Arbetssökande

Maskrosor är så vackra! De letar sig också upp överallt och spränger de största hindren. Det känns som en passande blomma för det här inlägget. :-)

Nu är jag färdig! två terminer av sjukt intensivt plugg är avklarade och nu är det sommar. Jag kan inte säga äntligen, för det har varit en otroligt kul utbildning. Kul, men otroligt intensiv som sagt. 

Jag skulle kunna säga äntligen för att jag äntligen får söka jobb inom ett område som jag tycker känns fantastiskt roligt kreativt och spännande. Problemet är väl att det är många andra som också tycker att det är kreativt, roligt och utvecklande...

Än en gång har jag anmält mig på Arbetsförmedlingen, än en gång har jag fyllt i korten till A-kassan och en en gång sitter jag hemma och försöker tänka ut nåt ställe där jag vill arbeta. Jag läser annonserna för journalistik och ramlar över de där snygga formuleringarna, flexibel, driven och helst erfaren... du klarar ett högt tempo med många bollar i luften etc, etc. Ni fattar. 

De söker inte en person som mig känns det som. Fast jag har bestämt mig för att inte skämmas över mitt cv så känns det så fruktansvärt utlämnande att skicka det till en arbetsgivare. De känner ju inte mig och vet inte vilken kraft jag har i mig om jag bara hamnar rätt. De kanske bara ser alla anställningar jag haft och ordet adhd... 

Jag vet ju inte om de läser mitt brev där jag har försökt sälja in mig själv utan de där snygga "du kan allt jämt- orden". Jag kan väldigt mycket, men inte allt- innan jag har lärt mig. 

Handen på hjärtat skulle jag gärna starta eget. Jag längtar efter att få äga min tid. Att själv sälja in uppdrag till uppdragsgivare. Att själv leta upp nyheter som känns relevanta. 

– Varför gör du inte det då? tänker ni säkert. 

För att jag inte har råd. Hade jag fått sjukpenning från Försäkringskassan när jag var sjuk, så hade jag kunnat spara till en buffert som jag nu hade kunnat använda till att skapa mig en försörjning. Tyvärr tyckte FK och jag inte samma sak och det ärendet har nu slukat måååånga tusen skattekronor och manglat sig igenom Försäkringskassans omprövningsenhet och Förvaltningsrätten. Nu väntar jag på prövningstillstånd i Kammarrätten. Håll tummarna för att jag får det!!! Snälla!!!

Det känns så sjukt att jag än en gång måste traggla mig igenom alla regler på a-kassan och prata med handläggare på AF. det tar så enormt mycket tid och energi att jaga intyg och förhålla sig till paragrafer och regler. Jag vågar inte göra någonting som kan äventyra min försörjning. 

Tex så kan jag inte ta frilansuppdrag. Jag fattar ju att a-kassan inte ska vara någon slags mjölk-ko, men just nu känns det bara skit rent ut sagt. Jag känner mig totalt bakbunden av a-kassans regler. 

Jag hade velat söka praktik genom högskolan i höst, men det verkar inte vara möjligt pga a-kassans regler. Kanske kan jag få praktik genom Arbetsförmedlingen. Vi får se. Jag ska också söka "starta eget bidrag" genom AF. (Håll tummarna!)

Det gäller att inte deppa ihop utan verkligen jobba målinriktat nu! Jag ska ha ett jobb och en försörjning. Jag ska inte leva på a-kassa och sjukpenning mer nu. Det måste gå. Det måste gå!

Jag är väldigt driftig när saker och ting intresserar mig och jag känner verkligen att det ligger i mitt intresse att fixa ett jobb. Jobb är allt. Så är det bara. 

Ge aldrig upp står det på en lapp i mitt kök. En sån där påminnelselapp. Bra att bli påmind om att aldrig ge upp. Jag ger aldrig upp. Jag ska ha ett jobb och en försörjning. Såklart! 

Vitsippor istället för fest!

Idag blev det Vitsippsfotografering istället för fest foto.

Ibland funkar inte planen som man hade i huvudet.
Jag hade en plan att jag skulle gå på fest i Älta kyrka idag för att välkomna nya medborgare som nu fått uppehållstillstånd. Jag känner mig så trött- det har väl varit lite dålig disciplin med maten och sömnen på senaste tiden, så utgångspunkten var väl inte den bästa, men jag tänkte att jag skulle ge det en chans.

Planen var att jag skulle fota festen och ge bilderna till kyrkan men när jag kom dit blev det bara ett nej i huvudet. Prästen hälsade välkommen i dörren och maten syntes genom fönstret, det såg ju trevligt ut, men jag kände direkt att det inte går...

För många okända människor och otydliga "förväntningar" på mig går inte ihop. Jag börjar greppa den sidan av mig själv nu. Det behövs någon slags ram att förhålla mig till om det ska fungera.
Det verkade nog lite konstigt att jag bara vände och gick ut igen, men så blir det ibland.

Tänk om tänk nytt. Jag hade ju kameran på ryggen så jag gick upp bakom centrum och hittade massor av vackra Vitsippor. Tänk att de står där lika troget varje år. Jag brukar inte fota Vitsipporna med samma entusiasm som Blåsipporna. Jag tycker inte att jag hittat något bra vinkling förrän nu.

Vitsippor är inte lika spröda som Blåsippor. Blåsippor växer i små grupper medans Vitsippor är mer av ett "flockdjur" som täcker hela marken i skogsdungarna. Det blir helheten som är motivet och inte den enskilda blomman. Ändå kan man ju inte bara ställa sig och fota blommorna rakt upp och ner, då blir det ju inte särskilt nyskapande.

Jag hade bara min "normalzoom" med mig, dvs inget macroobjektiv. Tänk nytt, tänk om. Jag ställde in kameran på största bländaren och fotade, fotade, och fotade ändå mer. Tillslut hittade jag snygga vinklar och precis när solen kom fram "toppade jag formen". Galet vackra bilder... Nyskapande bilder... Kraven på mig själv ökar känner jag... ;-))

Så fort det blir förutsägbart blir det tråkigt. Tråkigt går inte. Då dippar koncentrationen fort. Särskilt nu när hjärnan är sliten och trött. Formen måste vara förutsägbar men inte innehållet. :-)

Precis som en människa...