Mer Fia med knuff!

Visste ni att det är vc som ska behandla stressrelaterade sjukdomar?
Visste ni att det fanns särskilda stresskliniker?
Visste ni att Capio psykiatri i Nacka ENBART behandlar mig som ADD patient?!
Visste ni att Ersta ENBART har hand om mig som patient i stunden de överviktsopererar mig samt sjukskrivning 2v efter?
Vet ni att akutpsykiatrin hänvisar mig tillbaka till Nacka när jag mår akut psykiskt dåligt- trots att de inte har någon akutverksamhet?!

Nu vet ni. Nu vet jag också. Jag kallar det för stuprörseffekten!

Jag trodde det var självklart att vända mig till sjukvården när jag mådde dålig. Det kommer jag knappast göra igen. Förnedringen att inte bli tagen på allvar när jag söker hjälp är så total att det fullständigt knäcker min självkänsla.

Om den här effekten är ny eller gammal spelar ingen roll för mig. Jag är numera en flipperboll i ett idiotsystem där varje ny läkare trycker på knappen och skjuter i väg bollen. Bollen är jag som patient. Systemet är omöjligt att överblicka för mig som patient. Det går omöjligt att veta vad stora multinationella företag har kommit överens om med Landstinget i sin upphandling. Därför blir det också omöjligt att veta vart jag ska vända mig för att få adekvat hjälp för mina problem.

Jag blev sjukskriven för drygt två år sen. Det började med ryggskott och övergick sen i vad jag själv anser som utmattningssdep. Jag fick ett urdåligt sjukintyg av min vc här i Älta och ringde därför till psykiatrin eftersom jag tog för självklart att jag skulle få bättre hjälp av dem. Det har krånglat till mitt liv så oerhört mycket att jag inte själv fattar hur jag ska krångla ut det igen.

Jag blev sjukskriven för add och återkommande depressioner och inte för utmattning och stress. Eller utmattningsdepression. Den avgörande skillnaden är hur länge f-kassan beviljar sjukpenning.

Nu står jag i ett läge där F-kassan drog in min sjukpenning 27:e aug 2015. Från 100%sjuk till 100%frisk den andra dagen. Efter 1,5års sjukskrivning och flera försök att komma tillbaka! De ansåg att det förelåg arbetsförmåga på 100% trots att de få rehabförsök som gjorts misslyckats och trots att det var mitt i Juli månad när större delen av Sveriges befolkning är på semester. (Bar det skapade sån ångest att jag höll på att bryta ihop!)

Jag gjorde en överviktsop på Ersta sjukhus, blev sjukskriven 5v utan problem, men stressbelastningen var så hög att jag glömde söka om sjukpenning,..

Nu när två så oerhört stora stressfaktorer var borta ur mitt liv kunde jag börja slappna av. Jag blev sjukskriven igen 14:e dec av Capio som sjukskrev mig för add och återkommande dep samt ospecificerad ångest.

Efter nästan 3månader och påstötningar till handläggarens chef kunde jag få ett besked! Avslag! Det var som ett svart hål öppnade sig under fötterna. Jag kunde inte ta in det.

Det är nu jag inser problemen. Jag står på fel ruta.

Fel ruta för att för att få fortsatt sjukpenning- pga att Capio inte har stress i sitt uppdrag och därmed inte kan sjukskriva mig pga stress. Ej heller rehabilitera mig för stress. De har ej heller kommit på tanken att skicka remiss till en stressklinik. De sjukskriver igen för add och återkommande depressioner ospecificerade ångesttillstånd.

Förövrigt så mejlade jag Stresskliniken själv, och fick svaret att om mina problem beror på add skulle jag inte vara hjälpt av deras metoder. Vem ska utreda vad stressen beror på undrar jag då? (ska mejla och fråga).

Hade jag stått på rätt ruta, dvs inte haft en diagnos, och "bara varit stressad" hade jag kunnat söka mig till Globen psykiatri och kanske i bästa fall fått hjälp av dem. Eller så kanske jag hade kunnat gå till vc och blivit sjukskriven för utmattning och stress. OM nu bara vc hade kunnat skriva intyg.

Nu ligger alltså bollen hos mig. Jag ska inom 2v (som f-kassan tycker är jättelång tid!) inkomma med nya dokument som stärker att jag blivit sjuk igen.

Först psykiskt, akut kris, sorg och ptsd, och sen fysisk- systemisk Candida.

Tyvärr har jag inga journalanteckningar som stärker eller beskriver mina symptom mer än "trötthet" och "sjukdomskänsla".

Jag kan inte få tag på min läkare som jag träffat under hösten för att få ett intyg eller liknande från honom som stärker att jag varit där pga de symptom han inte skrivit in i journalen. Jag kan inte heller påvisa näringsbrist som orsakat Candida eftersom man inte tagit några såna prover.

"Alla prover är jättefina och dina röda blodkroppar var perfekta". För mig är det samma resonemang som att säga till en cancersjuk patient att hen inte har Cancer eftersom de inte ser det på proverna.
Kan man säga till en pat att hon inte har Cancer om man inte tagit prover för att undersöka om det ÄR Cancer?

Nu återstår det att få f-kassan att förstå att jag är en människa som är summan av alla mina erfarenheter, mitt sociala och genetiska arv- men det går ju inte.

