Uppföljning av viktoperation

– Hur mår du? Sjuksköterskan som ansvarar för dagens uppföljningsmöte sitter snett mitt emot mig vid ett stort skrivbord ställt i vinkel mot det stora fönster som vätter ut mot vattnet.
Jag är på återbesök på Ersta sjukhus, nu är det snart två år sedan operationen.

– Jo det går väl upp och ner svarar jag.
Det gör ju det. Går upp och ner alltså. Sen börjar vi prata om hur jag mått efter operationen och hur det har blivit.

Jag försökte att vara tydlig utan att vara forcerad. Ändå tycker jag att det är svårt. De människor jag möter i vården blir stressade av att höra hur jag har det. På något konstigt sätt tar jag ansvar för situationen och försöker att hålla tillbaka.

Jag berättade lite om hur jag mådde efter operationen, och om ett begränsat urval av alla vårdkontakter jag haft. Jag berättar om svampen.

– Ni får ju antibiotika i förebyggande syfte och den kan ju orsaka att man får svamp eftersom hela bakteriefloran slås ut.

– Det hade ju varit bra om någon i kedjan hade sagt det då. Så hade jag vetat att det var "normalt".

Själv har jag inget minne av att vi fick antibiotika. Inte heller min "salskompis" har något minne av antibiotika i förebyggande syfte.

Jag fortsätter att berätta om mina vårdkontakter. Jag berättar om psykiatrin, och om vårdcentralsläkarna.

– Ett problem som jag upplever som patient är att att vårdcentralsläkarna inte har en susning om viktoperationer. Jag träffar nya läkare varje gång och ingen vet egentligen vad den andra har gjort och jag träffar bara ST-läkare.
–ST-läkare kan vara jättebra! säger sjuksköterskan. Äter du kalcium?
Suck tänker jag. Hon missar ju hela poängen.
–Jag har träffat AT-läkare som har varit jättebra (och ST-läkare).
–Nej, inte nu eftersom vc-ST-läkaren inte ville skriva ut det när jag var där i augusti. Han sade att det inte fanns behov av d-vitamin tabletter just nu eftersom det är sommar och jag är ljushyad och solen skiner. (D-vitamin och kalcium sitter ihop i samma piller.)

Sjuksköterskan blev märkbart irriterad på detta (inte på mig) och sade att man skulle äta dessa tabletter för att förebygga osteoporos, (benskörhet). Jag nämnde inte att jag gjort ett hårmineraltest som visade nästan toxiska halter av calcium. Vissa saker är det bättre att inte berätta.

Vi pratar om "min depression". Jag har ingen egentlig depression. Jag känner bara helt uttömd på kraft att bemöta den stora och komplexa labyrint som det innebär att ha en funktionsnedsättning, vara sönderstressad, arbetssökande och FÖR medveten för sitt eget bästa om hur systemen i Sverige fungerar.

Vi pratar om vad jag äter och hur ofta jag äter. Jag sade som det var att jag inte riktigt kan säga hur ofta jag äter eller hur mycket. Jag äter för många ägg-mackor. Det kan jag säga med säkerhet.

– Det går mycket bättre om man äter regelbundet varannan timme och man kan planera vad man ska äta i förväg. Dagen innan eller veckan innan. Säger sjuksköterskan i all välmening.

Själva grundproblemet med adhd/add är svårigheterna att skapa struktur, att planera saker, igångsättningssvårigheter, att man skjuter upp det som känns svårt/tråkigt och att man har problem att upprätthålla rutiner och struktur över tid. Det påverkar i allra högsta grad möjligheterna till ett bra resultat efter överviktoperationen. Jag vet för mycket om allt möjligt i teorin, och kan lätt prata om alla möjliga intressanta saker (lätt och roligt) men har väldigt svårt att omsätta det i praktiken (svårt och tråkigt)... Jag är nog en väldigt svår patient.

Jag berättar om alla kontakterna på psykiatrin, om hur illa bemött jag blivit där och hur jag tillslut valde att avstå behandling där för att jag blev så illa bemött. Sen avslutar jag med att berätta kort om konsekvenserna för mitt liv nu när Försäkringskassan definitivt sagt nej till sjukpenning- ingen arbetsträning; och om Arbetsförmedlingen och om hur jag ramlar mellan stolarna där också.

– Jag hade hoppats på lönebidrag från AF för att komma ut i arbete men de beviljar inget lönebidrag till oss med NPF.
– Vad är NPF? frågar sjuksköterskan.

