Add och stress

Hur kan det blåsa storm på insidan när det är stiltje på utsidan?

Den stora skillnaden mellan ADD och adhd är att ADD människor är "inåtagerande". Det är svårt att förklara. Jag har samma känslor som alla andra människor, men de har liksom svårt att komma fram. 

Jag är egentligen en ganska ängslig och orolig människa. Nu har jag valt att vara helt öppen och stolt över vem jag är och hur jag fungerar och då känns ju allt mycket lättare. 

Just nu känns min hjärna ungefär som en jättestor garnhärva. Ihoptrasslad garnhärva. Sen har någon tagit en sax och klippt lite hur som helst i den så att det blir tusen lösa trådar som man måste nysta upp. Tusen miljoner idéer i huvudet, och i bästa fall 10 som blir verklighet. 

Jag tror att det är en bra symbolik. 

Jag är en djupt intuitiv människa. Det känns som att jag styrs av mitt undermedvetna. 

-Jag känner... 

Samtidigt som jag har ett förnuftstänk så klart. 

Förnuft och känsla. De är ibland på kollisionskurs även inuti mig. Det blir lite extra påfrestande eftersom jag inte riktigt vet vilket ben jag ska stå på.

Jag älskar att resonera och filosofera kring olika teorier, och i det ändlösa samtalet poppar det upp nya insikter och nya idéer som måste testas utifrån andra teorier...

Jag kommer aldrig till punkten. Vägen är målet. Periferin är centrum... 

Det är i mötet mellan min världsuppfattning och mitt sätt att se på livet och kroppen som blir en våldsam mental kollision med läkarkåren. 

Det är både frustrerande och intressant. Frustrerande eftersom jag inte når fram och intressant eftersom jag inser att kunskapen om adhd och add är så dålig.

Jag har oerhört svårt att förmedla mig på ett korrekt sätt till den jag möter. Jag kommer ju aldrig till punkten. Om jag är stressad och frustrerad är det ändå svårare. Läkare är ju naturvetare och jobbar efter "vetenskap och beprövad metod". Vilket är sunt och bra- när det fungerar.

"What you see is what you get" tänket fungerat inte för mig och på mig som patient. 

Patienten bedöms vara eutym. Det betyder ett neutralt stämningsläge. 

Ett bättre ord skulle vara uppgiven, men eftersom läkaren inte har tillräckligt mycket kunskaper om add så bedömer han mitt stämningsläge som neutralt. 

På insidan är det jordbävning och orkan samtidigt, men det syns ju inte.

Jag har inte skrivit så mycket om hur det har gått med vikten efter op för att det varit så plågsamt jobbigt med allting runt omkring. Jag har som jag skrivit i andra blogginlägg varit på 2 Vc sammantaget 6 gånger för att jag mått så dåligt efter op. Både fysiskt och psykiskt. 

De säger att det är psykiskt och jag säger att det är inte BARA psykiskt. 

Häromdagen var jag hos en Endokrinolog. Jag hade hittat honom på nätet och han jobbar helt privat. 

Jag hade ju inte tänkt på att ta med mig listan med symptom, så jag började prata lite och nämnde en del av mina symptom. 

-Vad söker du för?

-Jag misstänker struma. Hur jag än googlar så kommer jag fram till struma. 

-Google kan man inte lita på för de flesta vet inte vad de skriver om. 

-Det är därför jag kommer hit och berättar mina symptom för dig. 

-Jag ser inget mönster i det du beskriver, och du verkar ha bestämt dig för att det är struma. 

-Det kan jag ju omöjligt veta, eftersom vc bara tagit ett enda prov, och att jag inte litar på att de har koll. Man måste också ta med aspekten av att det som är onormalt för andra är normalt för mig i min kropp.

-Men så jobbar inte sjukvården. Det är inte vetenskap och beprövad metod. (Jag var oerhört nära att gå därifrån av ren frustration, men lyckades hejda mig.)

-Vi tar prover, och vi tar specialprover också och om det inte är struma så har vi iallafall uteslutit det. 

Jag får svar på onsdag. 

Jag tycker det är extremt märkligt att man inte kommit längre i tänket att människan är en helhet. 

ADD betyder extra stresskänslig. Stressen är både fysisk, emotionell, ekonomisk och social. 

fysisk stress: springa till bussen eller operation

emotionell stress: att ständigt bli av med jobbet, osams med kollegor, eller att ständigt behöva avsluta relationerna till barnen. Eller att jobba för ett politiskt ideal...

ekonomisk stress: att aldrig ha pengar så att det går runt. Varje gång jag måste leva på a-kassa kraschar ekonomin. 

social stress: att bli osams med familj eller vänner, eller att inte känna sig behövd. 

att vara arbetslös är att känna sig totalt o-behövd. 

