Vitsippor istället för fest!

Idag blev det Vitsippsfotografering istället för fest foto.

Ibland funkar inte planen som man hade i huvudet.
Jag hade en plan att jag skulle gå på fest i Älta kyrka idag för att välkomna nya medborgare som nu fått uppehållstillstånd. Jag känner mig så trött- det har väl varit lite dålig disciplin med maten och sömnen på senaste tiden, så utgångspunkten var väl inte den bästa, men jag tänkte att jag skulle ge det en chans.

Planen var att jag skulle fota festen och ge bilderna till kyrkan men när jag kom dit blev det bara ett nej i huvudet. Prästen hälsade välkommen i dörren och maten syntes genom fönstret, det såg ju trevligt ut, men jag kände direkt att det inte går...

För många okända människor och otydliga "förväntningar" på mig går inte ihop. Jag börjar greppa den sidan av mig själv nu. Det behövs någon slags ram att förhålla mig till om det ska fungera.
Det verkade nog lite konstigt att jag bara vände och gick ut igen, men så blir det ibland.

Tänk om tänk nytt. Jag hade ju kameran på ryggen så jag gick upp bakom centrum och hittade massor av vackra Vitsippor. Tänk att de står där lika troget varje år. Jag brukar inte fota Vitsipporna med samma entusiasm som Blåsipporna. Jag tycker inte att jag hittat något bra vinkling förrän nu.

Vitsippor är inte lika spröda som Blåsippor. Blåsippor växer i små grupper medans Vitsippor är mer av ett "flockdjur" som täcker hela marken i skogsdungarna. Det blir helheten som är motivet och inte den enskilda blomman. Ändå kan man ju inte bara ställa sig och fota blommorna rakt upp och ner, då blir det ju inte särskilt nyskapande.

Jag hade bara min "normalzoom" med mig, dvs inget macroobjektiv. Tänk nytt, tänk om. Jag ställde in kameran på största bländaren och fotade, fotade, och fotade ändå mer. Tillslut hittade jag snygga vinklar och precis när solen kom fram "toppade jag formen". Galet vackra bilder... Nyskapande bilder... Kraven på mig själv ökar känner jag... ;-))

Så fort det blir förutsägbart blir det tråkigt. Tråkigt går inte. Då dippar koncentrationen fort. Särskilt nu när hjärnan är sliten och trött. Formen måste vara förutsägbar men inte innehållet. :-)

Precis som en människa...

Äta varannan timme

Nu har det gått drygt 3v sen min överviktsoperation. Det har varit 3 ganska tuffa veckor, som höll på att sluta i en ordentlig depression. Sån tur är har jag såna fantastiska vänner som än en gång räddat mig.

Nu är planen att äta varannan timme vilket går ganska bra. Dessemellan gäller det att dricka vatten eftersom man inte ska dricka till måltiderna.

Omställningen till att äta så ofta är ganska påfrestande, det har känts som och känns lite fortfarande som att jag inte kan göra nånting eftersom jag måste äta hela tiden. Jag höll på att få en psykisk knäck av att bara vara hemma. Jag är ju van att alltid vara på språng och vara ute och röra på mig varje dag.

Nu plötsligt måste jag vila. Fysiskt. Fast jag ska ändå ut och röra på mig. Det går sådär. Det finns inget riktigt bra incitament för att gå ut. Då blir det inte av. Jag skjuter upp det lite i taget och plötsligt är det försent.

Det blir som något slags lås i hjärnan dit jag inte har någon nyckel. Det är påfrestande, eftersom det är samma sak med alla saker som känns jobbiga. Dit hör även matplanering, handla mat och i viss mån äta den... Är den inte god finns det inte samma intresse av att äta den. Då väljer jag ju hellre något som smakar gott... Fast det kan jag inte nu.

Nu ska jag äta hela tiden. Hela tiden, hela tiden.

Belöningssystemet i min hjärna är väldigt kortsiktig. Den vill att det ska gå fort och just nu har jag verkligen inte särskilt stor uthållighet. Att äta varannan timme kräver uthållighet tills rutinen satt sig. Jag måste verkligen tvinga mig själv att vara noggrann för annars går jag inte ner, och mår inte bra.

Just nu lever jag på yoghurt, kvarg, potatismos och tex kyckling eller något annat protein. Allting måste vara slätmixat. Så fruktansvärt tråkigt! Uthållighet... Jag måste hålla ut... Men jag blir så rastlös och är så otålig. Det har ju gått jättelång tid nu... Det är då jag känner mig knäckt. Det känns som en evighet, fast det egentligen är ganska kort tid.

Sen finns ju alltid tvivlet där om jag verkligen gör rätt. Rätt är viktigt. Nu tror jag iaf att jag är på rätt spår. Jag måste hålla ut och ge mig själv och min kropp tid att läka och komma in i nya rutiner.

Tiden är ju egentligen något vi har hittat på. Känslan av tid är något helt annat. Att faktiskt äta varannan timme och känslan av att behöva äta hela tiden är ju två olika saker, men oavsett ska de ju bemästras med uthållighet.

Helst skulle jag skjuta upp det där med att "börja äta varannan timme" till ett senare och bättre tillfälle. Helst skulle jag lägga det tillsammans med matplanering och diverse andra tråkiga och jobbiga saker i korgen- det där tar jag tag i sen.

Fast det valet har jag inte nu. Jag måste ta tag i saken nu. NU! Fast det är jättesvårt, tråkigt och jobbigt. Eftersom jag inte klarar av att skapa måltidsstrukturen så tog jag hjälp av min mamma. Vi skrev upp exakt vad jag skulle äta och när.

Jag längtar till nästa vecka när jag gradvis ska gå över till mer fast mat och mer fibrer. Det känns bra att det snart är nästa vecka. Tiden är ju relativ.

Låset i hjärnan skapar i värsta fall en ångestspiral som kan vara svår att bryta själv. Det är som att hjärnan fastnar i något slags stadium av att ingenting går. Nu när jag börjar känna mig piggare och starkare börjar det bli dags att ta hjälp att låsa upp låset och ta mig ut tex med hjälp av mina vänner.

Nu har svullnaden efter operationen börjat lägga sig så mycket att jag kan ha vanliga kläder. Det är en stor belöning! Man ser och märker inte själv på sin egen kropp att man har minskat. Idag märktes det dock tydligt! Kläderna hänger som säckar. Jag har gått ner ungefär tio kg sen i somras, vilket motsvarar två klädstorlekar, typ.

Jag inser nu när jag sitter här och skriver att det är jätteviktigt att jag belönar mig själv med nya kläder. Det blir såklart en stor utgift, men det är viktigt med belöningar och att få känna mig snygg. Jätteviktigt!