Fia med knuff

Hur ska man orka?

Det var inte meningen att den här bloggen bara skulle handla om allt elände, men det är precis som att jag inte hinner skriva om ljusglimtarna förrän nästa bakslag kommer.

Idag fick jag besked om att F-kassan inte beviljar mig sjukpenning. Det betyder att jag är 100% arbetsför. Det känns igen som ett j-a hån! 

För att göra det här inlägget greppbart måste jag använda en liknelse. Tänk er att livet är ett Fia spel. Varje ruta är olika myndigheter och olika regler som man ska förhålla sig till. Varje ruta är även en dag eller del av livet. Vi kastar tärningen och kommer ut på spelplanen. Vissa människor kan gå sitt varv för att slutligen gå i mål medans andra hela tiden åker ut och måste börja om. 

Jag tillhör den senare kategorin. 

Det betyder också en miljard olika regler och kategorier som jag ska passa in i för att få hjälp. Min känsla just nu är att jag hela tiden står på fel ruta. Vilken ruta som är rätt vet man aldrig riktigt eftersom att det alltid beror på en mängd olika variabler.  

Tex så skulle jag rent teoretiskt kunna åka in till en beroendemottagning som behandlar alkoholister för att få sprutor med Neurobion. MEN nu är jag ju "bara" överviktsopererad och sönderstressad så därför så tillhör jag inte beroendemottagningens patienter. 

Låt oss för enkelhetens skull säga att jag står på grön ruta, och om jag hade stått på blå ruta hade jag rent teoretiskt kunnat få hjälp- om det nu är det som är problemet. Vem som ska utreda vad problemet faktiskt beror på är också beroende av vilken ruta jag står på. Står jag på röd ruta är det psykiskt och då är det psykiatrins jobb att behandla mig. 

Psykiatrin är uppdelad i rutor även den och där står jag på gul ruta. Gul ruta betyder Neuropsykiatrin. 

Jag gick in i väggen och blev sjukskriven för drygt 2år sen. Jag sökte akut till Globens psykiatri för att få hjälp med sjukskrivning och kanske nån att prata med. MEN jag har ju add och är inskriven på Capio psykiatri i Nacka. Därför skulle jag vända mig till dem. Jag sade att de inte har någon akutverksamhet. Läkaren bad att få titta i min journal och såg att jag träffat en arbetsterapeut. Jag skulle vara tacksam för det. Deras patienter får inte träffa någon arbetsterapeut. 

Jag stod på fel ruta. 

Tacksam. Jag ska vara tacksam. 

En tacksam människa kan inte ställa några krav och inte ha några förväntningar. Det är ett sätt att förminska människor och ta ifrån dem respekt och värdighet. Tacksam. 

En tacksam människa är lätt att dribbla bort och utnyttja. Det är min känsla. Hur det verkligen är går ju inte att säga. Jag är ju mig och det är jag som upplever att jag hela tiden blir utknuffad. 

MEN det är också jag som tar mig tillbaka in på spelplanen hela tiden. 

Stressen är påtaglig. Jaga, jaga, jaga. Rätt ruta vid rätt tillfälle eller fel ruta vid rätt tillfälle eller fel ruta vid fel tillfälle. 

Alla de där rutorna på spelplanen kommer ju efter varandra. Det går inte att hoppa över några rutor för att man vill det. 

Jag greppar hela tiden efter något. Vad vet jag inte. Hur ska man veta det? Vart finns rutan för ett kul, bra och fungerande liv där man slipper kriga för sin rätt hela tiden? 

Det är just rättigheterna som skiljer från tacksamhet i offentliga system. Tacksamhetsrutan borde vara överkryssad!

Jag är inte en vän av tacksamhet. Tacksamhet har en inbyggd maktförskjutning där den ena fråntas rätten till makt över sitt eget liv. Jag är en vän av rättvis fördelning av resurser utifrån ett regelverk som är samma för alla. Ändå bättre skulle det ju vara om man faktiskt följde regelverken, men det kanske är för mycket att hoppas på.

Reglerna som från början var en bra tanke kan bli till både absurda motgångar för en enskild medborgare liksom fördelar. Vår Borgerliga regering gjorde sitt yttersta för att knäcka vår gemensamma välfärd genom att undergräva hela systemets uppbyggnad- dvs skatterna. Sänker man skatterna så finns det inga pengar att fördela och man måste dra åt svångremmen.

De införde en bortre gräns i sjukförsäkringen. I mitt fall betydde det rent konkret att jag fick ett brev mitt i sommaren där F-kassan "kommunicerade" att de hade för avsikt att dra in min sjukpenning. Jag lyckades få lite längre tid på mig att fixa fram nödvändiga papper, men det blev ändå en indragning. 

Till saken hör att jag och min arbetsgivare började förhandla om utköp dagarna innan Midsommar. De erbjöd 4 månader. Jag blev så arg så att jag höll på att spricka. Det är ett rent lurendrejeri att erbjuda 4 månader när de måste betala 6månader om de fullföljer rehab kedjan och kommer fram till att de måste säga upp mig. 

