säger att den ena avfarten är bättre än den andra? Särskilt om man inte riktigt är 100% säker på vart man ska.

ADD= problem med de exekutiva funktionerna, dvs man har svårt med själva utförandet. Då blir det lätt att man fastnar i rondellen. Ni vet ju hur det är när man helt enkelt fastnar i rondellen, man kör varv, efter varv, efter varv och känner sig allmänt misslyckad och fånig eftersom man inte kommer ut.

ADD strategin är helt enkelt att inte ta några beslut. Beslutsångesten gör att jag gärna låter omständigheterna styra, men den här gången tog jag ett beslut att styra själv i mitt eget liv.

Om man har ADD/ADHD så dubblas risken för övervikt skriver Expressen här: http://www.expressen.se/halsoliv/halsa/adhd-dubblar-risken-for-att-bli-overviktig/

Jag har varit gravt socker och fett beroende. Jag har varit beroende av Mc Donalds.
Sockerberoendet försvann direkt med medicinen men ätbeteendet finns kvar.

Jag kände mig så trött, så trött jämt. Eftersom hjärnan är underaktiv söker den något som piggar upp och socker piggar ju upp en stund. Sen kommer dippen och man vill ha mer, mer, mer. Bristande förmåga att planera, bristande impulskontroll, bristande uthållighet och att man skjuter upp ALLTING  är också utmärkande för ADD. Alltså väljer man ju helt det som ger en tillfredsställande för stunden och så sköt jag upp problemet till ett annat tillfälle.

Jag tycker det är svårt med nyanser. Jag måste liksom dra saker till sin spets i hjärnan och det blir som på eller av. Antingen blir det ingenting alls eller så blir det mycket av allt. På eller av. Det finns inget mellanting.

Om jag ska handla mat "måste" det ju vara bra mat, och då måste jag ju ha ett recept, men vad ska jag välja? Vad är jag sugen på? Planering, skriva inköpslistor och storhandla har jag aldrig klarat av, och alltså blir det ingen mat inhandlad. Det blir snabbmat eller lösningar för stunden. Jag gillar ju att laga mat och såklart har jag handlat efter recept också, men det blir aldrig någon veckoplanering. Aldrig. Har aldrig hänt. Många gånger har jag handlat "mat" för hundratals kronor bara för att inse att jag mestadels har köpt frukostvaror.

Jag provade att storhandla, och handlade då mat för en månad på en gång. Men jag hade aldrig någon plan för vilka dagar jag skulle äta vad. Dessutom kanske jag inte alls var sugen på det jag hade hemma utan något helt annat. Hjärnan har fastnat i rondellen. Det finns ju så många val...

Ändå älskar jag mat. Jag tycker om att laga mat och att äta god mat. Jag gillar bara inte att planera och att handla den. Då är det suveränt att kunna prenumerera på en matkasse. Någon annan planerar, handlar och levererar den hem till min dörr varannan v. Visst blir det ett visst svinn ändå eftersom planeringen fortfarande inte riktigt fungerar men det är betydligt bättre än innan!

För två år sen kom jag i kontakt med Överviktscentrum på Karolinska sjukhuset i Solna. Jag har träffat två jätteduktiga dietister och lyckats gå ner 10kg. För att inte på eller av läget ska slå till i hjärnan har jag tränat på små förändringar i vardagen. Allt är tillåtet. Jag äter det jag har lust med, och då minskar ju suget efter det förbjudna.

Förbjuden frukt är ju den som är godast eller hur; men nu är ju det förbjudna tillåtet och har jag valt avfart i rondellen. Jag känner mig både nöjd och stolt att jag lyckats övervinna min egen hjärna!