Psykisk stress måste ju vara alla de faktorerna sammantaget. 

Alla de sakerna är ju normala företeelser i livet. Alla blir sjuka nån gång, av med jobbet, osams med nån, ekonomin är svagare nån period. I mitt liv är alla dessa stressfaktorer normala. Det onormala är normalt. 

Att hela tiden överkompensera och försöka anpassa sig till en miljö jag inte klarar av och att hela tiden kämpa med att klara av det jag inte klarar av gjorde att jag tillslut brakade ihop. Totalt. 

Jag måste upprepa igen att det inte handlar om att skärpa sig! Det handlar om att hjärnan inte klarar av vissa saker. 

När jag lade undan kameran och försökte axla rollen som förskollärare blev jag sjuk. Det går inte. Får jag inte fotografera blir jag sjuk. Det är så det är. Jag känner mig naken och halv utan min kamera. Det kan ju låta lite märkligt, men det skapar mycket stress. Jag var tvungen att sluta att fotografera barnen eftersom det blev för jobbigt att bara slänga alla fina bilder i soptunnan. Emotionell stress.

Hjärnan säger åt binjurarna att pumpa ut stresshormon. Det är binjurarnas jobb. De kämpar på tills de blir utmattade. Tillslut orkar de inte längre och man blir sjuk. Jag har blivit sjuk- av stressen. 

Då kan man få problem med sköldkörteln och könshormonerna enligt den här sidan: bnjureutmattningutmattning.

Om man har rubbningar i hormonerna i kroppen så påverkas allting. ADD människors utgångsläge är hormonrubbningar i hjärnan. Därför MÅSTE kunskapen om hur dessa diagnoser påverkar kroppen öka. Det går inte att titta på utsidan och tänka att hon är frisk. Jag är inte frisk för att jag har tvättat håret. Det är fruktansvärt illa att avfärda alla problem med att det är stress, eller psykiskt. 

Samtidigt som jag kan förstå rent förnuftsmässigt att läkarna på vc gör sitt bästa. 

Stressen pajar tillslut hela kroppen. 

Jag har aldrig känt mig så fullständigt tillintetgjord som människa som jag gjort efter viktop i höstas. När jag blev tvungen att över en natt kapa energiintaget med 2/3 så orkade inte hjärnan hålla emot. ALLT som hänt mig började hinna ifatt och jag har fått bearbeta allt själv i princip.  (Undra på att man känner sig slutkörd i hjärnan!)

  

Add är så oändligt mycket mer än en "diagnos". Det är ett helt annat sätt att vara och fungera på som jag ser det. Tyvärr har vi skapat ett samhälle där man inte kan existera om man står på mer än en ruta i systemet samtidigt. Dvs mina svårigheter skär över många instanser och många myndigheter där ingen har ett tydligt sammanhållande ansvar. Det gör att jag ska agera sambandscentral. Det är jag som måste hålla ihop alla delar av mitt liv. Ingen annan vet ens vad de olika människorna fyller för funktioner i mitt liv. Det är FÖR komplext. 

Bisarrt! Nu kan jag skratta lite åt eländet. Det är för bisarrt för att jag ska kunna ta det på allvar. 

Jag måste skriva ett separat inlägg om alla människor jag har träffat. Det är både positivt och negativt som allt annat. 

Jag är en krävande patient som inte ger upp om jag har en känsla av att nåt är fel. Jag kan inte ge upp förrän jag verkligen är säker på att det inte ÄR ett fysiskt fel. Jag har levt i min kropp så länge att jag vet när nåt inte stämmer. Hur förklarar man det för en läkare? "Jag känner att nåt inte stämmer". 

Jag kan nu skriva om systemfel som får stora konsekvenser för mig som människa. Nu måste det upp på bordet. 

Antingen slutar vi att tjata om att det inte finns några pengar eller så måste nån ärligt och uppriktigt säga att människor har olika värde i det här landet beroende på hur man är som människa. 

Det kan inte få fortsätta att vara så. Det är ett sånt sanslöst slöseri med människors resurser och med våra skattepengar. Varje arbetstimme är pengar. Varje arbetstimme. Överklaga beslut, jaga handläggare, bråka med psykiatrin om självklara saker, jaga läkare, gå i terapi, tjafsa med sjuksköterskor om hur man kan förväntas må efter en viktop, gå till dietister etc, etc. Allt är pengar. Mina pengar och skattepengar. Ingenting är gratis. 

Vad är en människas liv värt? Är vissa människors liv värda mer än andras?  

Ju högre murar vi bygger desto större blir uppfinningsrikedomen för att ta sig över dem! 

Ni får ursäkta om det här inlägget inte riktigt håller ihop. Det är för att hjärnan inte funkar ordentligt just nu.