Tyvärr är bristen på kompetens kring NPF för stor inom vårdsektorn. Bristen på förståelse gör att råden jag får känns fullständigt övermäktiga eller irrelevanta. De kan sitt område och de som ska ha koll på den större bilden har i själva verket knappt koll på vad kollegan i rummet bredvid gör. Ändå mindre vad kollegan jag träffade vid förra besöket har givit för råd eller behandlingar trots att det är skrivet i journalen (i bästa fall).

Få orkar sätta sig in i komplexiteten som det innebär att ha min hjärna. De säger saker som påståenden istället för att fråga hur det fungerar i mitt liv som de sen talar om lösningen på. Det känns så tröttsamt. Jag hata när andra människor ska tala om för mig hur jag ska leva mitt liv, när de inte ens har frågat om hur jag faktiskt lever mitt liv!

Slutligen gick vi igenom mina prover som jag tagit och konstaterade att vissa värden ligger för högt. Bland annat B12 som jag ska äta som extra tillskott. Intressant nog träffade jag en läkare på vc i somras som absolut propsade på att jag skulle äta B12.

Jag nämnde att jag tolkat provet jag tagit tidigare som att jag ligger långt över referensvärdet och att jag därför inte borde behöva äta tillskott. Hon menade att jag inte alls låg så högt och att jag absolut ska fortsätta äta tabletterna.

Nu har läkaren på Ersta bestämt att jag ska äta dem varannan dag- för att jag ligger för högt.

– Nu kommer jag skicka ett brev till din vårdcentral att de ska följa upp ditt prov om sex månader.
Det är vc som har uppföljningsansvaret.

– VC kallar inga patienter eftersom de får mer betalt för nybesök. säger jag.

– Vissa vc skyller på att de inte har någon rutin eller något system för att kalla patienterna för kontroller. Vi har en väntelista och ett noggrant system för att kalla våra patienter. Ibland är det bättre att ta ett eget ansvar för sin hälsa och ringa själv och boka uppföljningar.

Jag som patient kan omöjligt hålla koll på alla uppföljningar som behövs göras. Eftersom det även innefattar att veta vilka prover som ska tas och när dessa ska tas. Jag behöver veta om de ska vara fastande och även kontrollera att proverna blir kontrollerade och att dessa följs upp. Vilka prover som ska tas för att kontrollera överviktsoperationen och vilka prover som ska tas på psykiatrin.

Vilka andra uppföljningar som ska ske vart och när dessa ska ske. Det är orimligt.
Det är för mycket att hålla reda på redan som det är. Jag är inte läkare, och jag har inte heller betalt för att sköta min egen sjukvård. Det är faktiskt så att landstinget betalar stora summor pengar till diverse olika aktörer inom vården för att de ska ha koll.

Såklart är det ju smidigt för dessa operatörer om patienten själv har koll och tar hela ansvaret. För mig är det inte ett alternativ att fortsätta vara sambandscentral och försöka övertala diverse olika läkare att åtminstone ta ett prov för att försöka begripa vad det är för fel.

I fallet med viktoperationerna har Ersta gjort en upphandling med landstinget om vilka operationer som ersätts och med hur mycket och vilka efterföljande kontroller som ingår. Ett väl avgränsat system som är lättöverskådligt för landstinget och för Ersta.

Jag som patient har inte egentligen någon aning om vart jag ska vända mig för det problemet jag har just då utan vänder mig till VC som inte har något fungerande system för att hantera viktopererade och alla andra miljoner diagnoser som läggs på deras bord varpå de blir sura och stressade av att ha mig i luren med mina komplexa problem som de inte kan lösa med ett piller på en kvart.

När jag ringde Ersta som nyopererad fick jag en sur fråga om varför jag inte klev upp tidigare på morgonen så att jag hann äta alla mål. Jag vill inte känna mig som en belastning så jag vände mig inte dit något mer. Jag är rädd för att ställa krav och riskera att bli avvisad. Det kanske är någon slags överlevnadsstrategi/försvarsmekanism som jag tänker är väldigt mänsklig. Alla vill helst vara omtyckta av alla...

När jag nämnde för sköterskan att jag kraschade av stressen efter operationen och att jag tyckte det var konstigt att de inte har någon uppföljning eller ens information om vart man ska vända sig skjuter sköterskan över det på mig.