Jag och min nuvarande läkare på Capio (hon är grym) måste få f-kassan att förstå ändå.

Såhär:
Operationen orsakade extrem trötthet vilket förstärkte den kognitiva svikten (svårt att planera, rikta fokus, koncentrera mig, uthållighet, intryckskänslighet) som jag är född med. Detta ledde till upplevda problem med nutritionen och upplevd Candida infektion i hela kroppen. Tröttheten, stressen över att veta att jag måste vara oerhört noga med maten nu efter op skapar ångest. Ångesten spär på den kognitiva svikten som orsakar ytterligare problem med energinivån eftersom jag fortfarande har extremt svårt med allting jag hade svårt för innan op. När F-kassan dessutom drog in sjukpenningen i somras omöjliggjordes all form av rehab.

Rörigt?!
Det ÄR rörigt!

Vanmakten och bitterheten över att aldrig stå på rätt ruta och inte ens kunna FÖRSTÅ vart jag ska vända mig för att få hjälp har förbytts till uppgivenhet och en oerhört stark känsla av svek.

Jag känner mig inte välkommen och jag känner mig inte betrodd. Allting jag säger i varje möte på psykiatrin tolkas genom personen jag möter och skrivs in i min journal. 6år av mitt liv finns noga dokumenterat av alla möjliga människor i mina journaler.

Jag vill inte finnas där, ändå måste jag finnas där för att få medicin så att jag klarar av mitt vardagliga liv; men eftersom det hela tiden känns som att jag står på fel ruta, så kan jag inte få den hjälpen som jag hade behövt för att hantera hela processen med min förra chef "pat tenderar i att fastna i ältandet kring sin chef!"

Vart skulle jag vänt mig? Kriscentrum för misshandlade kvinnor? Tar de emot människor som blivit psykiskt misshandlade på jobbet? Stress och utmattning- vc. Add- Capio.

ADD medför oerhört stor stress i hela livet. Positiv och negativ. När den negativa stressen slår över i sjukdom ska jag själv som patient med add- (svårt att sortera) med en slutkörd hjärna som inte ens orkar tänka en tanke till slut, VETA vart jag ska vända mig för att jag ska får rätt papper och rätt vård vid rätt tillfälle. Jag måste då VETA vad mina problem beror på och exakt vad det är jag behöver hjälp med.

Det är lika absurt som att ta in en 3åring i en leksaksaffär och säga att barnet får köpa nåt.

Barnet har lika liten överblick över alla de val som finns i leksakaffären som jag har i vårdapparaten. Barnet kanske går fram till den leksam som ligger framme eller den som har rätt färg eller som hänger lagom nära i ögonhöjd.

Jämför det med stresskliniker, vc, kirurgavdelningar, neuropsykiatrisk psykiatri, allmän psykiatri, neuropsykiatri etc.

ÄR det rimligt att vi som patienter ska veta exakt vart vi ska vända oss när vi är sjuka?
Är det rimligt att jag som dessutom har en funktionsnedsättning som gör livet extra utmanande ska veta?

Jag valde att vända mig dit jag kände störts förtroende och där jag trodde att jag skulle få bäst hjälp att styra upp mitt liv. Tyvärr glömde den som gjorde upphandlingen bort att läsa på om vad det betyder att leva med tex add så de hoppade över en av de mest väsentliga bitarna i vårt samhälle i stort dvs stressen.

De glömde också bort alternativet- det är ju inte deras ansvar- vart vi ska vända oss istället för att få hjälp med att få ordning på våra liv- eftersom jag som överviktsopererad patient med add inte anses kunna bli hjälpt av varken av vc, psykiatrin eller stresskliniken!

ADD är en av diskrimineringsgrunderna i vårt samhälle. Det måste vara utgångspunkten i upphandlingar och lagstiftningar. Jag har faktiskt exakt samma rätt att bli bemött med respekt och värdighet i vården som alla andra människor vårt samhälle. Jag har samma rätt som alla andra människor att kunna ha ett bra liv och vara frisk anser jag.

Jag vill både kunna jobba, ha ett fint och trivsamt hem, ha familj och ha ett socialt liv. Jag vill vara frisk och glad precis som alla andra människor vill.

Därför är det fullständigt orimligt att jag som patient ska ta ansvar för skitdåliga upphandlingar och usel vårdpolitik!

(Gå inte heller i fällan att tro att privata sjukförsäkringar ska lösa problemen! Det gör det bara ändå värre, eftersom privata företag mest är intresserade av att tjäna pengar och därför gör allt de kan för att slippa betala. Jag med alla mina arbetsplatser uppsägningar, sjukskrivningar och dessutom diagnos skulle inte ens få nån försäkring! Ändå mindre mina barn.
-Nej tyvärr. Just den skadan du har omfattas inte av försäkringen så det får du betala själv.)

Diskrimineringslagstiftningen måste vara en utgångspunkt och inte ett särskilt kapitel som man prövar mot! Det gäller även f-kassan och den diskussionen tror jag faktiskt att jag ska ta med landstingspolitikerna också- och då förväntar jag mig mer än snygga ord i ett dokument ingen tittar i!

Jag avslutar med ett citat från en av mina fantastiska vänner:
DET ÄR NÅN SOM INTE TAR SITT JÄVLA ANSVAR!

JA vems är det som inte tar sitt jävla ansvar?