Mitt fackliga ombud sade att jag måste svara någonting och jag svarade 12. Sen var det en isande tystnad blandat med hånfulla och kränkande mejl från HR fram tills att F-kassan faktiskt drog in min sjukpenning. Då kunde arbetsgivaren plötsligt trolla fram 2 månader till. Systemets regler jobbade till min fördel.

Vi förhandlade om uppsägningsdatum 5v efter op och jag kände äntligen att jag hade lite medvind. Jag skulle få 6 månaders lön och jobbcoach 6månader via Arbetslivsresurs. 

Jag kände mig så totalt taggad att börja leta efter ett nytt yrke och kände att det var bra med en coach. Tills jag började ana att det var nåt konstigt. Vi träffas så sällan och vi har ingen plan. 

-Sofia vad hade du förväntat dig? 

-Trodde du verkligen att du skulle hitta ett nytt yrke så fort? 

-Trodde du verkligen att du skulle få hjälp den här gången? 

Ja det trodde jag faktiskt. Jag trodde att jag skulle få hjälp. 

-Sofia du måste förstå...

-Sofia ställ krav!

Jag kan inte förstå. Vad är det jag ska förstå? 

Reinfeldt och Borg pratade om bidragen. Bidragstagandet måste ner. Samma regering öppnade upp för en lukrativ verksamhet av privata oseriösa näringsidkare som har avtal med kommunen och staten. Kanske har det alltid varit samma. Det kan jag inte avgöra. 

Jobbcoachföretaget heter Arbetslivsresurs och har avtal med hela Stockholm stad och många andra kommuner i Sverige. De har även avtal med Arbetsförmedlingen. Företaget blev påkommet med att lura AF och därmed skattebetalarna på miljontals kronor genom att anlita externa konsulter som jobbade för halva priset. 

Chefen gick ut i tv och lovade dyrt och heligt att det minsann aldrig skulle hända igen. 

EXAKT samma sak har hänt mig. 

Halva priset, halva priset. 

Halva priset- eller jag har blivit så totalt blåst! 

Jag vill inte stå på "halva priset/lönedumpning rutan". 

Jag fattade inte. Ville inte inse. Hoppades på en förbättring. Hela tiden. Nästa arbetsplats, nästa dag, nästa vecka, nästa år. Det blir bättre. Tänk positivt. 

Jag känner mig lurad. 

Här pratar vi 10000kr/mån/person till Arbetslivsresurs. Staden betalar 60000kr för mig till Arbetslivsresurs. För det får jag i snitt 1h coachning/v. Det ger en timlön på över 2000kr och en månadslön på 360000kr!

Nu får ju såklart inte min coach hela summan. Hen är såklart upphandlad. Halva priset, halva priset!

Mellanskillnaden hamnar i skatteparadis i Schweiz bla. Att privata bolag tjänar pengar har jag inga synpunkter på, under förutsättning att man spelar med "öppna kort" vill jag poängtera.  

Jag anser inte att Arbetslivsresurs gör det. 

Idag fick jag reda på att jag står på fel ruta. F-kassan kan inte godkänna min sjukskrivning. 

"Det finns inte grund för att bevilja sjukpenning". Sjukpenningen blev indragen i somras och efter det har jag inte varit åter i arbete i minst 3månader så jag får inga pengar. 

Nu får jag leva upp resterande pengar från mitt avgångsvederlag och sen söka a-kassa. Jag står till arbetsmarknadens förfogande 100%. I somras gick jag från 100% sjuk till 100% frisk över en natt. Det måste vara rekord om man är sjukskriven för utmattning och stress och inte genomgått någon rehabilitering. 

Hade jag blivit sjukskriven pga av de fysiska symptom som läkarna på vc klassat som psykiska nu den här gången hade jag kanske fått ersättning. Då hade jag stått på en annan ruta som omfattade ett annat regelsystem.  

Jag vet inte vad som är värst. Att veta att mina skattepengar hamnar i skatteparadis? Att alla de som får betalt för att hjälpa mig på olika sätt inte samverkar eller ens sköter sitt jobb? Att min chef har kvar sitt jobb och sin lön, eller hr människorna som behandlat mig som att jag vore en hundskit på gatan drar in sina löner varje månad trots att de inte sköter sina jobb?! 

Att man måste veta allt innan man vet?

Jag vet i alla fall vad som är bäst. Det är min hjärna! Om jag har bestämt mig så har jag bestämt mig och då finns det inga hinder som är för stora. Jag är trött på att bli behandlad som skit. Trött på att bli lurad, hotad, hånad och hetsad. Det räcker nu. Trött på att alltid stå på fel rutor för att få adekvat hjälp. 

Jag äger min egen historia och mitt eget liv. Jag har makten och viljan att berätta. Jag vill dela med mig av mina erfarenheter så att någon annan kanske slipper gå igenom samma sak. 

Helst av allt skulle jag vilja ställa alla de som luras, hotar, hårar och hetsar mot väggen och be dem förklara sig. 

Jag har redan börjat- med Arbetslivsresurs. Det kan jag återkomma till imorgon!