–Det var ju du som själv valde att göra operationen och det är en frivillig operation på friska människor. Det kanske kom för snabbt inpå. Du kanske inte hade haft tid att förbereda dig ordentligt mentalt?

Jag valde att göra en överviktsoperation för att livet skulle bli lättare. Faktiskt av ren desperation. Jag valde inte att krascha av stressen som det medföljde. Jag hade aldrig kunnat ana att det skulle bli som det blev, och även om jag lärt mig mycket på vägen hoppas jag på att det blir lite medvind nu. Jag har inte valt att inte veta att jag råkar ha Sveriges sämsta vårdcentral. Jag har inte valt att inte ha orken att byta.

För en människa med svårigheter att prioritera och som redan känner sig som en spelpjäs i ett Fia med knuff spel så blir alla dessa val en omöjlig sak att hantera. Hur ska jag veta om den jag möter på nästa vc är bättre än den jag möter på den nuvarande vc:en? Kommer de ha tid för mig? Kommer jag att kunna berätta vad jag vill ha hjälp med?

Det är så lätt att skjuta över allting på offret när det blir problem, men precis som mobbningen på jobbet är faktiskt inte hela ansvaret mitt! Jag anser att vården har fallerat grovt i mitt fall, men hur sjutton anmäler man ett totalt systemfel?!

Det går inte att fortsätta att tänka i termer av rutor och upphandlingar som i ett Fia med knuff. Mitt liv är tyvärr inte inordnat i prydliga färgkodade fält, även om det skulle vara lättare för alla om det vore så.

Sjuksköterskan avslutade med att säga att hon skulle skriva de sakerna vi pratat om i journalen och i brevet. Hon kanske inte skulle komma ihåg allt men det mesta. Jag tänkte bara välkommen till mitt liv. Jag har bara berättat en bråkdel för dig. Jag skojade och sade att jag nog måste skriva en lista med alla människor jag träffat på olika ställen och en mer lättöverskådliga tidslinje så att den stackars människan på andra sidan skrivbordet åtminstone har en chans att hänga med...

Jag kanske ska skriva en redogörelse i punktform som läkaren kan titta på. Det skulle ju spara enormt mycket tid.

Det är inte lätt att vara patient, men inte heller läkare/ vårdpersonal. Jag avslutade med att jag hittills styrt upp mitt liv och det klarar jag säkert av en gång till. Jag måste bara bearbeta lite av det som hänt först. Sen ska jag arbeta som journalist för det är sååå himla spännande!

Det är lättare att skriva om andra människors historier än att hela tiden skriva om sig själv. Det ser jag verkligen fram emot! Vem vet om jag kanske till och med kan dela några historier här?!

Ett piller på en kvart!

-Det är säkert psykiskt. Läkaren på vc tittar på mig med stort medlidande där jag sitter på andra sidan skrivbordet och gråter av ren utmattning.

När ska sjukvården inse att hjärnan sitter i kroppen och att det fysiska och psykiska sitter ihop?!

Sjuksköterskan som tar emot samtalen för att boka tider frågar mig vad jag söker för, när jag säger struma säger hon snipigt att de redan tagit alla prover som går. Utmattning är ju ingen "fysisk diagnos" så alltså måste jag ju hitta en vettig förklaring till varför jag vill boka en tid- igen, till läkaren. Efter 3:e gången gick jag dit akut.

Det är INTE psykiskt- alltså ett diffust svävande moln någonstans i rymden. Jag känner min kropp. Vi har ju hängt ihop i hela livet. Denna teori stöds om man googlar på vad som händer i kroppen om man är stressad.

Add betyder stress per definition. Själva grundläget är stressat eftersom hjärnans funktioner är nedsatta. Add medför en sänkt vakenhetsgrad i hjärnan. Det är fysiskt. Arbetsminnet fungerar inte som det "ska" vilket gör att man man har svårt att ta till sig instruktioner och att dra slutsatser tex. Det kallas för perceptionsförmåga.

Perceptionsförmågan är också den som gör om alla intryck till meningsfull information. I min hjärna fungerar det ju inte och alla intrycken åker in huller om buller. Filtret och sorteringsfunktionen är trasig.

Ungefär som när man städar och skyfflar in allt som måste bort i närmaste skåp. Jag kan ju omöjligt sortera allting just i stunden. Out of sight out of mind till man öppnar skåpet och allting trillar ut...

JAG kan inte veta vad som är felet i min kropp. Jag känner bara att det är nåt fel. Jag VET att det är nåt fel. Hjärnan styr alla organen i kroppen genom hormonproduktion etc. Kraschar hjärnan kraschar kroppen. Det är ju så självklart. För MIG är det självklart dvs.

Hårmineralprov
Anafysen är ett företag som gör hårmineralanalyser. Man skickar in hårprover som sen analyseras och man får tillbaka en noggrann rapport om alla mineraler och metaller man har i kroppen. Det började som en kul grej, för att jag var nyfiken. En månad tog det tills svaret kom. Då hade jag gått från "en rolig grej" till "ge mig alla piller du har så att jag överlever" känsla.

När svaret kom kunde jag se EXAKT vilka mineraler som var i obalans i kroppen. Kopparhalten tex var förhöjd i jämfört med järn. Kopparstapeln var 1,5ggr så hög som järnet. Ju större skillnad desto tröttare blir man. Efter en genomgång av provsvaren hämtade jag ut en hel kartong med kosttillskott på posten. Jag började äta pillrena och det vände på två dagar!!!

Kroppen är ett komplicerat kemiskt system där alla ämnen är beroende av varandra, blir systemet stört som vid en viktoperation tex måste man balansera upp det. För mig funkade inte "ät två multivitamintabletter, B12 och D-vitamin" ha ett bra liv vi ses aldrig igen grejen som verkar vara standard efter viktop här i Stockholm.

Läkarvetenskapen tror inte på hårmineralsanalyser och jag tror inte längre på läkarvetenskapen.
Droppen som fick bägaren att rinna över kom häromdagen när jag för 5:e gången besökte vc för att jag är så extremt trött!

5 besök med samma symptom:
Hjärndimma, yrsel, pirrningar och domningar i händer och fötter, iskalla händer och fötter, bristande aptit, svid och bränn i munnen, ändå sämre minne än vanligt, humörsvängningar, förstoppning, uppkörd och gasig mage, ryckningar i ögonen, och en trötthet som kändes som att någon satt blytyngder på pannan... Dessutom står vikten still.

Jag har själv listat ut att det ju har med ämnesomsättningen i kroppen att göra. Jag äter mat men kroppen kan uppenbarligen inte omvandla maten till energi vilket leder till energibrist i cellerna. Jag har uteslutit struma. Jag har också listat ut att jag har för lite saltsyra i magsäcken så att jag inte kan bryta ner maten ordentligt. De tog bort den delen när jag gjorde viktop.

Alltså har jag även köpt saltsyretabletter på hälsokosten. Det är borttaget som läkemedel. En sur miljö i magsäcken är en förutsättning för att tex B1 ska kunna tas upp av tarmen. En alltför basisk miljö gör också att man lättare får svamp.

Läkaren har givit mig ett fint bemötande vill jag påpeka men det räcker ju liksom inte om det inte löser problemet.
-Det är säkert psykiskt, men vi kan ju ta ett prov. Ett prov per gång. Det blir oerhört många besök innan vi möjligen har uteslutit alla potentiella fel.

Läkare är naturvetare. Naturvetskapens själva essens är att allt är kvantitativt och mätbart. Det är både spännande och tragiskt att inse att jag har genomskådat systemet. Därav titeln på mitt inlägg. Läkare gillar piller. Ett piller på en kvart är en bra sammanfattning av den sjukvård som jag har mött.

Det politiska systemet är numera uppbyggt på kvantitativa metoder. Vc får betalt per nybesök och får betala för prover. Alltså måste jag vara sjukt bra påläst för att kunna föra min talan mot läkaren som måste "tänka på budgeten" samtidigt som han ska balansera patientens behov av tex prover.

Det leder lätt till badbollseffekten. Jag är alltid någon annans ansvar. Vems ansvar jag är vet ingen riktigt.

-Jag kan tyvärr inte ta det provet för det ingår inte i min katalog. Läkaren visade mig på datorn provet fanns inte. Det var droppen. Självfallet har vc gjort en upphandling med ett lab. Det mest anmärkningsvärda är att upphandlingen inte omfattar provet som är absolut superviktigt för övervikstopererade eftersom det mäter upptagningen av B1-tiamin. Tiamin är centralt vid nedbrytningen av mat till glukos som kroppen gör om till energi i cellerna.

Det är vanligt att man får brist på tiamin efter överviktsop eftersom tiaminet är beroende av saltsyra för att kunna tas upp. Alla kroppar är olika, men vi vet alla också att den mesta av forskningen är gjorda av män på män om mäns hälsa. (Det ämnet lär jag få återkomma till eftersom jag inte kan vika ut detta ämne här och nu.)

De flesta som opereras för övervikt är kvinnor...

Bristen på saltsyra i magsäcken gör också att man blir torr i munnen och att ph balansen i munhålan ändras. Candidan ser sin chans att explodera och man får väldigt många av de symtom som jag beskrivit ovan. Det är ju en fantastisk tur att det finns Google. Synd att de inte nämner det på läkarutbilningen.. JA jag är arg! Skitarg!

Pendla mellan extremlägena. 
Jag trodde aldrig att jag skulle hamna på den här rutan i systemet. Aldrig! Jag trodde aldrig att jag skulle krascha så totalt och bli lämnad att reda ut allting själv.
Musketörerna i Rågsved jobbar med att stötta de människorna som halkar ur välfärdssystemet. De jobbar med att återvinna människors kapacitet och hjälpa dem att komma tillbaka till samhället.
de har gjort en välfärdskarta som jag hoppas kunna dela som belyser hur svårt det är att ta sig tillbaka.

Anledningen är att jag blandar in dem i detta inlägg är för att jag vill flagga för hur oerhört lätt det är att åka ur och hur svårt det är att ta sig tillbaka. Särskilt med en diagnos som gör att man redan kämpar för att hålla ordning på sina egna tankar.

Vem är jag och vart hör jag hemma någonstans?

Mitt liv pendlar mellan extremlägena.
Jag är uppvuxen på Solsidan i en en extrem överklassmiljö. Jag var ju inte som de. De där andra som hade pengar i överflöd...
Jag har en fil kand i bar och ungdomsvetenskap och pedagogik och har försökt försörja mig som förskollärare, men jag var ju inte som de. De där förskolepersonalen som alltid pratade om barnen, barnens bästa, och som hade helt fantastiska samlingar med barnen. Kan vi inte prata om nåt mer spännande än vad ni gjort på helgen eller på semestern....
Jag var ju inte som de, de där som jobbar som undersköterskor eller vårdbiträden i äldreomsorgen... Jag var ju egentligen som min gamla klasskamrat som jag mötte när jag jobbade som vårdbiträde. Hon pluggade till läkare. Jag kände mig så totalt misslyckad!
Jag var ju inte som de, de som satt på Arbetsförmedlingen som korsat halva världen för att få leva sina liv i frihet och som nu måste börja om från början med ett nytt språk och ett nytt land...
Jag var ju inte som de, de där människorna som bodde i mitt hyreshus i Råcksta som hade alkoholproblem.
Jag är ju inte heller som de där människorna i mitt parti som orkar plöja kilometervis med handlingar, jobba heltid och gå på miljoner möten hela kvällarna och halva nätterna.

Vart passar jag in?

När jag började räkna på mina arbetsplatser sen jag gick ut Lärarhögskolan kom jag fram till 16st. 16 chefer alltså. Jag maxade 3 arbetsplatser på 1år. Jag har kämpat som en gnu för att få livet att fungera. Nettoinkomst 11300kr/månad. Det placerar mig rent socioekonomiskt i Rågsved.

Det är säkert psykiskt. Klart att det OCKSÅ är psykiskt! Frågan är vad vi gör åt den fysiska hälsan och de problemen som uppkommit efter op!

Jag passar inte in i nån mall. Utsidan är blå, insidan är röd. Jag sorterar och kategoriserar människor utifrån hur de ser ut precis som att jag sorterar hus eller strumpor i lådan. Jag anser att det är helt normalt. Jag försöker undvika att döma människor dock.

Den mentala kollisionen med min vc gjorde att jag tillslut fick en känsla av att de såg mig med alla de fördomar som finns kring medelålders utbrända kvinnor med diffusa problem. Jag kände mig bara som ett jobbigt problem. Jag skulle fodra dyra utredningar och ge dålig statistik. Precis som vc i de socioekonomiskt "tunga" tunga områdena. Jag passar inte in i "ett piller på en kvart" systemet.

Psykiatrin gillar också piller. Ångestdämpande, antidepressiva, centralstimulerande. Piller för att sova, piller för att vara vaken, piller mot pillrena.

Om ångesten beror på att jag egentligen har svamp i kroppen som äter upp all min energi så jag inte ens orkar tänka en tanke till slut hjälper inga piller.

Jag behöver inte fler tabletter nu. Jag behöver hjälp att hantera mitt liv!
Det är bara jag som kan ta ansvar för mitt liv. Det är bara jag som kan ändra det. Det är bara jag...

Det är jag som är sambandscentral i mitt eget liv. Det finns ingen annan. Det är bara jag.
Jag är härdad vid det här laget. 16 arbetsplatser. Omplaceringar och uppsägningar är normalt. "Kniven i ryggen" är också normalt. När jag ständigt måste bryta upp från kollegor och barn för att börja om på nya arbetsplatser så kan jag inte känna efter hur jag mår eller hur det känns. Det är bara att bita ihop och söka nya jobb så att jag kan hålla mig flytande ett tag till.

Add:n är lurig. Den ligger ständigt på lut för att lura min hjärna att förmedla att allt är bra och att jag "bara måste". Jag har ofta tänkt att jag låter dem hållas så kan jag göra det som passar mig bäst sen. Det blir tillslut också en försvarsmekanism. Tillit och anknytning kan jag inte kosta på mig eftersom det snart bryts upp. Att ständigt bli avvisad och utesluten gör så klart att jag är på min vakt. Osäkerhet botas bäst med kunskap och kontroll.

Jag måste ha järnkoll på ALLTING HELA TIDEN! Det är ju bara jag som vet hur det känns i min kropp. Jag måste ta ansvar för min hälsa.

Jag kan tex inte åka in akut och vara medvetslös eftersom jag måste informera sjuksköterskor och läkare om att de ABSOLUT inte får ge mig glukosdropp utan att först ge mig tiamin. Gör de det får jag hjärnskador och dör!

Det räcker ju uppenbarligen inte att gå till vc och berätta om mina symptom. Jag måste ju veta vad felet är innan jag vet så att jag kan tala om för läkaren vad hen behöver ta för prov. Jag går ju dit och någonstans djupt inne i det undermedvetna inser jag att jag kommer att bli avvisad.

När jag försökte ta ansvar för min hälsa på min senaste arbetsplats möttes jag av
-Du kan äta egen mat på rasten. Du kan ta 10min extra. Du är ju ingen bebis. Du kan ju äta vanlig mat. Behöver jag ens skriva ut att det kändes förnedrande och kränkande?

-Har du läst din utredning? Vet du vad som står i rekommendationerna?
För en månad sen fick jag av en slump reda på att hela utlåtandet i min utredning saknas.
8 läkare, 2sjuksköterskor, 2arbetsterapeuter och en behandlare har jag haft kontakt med på Neuropsykiatrin men ingen har uppmärksammat att utlåtandet saknas. Jag tog mitt ansvar för 6år sen och ringde till läkaren och frågade när de skulle slutföra utredningen med det testet som de pratat om, men då fick jag till svar att jag måste förstå att det var väntetid. 6år.

Jag har på mindre än 2 månader fått syn på väldigt många bitar som styrt mitt liv och många fördomar. Jag måste förstå, jag måste förstå att de jag möter inte kan veta vad jag vill/behöver hjälp med. Jag vet inte vad jag behöver hjälp med innan jag fått hjälp att ta reda på det. Det är ju därför jag gjort en utredning. För att jag behöver hjälp att få livet att fungera.

Lat är nog den värsta. Lat är en dödssynd. Liksom frosseri. Tjocka människor är korkade, lider av bristande karaktär, och är lata.
Du är lat. Du är arbetsskygg. Jag tror inte du VILL arbeta. Du behöver bara en spark i röven så att du tar tag i ditt liv! Andra fördomar jag har fått fatt i är att jag är en översittare och att jag är dryg som inte lyssnar. Jag är obstinat som måste ifrågasätta saker och göra tvärtemot. Du vill inte HA nån hjälp. (Du vill ju inte ta emot min hjälp som jag vill ge dig som jag tycker är bra och då tycker jag att du är dum och dryg.)

Jag är inte lat. Jag har en nedsättning av de funktionerna som styr arbetsminnet, koncentration och uppmärksamhet. Jag har inte samma utgångspunkt som en person utan diagnos. Tröttheten är min ständiga följeslagare, som ihop med kass självkänsla ledde mig in på ett omfattande matmissbruk. Snabba kolhydrater och ständiga misslyckanden skapade en negativ spiral som tillslut ledde mig fram till en överviktsoperation. -Som ledde mig till vc där jag blev intalad att det säkert var psykiskt.

Bakgrunden är psykisk, add, men nu har jag faktiskt problem som är direkt kopplade till överviktsop.
Det största problemet just nu är att ingen har en helhetsbild mer än jag. Jag ska själv hantera alla känslor som kommit upp. Tex känslor av misslyckande. Jag måste själv veta vart jag ska vända mig med mina problem som tillstött efter överviktoperationen. Jag måste ju också informera Vc att det är de som har uppföljningsansvaret!

Min styrka är min uthållighet om jag vet att jag har rätt. Hyperfokus och min "problemlösarhjärna" har än en gång löst mitt problem hoppas jag. Jag har tagit hjälp ett personligt ombud. Det är en helt fantastik människa som hjälper mig att orka dribbla alla myndigheter.

Ny vc ny husläkare och hjälp att trycka på psykiatrin så att de gör klart utredningen. När utredningen är klar kan jag få rätt hjälp och stöd av den fantastiska jobbpsykologen på AF och snart är jag tillbaka i jobb. Som fungerar, känns meningsfullt och utvecklande.

Psykisk ohälsa är förenat med mycket skamkänslor. Psykiska funktionsnedsättningar syns inte, tas inte alltid på allvar och är faktiskt svåra att förstå sig på. Jag fattar ju knappt hur jag själv fungerar ibland. Fysiska funktionsnedsättningar är lättare att hantera eftersom de är mer konstanta. Mina problem är komplexa och diffusa, och då blir det svårt att veta vart man ska vända sig för att få rätt vård vid rätt tid.

När man känt av "badbollseffekten" några svängar blir bemötandet ändå viktigare. Jag behöver få bli bekräftad känslan av att någonting är fel i kroppen när jag ringer till vc och en känsla av at vi hjälper dig att reda ut vad felet är så att du blir frisk. Inte få ett snipigt bemötande som antyder att jag är en jobbig typ som borde sluta att störa vc med mina inbillade sjukdomar!

Så kul är det inte att livet cirkulerar kring läkarbesök, arbetsförmedlingen, a-kassan, försäkringskassan, terapier och att ha järnkoll på att de sköter sina bitar så att jag kan sköta mina, eller vara arg på de ovannämnda för att de just INTE sköter det de ska; så att jag hellre väljer det än att jobba! Jag skulle byta min ohälsa till ett friskt liv med många skratt och ändå mer kärlek imorgon om jag bara kunde!

Jag hade behövt VÄLDIGT mycket mer stöd och hjälp efter op. "de som oftast riskerar näringsbrist är de som har svårt att följa kostråden" läste jag nånstans. Kostråden jag fick var: ät normalkost ät 7 små mål om dagen och drick energirik dryck till mellanmål, fokusera på proteinet och tugga noga.

Jag lade mitt liv i händerna på en kirurg och lever mitt liv i ett system som jag verkligen trodde skulle ta hand om mig som patient/medborgare. Så blev det inte. Klipp och klistra (operera)är jättekul, och det får sjukhusen betalt för. Städa (uppföljning) är inte så kul så det ansvaret läggs på vc/patienten själv. Det är så det känns för mig just nu.

Det är helt sjukt!

Jag har tur som har mitt hyperfokus och min enorma driftighet. Jag och Google är en bra match..
Google hjälpte mig med diagnosen svamp. Candida i hela systemet pga näringsbrist som berodde på för lite saltsyra i magsäcken som möjligen orsakade tiaminbrist!
Mer hälsokost. Nu kapslar med några ämnen som dödar svampen ihop med ändrad kost. Finemang. Det fungerar!

Tänk vad enkelt. Så provocerande enkelt.

Såklart känner jag mig stolt! Att kringå systemen är också en kreativ ådra. i ett liv som präglats av ytterligheter, med 16 arbetsplatser ständiga uppbrott, ständigt nya arbetsförmedlare, blanketter som ska skickas in till rätt myndighet vid rätt datum samtidigt som räkningarna kommer bort mellan brevlådan och datorn så gäller det att vara kreativ för att överleva.

Driftig, lösningsorienterad och kreativ. Dags att ta nya tag.
Nu satsar jag på att bli frisk även psykiskt. Det tar ett tag till men jag kommer igen- för att jag absolut VILL komma igen. Jag vill jobba!